Poetiska urladdningar i andaktsfull konsertkväll

Recension i SvD 29/11 2018
Genre: Konsert
Medverkande: Amalie Stahlheim, cello; Kungliga Filharmoniska orkestern
Var: Konserthuset
Musik: A Borodin ”Polovtskiska danser”, T Broström Cellokonsert, P Tjajkovskij Symfoni nr 1. Dirigent: Stanislav Kochanovsky

Två lysande musikaliska begåvningar delar scen med Kungliga Filharmoniska orkestern denna vecka. Stämningen är andaktsfull när solistpristagaren och cellisten Amalie Stahlheim besjälar Tobias Broströms cellokonsert under Stanislav Kochanovskys ledning.

Förutsättningarna på den internationella konsertarenan är ju en sorts dans på slak lina: man möts, musicerar tillsammans ett par dagar och skiljs efter en musikalisk urladdning. Men just den här kvällen bidrar dirigenten Stanislav Kochanovsky och mottagaren av Kungliga Musikaliska akademiens solistpris Amalie Stahlheim till att skapa ren poesi tillsammans med Kungliga filharmoniska orkestern.
Tobias Broströms cellokonsert är en viktig anledning: ett verk fullt av mystisk suggestion, där cellostämman besvärjs fram ur skuggorna av en accelererande pendelrörelse i orkestern, för att leda en dans av minimalistiskt pulserande skönhet. Trots målande gester ges inget utrymme för konventionell virtuositet. Istället kräver cellistens utlämnande berättelse att vi verkligen lyssnar, innan hon försvinner spårlöst in i skuggorna igen. En berättelse som kräver en karismatisk solist med den mogna, vackra klang som Amalie Stahlheim besitter – och Mats Rondin, för vilken stycket skrevs 2011. Ibland är det så förföriskt vackert att man blir misstänksam: som att höra fågelsången på Malibu Beach strax innan eldstormens trumpeter raserar allt.

Många års erfarenhet från S:t Petersburgs båda operahus och ledande ryska symfoniorkestrar har berett marken för den sympatiske Stanivslav Kochanovskys internationella karriär, och han leder just nu föreställningarna av just ”Furst Igor” på Holländska nationaloperan. Kvällens konsertöppnare, Aleksander Borodins ”Polovtsiska danser” ur operan ”Furst Igor”, är därför en given succé med Kochanovsky på podiet. Men historieskrivningen bakom verket är minerad mark, och en av förklaringarna till dagens konflikt i Ukraina.

”Furst Igor” bygger nämligen på ”Igorkvädet”, den kontroversiella rusiska grundarmyten om den första storhertigen i 1000-talets Kiev. Det är därför svårt att skaka av sig känslan att Borodin tillgripit ryska nationalistiska klichéer för att demonisera det tatariska nomadfolket, polovtserna (släktingar till de idag förföljda krimtatarerna). Ryssarna skildras som auktoritära seriehjältar som klipper till ”fienden” i baktakt, medan de sofistikerade polovtserna framställs som aningslöst dansande orientaler.

Här släpper Kochanovsky taktpinnen, låter händerna forma detaljerna i ett jämnt musikaliskt flöde.

Tur då att Pjotr Tjajkovskijs första symfoni påminner om att kompositören bakom ”Eugen Onegin” inte gärna föll för stereotyper, utan snarare förvaltade en sällsynt melodisk begåvning med inspiration både hos Mozart och den folkliga arvet från både rysk och ukrainsk mark. Här släpper Kochanovsky taktpinnen, låter händerna forma detaljerna i ett jämnt musikaliskt flöde. Symfonin har underrubriken ”Vinterdrömmar”, men är vinterlik enbart i bemärkelsen klassicistiskt stram. Den avslutande fugan påminner om att Tsarrysslands störste kompositör hade örat och blicken fäst västerut, samtidigt som han skildrade det vemodiga ryska landskapet.

Nästa gång vore det intressant att höra någon av de starka samtida ryska rösterna som pendang till Broström. Trots denna anmärkning var det en ovanligt fin kväll i Konserthuset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s