En musikalisk frihetskamp

Jag reste i Ukraina för något år sedan tillsammans med pianisten Natalya Pasichnyk inför en radiodokumentär för Sveriges Radio P2. Här är min essä för tidskriften Opus. Illustrationer: Stefan Lindblad

Likt många av länderna i Östeuropa har Ukraina levt ett skuggliv insvept i dimmoln av sovjetrysk propaganda. Sedan Ryssland ockuperade Krim och östra Ukraina 2014 har en månghundraårig konflikt blivit aktuell igen. Vem har rätt att beskriva Ukrainas historia? Sofia Nyblom har lyssnat till en musikalisk röst som ekar av folksånger. En röst som vägrar låta sig kuvas.Det är en stark och märklig känsla att stå på Självständighetstorget, Majdan, mitt i Ukrainas huvudstad Kiev och se de blågula flaggorna draperade kring självständighetsmonumentet. Jag brottas med motstridiga känslor. Sverige har ju samma färgkonstellation på flaggan, och flaggviftning som inte sammanfaller med en statligt sanktionerad högtidsdag förknippas gärna med högerställd nationalism. Men exemplet Ukraina stämmer till eftertanke.

Vid mitt första besök i Kiev är det november. En kvinna sopar torra löv längs Institutskaja-gatan där striden stod dessa ödesdigra dagar vid Majdan-upproret 2014. Då drevs den rysk-vänliga regeringen på flykt till priset av hundratals civila liv. I dag är gatan avspärrad för trafik och kantas av gravlyktor och ständigt färska blommor kring porträtten av leende unga män. De primitiva barrikaderna, rostiga plåtbitar som tjänade som sköldar, finns kvar som minnesmärken. Hotell Ukraina, en post-sovjetisk koloss, tornar upp sig vid huvudänden av Majdan. Den marmorklädda lobbyn, där man samlade kropparna under dessa förfärliga dagar, bär inga spår av det som skedde. En trumpetare på torget, klädd i soldatens kamouflagemundering, spelar en folkligt klingande melodi.

MUSIK SOM MOTSTÅNDSRÖRELSE

Visst märks det att Ukraina är ett land i krig. Ändå pågår livet som vanligt. Folk hastar till sina jobb genom den underjordiska passagen under Majdan som länkar till tunnelbanan. Det finns mat, vodka och till och med enstaka flaskor vin från Krim i butikerna här, långt bort från de ockuperade territorierna. Och så flödar det av musik överallt i detta sjungande, genommusikaliska land. Musiken har blivit en viktig motståndshandling mitt i kaoset.

Redan under Majdan-upproret tog musiken stor plats. Tittar man på nyhetsinslagen från de där turbulenta dagarna ser man körer, rockband och trubadurer samla folkmassorna till en blandning av böner, stridshymner och sorgesånger. Och så ett självironiskt inslag av pacifistisk performance mitt i krutröken: den anonyme ”pianist-extremist-terroristen”, pianisten i svart balaklava som sitter på barrikaderna och spelar på ett ostämt piano målat i Ukrainas blågula färger. Terrorister benämndes under dessa dagar de ukrainska medborgare som opponerade sig mot den rysk-vänliga regimens övergrepp. En benämning som ”pianist-terroristen” tog på dödligt allvar. De flesta ukrainare är pacifister, men historien har också format dem till glödande patrioter.

En bit upp från Majdan, på torget framför Sofia-katedralen, står ryttarstatyn av kosacken Ivan Mazeppa, som redan på 1700-talet ledde upproret mot den ryska ockupationen. Idag är han symbol för den ukrainska självständighetssträvan. Samme Mazeppa som kosack-ättlingen Pjotr Tjajkovskij förevigade i sin tondikt, och som även stred vid Karl XII:s sida under slaget vid Poltava.

AKTIVISM UTAN GENREGRÄNSER

Alltsedan dagarna på Majdan avslutas varje större offentligt framträdande i Ukraina med utropet ”Slava Ukraini” – ”Ära åt Ukraina” – och möts av ett rungande ”Heroim Slava!” – ”Ära åt hjältarna!” ur publikhavet. Man hör det i videoreportagen från upproret och när Eurovision-vinnarna Jamala och Ruslana uppträder hemmavid. Under mitt besök hör jag det i klassiska konsertsalar, på stora torg och efter konserten i en idrottsarena med en av Ukrainas stora rocklegender. Först är jag misstänksam mot utslagen av patriotism, men så småningom kan jag inte låta bli att dras med av känslan att något viktigt vaknat till liv. ”Ära åt Ukraina” må vara ett patriotiskt slagord, men det har kommit att bli synonymt framförallt med den växande motståndsrörelsen och den konstnärliga aktivismen efter händelserna på Majdan.

»I Tjernobyls post-apokalyptiska landskap finns ruinerna av det gamla Sovjet, men träd, växter och djur frodas i ruinerna. Där föds den nya världen – en stark bild för det som sker just nu.«

Elektrofolkmusikern Nata från bandet Onuka gjorde ett spektakulärt framträdande på Eurovisionfinalen i år iklädd vitblänkande rymdoverall. När jag träffar henne i Kiev beskriver hon Majdan som en vändpunkt. Många unga såg henne som en ledare för den nya, avantgardistiska musiken och för det nya motståndet. Nata och många av de musiker som tillhör Kievs växande underground- och klubbscen vittnar om en sjudande kreativitet som inte vill veta av några genregränser. Onuka plockar in uråldriga ukrainska folkmusikinstrument i en elektroakustisk ljudväv: den mullrande trembitan, ett naturhorn som manar fram en apokalyptisk stämning, träflöjten – sopilka – och den mångsträngade ukrainska harp-lutan, med det exotiska namnet kobza. På sitt senaste album samplar Onuka dessutom inspelningar från nyhetsrapporterna om härdsmältan i Tjernobyl. I Tjernobyls post-apokalyptiska landskap finns ruinerna av det gamla Sovjet, men träd, växter och djur frodas i ruinerna. Där föds den nya världen – en stark bild för det som sker just nu.

GAMLA TRAUMAN VÄCKS TILL LIV

Ukraina har sett mycket död under det senaste århundradet, i frontalkollisionen med Tredje Rikets arméer, Holocaust, Josef Stalins utrensningar och massdöden under 1930-talets svält, och förvisningen 1944 av hundratusentals krimtatarer från – just det, Krimhalvön. 2014 års ockupation har väckt gamla trauman till liv, inte minst för krimtatarerna. Men de tålmodiga ukrainarna har också gång på gång sett skönheten och det nya livet födas ur askan. Inte minst efter det kritiska skede av självrannsakan som springer direkt ur Majdan.

Kombinationen av arkaisk folkkultur och ny teknologi är typisk för ukrainsk konst och musik idag. I Ukraina äger hela befolkningen en skatt av folkvisor och lutsånger, som lyckats överleva i skymundan under perioder av terror. Under de perioder då Ukraina var införlivat i Ryssland uppfattades den ukrainska folkmusiken som ett direkt hot av regimen. Folkmusiken var bevis på en självständig ukrainsk kultur, med ett eget språk, mytologi och religiösa idéer. Före självständigheten 1991 var det därför periodvis förbjudet att sjunga ukrainska folksånger eller att ens skriva på ukrainska.

Det finns många förskräckande exempel på hur ukrainska kulturyttringar straffats skoningslöst av ryska makthavare. En ledande tonsättare som Vasil barvinskij, som skrev senromantiskt präglad kammarmusik under 1900-talets första hälft, fick se samtliga sina partitur brännas upp av KGB 1948 innan han förvisades till tio års arbetsläger i Sibirien. Adagio-satsen i hans vackra pianosextett imiterar den ukrainska vevliran, och lånar från folkmusikens naturtonskalor. Folkliga referenser som inte gillades av den sovjetiska regimen.

Valentin Silvestrov, den ukrainska konstmusikens grand old man, uteslöts ur tonsättarförbundet under Sovjet-åren och fick inte se sina verk i tryck förrän Ukraina blev självständigt. Den introverte tonsättaren opponerade sig mot kravet på att komponera muskulös propagandistisk musik. Redan på 1980-talet övergav han sitt modernistiska klangspråk och blev en nyklassicistisk lyriker, som i dag skriver smältande vacker musik med tydlig inspiration av Gustav Mahler.

Silvestrovs kollega, symfonikern och operatonsättaren Myroslav Skoryk, var tillsammans med sin familj förvisad till arbetsläger i Sibirien under hela barndomen. Även hans farfar hade suttit av tid i Sibirien. Deras brott? De var ukrainska intellektuella. I dag hämtar Skoryk stark inspiration från folkmusiken i bergskedjan Karpaterna till sina operor och symfoniska verk.

FOLKMUSIKEN HÅRDAST DRABBAD

Allra värst har den folkligt förankrade kulturen drabbats. Krimtatarernas turk-levantinska kultur har aldrig riktigt fått en chans att blomstra vare sig under Sovjet-åren eller i den skälvande unga ukrainska nationen. De tusentals krimtatarer, som likt Eurovision-vinnaren Jamala nu befinner sig på flykt från Krim-halvön, har gett sig av av flera skäl. Den nya, ryska ockupationen innebär i realiteten arbetsförbud och hot om en ny attack på deras musikaliska skatter och särpräglade kultur. Deportationen av hundratusentals krimtatarer år 1944 är ett trauma som nu upprepas.

Lika chockerande är massakern på Ukrainas blinda barder som utfördes under Sovjet-åren på Stalins order. I flera hundra år brukade vandrande, blinda trubadurer besjunga legender ur den ukrainska historien och kommentera aktuella händelser med sin musik. Traditionen fick ett blodigt slut när Stalin lät bjuda in alla som gick att hitta till folkmusikalisk kongress i delrepublikens dåvarande huvudstad Charkiv, vintern 1932. Det hela var en fälla. De 200 blinda hedersgästerna skickades med tåg till en ravin utanför staden, där de arkebuserades på fläcken.

Även om det inte går att gradera fasorna, så är kanske utplånandet av den judiska kulturen det mest ödesdigra. Ukraina var ända tills pogromerna inleddes judarnas paradis, en fristad där det förföljda folket levde sida vid sida med krimtatarer, kosacker, polsk och litauisk adel. De spirande ansatser att återuppliva klezmermusiken som görs på vissa håll i Ukraina är ett svagt klingande eko av den mäktiga kultur som en gång före Holocaust bredde ut sig i de tusen synagogornas land – från Odessa i söder till det brusande mångkulturella Lviv.

FORSKNINGSRESOR I DET FÖRFLUTNA

Folkmusiken är alltså en hjärtefråga på mer än ett plan, central i kampen för att återerövra historien i Ukraina. Alla jag möter i Ukraina tycks befinna sig på en forskningsresa i sitt förflutna. Att forska i arkiv utan att bli stoppad av vare sig KGB eller av nitiska arkivarier utsända att skydda historiska hemligheter, är en bedrift i ett land som fortfarande tyngs av post-sovjetisk byråkrati. Man sopar inte bort hundra år av krig, flykt och förräderi i en handvändning. Men kulturellt söker man också rötterna tillbaka i Västeuropa och försöker visa på det naturliga i en anslutning till EU. Även om den politiska agendan är uppenbar, så vill historien ge ukrainarna rätt.

»Man sopar inte bort hundra år av krig, flykt och förräderi i en handvändning. Men kulturellt söker man också rötterna tillbaka i Västeuropa och försöker visa på det naturliga i en anslutning till EU.«

Ser man exempelvis till tonsättaren Valentin Silvestrov, liksom hos så många andra av hans kollegor, är avståndet kortare till Wien, Prag eller Warszawa än det är till Moskva. På 1800-talet och tidiga 1900-talet, då västra delen av Ukraina tillhörde Österrike-Ungern, reste nämligen tonsättarna västerut för att utbilda sig. Nationalromantikern Mykola Lysenko, grundaren av den ukrainska tonsättarskolan, studerade i såväl Leipzig och Sankt Petersburg som i hemstaden Kiev. Likt Smetana, Janácek och Dvorák samlade han in folkmelodier och gav upphov till en folkrörelse av körer kring sekelskiftet 1900. I sitt hem i Kiev samlade han både tonsättare, diktare och intellektuella kring drömmen om en egen ukrainsk identitet.

Lysenko kom att bli samma enande kraft för Ukraina som Giuseppe Verdi var för Italien, med den skillnaden att han aldrig fick vara med om någon självständighet. Lysenkos begravning i Kiev 1912 samlade tiotusentals ukrainare och mytomspunnet är det ögonblick då hela begravningståget spontant brister ut i hans sång “Den vida slätten”. Kanske tändes här gnistan till den allra första, misslyckade ukrainska revolutionen. Majdan-upproret 2014, drygt 100 år senare, var på flera sätt dess livsdugligare barnbarn.

KULTURMETROPOLEN LVIV

Andra gången jag besöker Ukraina är det vacker försommar. Den bördiga svarta jorden vajar av mognande vete, dekorerad med blåklintsblå och vallmoröda stråk. I kultur- och universitetsstaden Lviv serverar restaurangerna en blandning av centraleuropeisk, armenisk, och krim-tatarisk mat och lokala läckerheter från Karpaterna. Gatumusikanter trängs om utrymmet på torgen och gatuförsäljarna säljer toapappersrullar, dörrmattor och tändsticksaskar dekorerade med Vladimir Putins ansikte.

Filharmonin i Lviv bjuder varje år i juni på en stor festival för klassisk musik. Just detta år gästas av en riktig återvändare: kanadensiske operasångaren Pavlo Hunka. Hunkas pappa tillfångatogs av nazisterna och gick i exil i England efter flera år i koncentrationslägret Sachsenhausen. Sonen är på många sätt en typisk ukrainare i diasporan och har funnit en livsuppgift i att sätta den ukrainska sångskatten på kartan. När denne jättelike praktbas fyller den vackra art déco-salen med sin röst vet publikens entusiasm inga gränser. Äldre damer trippar fram med blomsterbuketter i händerna och tårarna rinnande utför kinderna efter varenda nummer. ”Den vida slätten” är ett givet extranummer, som ger upphov till spontan allsång.

Det är som om man hör sångerna för första gången. I många fall är det sant. Som så mycket av ukrainsk musik har dessa sånger legat kvar ospelade i skrivbordslådorna, eller aldrig nått fram till förlagen. Pavlo Hunka leder rekonstruktionen av den ukrainska sångrepertoaren i Ukrainian Art Song Project. Tusentals ukrainska lieder plockas fram ur arkiv, renskrivs från undangömda manuskript och spelas in på skiva för att sätta en musikskatt på kartan som varit non grata under alla år av ryskt och sovjetiskt förtryck.

EN UPPKÄFTIG UTHÅLLIGHET

Det lär bli många musikfestivaler innan Ukraina gått till botten med sin historia. Jag avslutar min resa vid festivalen Porto Franko Gogol-fest i den västligt belägna staden Ivano-Frankivsk, inte långt från Lviv. En backanalisk, spretig festival som varvar stillsamma barockkonserter i Centralstationens hall med aggressiv, ukrainsk rock på torget. Den lilla staden – där tyska Wehrmacht kolliderade med sovjetiska styrkor och vars synagogor, som förvandlats till snabbköp, vittnar om den tidigare dominerande judiska befolkningen – har nog aldrig varit med om något liknande.

Helt i festivalens anda är avslutningen med opera-rekviet Job, komponerat av två unga ukrainska avant-gardister: Ilya Razumeiko och Roman Grigoriev. Svindlande vackra röster sjunger Dies irae i smärtsam polyfoni. Tonsättarna turas om att ackompanjera med skrikande klusterackord på flygeln. Alltihop iklätt abstrakt videokonst. En berättarröst läser texterna om Jobs umbäranden: hur han förlorar sina ägodelar, sedan sina barn, sin hustru, sin hälsa och sin sociala ställning. Analogin till det sargade Ukraina är uppenbar.

»En uppkäftig uthållighet verkar vara livsviktig för kulturlivet i Ukraina. De som inte ger upp och går i exil tvingas till en ‘man tager vad man haver’-mentalitet.«

En uppkäftig uthållighet verkar vara livsviktig för kulturlivet i Ukraina. De som inte ger upp och går i exil tvingas till en ”man tager vad man haver”-mentalitet. Nya genrer och nya konstformer skapas ur tomma intet eftersom de gamla har förvisats till historiens soptipp. Trubadurernas berättelser, krimtatarernas dansmusik och de nedtystade symfonikernas ospelade partitur återanvänds och får nytt liv. Ur historiens mörker fiskas glimmande rester upp. Det är otroligt hoppingivande.

Author: Sofia Nyblom

Jag är kulturjournalist, radioproducent och kritiker, baserad i Stockholm och med ett förflutet i USA, Italien och lite varstans. *** I'm a Swedish arts journalist and radio producer / director, based in Stockholm. Spent many formative student years in the United States and Italy .

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s