Något sorgligt över stjärnans stumma dans

Recension

Pygmalion

När den japanske allkonstnären Saburo Teshigawara skulpterar den ångande varma luften på Drottningholmsteaterns scen är det som en bild ur drömmen. Men också en bild av Pygmalion, som besvärjer fram konsten i samspel med kärleken.

Pygmalion

Genre: Opera
Regi: koreografi: Saburo Teshigawara
Medverkande: Anders J Dahlin, Kerstin Avemo, Hanna Husáhr, Silvia Moi,Rihoko Sato, Saburo Teshigawara, Quentin Roger
Var: Drottningholms slottsteater
Text: Sylvain Ballot de Sauvot
Kompositör: Jean-Philippe Rameau.
Dirigent: Vittorio Ghielmi.
Mask, peruk: Sofia Ranow

För nästan 15 år sedan lät regissören Pierre Audi himmel och jord skaka i Jean-Philippe Rameaus mörka, existentiella barockopera ”Zoroastre” på Drottningholmsteatern. När teatern nu bjuder in japanske allkonstnären Saburo Teshigawara att gestalta den ljusare enaktaren ”Pygmalion”, och ersätta stilteaterns poser med luftburen dans, borde det vara lika kongenialt. Förvandlingsnumren i Ovidius ”Metamorfoser” som ”Pygmalion” ingår i berättar ju om en tid där människan levde i symbios med gudar och natur – en symbios som förblir levande för Teshigawara. Så varför övertygar inte hans tolkning av den arketypiska skönhetsmyten?

När Saburo Teshigawara i den nytillkomna prologen till “Pygmalion” skulpterar den ångande varma luften på Drottningholmsteaterns scen med roterande kropp och virtuosa händer – luft som vibrerar av viola da gambans melankoli – är det som en bild ur drömmen. Men också en bild av Pygmalion, som besvärjer fram konsten i samspel med kärleken. Scenbilden är ett romerskt tempel, och kvinnan, dansaren Rihoko Sato, en virvelvind av rörelse som i prologens sista bild möter sin skapare.

I kvällens andra akt är det dags för Rameaus opéra-ballet, och Teshigawara intar rollen som gudomlig kreatör. Men medan dansarna fortsätter att pulsera av liv, så förblir sångarna stela som Pygmalions statyn: såväl Hanna Husáhr svikna flickvän Céphise som Silvia Mois Statue animée (Levande staty) poserar på knä, insvepta i hudfärgad tyll. Bara Kerstin Avemos Amor är rosig av glädje över kärlekssegern. Dramat faller isär i två delar, och regin blir märkligt konventionell.

I “Zoroastre” spelade barocktenoren Anders J Dahlin huvudrollen som sektledare-terrorist, men hans Pygmalion blir mest en marionett åt skulptören Teshigawara. Först i Dahlins sprudlande finalaria faller ett regn av vällust ned över de älskande, dansarna Rihoko Sato och Quentin Roger.

Det är inte därför inte värmen i lokalen som får mig att dra en suck av lättnad i slutet. Kvällens blodröda nerv är orkestern under viola da gamba-solisten Vittorio Ghielmi, i nästan romantiskt samspel med Teshigawaras koreografi, och till klangen av kastanjetter får hela kompaniet äntligen dansa, en ljuvlig minut innan ridån faller.

Kvällens klarast lysande stjärna är dansaren Rihoko Sato, som Statyns alter ego. Men det är något sorgligt över hennes stumma dans. Som när den lilla sjöjungfrun i H C Andersens saga betalar för kärleken med sin röst. “Pygmalion” förblir i Teshigawaras tolkning en skönhetsmyt som står kvinnan dyrt.

Author: Sofia Nyblom

Jag är kulturjournalist, radioproducent och kritiker i Svenska Dagbladet, baserad i Stockholm och med ett förflutet i USA, Italien och lite varstans. *** I'm a Swedish arts journalist and radio producer / director, based in Stockholm. Spent many formative student years in the United States and Italy .

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s