Musiken som blottar skatterna i djupet

Publicerad i SvD 2019-05-31

Episkt gestaltad musik visar vägen till djuptiden, den tid som överskrider människotid, tycker SvD:s Sofia Nyblom. Och hon tipsar om fem skivor som gestaltar evigheten. 

Häromdagen såg jag en film på Östasiatiska museet om de sydkoreanska sjöjungfrurna, kvinnorna på den vulkaniska ön Jeju som sedan urminnes tider dyker utan syrgastuber för att plocka upp havets skatter: alger (agar agar) och sprattlande bläckfisk som ger mat för dagen, men också pärlemorskimrande Abalone-snäckor. Den sista generationen av ”Jeju Haeneyo” försörjer sina familjer och lever i cyklisk symbios med havet. De gör flera dykningar varje dag, oavsett vinterkyla eller oväder. Många dör av syrebrist under en dykning, mödrar förlorar sina döttrar och döttrar sina mödrar till vågorna. Havet är deras Modergudinna, och de självständiga ”haenyo” behöver inte männen annat än till fortplantning och för att passa barnen. Trots farorna och rädslan älskar de havet och vill alltid tillbaka dit. I vattnet försvinner tiden och jaget, allt är sammansmält och odelbart. 

Jag kom på mig själv att avundas dessa koreanska amasoner för deras dagliga närkontakt med urelementet, havet. Sedan tänkte jag att musiken erbjuder samma sorts utplånande av gränserna mellan jaget och oändligheten. Det som brukar kallas för ”deep time,” förnimmelsen av oändlighet som drabbar bergsklättraren eller den som haft förmånen att dyka över ett ännu levande korallrev, kan drabba även den som lyssnar på musik. Det är kanske ingen slump att Claude Debussys havsbilder och Gustav Mahlers långsamt framskridande symfonier uppstår där Hokusais jättevåg krockar med romantikens sjöjungfrumyt.

Samtida kritiker brukar ibland fnysa åt romantikernas anspråksfulla verk, som tycks åsidosätta alla moderna parametrar inklusive tiden det tar att pendla, publikens behov av att hinna krama barnen godnatt eller svara på mejl före läggdags. Det är dessutom lätt att skriva in den klassiska musikens manliga genier i ett modernt narrativ, som typexempel för en världsfrånvänd konstnär som bara behövde tänka på att avlöna hembiträdet medan hustrun höll i hushållet. Men samtidigt är det väl så att det bakom kritiken döljer sig en berättigad kvinnlig avund mot dessa män som tog sig rätten att slippa titta på klockan. 

Männen som bokstavligen hade oceaner av tid och utan självförebråelse fyllde sida efter sida med krävande tonkomplex såg oändligheten i en blomma, och ville visa den för världen. Att strukturera oden till glädjen, femtimmarsoperor om undergången och alpsymfonier som kräver att konsertpubliken lyssnar i timmar är en inbjudan att lägga ifrån sig syrgastuben, förlora sig i ett hav av musik, och bli varse evigheten i en skimrande detalj. Jean Sibelius, som var besatt av tanken att transkribera naturens dramatik till massiva klangblock, ska ha föreläst om övertonsserierna i en äng för sina förbluffade elever. Det, om något, är väl en bokstavlig manifestation av att ”lägga örat mot marken.” Men det var faktiskt inte bara män som vägrade ta hänsyn till tidens gång; för tusen år sedan lät Hildegard von Bingen sina gudomligt inspirerade visioner omvandlas till episkt gestaltad sång.

Dagens klassiska verk är påtagligt kortare än både gubbsymfonierna och Hildegards mysteriespel, eftersom det moderna livet levs snabbare och intensivare. Helst ska musik motsvara poplåtarnas mello-format: tiden det tar att resa mellan två tunnelbanestationer. Men jag frågar mig hur eftersträvansvärd denna praktiska modernitet är som driver mänskligheten i accelererande fart mot en ”point of no return”.

Ur det perspektivet är det just de episka verken som faktiskt kan öppna dörren till en förnimmelse av djuptid, ”deep time.” Den tid som inte räknas i minuter, timmar eller människoliv utan i geologiska tidsåldrar: glaciärernas och redwood-trädens, Iliadens och Upanishadernas flertusenåriga livstid. De drömda upplevelsernas och hisnande fantasiernas tid. Därför önskar jag mig en återvändo till det episkt anspråksfulla musikaliska uttrycket. Till sånger som med sjöjungfrurnas urgamla visdom, blottar skatterna i djupet. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s