Kommentar: Nära döden efter tre månaders hungerstrejk

Oleg Sentsovs hungerstrejk i ryskt fängelse har pågått i tre månader. Nu vädjar Amnesty och Svenska PEN om att den ukrainske filmregissören ska friges. SvD 13/8 2018. 

Oleg Sentsov

“Berätta för mig om Krim!” För ett par år sedan intervjuade jag sångerskan Jamala, som just vunnit Eurovision Song Contest med en sång som beskrev krimtatarernas trauma, om hennes hemland. “Krim är som Grekland och Italien – underbart!” Hon talade om Ukrainas och Östeuropas riviera, den multikulturella halvö vid Svarta havet som hon och andra ukrainska medborgare tvingats lämna i samband med ryska annekteringen av Krim 2014, som skedde efter upproret på Majdan i Kiev. Krimtatariska Jamala gav sig av för att hon tillhör den muslimska minoritet, 17 procent av Krims befolkning, som fråntas sina rättigheter och fängslas utan skäl.

Ett annat öde drabbade den prisade rysk-ukrainske filmregissören Oleg Sentsov, som efter att ha deltagit i protesterna på Majdan återvände till Krim. I maj 2014, under arbetet med gangsterfilmen “Rhino,” arresterades han av ryska säkerhetstjänsten FSB och dömdes 2015 till 20 års fängelse under rysk lagstiftning, anklagad för terrorism.

Sentsov själv menar att han är fängslad av politiska skäl. För Kreml har alltid fruktat konstnärer. Om Jamala blev en internationell symbol för krimtatarernas utsatthet, har Sentsov blivit en symbol för Ukrainas kamp mot den ryska ockupationen – för att inte säja martyr. När han inledde sin hungerstrejk den 14 maj i år, strax före VM i fotboll, krävde Sentsov att samtliga ukrainska politiska fångar i Ryssland ska släppas.

Sentsov befinner sig nu i fångkolonin i Labytnangi vid Norra Ishavet – ursprungligen en del av sovjetiska Gulag – och efter en lång hungerstrejk i nära 40 graders hetta lär han nu vara i så pass dåligt skick att slutet närmar sig. Av detta skäl överlämnade Svenska PEN och Amnesty den 10 augusti ett brev till Ryska ambassaden, med kravet att Sentsov ska friges.

I en artikel publicerad i New Yorker i juni påpekar Masha Gessen att hungerstrejk är ett etablerat verktyg för ryska dissidenter. Ryske författaren Anatolij Martjenko dog 1986 efter 112 dagars hungerstrejk. Hans fall blev så uppmärksammat att president Gorbatjov uppfyllde hans krav att frisläppa samtliga sovjetiska politiska fångar, efter hans död. Hoppas Sentsov på samma sak?

En nypublicerad skrift från förlaget Ariel beskriver Sentsovs fängslande och tortyr. Förläggaren Mikael Nydahl menar att Sentsov hoppas att världen ska dra paralleller till Anatolij Martjenko, som fängslades på nytt 1968, sedan han protesterat mot den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien och publicerat ett reportage om fånglägren i Gulag. Den ryska invasionen av Krim 2014, menar Nydahl, följer samma formel, trots att regimen är en annan.

Vilka är då de övriga 64 ukrainska medborgare som utöver Sentsov sitter fängslade i Ryssland? Jo, enligt organisationen UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation) är den stora merparten krimtatarer, varav flera medlemmar i en muslimsk organisation som Ryssland klassar som terrororganisation, men som aldrig knutits till terrorbrott. UNPO menar att Kreml har svårt att smälta att en så stor grupp som krimtatarerna motsätter sig rysk överhöghet.  Förmodligen går det djupare än så.

När Jamala sjöng om det krimtatariska traumat, i sången som beskriver hur nära 200 000 krimtatarer fördrevs från Krim av Stalins arméer 1944, rörde hon vid ett trauma som hela Ukraina delar. Att inte tillåtas tala sitt eget språk, utöva sin kultur, eller fritt uttrycka sin åsikt plågade ukrainarna fram till självständigheten den 24 augusti 1991, och samma hot har återuppväckts av den ryska ockupationen. Det är friheten att uttrycka sig och utöva sin kultur som Oleg Sentsov hävdar.

Och likt många som hungerstrejkat före honom, Nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn bland dem, hävdar Oleg Sentsov också friheten i fångenskapen – den andliga överlägsenheten hos en konstnär med civilkurage. I novellen “Testamente”  (2015), publicerad på Svenska PEN:s hemsida, skriver Sentsov: “Vi ska alla dö, var och en på vårt eget sätt … Jag vill definitivt inte dö som en orkeslös gammal man i min säng, omgiven av gäspande släktingar.”

Sofia Nyblom är kritiker i SvD och medlem i Svenska PEN

Länk till Amnestys sida om Senstov.

Author: Sofia Nyblom

Jag är kulturjournalist, radioproducent och kritiker i Svenska Dagbladet, baserad i Stockholm och med ett förflutet i USA, Italien och lite varstans. *** I'm a Swedish arts journalist and radio producer / director, based in Stockholm. Spent many formative student years in the United States and Italy .

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s