Samuel Barbers Vanessa: Amerikansk tragedi träffar vår samtid i hjärtat som en vass ishacka

Samuel Barbers nordiska relationsdrama “Vanessa” möttes av stormande bifall vid urpremiären på Metropolitanoperan 1958, men som ett efterspel till McCarthy-erans inskränkthet kallade kritikerna den för opatriotisk. SvD:s Sofia Nyblom berörs av Keith Warners suggestiva iscensättning av ett amerikanskt mästerverk på Glyndebourne operafestival.

Vanessa

Ensemblen i ”Vanessa” på Glyndebourne operafestival. Här stormar Erika (Virginie Verrez) i andra aktens förlovningsfest ut i natten och får missfall.  Foto: Tristram Kenton

Vanessa

Recension i SvD 20180810 

Genre: Opera
Regi: Keith Warner
Medverkande: Emma Bell, Virginie Verrez, Edgaras Montvidas, Rosalind Plowright m fl . London Philharmonic Orchestra och Glyndebourne Chorus
Var: Glyndebourne Festival
Musik: Samuel Barber. Text: Gian Carlo Menotti. Dirigent: Jakob Hrůša. Scenografi: Ashley Martin-Davis. Ljus: Mark Jonathan Projektioner: Alex Uragallo

Vintern känns avlägsen i ett överhettat London. Men snöstormar, slädbjällror och bottenfrusna känslor slår an tonen vid den brittiska premiären i Glyndebourne av Samuel Barbers explosivt orkestrerade kvinnoporträtt. En hängiven sångarensemble och London Philharmonic Orchestra under Jakob Hrůša mejslar ut Samuel Barbers musik med sådan finess och kärlek att jag omöjligt kan värja mig.

För trots att “Vanessa” spelas då och då i USA framstår den som ett bortglömt mästerverk – skrivet av ett samkönat par och därför drabbat av 50-talets bigotteri. Verket är elegant som en Strauss-opera samtidigt som Gian Carlo Menottis Pulitzer-belönade libretto packar denna nervkittlande, nordiska thriller med förbjuden passion.  Librettot bygger löst på en av Isak Dinesens (pseudonym för Karen Blixen) berättelser.

Det vimlar av speglar och klirrar av klockor när ridån går upp för Keith Warners och Ashley Martin-Davis silvrigt kyliga scenbild – men speglarna täcks av draperier. Tre kvinnor från olika generationer väntar på att någon ska väcka dem till liv. Då den efterlängtade mannen – tenoren Edgaras Montvidas narcissistiske Anatol, son till Vanessas älskare för 20 år sedan – äntligen står på tröskeln till slottet blir effekten en helt annan än den önskade, precis som i Tjajkovskijs “Eugen Onegin”

Author: Sofia Nyblom

Jag är kulturjournalist, radioproducent och kritiker i Svenska Dagbladet, baserad i Stockholm och med ett förflutet i USA, Italien och lite varstans. *** I'm a Swedish arts journalist and radio producer / director, based in Stockholm. Spent many formative student years in the United States and Italy .

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s