Isabelle Faust gör Schönbergs violinkonsert elegant och självklar medan Felix Mendelssohns dramatiska kantat inte övertygar helt. SvD:s Sofia Nyblom njuter ändå av mötet mellan två stora judiska kompositörer, som verkade med hundra års mellanrum.
Det är som om publiken sitter på helspänn när Isabelle Faust intonerar den nakna inledningen till Arnold Schönbergs Violinkonsert i Berwaldhallen. Utan att saboteras av de förströdda hostningar som andra kvällar brukar avslöja dem som slutat lyssna när klassikerna kramas ihjäl. Schönbergs sällan spelade verk konsert framstår i Fausts genomlysta tolkning som elegant, vemodig och självklart i all sin gåtfullhet. Lika självklart som att en jude i exil i mellankrigsårens Los Angeles, långt bort från en brutal och svårtolkad tysk verklighet, söker sig till sitt eget språk, tolvtonsspråket.
Ändå finns ett slags igenkänning dold inuti Violinkonsertens labyrint: ett annat, gemensamt språk, som Daniel Harding lyfter fram med lätt hand. En identifierbar sonatform, doften av en vals och en sång spinnande i Isabelle Faust känsliga instrument. Ett nynnande kretsande kring ett tolvtonsmotiv som till sist krossas av den svällande orkestermassan, likt Salome under soldaternas sköldar. Violinkonserten skrevs 1936 när Schönberg fått anställning vid University of Southern California, men idén föddes i en annan tid, i ett Wien som försökte resa sig ur krigsdammet efter första världskriget.
Vackert att låta Radiokörens a cappella-tolkning av Schönbergs profetiska bön om fred, ”Friede auf Erden”, brygga över avståndet till Felix Mendelssohns ”Die erste Walpurgisnacht” från 1843, som bygger på en dikt av Goethe. Det är en stort upplagd fresk i kantatform där träddyrkande druider överlistar intoleranta kristna i en allegorisk framställning av det första Valborgsmässofirandet.
Altsolisten Ingrid Tobiassons hjärtskärande vädjan om nåd ekar av Mendelssohns samtida, Giacomo Meyerbeer, liksom körerna där druiderna viskar i staccato. Men tonspråket känns karikerat när kristna präster och soldater marscherar mot ”Djävulen”, berusade av övermod. Ett lite otympligt verk, vars anslag av grand opéra och plädering för tolerans fascinerar men inte övertygar helt.
