Orfeus barockensemble: Barocken lyfts av Bach den yngres emotioner

Recension i SvD 17/12 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Luca Guglielmi, ledare & cembalist; Johannes Rostamo, cello; Orfeus Barockensemble
Var: Konserthuset, GrünewaldsalenVerk: J S Bach: Sinfonia ur Kantat nr 76 ”Die Himmel erzählen die Ehre Gottes” & Klaverkonsert nr 1. Carl Philipp Emanuel Bach: Cellokonsert a-moll & Sinfonia e-moll.

Far och son Bach profileras som de pionjärer de verkligen var, fast under olika epoker, när Orfeus barockensemble uppträder i Konserthuset. Förmågan att lyssna till barockmusik behövs för att behålla distans till nutidsmänniskan, skriver Sofia Nyblom.

 

Det måste varit nästan lika knepigt att heta ”Bach” i 1700-talets Preussen som att heta ”Bergman” i dagens globaliserade värld. Ändå lyckades flera av Johann Sebastian Bachs söner ta med sig lärdomarna från fäderneshemmet i Leipzig och etablera sig på annat håll som framgångsrika tonsättare. Stjärnan bland dem var Carl Philipp Emanuel Bach, och sonen Bachs temperament måste ha ruskat om både furstar och furstinnor, och skakar om än i dag.

För är det någon som lyfter anden efter söndagens konsert, så är det den okonventionelle Carl Philipp Emanuel. Filharmonikernas solocellist, Johannes Rostamo, framträder i cellokonserten i a-moll med stilistisk stringens och bravur, medan Luca Guglielmi vid cembalon hittar den känslomässiga hettan i detta djärva partitur. Konserterna skrevs på 1750-talet under kompositörens galärår som hovackompanjatör till den flöjtspelande kung Fredrik II av Preussen, där Bach junior levde en tynande tillvaro i skuggan av kungens favoriter – framför allt Quantz. ”Se mig”, tycks de galopperande rytmerna och aparta intervallen i dialogen mellan solist och stråkar utropa.

Samme tonsättares Sinfonia i e-moll är fullströsslad med konstpauser som skapar luftiga frågetecken. Såväl naturhorn som traversflöjt och barockoboer flätar in romantiskt antydande strofer i den mjuka ornamentiken i mellansatsen, medan den avslutande satsen tar den Bachska dansen ett steg vidare – bort från barocken.

Före paus är språket ett annat:

Luca Guglielmo tar hela ensemblen på ett jaktparti med J S Bachs Klaverkonsert nr 1, och agerar själv både spårhund och byte. Polyfonin i klaverstämman är halsbrytande, men trots att Guglielmis virtuosa spel uppfordrar till ett spänstigt svar från orkesterns sida så blir gensvaret snarast något matt. Det kan inte hjälpas att den emotionella styrkan hos sonen Bach just den här kvällen vinner över den matematiska kylan hos fadern.

Det är bara ett par år sedan Stockholm begåvades med ännu en barockorkester, bemannad med en stor andel musiker ur Kungliga Filharmoniska orkestern och en mindre andel frilansare på tidstrogna instrument. Och det finns en viss symbolik i att upplåta en av Konserthusets salar åt Orfeus barockensemble. För trots den obestridbara statusen, hos en Johann Sebastian Bach eller Antonio Vivaldi, så har specialiseringen på området tidig musik lett till att ett par hundra års repertoar och dess utövare, marginaliserats och förvisats till kyrkorum eller bidragsberoende föreningar.

Men precis som äldre tiders historia ger en klangbotten åt beslut som fattas i dag, så är förmågan att lyssna till de dova, lite murriga klangerna hos en tempererad orkester faktiskt betydelsefull för den kritiska distansen till nutidsmänniskan. Därför fyller Orfeus barockensemble verkligen en viktig plats i Stockholms musikliv.

Luca Guglielmo tar hela ensemblen på ett jaktparti med J S Bachs Klaverkonsert nr 1, och agerar själv både spårhund och byte. Polyfonin i klaverstämman är halsbrytande, men trots att Guglielmis virtuosa spel uppfordrar till ett spänstigt svar från orkesterns sida så blir gensvaret snarast något matt. Det kan inte hjälpas att den emotionella styrkan hos sonen Bach just den här kvällen vinner över den matematiska kylan hos fadern.

Det är bara ett par år sedan Stockholm begåvades med ännu en barockorkester, bemannad med en stor andel musiker ur Kungliga Filharmoniska orkestern och en mindre andel frilansare på tidstrogna instrument. Och det finns en viss symbolik i att upplåta en av Konserthusets salar åt Orfeus barockensemble. För trots den obestridbara statusen, hos en Johann Sebastian Bach eller Antonio Vivaldi, så har specialiseringen på området tidig musik lett till att ett par hundra års repertoar och dess utövare, marginaliserats och förvisats till kyrkorum eller bidragsberoende föreningar.

Men precis som äldre tiders historia ger en klangbotten åt beslut som fattas i dag, så är förmågan att lyssna till de dova, lite murriga klangerna hos en tempererad orkester faktiskt betydelsefull för den kritiska distansen till nutidsmänniskan. Därför fyller Orfeus barockensemble verkligen en viktig plats i Stockholms musikliv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s