Tystnaden gör det sköna ännu skönare

Krönika i SvD 5/4 2019

Sagan om näktergalen och den sjuke kejsaren beskriver den moderna tidens dilemma. I veckans krönika reflekterar Sofia Nyblom över hur tystnaden väcker sinnet och förmågan att hantera stora utmaningar. 

Jag vaknar i gryningen av näktergalen och öppnar fönstret på vid gavel. Trots den tidiga timman blir jag klarvaken och börjar lyssna: upprepar sig fågelsången? Finns det något som antyder att näktergalen har en given repertoar av sånger som sjungs igenom, innan den kommer tillbaka dit där den började? Snart inser jag att det inte finns något mönster. Det är ett hemligt språk med oändliga variationer som byggs i ögonblicket av sångaren i mitt olivträd, i dialog med den sjungande partnern i grannens trädgård. 

Näktergalskonserten är tyvärr ett exotiskt inslag i mitt storstadsliv, och just därför får den mig att vilja stanna upp och lyssna. Men det är något djupare som väcks. Osökt kommer jag att tänka på HC Andersens saga om näktergalen och den sjuke kejsaren, som fångar den moderna tidens dilemma. Kejsaren inser att fågelsången driver bort hans melankoli, och beställer en mekanisk näktergal för att vara säker på att fågeln inte ska flyga sin väg och beröva honom sången. Men han missar poängen: det är just den vilda fågeln och dess oförutsägbara musik som har en läkande effekt. Det går inte att bara trycka på ”play”.

Insikten störtar över mig under en vistelse på ön Capri. Här är det moderna livet lika avlägset som den glittrande raden av ljus längs fastlandet när mörkret sänker sig. Den nästan totala avsaknaden av biltrafik är den mest uppenbara markören. Suset från havet, fågelsång, kyrkklockor och vinden som rasslar genom pinjerna är det enda som hörs. 

Ett oräkneligt antal sånger har tillägnats Capris spektakulära skönhet.

Mindre anslående men lika betydelsefull är tystnaden, som i sin tur gör det möjligt både att lystra till musik och att höra sina medmänniskor. På San Michele, den egendom som svenske läkaren Axel Munthe gjorde till sin, utgör tystnaden en odelbar aspekt av platsens skönhet.

Axel Munthe var känd för sin förmåga att läka kropp och psyke, men själv läktes han också av stillheten och den musik som Capri andas. Bengt Jangfeldt berättar i ”En osalig ande. Berättelsen om Axel Munthe” (Wahlström & Widstrand) att Munthe var en skicklig improvisatör vid pianot, underhöll sina gäster med Bellman och italienska folkvisor, och njöt av att se Capri-borna dansa tarantella nätterna igenom. Dessutom var fåglarna väsentliga för Munthes kärlek till ön. Det gjorde honom skräckslagen att man sköt och åt upp flyttfåglarna istället för att låta dem flyga vidare mot Norden (samtidigt som han inte drog sig för att bjuda på vaktlar när han fick besök – Stockholmsvegetarianen i ett nötskal!). I dag är samarbetet mellan italienska och svenska ornitologer vid flyttfågelstationen ovanför Villa San Michele en slags spegelbild av musikens roll i Munthes liv. 

Det är så banalt i sin enkelhet, att tystnaden skärper sinnena. Lyhördhet är ett mångfacetterat begrepp, värt att utforska för att lösa de utmaningar som mänskligheten står inför.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s