”Man ska undvika att slösa andra människors tid”

Intervju i SVD Söndag 18/11 2018

Den skotska tonsättaren Thea Musgrave har beskrivit världen med ett upproriskt temperament och ett romantiskt tonspråk, i ett stort antal symfoniska verk och tio helaftonsoperor. Konserthusets tonsättarfestival portätterar hennes livsverk. Sofia Nyblom träffade henne i London.

”Är det alright om jag är flicka?”Den unga Thea Musgrave svarade med karakteristisk humor när en brittisk kollega på 1960-talet ville värva henne som lärare, och utgick från att hon var man. Idag viftar hon bort frågan om hennes kön någonsin varit ett hinder.

– Man måste lära sig hantverket, det är lika för alla.

Men med en karriär som utspelat sig på två kontinenter kan hon se skillnader.

– Det var inget problem i London, säger hon först om de viktiga efterkrigsåren.

– Mina vänner var alla tonsättare, några av dem kvinnor – Elisabeth Luytens, Elisabeth Maconchey… Det var när jag kom till USA som de var så fruktansvärt gammaldags! Men det har blivit bättre sen dess.

I USA var de så fruktansvärt gammaldags!

Thea Musgrave har utnyttjat sitt temperament och bitvis romantiskt klingande tonspråk för att beskriva världen i ett stort antal symfoniska verk och tio helaftonsoperor.

Vi möts en glödhet dag i augusti i London. BBC Symphony Orchestra repeterar hennes tondikt ”Phoenix Rising”, som handlar om kreativ förnyelse. Det slår gnistor om den rytmiskt sprudlande musiken, som ska uppföras vid Proms-festivalen i Royal Albert Hall för att fira den 90-åriga Musgraves vitalitet.

När vi träffas vill Thea Musgrave hellre prata om sin opera om Mary Stuart, den skotska regenten som blev halshuggen 1567 på sin politiska rival och syster, drottning Elisabeth I:s order. Thea Musgrave dirigerade själv den amerikanska premiären i San Francisco 1977, men hon tycker att ”Mary Queen of Scots” fallit i glömska.

– Det är en helt annan story än Gaetano Donizetti tar upp i sin 1800-talsopera. Den handlar om hur hon överger sin son James, som när han klev upp på tronen enade Skottland och England. Det är en intressant berättelse. Nu pratar de dessutom om att lösa upp Unionen!

Hon höjer på ögonbrynen vid tanken på hur den skotska självständighetsrörelsen fått bränsle av brexit-förhandlingarna. Det är inte lätt att förstå sig på politiken i hemlandet, för den som likt Musgrave flyttat tvärs över Atlanten för 34 år sedan.

Thea Musgrave och hennes man, dirigenten och altviolinisten Peter Mark, har flugit från hemmet i New York för konserter i London och Edinburgh när vi träffas. Och det var i Edinburgh som allting började för Thea Musgrave. 1947 studerade hon vid universitetet och fick jobb som konsertvärd vid den nystartade festivalen.

Det hängde blommor på pålarna som höll upp elledningarna. Vi var så glada att kriget var över

– Edinburgh hade spårvagnar på den tiden, och det hängde blommor på pålarna som höll upp elledningarna. Vi var så glada att kriget var över.

Musgrave utbildade sig till pianist och dirigent, och i mötet med den legendariska pedagogen Nadia Boulanger vid Paris-konservatoriet och hennes ”cours d’accompagnement” lärde hon sig det minutiösa kompositionshantverket.

Samtidigt som den klassiska formen bildar ramen för Thea Musgraves musik, så utforskar hon friheten inom ramarna. En upproriskhet som går igen i valet av berättelser, och sättet att orkestrera.

– Det började med en dröm. Jag hade just börjat dirigera mina egna verk när jag drömde att en av musikerna i orkestern ställde sig upp och trotsade mig.

Hon vaknade med ett gapskratt, och omsatte genast sin dröm i beställningen av ett nytt orkesterverk. I konserten för orkester 1967 ställde sig soloklarinettisten upp och ledde ett musikaliskt myteri mot dirigenten.

– Jag är övertygad om att musikerna spelar bättre om de står upp, säger Thea Musgrave.

På senare år har hon tvingats ge upp dirigerandet. Hörseln är inte längre på topp.

Jag hör inte tonerna längre. A pain in the ass is what it is!

– Mina öron är helt knasiga, jag hör inte tonerna längre. A pain in the ass is what it is!

Hon garvar högt och osentimentalt.

Vid sidan om sina ”dramatiskt abstrakta” verk, där musikerna kuppar mot det auktoritära dirigentbegreppet, har Thea Musgrave låtit sin kärlek till måleri och grekisk mytologi inspirera en rad verk som hon kallar ”dramatiskt programmatiska”. Också här är soloinstrumentalisterna karaktärer i ett drama. William Turners smultna landskap, Edward Hoppers ödsliga New York-bilder, och några målningar från Metropolitan-museet i New York har alla blivit musik tack vare Thea Musgraves målarpensel.

– Det är inte alla målningar som passar, jag har bara valt dom där jag känner att musiken kan svara på bilden.

Thea Musgraves man Peter Mark tog på 1970-talet över ledningen för Virginia Opera i USA, som uruppförde hennes opera om Harriet Tubman, även kallad ”Black Moses”: kvinnan som räddade flera hundra svarta från slaveriet i sydstaterna via den underjordiska järnvägen innan Abraham Lincoln förenade Nord- och sydstaterna.

–Jag hörde alla dessa fantastiska svarta sångare i Gershwins ”Porgy and Bess”, som min man satte upp. Vi passerade Harriet Tubmans gård en dag, och jag tänkte – varför har ingen skrivit en opera om henne?

Veckan före Tonsättarfestivalen i Stockholm ges kammarversionen av operan av Utopia Opera i New York.

Under vårt samtal återkommer jag några gånger till frågan om hur hennes komponerande påverkats av flytten till USA. För visst har både Charles Ives humor, Aaron Coplands enkelhet och den svarta bluesen stänkt färg i hennes partitur. Men Thea Musgrave förblir skotska i själ och hjärta.

– Platsen där man växer upp som barn förblir en bas, en grund för hela livet.

Men sin skotska dialekt har hon slipat ner, och hon dricker vare sig te eller whisky. Däremot bekänner hon färg när hon börjar prata om vädret.

– Vad har man på sig i Sverige november? Är det väldigt kallt? frågar hon intresserat. Jag tipsar att hon nog kan använda samma garderob som hon gör i Skottland.

Hon konstaterar att hennes praktiska inställning är en typiskt skotsk egenskap.

– Man ska inte krångla till saker, och undvika att slösa bort andra människors tid. 

 

5 Thea Musgrave-favoriter som spelas under festivalen

TURBULENT LANDSCAPES (22 och 24/11)

Thea Musgraves favoritkonstnär William Turners impressionistiska havsbilder är omsatta i sex skummande tablåer. Skepp går i kvav och sjöodjur sticker upp nosen ur en ocean myllrande av musikaliska idéer.

Ibland flyter ett citat förbi: Dies irae, ur den latinska dödsmässan, svarar på den ylande hunden i en av bilderna;  en fras ur Mendelssohns havsmusik i ”Hebriderna”.

”Gissa vilket instrument jag valde för sjöodjuret? Jo, tuban!” säger Thea Musgrave med glimten i ögat.

NIGHT WINDOWS (22/11 )

När hon flanerar i New York spanar Thea Musgrave gärna in genom fönstren, in i främmande människors liv, precis som konstnären Edward Hopper gjorde i sina bilder. På Tonsättarfestivalen uruppförs den orkestrerade versionen av sviten ”Night windows”, sex melankoliska stämningsbilder med solooboen i huvudrollen, som är inspirerade av Hoppers målning med samma namn. Oboisten Nicolas Daniels, som verket skrevs för, är också solist i orkesterverket ”Helios”.

THE SEASONS (22 och 24/11)

Konstälskaren Thea Musgrave har byggt orkestersviten ”Årstider” på målningar från Metropolitan Museum of Art, som metafor för olika faser i den mänskliga existensen. Picassos ”The end of the road”, Emanuel Leutze ”George Washington Crossing the frozen Delaware” och van Goghs ”Såningsmannen” har gett färg åt musikaliska fresker om liv och död, tyranni och demokrati. Den livliga satsen ”Sommaren”  kretsar kring amerikanska och franska nationaldagen. Här korsas ”Marseljäsen” med ”The Star-spangled banner” – och mitt i alltihop gal göken.

SONGS FOR A WINTER’S EVENING (23/11)

”Jag ville beskriva en kvinnas liv, från den första flörten till upplevelsen av att bli bedragen – med avslutning i den mogna kvinnans livslånga kärlek”, säger Thea Musgrave.

Sångerna bygger på dikter av Robert Burns, Skottlands nationalskald från början av 1800-talet, och skotska folkmelodier. Hemligheten med Burns är att han skrev dikter för att bevara de skotska melodierna – inte tvärtom.

”Problemet är att vissa av melodierna var skrivna för violin, men hade skrivits om för att bli lättare att sjunga. Jag gick tillbaka till originalmelodierna”, berättar Musgrave.

HELIOS (24/11)

Helios är solens gud i den grekiska mytologin, och stycket beskriver hur han glider upp på himlavalvet med sin vagn och sedan dalar ner igen i slutet av dagen. Verket skrevs för oboisten Nicolas Daniels, och sin vana trogen ger Thea Musgrave honom titelrollen: han står i mitten, flankerad av träblåsarna, trumpeten och hornen i en V-formation, och får dem att resa sig och tackla stormen som blåser upp.

”När stycket uruppfördes på Orkney bar Nick en knallröd Nehru-jacka. Ingen tvekan om att han var solguden!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s