Brokig uppsättning om krigarkungen

Recension

Solen och Nordstjärnan

“Solen och Nordstjärnan” fångar i musikaliskt och dansant gestaltad form en epok när Sverige speglade sig i den franska hovkulturen. SvD:s Sofia Nyblom har sett en brokig föreställning som ger den nationalistiske kunga-ikonen Karl XII konstnärlig relief.

 

Solen

Genre: Opera

Regi: Karin Modigh
Medverkande: Frida Bergquist, Ingrid Berg, Philip Bergquist m fl sångare; Julia Bengtsson, Niklas Fransson, Matilda Larsson m fl dansare; Vadstena-Akademiens orkester
Var: Vadstena-Akademien, Vadstena slott
Text: Molière, de Sévigny, de la Traverse
Koreografi, medregissör: Anna Holter
Musik: A Düben, J Desfontaines, J-B Lully. Scenografi: Anna Kjellsdotter. Musikalisk ledning: Dan Laurin

Redan 1983 gjorde Vadstena-Akademiens dåvarande konstnärlige ledare Torbjörn Lillieqvist en iscensättning av Anders von Dübens Narvabalett, som var ägnad att fira Karl XII:s seger över Ryssland vid Narva 1700. Men den brokiga föreställning som den musikaliske ledaren Dan Laurin och regissören/koreografen Karin Modig låter dansa fram på slottet i sommar är något helt annat: den integrerar forskaren Per Axelssons upptäckt att Düben lånat in fragment av franska Jean-Baptiste Lully och Jean Desfontaines till en tidstypisk musikalisk sillsallad.

Så medan solen går ner som ett ilsket brandgult klot över Vättern tar Solkungens hov plats på scenen i en mytologiskt och karnevaliskt inspirerad operamaskerad som utspelar sig både hos Ludvig XIV och hos hans nordiske motsvarighet, “Nordstjärnan” Karl XII. Inte helt logiskt ur publikperspektiv, men narrativet dikteras av ivern att visa hur svenske hovarkitekten Nicodemus Tessin d.y. hämtade inspiration till iscensättningen av just Narva-baletten från Versailles.

Någon handling enligt aristoteliska principer finns inte. I prologen hyllar gudar, fruktbarhetsgudinnor och vattennymfer med den plymförsedde Amor i spetsen “la dolce vita” vid Ludvig XIV:s hov, medan andra akten blir ett intermezzo i commedia dell’arte stil, och finalen hyllar Karl XII: seger. Lätt att tappa tråden när karaktärerna är mer schabloner än utmejslade gestalter, och Anna Kjellsdotters eklektiska kostymer vilseleder ibland mer än de vägleder. Istället är det Dan Laurins säkra handlag om epokens sirliga manér som stabiliserar orkestern på originalinstrument, och de unga sångare som adopterat en slankt stiliserad vokal och fysisk gestik.

Alltså dröjer det in i andra akten innan föreställningen landar, när Karl XII:s franska teatertrupp och deras publik stormar in för en Molière-inspirerad “Ballet des nations” med kastanjettdans och spansk sång. Lysande illusoriskt när Anna-Stina Malms italienska sångerska förs sjungande i gondol över scengolvets lagun av Mathias Terwander Stintzings briljante Harlekin.

Tredje akten går i blågult, då Karnevalens (barytonen Rickard Lindström) gripande klagan gestaltar tristessen vid hovet, medan Läkekonstens gud (Martin Vanberg) med vacker tenor vädjar till Förnöjelsens om nåd. Känns det såhär i ett land som tappat det patriotiska stinget? Den krigiska sluttablån tycks ifrågasätta den nationalistiska festyran. Karl XII kom ju hem på bår.

Author: Sofia Nyblom

Jag är kulturjournalist, radioproducent och kritiker i Svenska Dagbladet, baserad i Stockholm och med ett förflutet i USA, Italien och lite varstans. *** I'm a Swedish arts journalist and radio producer / director, based in Stockholm. Spent many formative student years in the United States and Italy .

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s