Dödsföraktande saga med mörka undertoner

Publicerad i SvD 2019-04-26

Syskonparet Widmann – tonsättaren och violinisten – är i rampljuset i ett teatralt uruppförande som förenar existentiell brådmognad med barnslig oskuld. Två dirigenter leder Sveriges Radios symfoniorkester i ett ovanligt spänstigt program.

Sensualismen i Jean Sibelius ”Valse triste” , dirigerad med lyhörd precision av Daniel Hardings assistent Finnegan Downie Dear, öppnar konserten och bäddar bokstavligt talat för Benjamin Brittens sångcykel ”Nocturne”. En cocktail av oskuld, sömn och erotik hör till Brittens mest återkommande temata, som vävs samman med stor virtuositet i nocturnens diktsvit av olika poeter, från Shelley till Shakespeare. 

Den kammarmusikaliska orkestreringen i ”Nocturne” ekar av Brittens operor ”En midsommarnattsdröm” och ”En sällsam historia” (The turn of the screw), och här ges rika möjligheter för solisterna i Sveriges Radios symfoniorkester att lysa upp mörka skrymslen med finciselerad ornamentik. 

Tenoren Andrew Staples har en intuitiv förståelse för Brittens idiom, men om röstens androgyna klang är helt i linje med föregångaren Peter Pears så gäller det inte volymen. Staples tenderar att ljuda de sofistikerade texterna snarare än att gestalta dem, vilket gör det svårt att förstå vilka monster och fantasier de befolkas av. En textremsa i kombination med tydligare coaching hade behövts.

Kvällens huvudnummer, uruppförandet av tyske Jörg Widmanns Violinkonsert nr 2, ställer tonsättarens syster, prisbelönta violinisten Carolin Widmann i rampljuset. En najad i glittrande sjögrönt som med dödsförakt och teknisk finess gestaltar en syskonlek, en saga med mörka undertoner. Solistens narrativ trevar sig fram med viskade, improviserade ansatser och framknackade morsekoder på violinens corpus, och kastar i verkets andra och tredje sats fram nostalgiska fraser som mörbultas av brutala orkestercluster. 

Ur myllret av visslade valsfragment och flippade flageoletter tränger sig en fråga fram, både oskuldsfull och brådmoget existentiell: vilken är den verkliga berättelsen? Vart är vi på väg? Precis som i violakonserten spelar Jörg Widmann ut orkesterns instrument som om de vore rekvisita och aktörer i ett starkt drama utan ord. Tonsättaren som entertainer och spetsfundig filosof.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s