Musik blir uppror när makten kräver tystnad

KRÖNIKA I SVD 16/11 2018

”Pussy Riot handlar inte om Ryssland, eller om Putin. Det handlar om att var och en har rätt till att göra sin egen röst hörd,” säger Maria Aljochina i söndagens upplaga av tv-programmet Babel. Sofia Nyblom skriver om dissidentens roll.

Den ryska performancekonstnären och aktivisten har en svart mössa nedtryckt över de blonda håret, och det glittrar i ögonen när hon säger till programledaren Jessika Gedin att hon ridit till Sverige på en magisk ponny. Aljochina har lämnat Ryssland med berått mod för att prata om sin bok ”Riot days” (Teg Publishing). Hennes skildring är lika drastiskt teatral som Pussy Riots punkbön i Frälsarkatedralen i Moskva år 2012, och skriven som en serie korta, sms-liknande fragment. Skype-intervjuerna iklädda balaklava från toaletten på ett Moskva-kafé, kränkande kroppsvisiteringar i fängelset, diktläsning i jacuzzin i en ödslig Moskva-lägenhet natten innan tillfångatagandet. I fängelset smugglar vännerna in en cd med den spanska revolutionära låten ”L’Estaca” inklämd mellan Bach och Beethoven, inspelad av gruppen Arkadij Kots, som hade uppfört den utanför rättegångssalen.

Bilden av den ryska dissidenten har förändrats sedan Alexandr Solzjenitsyn förvägrades av sovjetiska myndigheter att resa till Stockholm för att ta emot Nobelpriset 1970, men sättet att förfölja oliktänkande är densamma. Solzjenitsyn behövde priset för att detonera sin sprängladdning av information om det politiska förtrycket i Sovjet. Pussy Riot hade internet som sin scen 30 år senare, och det räckte med 40 sekunders aktion för att deras ”fittupprop” – eller ”kattungeupprop”, beroende på hur man läser gruppens namn – mot den begränsade yttrandefriheten i Putins Ryssland skulle spridas viralt.

Hur många inom konstmusiken förstod vilken makt de sitter på, och hur bräcklig den i själva verket är?

Jag tog upp exemplet Pussy Riot i samband med ett seminarium på Kungliga Musikhögskolan samma år. Uppdraget gick ut på att skapa ett diskussionsklimat kring en pågående förändringsprocess på skolan, och Pussy Riot kändes som en symbolisk väckarklocka. Hur många inom konstmusiken förstod vilken makt de sitter på, och hur bräcklig den i själva verket är? En av lärarna på skolan frågade förbryllat: ”Menar du att vi skulle börja skriva debattartiklar?” Det var ju musiker i allmänhet inte så bra på, och kändes långt ifrån deras uppdrag som pedagoger.

Hade jag valt en klassisk dissident som Solzjenitsyns vän Mstislav Rostropovitj, som gick i exil 1974, eller pianisten Andrej Gavrilov, som nästan knäcktes av KGB:s terror på 1980-talet, hade förståelsen kanske varit större. Det politiska ställningstagandet för sådana som Rostropovitj, Gavrilov eller dirigenten Daniel Barenboim blir ju en förlängning av konstnärskapet. Ett moraliskt tvång som infinner sig när världen förvandlas till en arena där ställningstaganden bryts mot varandra. Medan aktivismen är huvudsaken för Pussy Riot.

Förmodligen går det inte att överskatta betydelsen av fenomenet Pussy Riot i dag.

Men jag tror också att reaktionen på Kungliga Musikhögskolan skulle sett annorlunda ut idag, i ett hårdare och mer oförutsägbart debattklimat. Folkmusikerupproret och #metoo är väl de tydligaste exemplen på hur musiker sett sig tvingade att analysera sin egen roll, och reflektera över hur maktstrukturer och populism påverkar både arbetsplatsen, repertoaren och möjligheten att uttrycka sig fritt. Men också att det handlar om att ta risker. Att allt som sägs, sjungs och spelas, oavsett om det utspelar sig i en kyrka, en rättegångssal eller i en youtube-video verkligen spelar roll för det stora samtalet.

Förmodligen går det inte att överskatta betydelsen av fenomenet Pussy Riot i dag. För visst kan #metoo tolkas som ett enda globalt ”Pussy Riot”, med Trumps ”Pussygate” hösten 2016 som tändande gnista. Men, som Maria Aljochina säger, Pussy Riot handlar egentligen varken om Trump, #metoo, Putin eller om Ryssland. Pussy Riot handlar på ett sätt faktiskt inte ens om feminism. Snarare handlar det om att inta sin plats på den stora scen som heter världen, och försvara den till varje pris. På sista sidan i boken skriver hon: ”Du måste kämpa för din frihet varje dag, annars existerar den inte.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s