Kriget har förändrat existensen för miljontals människor. Men även det ukrainska språket och litteraturen har chockats till förändring. Egentligen började det på Majdan 2014. Ryskspråkiga ukrainare som Andrij Kurkov och Sergii Zjadan drog på sig kamouflagebyxorna för att spana efter det glömda kriget med romaner som ”Grå bin” och ”Barnhemmet”. Samtidigt fördjupades kontakten med en naturlyrisk tradition, förandligad av ukrainskspråkig folklore och musik.
Nu har det fullskaliga krigsutbrottet 2022 flyttat ut en yngre generation ukrainska författarröster ut på världsarenan. Men de står blinkande mot strålkastarna på en scen som borde blivit deras utan att de först tvingats bli krigsbrudar, änkor eller soldater med PTSD.
För trettio år efter murens fall ser vi i väst fortfarande med nedlåtande, ryska glasögon på Ukraina. Hade vi varit mer pålästa, menar Volodymyr Jermolenko i nya antologin ”Under Ukrainas öppna himmel. Röster ur ett krig” (red. Mikal Nydahl/Kholod Saaghir, utgiven av Ariel och Svenska Pen), så hade vi sett kriget komma.
Filosofen Jermolenko pekar på vår gemensamma historia: Karl XII:s nederlag, sida vid sida med kosackhetmanen Ivan Mazepa, öppnar dörren för ryska erövringskampanjer mot väst och etsar sig in i rysk litteratur. Alexander Pusjkins dikt ”Poltava” gör ”hotet från väst” till ett ryskt mantra, och svensklojale Mazepa dess demoniserade symbol.
/ DN 2022-09-26
SOFIA NYBLOM 