Från Balthazars laboratorium till Hilma af Klint

Krönika i SvD 8/3 2019

Att vara synestet innebär att utsätta sig för omgivningens skepsis, trots att vår högteknologiska tidsålder är ett enda synestetiskt laboratorium. Sofia Nyblom funderar kring kopplingen mellan musik och färger och tipsar om fem kvinnliga innovatörer lagom till internationella kvinnodagen.

Minns ni professor Balthazar? Huvudpersonen i det populära barnprogrammet löser svåra problem genom att blanda magiska dekokter i sitt laboratorium. Den kreativa processen visualiseras i bubblande färgkaskader, och en magisk droppe räcker för att sorg, hunger, krig och elände ska lösas upp i Balthazars laboratorium. Ungefär som när medlemmarna i Beatles orkestrerade en karnevalisk love-and-peace-festival av musik och klangfärger i albumet ”Sgt Pepper’s lonely hearts’ club band”. 

Kanske är det Balthazars och Sgt Peppers fel att synesteter ibland förväxlas med flummiga hippier. Men även om forskningen i synestesins neurologiska grunder bara har ett par decennier på nacken – den första studien gjordes 1996 – går teorin om relationen mellan musik och toner tillbaka till åtminstone Aristoteles ”De sensu et sensibilibus”. Aristoteles färglära, enligt vilken de sju tonerna i naturtonskalan motsvarade sju färger på spektrat, fick konkurrens först på 1700-talet av Isaac Newton. Sedan dess har filosofer, författare, poeter och konstnärer från ETA Hoffmann till Vasilij Kandinskij manifesterat sina teorier och egna upplevelser i konstruktionen av färgorglar, optiska klaveciner, dikter och fantasyromaner som rekonstruerar spädbarnets urtillstånd. Ett tillstånd där sinnesförnimmelserna är odelbara och smak, färg, doft och klang existerar i kommunicerande kärl. 

För inte så länge sedan berättade min 19-åriga dotter att hon är synestet. Så länge hon mindes hade hon trott att alla delade hennes intensiva färgupplevelser i samband med musik. Jag blev häpen när jag förstod att vissa musikinstrument och harmonier, tillochmed olika sätt att mixa ljud, ger henne särskilt starka upplevelser. I samband med en konsert med Beethovens första pianokonsert berättade hon om den simultana upplevelsen av en för henne helt ny, intensivt hallonröd nyans, medan Sally Beamishs dystopiska konsert för samma instrument triggade smutsigt gröna nyanser. Vissa röster förknippar hon på samma sätt med distinkta färger – min röst har en mörk purpurfärg – medan andra ljud genererar en kognitiv dissonans med störande, spräckliga mönster. 

Neurologen Oliver Sacks beskriver synestesin i sin underbara bok ”Musicophilia. Tales of Music and the Brain” (Den enarmade pianisten: berättelser om musiken och hjärnan). Statistiken svajar, men enligt den senaste forskningen ska fyra procent av befolkningen vara synesteter. Av 70-talet olika existerande varianter på denna ”diagnos” är den som associerar bokstäver/siffror respektive musik med färg oftast förekommande. Bland mina arbetskamrater visade sig flera vara synesteter. Ändå är det få synesteter som gillar att prata om sin gåva. Tonsättare och musiker jag intervjuat börjar skruva på sig så fort ämnet kommer på tapeten, trots att de medger att synestesi kan vara ett verktyg – och trots att vår högteknologiska tidsålder tvingar in alla och envar i en tornado av tätt sammansmälta sinnesupplevelser. 

Senast mötte jag isländske pianisten Víkingur Ólafsson som i samband med ett gästspel i Berwaldhallen medgav att han framförallt associerar sitt eget instrument till olika färger, och att han har glädje av sin synestesi när han sätter ihop konsert- och festivalprogram. Pianisten Roland Pöntinen sorterar böckerna i sina bokhyllor inte efter författare, utan efter färgen på ryggarna. Tonsättaren Andrea Tarrodi gör upp färglagda musikaliska mindmaps innan hon komponerar. Victoria Borisova-Ollas utgår framförallt i sina symfoniska verk från bilder eller dikter, med nära koppling till en färgupplevelse som i sin tur hör ihop med en viss tonart. Amy Beach, Lady Gaga, Olivier Messiaen och György Ligeti är alla exempel på komponerande synesteter. 

Det är kanske inte så underligt att konstnären Hilma af Klint genom spiritistiska seanser sökte kontakt med andra dimensioner. Att vara kvinnlig pionjär i en värld av män för 100 år sedan måste ha bidragit till känslan av isolering och främlingskap. Det är ett tecken i tiden att af Klint sent omsider får ett internationellt erkännande som sträcker sig bortom den synliga dimensionen in i musiken, med synesteten Benjamin Staerns nya opera om Hilma af Klint som en manifestation av vitaliteten i hennes mångfacetterade, synestetiska laboratorium. 

Den nyfikne läsaren undrar säkert om jag är synestet. Inte vad jag vet. Men jag skulle nog inte vara kritiker, om det inte sjöng inom mig i kontakten med van Goghs, Olafur Eliassons och Mark Rothkos världar – om jag inte öppnade mig för de världar som blommar under inflytandet av stor musik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s