Svensk premiär för Ethel Smyths mässa

Recension

Publicerad 2019-05-10

Genre: Konsert Medverkande: Frank Peter Zimmermann, violin, Paulina Pfeiffer, sopran, Catriona Morrison, alt, Michael Weinius, tenor och Tuomas Pursio, bas Kungliga Filharmoniska Orkestern Var: Konserthuset Dirigent: Sakari Oramo

Vid veckans konsert i Konserthuset får två förbisedda tonsättartalanger sin rättmätiga plats i rampljuset. SvD:s kritiker Sofia Nyblom imponeras av Ethel Smyths skicklighet och berörs av Bohuslav Martinus Violinkonsert nr 2.

Det inger verkligen hopp när Historien skipar rättvisa och tystade röster äntligen får höras, som i veckans udda matchning av Ethel Smyth och Bohuslav Martinu i Konserthuset. Brittiska Ethel Smyths färgstarka verk trängdes undan från konsert- och operahusen för drygt hundra år sedan. Kombinationen av Metoo-rörelsen och ett påtagligt behov av att skaka om konserthusrepertoaren har gett dem förnyad aktualitet. 

Bakom klichébilden av den arga suffragetten som skrev kvinnorörelsens kampsång – enligt ögonvittnen dirigerade hon medfångarna med en tandborste från fängelsecellen – döljer sig en gedigen tonsättargärning efter studier i Leipzig. Äntligen får vi höra ett av hennes mer anspråksfulla verk, Mässan i D från 1891. Det låter både ”Pomp and circumstance”, Beethoven och Mendelssohn om detta extroverta verk, som uruppfördes i Royal Albert hall 1893 och nu får svensk premiär. 

Sakari Oramo leder en fin solistkvartett och Eric Ericsons kammarkör genom fugor, körer och mer avskalat solistiska satser.

Vackrast och mest udda är ”Sanctus”–satsen, där mezzon Catriona Morisons cantilena ackompanjeras av valthorn och tuba. Mest kontrastrik är den jublande Gloria-satsen med solistkvartett och maffig tutti-orkester. Harmoniskt och sångligt är verket såpass utmanande att solisterna hade vissa intonationsproblem, som säkert kommer att lösas inför lördagens framförande.

Det känns inte helt självklart att kombinera Smyths Mässa med Bohuslav Martinus Violinkonsert nr 2 från 1943. Men likt Smyth var exil-tjecken Martinu en dissident vars musik nu upplever en revival, senast med fragmenten ur operan ”Juliette” på GöteborgsOperan. 

Martinu växte upp i ett klocktorn i Mähren, vilket hörs i de modala ackordssekvenser som svingar genom hans musik. Även om kriget skuggar första satsens dramatiska anslag och finalens marschrytmer, så frilägger solisten Frank Peter Zimmermann verkets folkmusikaliska själ och asymmetriska rytmik med sublim briljans och humor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s