Samuel Barbers Vanessa: Amerikansk tragedi träffar vår samtid i hjärtat som en vass ishacka

Samuel Barbers nordiska relationsdrama “Vanessa” möttes av stormande bifall vid urpremiären på Metropolitanoperan 1958, men som ett efterspel till McCarthy-erans inskränkthet kallade kritikerna den för opatriotisk. SvD:s Sofia Nyblom berörs av Keith Warners suggestiva iscensättning av ett amerikanskt mästerverk på Glyndebourne operafestival.

Vanessa

Ensemblen i ”Vanessa” på Glyndebourne operafestival. Här stormar Erika (Virginie Verrez) i andra aktens förlovningsfest ut i natten och får missfall.  Foto: Tristram Kenton

Vanessa

Recension i SvD 20180810 

Genre: Opera
Regi: Keith Warner
Medverkande: Emma Bell, Virginie Verrez, Edgaras Montvidas, Rosalind Plowright m fl . London Philharmonic Orchestra och Glyndebourne Chorus
Var: Glyndebourne Festival
Musik: Samuel Barber. Text: Gian Carlo Menotti. Dirigent: Jakob Hrůša. Scenografi: Ashley Martin-Davis. Ljus: Mark Jonathan Projektioner: Alex Uragallo

Vintern känns avlägsen i ett överhettat London. Men snöstormar, slädbjällror och bottenfrusna känslor slår an tonen vid den brittiska premiären i Glyndebourne av Samuel Barbers explosivt orkestrerade kvinnoporträtt. En hängiven sångarensemble och London Philharmonic Orchestra under Jakob Hrůša mejslar ut Samuel Barbers musik med sådan finess och kärlek att jag omöjligt kan värja mig.

För trots att “Vanessa” spelas då och då i USA framstår den som ett bortglömt mästerverk – skrivet av ett samkönat par och därför drabbat av 50-talets bigotteri. Verket är elegant som en Strauss-opera samtidigt som Gian Carlo Menottis Pulitzer-belönade libretto packar denna nervkittlande, nordiska thriller med förbjuden passion.  Librettot bygger löst på en av Isak Dinesens (pseudonym för Karen Blixen) berättelser.

Det vimlar av speglar och klirrar av klockor när ridån går upp för Keith Warners och Ashley Martin-Davis silvrigt kyliga scenbild – men speglarna täcks av draperier. Tre kvinnor från olika generationer väntar på att någon ska väcka dem till liv. Då den efterlängtade mannen – tenoren Edgaras Montvidas narcissistiske Anatol, son till Vanessas älskare för 20 år sedan – äntligen står på tröskeln till slottet blir effekten en helt annan än den önskade, precis som i Tjajkovskijs “Eugen Onegin”.

De två yngre kvinnorna, den självupptagna Vanessa (Emma Bell) och hennes unga släkting Erika (melankoliska mezzon Virginie Verrez), faller bägge för Anatol – varpå hjärtan krossas och sanningen kompromissas i ett brutalt spel om överlevnad som ingen kan vinna. De ensamma individerna i detta Bergmanska skuggspel förnimmer nämligen ingen annan än sig själva, samtidigt som de sjunger ihjäl sig av längtan efter bekräftelse.

Titelrollen erbjöds Maria Callas, vilket säger något om rollens dramatiska anspråk, även om Callas tackade nej. Sopranen Emma Bell övertygar som skådespelerska, även om uppsättningen faktiskt förlorar på att hon och Virginia Verrez rollfigur Erika är till förväxling lika rent vokalt. Säkert ett regigrepp, men en mer italienskklingande röst hade gett mer rättvisa åt Vanessas vulkaniska temperament.

Att iscensätta “Vanessa” på Glyndebourne är faktiskt kongenialt. Godset i East Sussex som sedan 1934 rymmer en internationell operafestival har en familjär stämning, och äventyret börjar redan när de picknickande sällskapen samlas på tåget från Victoria Station. Själva teatersalongen flödar ut i parken, där engelsmän i smoking och långklänning umgås över champagnen – precis som de dansande gästerna på den gastkramande förlovningsfesten i andra akten av “Vanessa”.

Ironin i att de väldiga silverspeglarna på scenen hålls upp mot publiken undgår säkert ändå de flesta. För regissören Keith Warner är inte sen att peka på priset för bigotteri och hemligheter. När den gravida Erika springer ner i balsalen likt en galen Lucia di Lammermoor, manövrerar de festande sällskapen ut henne i vinternatten med subtila knuffar från dansgolvet medan snöflingorna yr och klangmassorna kraschar som isberg på drift.

“Love has a bitter core”, sjunger Anatol i operans skakande kärleksduett med Vanessa, och ber henne att blunda för sanningen. Den bittra slutkvintetten innan Erika lämnas ensam kvar med sin mormor – Rosalind Elias nästintill stumma Baronessa – griper tag om hjärtat likt finalen i “Rosenkavaljeren”. Denna amerikanska tragedi är en opera för vår tid, för i sitt frusna majestät träffar “Vanessa” hjärtpunkten i samtidens rädsla och protektionism som en vass, slipad ishacka.

Author: Sofia Nyblom

Jag är kulturjournalist, radioproducent och kritiker i Svenska Dagbladet, baserad i Stockholm och med ett förflutet i USA, Italien och lite varstans. *** I'm a Swedish arts journalist and radio producer / director, based in Stockholm. Spent many formative student years in the United States and Italy .

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s