Folkmusik får nationalister att nå ut till breda massan

Lions of the North. Sounds of the new Nordic radical nationalism.

Recension i Svenska Dagbladet 11 juli 2018

En amerikansk judisk forskare blev vän med högerextrema och nationalister, och såg hur de mobiliseras kring folkmusik – för att man når ut till fler med det än med vit makt-musik.

år har kulturen kommit att bli en valfråga som väcker engagemang i alla politiska läger. Å ena sidan hävdas allt oftare att den socialdemokratiska kulturpolitiken instrumentaliserat konstnärliga och musikaliska uttryck. Å andra sidan har vi SD och deras kopplingar till det svenska kulturarvet och den folkliga svenska kulturen.

Vad är egentligen svensk kultur, vem tillhör den och hur ska den bevaras? Vem äger Evert Taube, “Den blomstertid nu kommer”, eller koltrasten som sitter i det gamla torpets syrenhäck och sjunger för full hals?

I sådana tider är det uppfriskande, för att inte säga livsviktigt, med den blick utifrån som musiketnologen Benjamin Teitelbaum, forskare i i Nordenstudier och internationella relationer vid Colorado-universitetet,
bidrar med i sin gedigna forskningsstudie “Lions of the North. Sounds of the new Nordic nationalism”.

Som utomstående vågar han utmana den svenska självbilden, trots att hans slutsatser gång efter annan kidnappats av det politiska spelet. Teitelbaum skrev ett par ledarartiklar i New York Times i samband med SD:s inträde i riksdagen 2014 och flyktingkrisen 2015, där han kritiserade osynliggörandet av migrationsfrågan i den svenska debatten och utfrysningen av SD.

Hans poäng var att strategiska felsteg från det politiska etablissemanget drivit olika nationalistiska grupperingar i armarna på varandra. Slutsatserna bottnade i ett par decenniers forskning i den nya nordiska nationalismens kulturella uttryck.

Benjamin Teitelbaum, som själv studerat nyckelharpa vid Kungliga Musikhögskolan, halkade in på området genom sin egen entusiasm för svensk folkmusik och vikingarock. Det inledande kapitlet i “Lions of the North” beskriver hur han som ung, politiskt naiv student hamnade på en festival och upptäckte att han hade sällskap med svenska högerextrema nationalister och skinheads.

Där och då inledde han en etnologiskt vinklad undersökning som skulle komma att följa så vitt skilda fenomen som Sverigedemokraternas sökande efter rötter i den svenska bondekulturen, och massmördaren Anders Behring Breiviks uttalade inspiration från en nationalistisk aktivist som svenska Saga. En inte helt oproblematiskt sysselsättning för en amerikansk jude, som enligt egen utsago attackerats på en del antisemitiska, nationalistiska sajter för påstådd infiltration.

Berättelsen är som en mörk skuggbild av liberala trender och debatter.

Teitelbaums arbete är inte heller okontroversiellt, vilket han är den förste att framhålla. Forskningsmetodiken, i etnologiska termer kallad “deep hanging out”, går ut på att forskaren bygger vänskapsband med sina studieobjekt – i det här fallet med ledande personer i nationalistiska, identitära och högerextrema kretsar – för att förstå deras motivation utan att värdera. En process som fört Teitelbaum till detaljerade barndomsberättelser, men också skildringar av hur upplevda kränkningar och utanförskap lett till politiska ställningstaganden.

Berättelsen är som en mörk skuggbild av liberala trender och debatter. Feminismen kommer således till nationalistiska kretsar vid 1990-talets slut i form av kvinnliga röster vars roll blir den arketypiska gråterskans: att, likt svenska Saga, sörja den vita rasens och nationalisternas utanförskap. I intervjun med Saga beskriver sångerskan hur ett par obehagliga incidenter med invandrare, med enligt henne obetydlig rättslig påföljd, fått henne att välja musiken som terapi.

Teitelbaum utforskar nationalismens historiska rötter för att förstå vad Mattias Karlsson (SD) och Nya Tiders Vávra Suk menar när de talar om folkmusik som “positiv aktivism”. Han djupintervjuar såväl nationalistiska frontfigurer som riksspelemannen och numera avhoppade SD:politikern Marie Stensby, som de upprörda folkmusiker som mobiliserade rörelsen “Folkmusiker mot främlingsfientlighet” för några år sedan. Alltihop för att greppa hur debatten drivits till den kokpunkt där den befinner sig idag.

Nationalisterna själva hävdar att svensk folkkultur, precis som etniciteten, är under attack när mångkulturell inspiration används i folkmusikaliskt förnyande projekt, och därför måste värnas. Teitelbaum drar en annan slutsats. Han menar att engagemanget i just folkmusik handlar om “rebranding” av nationalismen. En omstöpning som tar udden av skinheadismens och vit makt-musikens koppling till rörelsens mer extrema grupperingar, och utnyttjar den ofarliga folkmusiken för att nå bredare grupper.

Teitelbaum lyfter in svenska nationalistiska uttryck i en internationell kontext, med amerikanska ultranationalister och tysk alt right-rock. Han följer bland annat upp den nationalistiska logik som hävdar hiphopens rötter i isländska rímur, för att förklara högerextrem rap. Teitelbaum tar varje musikaliskt uttryck och textrad på allvar, och följer upp inkonsekvenser. Det känslosvall som ofta grumlar debatten om nationalism skalas bort i en studie ägnad åt att förstå, snarare än kritisera.

Sällskapet sjunger Taube, snapsvisor och Ultima Thule långt in i sommarnatten.

Det är med blandade känslor jag följer skildringen av rörelsens olika faser, och de musikaliska kostymer som iklätt sökandet efter en identitet. Men plötsligt får jag syn på de både vilsna och viljestarka individer som famlar efter mål och mening i en splittrad tid. Och konturerna av den motsägelsefulla historien – den som varit, och den som skrivs idag – blixtbelyses i epilogen. Där upptäcker Teitelbaum vid ett återbesök i Stockholm 2013 att de mest extrema grupperingarna slutat motarbeta varandra, och möts i en gemenskap bortom tillvaron som underdogs.

Vid en fest – ironiskt nog en maskerad – hos SD:s Mattias Karlsson sjunger sällskapet Taube, snapsvisor och Ultima Thule långt in i sommarnatten, medan samtalet handlar mer om Karlssons ambition att återerövra folkmusiken från “kulturmarxisterna”, än om politik.

Jag tror inte att författaren velat föra tankarna till scenen ur filmen “Cabaret”. Ni vet, den där en blond, uniformerad pojke stämmer upp till sång. Ändå spökar den någonstans i bakgrunden:

“Oh fatherland, fatherland, show us the sign / Your children have waited to see / The morning will come when the world is mine / Tomorrow belongs to me. ”

Folkmusik

 

 

 

Author: Sofia Nyblom

Jag är kulturjournalist, radioproducent och kritiker i Svenska Dagbladet, baserad i Stockholm och med ett förflutet i USA, Italien och lite varstans. *** I'm a Swedish arts journalist and radio producer / director, based in Stockholm. Spent many formative student years in the United States and Italy .

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s