En sensommardag ligger ett dött djur på rygg på Sandhammarens strand. Huden är flådd och magen uppsvälld, ögonen vita glasbitar utan pupiller. Mustascherna vispar i den guldfärgade sanden, långa framtänder skymtar i den halvöppna munnen. Tidvattnet flyttar den tunga kroppen fram och tillbaka, samtidigt som den driver närmare de lekande barnen. Vattnet är blått som lättmjölk. En flicka i bikini springer fram för att titta, ryggar tillbaka och rusar därifrån. Jo, det är en säl.
Badgäster packar upp sin picknick några meter från kadavret, låtsas inte se. Hur tänker de, egentligen? Kanske som den sargade familjen i Jens Liljestrands dystopiska roman ”Även om allt tar slut”, som efter en helvetessommar med skogsbränder och svenska hungerkravaller sätter sig på flyget till Thailand.
Några kvällar tidigare har jag suttit i en trädgård med goda vänner. Både jag och min värd har nyss förlorat våra fäder, och vi pratar om dödens frånvaro i den svenska kulturen, och om dödens närvaro vid Medelhavet, med dödsmässor och begravning med öppen kista. Om det märkliga i att varje död är unik: dödsorsaken, tidpunkten för den som dör, och för oss som blir kvar.
Mänskligheten har i årtusenden funnit tröst i livets kretslopp, sett skönheten i det oundvikliga. Att betrakta ett avslutat liv kan vara storslaget och gripande när det levts fullt ut.
Men inte ens döden är sig längre lik. Jag vet inte om sälen på stranden dog av svält eller av en fartygskrock. Det är dock ett tragiskt faktum att andelen vilda ryggradsdjur på jorden minskat med nära 70 procent mellan 1970 och 2018. /
DN 2022-11-02
SOFIA NYBLOM 