Soltani spelar Schumann med hudlös intimitet

Recension 10/1 2019

Violoncellen är den blodröda tråd som löper genom denna konsert: en kväll som tar sin lågmälda början med ett av Arnold Schönbergs tidigaste verk, har Robert Schumanns Cellokonsert som hjärta och blommar ut i senromantikern Frans Schmidts sorgesång över en förlorad dotter, Symfoni nr 4 från 1934.

Den senromantiska repertoaren är australiska dirigenten Simone Youngs största passion: en passion som förenar det privata med det allmängiltiga, eftersom den knyter an till hennes egen familjs rötter i Centraleuropa samtidigt som den har en stark resonans i vår egen oroliga tid.

Schönbergs nyligen återfunna orkesterminiatyr ”Notturno” hör till hans tidigast kända verk från 1896, och låter en melodi stiga ur de mjukt sordinerade lägre stråkarna för att till sist kvillra som nattlig fågelsång i soloviolinen.

En fin inledning till Schumanns Cellokonsert, där begåvade persisk-österrikiske cellisten Kian Soltani gav en ovanligt poetisk och lekfull tolkning. Orkesterbesättningen var definitivt nättare på Schumanns tid, och Simone Young maximerade dynamiken och tempot i yttersatserna. Den skira andra satsen flöt i ett eget universum, där Soltanis långa, sidenmjuka stråkdrag bygger en nästintill olidlig spänning av hudlös intimitet.

Den 26-årige Soltani gav ett egenkomponerat extranummer, ”Persisk elddans”, en brinnande besvärjelse mot det gångna årets skuggor som mötte stor uppskattning hos publiken. Soltani är en unik talang att hålla ögonen på.

En besvärjelse mot skuggorna är i viss mån också österrikiske Frans Schmidts Symfoni nr 4, och Simone Youngs gedigna arbete med Kungliga Filharmoniska orkestern visar att verket förtjänar sin plats på repertoaren vid sidan om Mahler, Rachmaninov och Bruckner. För det är någonstans i Aftonlandet den här väldiga symfonin hör hemma, med sitt plågade, kromatiska ledmotiv av fallande kvartar som skickas ut från solotrumpeten innan det börjar sin sorgevandring – en epitaf över ett förlorat barn.

Symfonin skrevs 1933 och är tematiskt besläktad med Alban Bergs Violinkonsert. Att Schmidt, som också var cellist, satt i Wiener filharmonikerna under Gustav Mahler hörs dessutom. Men där Mahler är explosiv och grimaserande i sorgen, så tycks Schmidt sträva efter att finna sig.

Schmidt, som dog 1939, har av eftervärlden ibland anklagats för att ha samarbetat med nazisterna. Men det var han tyvärr inte ensam om, och den enkla förklaringen står förmodligen att finna i hans två äktenskap med judiska kvinnor. Ändå kan det vara just viljan att släta över och gå vidare som ibland får symfonin att kännas mindre angelägen.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s