Underjordisk kabaré fångar snillrikt samtiden

Recension i SvD 27/1 2019

Den sista kabarén!

Genre: Teater
Medverkande: Sara Jangfeldt (text & musik), Andreas T Olsson (text), Fredrik Meyer (piano & ljud)
Var: Under fontänen. Kulturhuset Stadsteatern (samarbete med Dramaten)
Kostym: Gudrun Rösnes Ljus: Robert Larein

Var är kabarén när vi behöver den för att tolka vårt ombytliga, teatrala tidevarv? Jo, på Soppteaterns nya, tillfälliga scen Under fontänen där sångerskan, kompositören och musikalartisten Sara Jangfeldt klivit in som ny konstnärlig ledare. Det är en snilleblixt att skriva in Kulturhuset Stadsteaterns och Dramatens ombyggnad och tillfälliga stängning, och den historiska regeringskrisen i en flippad, meta-teatral kabaré.

Sara Jangfeldt och Dramatenkollegan Andreas T Olsson representerar två olika sorters teaterkultur som tvingas in i ett otippat samarbete. I kofferten som Olsson släpat från Dramaten finns Hamlets dödskalle och Karl Gerhards politiska kupletter. Båda visar sig användbara i jakten på det där som ligger och ruttnar någonstans i landet Sverige, och får hela statsapparaten och den svenska identiteten att kippa efter syre.

En kvinnlig högtalarröst (Katarina Ewerlöf) annonserar med allt tätare mellanrum att Kaknästornet, nyinvigda Nationalmuseum och en rad andra institutioner läggs ner. Hur ska en stackars kulturarbetare slippa undan deportering till någon utrikisk kulturkoloni, annat än genom att bilda enad front på den underjordiska scenen under Sergels torgs ikoniska fontän, frågar sig paret och Fredrik Meyer vid ”fattig-pianot”.

Men teaterchef Jangfeldt blir gladast över att Dramatenkollegan tagit med sig kabaréhatten. Den ger henne licens att iklädd rödrutig bordduk föreställa ”Bergmans lilla piga”, hushållerskan vars memoarer över mästerregissören kom ut under gångna året, för ett mindre smickrande porträtt av den kultomsusade kvinnokarl vars 100-årsjubileum råkade sammanfalla med metoo-rörelsen.

Och kabarén vore inte komplett utan hennes franska Kulturprofil. Med förförisk sammetsröst fingrar hen på kvinnorna i publiken, innan Jangfeldt tar av sig de rektangulära glasögonen och melankoliskt konstaterar att kärleken till Paris finns kvar trots att illusionen om l’amour français har spruckit. ”Men en gris från Paris? Non merci.”

Andreas T Olsson förkroppsligar en borgerligt färgad och något ängslig Dramatenkliché, som förlorar sitt översittarkomplex när han visar sig vara lika utsatt som sin vänsterliberala kollega vid Plattan. Eftersom han är man kan han inte låta bli att försöka övertrumfa henne genom att starta en egen, ännu mer underjordisk teater, och vecklar in sig i beskrivningar av monstren som bebor dess labyrinter. Till sist är det faktiskt bara Dantes Beatrice, Sara Jangfeldt, som kan rädda honom och oss ur detta inferno.

”Den sista kabarén” lyckas både roa och oroa, och fångar en reell samtidsångest till klingande musik. Den bådar gott för Soppteaterns nya liv under fontänen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s