Börtz fångar underskönt sorgens stilla resignation

Daniel Börtz ”Sinfonia nr 13”

Recension publicerad i SvD 2019-05-24

Tonsättaren Daniel Börtz drar med sig åhöraren in i mörkret, i hopp om att peka ut ett svagt ljusskimmer kring smärtans konturer. Hans nya ”Sinfonia nr 13” kan ses som ett innerligt försök till svar på världens svåra tillstånd och människans sorgliga ofullkomlighet.

Daniel Börtz musikaliska adaption av dikter ur Kjell Espmarks ”Skapelsen” (2017), benämnt ”Sinfonia nr 13” eller ”ett symfoniskt panorama över mänsklighetens belägenhet”, framstår vid torsdagens uruppförande i Konserthuset som ett underskönt, stillsamt flödande rekviem: anspråksfullt till formen och ämnesvalet, men ändå anspråkslöst i sättet att låta musiken underordna sig textens fräna insikter. För även om Börtz väljer en instrumentalt orienterad beteckning, så är det dikten som är verkets mylla och moderhav. 

Ämnet för ”Skapelsen” är å ena sidan förintelse och folkmord, att förstå vad som återstår när ”människan blivit människans varg”; och å andra sidan det vardande och tillblivande som pågår oupphörligen och utgör en källa till hopp. ”Skapelsen är ännu ofullbordad, och det är er den hoppas på,” sjunger barytonen Karl-Magnus Fredriksson uppfordrande i inledningen till den första av verkets tre delar, buren på en rytande jättevåg av klang. 

Ur Kjell Espmarks text växer trion av sångröster – förutom Fredriksson även Johanna Rudströms mezzo och Daniel Carlssons ljusa countertenor – medan de två recitatörerna, Stina Ekblad och Hannes Meidal, lägger fram sina iakttagelser som känsligt ackompanjerad melodram.

Det är ingen liten bedrift att som musikerna i Kungliga Filharmoniska orkestern – förstärkta med sex slagverkare och åtta kontrabasar – spara ner klangen till det knappt hörbara. Som rökslingor rasslar det från slagverket, en vindpust får violan att vibrera, hjärtslag dunkar hos pukorna, ett morrande stiger ur kontrabasarnas kolonn. 

Dirigenten Patrik Ringborg, som förde operan ”Medea” till dess urpremiär, blottar den teatrala pulsen och den poetiska finessen i Börtz partitur. Förnimmelsen att tonsättaren karvar ut orden ur orkestern, som om han vill vara säker på att inget är överflödigt orkestrerat, består under hela aftonen. Varje takt känns noga mätt och anpassad till lyrikens essens, som polerad marmor – eller renskrapade benknotor.

”Det som är människa i människan kan inte brinna”, hävdar Stina Ekblad som recitatören, och självklart handlar det om ett envist hävdande av själens odödlighet inför ondskans groteska banalitet och inför glömskan. Daniel Börtz ”Sinfonia nr 13” skriver därför in sig i en tradition av existentiella verk, alltifrån Sven-David Sandströms rekviem ”De ur alla minnen fallna” (1982), till Benjamin Brittens sångcykler och framförallt Dmitrij Sjostakovitjs symfonier nr 13 och 14 (1962 respektive 1969). 

Daniel Börtz har sedan genombrottet med operan ”Backanterna” (1990) hållit sig nära tragedin, och ”Sinfonia nr 13” utgör sista delen i den trilogi som inleddes med operan ”Medea” (2016). Men frågan är om inte ”Sinfonia nr 13” hör till hans mörkaste verk, därför att det bär på en stilla resignation. Sorgen har i så fall sällan gestaltats med sådan innerlig skönhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s