Märklig tajming – skakande våldtäktsdrama rullas upp

Recension i SvD 20/9 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Sakari Oramo, dirigent; Tuija Knihtilä, mezzo; Heikki Kilpeläinen, baryton; manskör ur Eric Ericsons kammarkör, Polytekniska kören, Helsingfors; Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk: J Sibelius ”Kullervo”, T Broström ”Transit”

Konserthuset inleder säsongen med en våldtäkt – så som den skildras i “Kullervo”, Sibelius symfoni som blir till en ödesmättad, aktuell moralitet.

Visst är det märklig tajming att Konserthuset öppnar sin säsong med ”Kullervo” dagen efter att rättegången mot Kulturprofilen inletts i Stockholms tingsrätt. För det är ett skakande våldtäktsdrama som rullas upp i Jean Sibelius episkt upplagda koralsymfoni – men det är också en anti-våldspamflett, låt vara med nationalistisk undertext med udden riktad mot ockupationsmakten Ryssland. Texten ur nationaleposet ”Kalevala” beskriver hur blomsterängen ligger i tårar och ljungens blommor snyftar. Hela naturen är i uppror över våldtäkten på Kullervos syster.

Det går inte att bortse från parallellerna till Wagners “Ringen” i Sibelius anspråksfulla verk, inte minst den incestuösa kärlekssagan och naturlyriken i “Valkyrian”. För liksom i “Valkyrian” bygger det ödesdigra misstaget i “Kullervo” på att bror och syster vuxit upp på olika håll, och inte känner igen varandra när Kullervo kliver ner ur släden med tondöv arrogans.

Men Sibelius ser ett annat drama än Wagner. Det är omöjligt att inte bli berörd när Tuija Knihtilä, som spelar systern, markerar sitt motstånd mot Kullervos förförelsekonster med spotsk självsäkerhet och pregnant mezzoröst, medan ögonblicket där hon prostituerar sig i utbyte mot hans silver färgas av sjösjuk harmonik. Verklighetskontakten försvinner, utglesad orkestrering öppnar ett fönster till ett ödsligt inre landskap där fåglarna svimmar och själva gräset tappar fotfästet i sympati.

Sakari Oramo gestaltar “Kullervo” som ödesmättad moralitet, och ger eftertryck åt de dramatiska pauserna och de arkaiskt tunga fraserna. Den unisona manskören övertygar mer i berättarrollen än Heiiki Kilpeläinens Kullervo, vars barytonröst och karisma inte räcker till för att förnimmas vare sig som hot eller lockelse.

Jag unnar ingen man Kullervos slut, men visst vore det klokt att komma till självrannsakan så som den förtvivlade gärningsmannen faktiskt gör. Kullervo slutar nämligen sitt liv som en antihjälte i “Game of Thrones”, medan ackorden faller som tunga granitblock. När krigets fanor och trumpeter inte dövar hans ångest ser han ingen annan råd än att falla framstupa in i döden över sitt eget svärd.

Konserten öppnades med en elegant tolkning av Tobias Broströms “Transit underground”, på ytan en tufft svängande storstadsskildring med strålkastarblänk och tunnelbanemuller. Men under ytan förhandlas premisserna för det erotiska begäret i övergången – transit – i det här fallet, kanske, till ett nytt liv efter #metoo.

Author: Sofia Nyblom

Jag är kulturjournalist, radioproducent och kritiker i Svenska Dagbladet, baserad i Stockholm och med ett förflutet i USA, Italien och lite varstans. *** I'm a Swedish arts journalist and radio producer / director, based in Stockholm. Spent many formative student years in the United States and Italy .

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s