I amerikansk kultur suddas gränsen mellan verklighet och fiktion ut, och musiken spelar en viktig roll för mytbildningen.
I helgen övervarade jag en föreställning på Göteborgsoperan, Mascagnis ”Cavalleria rusticana”, som avbröts två gånger av att personer i publiken insjuknade och fick föras ut. En surrealistisk upplevelse som grep in i svartsjukedramat på scenen. Upprörda röster kallade på läkare, ficklampor fladdrade i salongen medan människor slussades ut i foajén och ridån gick ner.
Fördröjningen innan vi andra i salongen insåg att det var blodigt allvar säger något om dramats förmåga att skapa suggestion. Med beundransvärt jämnmod fortsatte sångarna och musikerna som om avbrottet varit en pjäs i pjäsen, inte olikt commedian i Leoncavallos ”Pagliacci” som kulminerar i dubbelmord.
