Musiken håller drömmen om fred levande i Ravenna

Recension i SvD

Ravenna-festivalen

Drömmen kan förvandla människan – och verkligheten – till det bättre. Den tron hålls levande i italienska Ravenna. SvD:s Sofia Nyblom besökte festivalen som grundats av Cristina och Riccardo Muti. I år handlar budskapet om humanism.

Ravenna

Genre: Festival
Var: San Vitale-basilikan, Pala di Andrè, Antico Porto di Classe m fl arenor i Ravenna.

Musik: G Verdi ”Macbeth”; ”Que bom” (Bollani), ”Tre fedi”, musik från tre religiösa trosrikningar. Medverkande: Riccardo Muti, Orkester från Maggio Fioretino Musicale, Stefano Bollani, Patrizia Bovi, Ute Lemper m fl.

 

Vi cyklar i den italienska middagshettan genom den doftande pinetan – pinjeskogen några kilometer utanför Ravenna. Någonstans på andra sidan de lutande trädstammarna, med sina girlanger av murgröna, finns det turkosa Adriatiska havet. Målet är Dantes skog, pinjelunden där den italienske poeten ska ha mediterat över sista delen ”Den gudomliga komedin”.”Snart framme”! ropar vår guide medan cikadorna skriksjunger i olika taktarter och tonhöjd: all’italiana.

Men det är fler än cikadorna som sjunger i Ravenna. Den ambitiösa Ravenna-festivalen utspelar sig under nästan två sommarmånader i både kyrkor och sportpalats, och samlar i år ett knippe stjärnor under ett tvärkonstnärligt tema som famnar drömmen: “We have a dream”.

Drömmen, den står grundaren Cristina Muti och hennes man, dirigenten Riccardo Muti för, och är lika mångfacetterad som Ravennas berömda mosaiker. Cristina Muti är uppvuxen här, och paret bor i Ravenna sedan över 30 år tillbaka – lika länge som festivalen existerat.

Drömmen i årets festivaltema handlar både om Martin Luther Kings budskap, och om humanism. Kanske också om devisen som någon sprejat på en betongmur i staden: “Ravenna è anti-fascista” – Ravenna är anti-fascistiskt – vilken springer lika mycket ur stadens roll som partisanfäste under nazisternas invasion, som ur stoltheten över att toppa Italiens flyktingmottagande under en högerpopulistisk regering.

“Non sono politico – sono italico,” skriver Muti i sin självbiografi, och förklarar vad han menar när jag träffar honom i logen på Teatro Dante Alighieri: “Jag är inte politisk, inte nationalist” – här höjer han på ögonbrynen – “det har inte med överlägsenhet eller ras att göra, men jag är stolt över att vara italienare, över operan som ju är född i Italien – privilegiet att komma från Dantes och Rafaels land, och över att vara uppfödd på olivolja. Olivkvisten är ju också, som alla vet, en fredssymbol,” påpekar han, och rösten blir varm av entusiasm. “När Jesus trädde in i Jerusalem, hade han olivkvistar i händerna”.

En kväll kliver jag in i dunklet i San Vitale, och möts av tre kvinnoröster som besjunger tre olika religiösa traditioner. I koret blickar en allsmäktig Jesus ner från sitt turkosblå jordklot, omgiven av bevingade serafer i tyst extas. Kvinnornas röster flätas samman i böner hämtade ur den sufiska, judisk-sefardiska, arabiska eller medeltida katolska liturgin och flödar ut med cikadornas ackompanjemang i italienska natten. Françoise Atlan ackompanjerar sig själv med handtrumma. Patrizia Bovi sjunger medeltida hymner till harpa, och libanesiska Fadia Tomb El-Hage sluter ögonen i en bön ur Koranen.

Väggarna i den bysantinska San Vitale-basilikan glöder av nyväckt tro och storslagna drömmar. Vita liljor och knallblå påfåglar utströdda på smaragdgröna ängar, hoppande delfiner, processioner av vitklädda helgon tittar ner på mig med stora, mandelformade ögon från sitt guldgnistrande paradis. Det är så vackert att jag vill gråta. Samma känsla överrumplar mig i de andra kyrkor som vittnar om epoken där Bysans föddes ur Romarrikets spillror, kring 500-talet efter Kristus, här i Ravenna.

Det är som att bevittna hur världen liksom stannar upp, knakar litegrann, och plötsligt, överraskande, byter riktning. På en av dessa mosaiker syns fyrarna som en gång signalerade inloppet för handelsfartygen från Libyen, Konstantinopel och Alexandria till Västromerska rikets och en Bysantiums viktigaste hamnar i början av vår tideräkning. Samma vägar över havet som Frontex-fartygen och de dödsföraktande migranterna, i betydligt bräckligare fartyg, tar i dag.

Kan konsten vara sådana fyrar för mänskligheten, som de som en gång vaktade hamnmynningen här i Ravenna? För Riccardo Mutis del har Ravenna-festivalen bland annat kommit att bli plattformen för ett utbyte i fredens tecken som började i Sarajevo, och i år ledde först till en konsert där hans egen ungdomsorkester mötte ukrainska musiker framför Sofia-katedralen i systerstaden Kiev, sedan till en gemensam, känslomättad konsert här i det besjälade Ravenna.

Drömmens och visionens förmåga att förvandla människan, och förvandla verkligheten, slår tydligt an i årets festival.

Lika mycket när jazzpianisten Stefano Bollani låter Rossinis bubblande temperament möta brasiliansk saudade, under en kväll där fragment av Gershwin, Debussy och Jobím singlar genom luften som bollarna i en VM-final, som när jazz- och kabarésångerskan Ute Lemper gestaltar amerikansk glamour och motstånd i närbelägna staden Forlí. Det får en särskild innebörd att sjunga den anti-rasistiska Billie Holiday-låten “Strange fruit” på Lempers sensuellt provokativa sätt, bara några dagar efter att regionen skakats av hatbrott på öppen gata mot svarta migranter.

Muti

I festivalens klimax leder Riccardo Muti Verdis opera “Macbeth” i ett framförande som trots sitt konsertanta format är både sprudlande teatralt, och innerligt i sin vädjan om mänsklighet och nåd. Själv har jag alltid funnit “Macbeth” för skruvad och bisarr. Men med Mutis lugna handlag på pulten framstår den korrupte kungen av Skottland och hans skrupelfria maka –- blodfullt tolkade av Luca Salsi och Vittoria Yeo – som skrämmande trovärdiga, och Verdis skildring av drömmen som blir mardröm tycks hålla upp en spegel mot aktuella politiska intriger. Vem äter upp vem när Trump möter Putin? Vem håller emot i Bryssel när Italiens inrikesminister Matteo Salvini skyddar den italienska gränsen med ett patriotiskt stridsrop på “Italien först: Viva Italia”?

Under pinjernas skugga vill man drömma som Dante, och sätta sin tilltro till hoppet att Birnhams skog, som i Verdis opera, ska flytta sig; att maktens korrupta män ska möta sitt inferno, och glida ner i historiens fallucka till tonerna av en grandios kör svällande av patos och mänsklig längtan.

Author: Sofia Nyblom

Jag är kulturjournalist, radioproducent och kritiker i Svenska Dagbladet, baserad i Stockholm och med ett förflutet i USA, Italien och lite varstans. *** I'm a Swedish arts journalist and radio producer / director, based in Stockholm. Spent many formative student years in the United States and Italy .

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s