Koreanska sopranen Hong Hei-Kyung som Violetta i Metropolitans ”La traviata” 2012. Foto: Bebeto Matthews /AP
Varför sker så många övergrepp just inom operan och den klassiska musiken? Musikvärlden har på sistone skakats av en rad sexualbrottsskandaler – och färska siffror visar att sångerskor är särskilt utsatta. Kanske för att hela konstformen bygger på underkastelse, skriver Sofia Nyblom.
Bara veckor efter vittnesmålen om Harvey Weinsteins sexuella övergrepp släppte New York Times ännu ett avslöjande. Metropolitan-operans chefsdirigent James Levine, tillika konstnärlig ledare för husets operaskola, hade i decennier utsatt unga män för sexuella övergrepp.
Avslöjandet fick inte samma genomslag som Weinstein-affären, trots att det beskrev ännu en dimension av övergreppskulturen: utsattheten hos studenter. Och James Levine var mycket mer än en mäktig man. Han var en stor konstnär, och konstnärens makt är svårmätbar.
När James Levine dirigerade Wagners “Ragnarök” på Metropolitan för ett par decennier sedan lämnade jag föreställningen med tårarna strömmande utför ansiktet, djupt berörd. Den romantiska Wagner-tolkningen trängde djupt ner i själen. I ljuset av vinterns avslöjanden framstår hans inkännande version av Wagners incestuösa, våldsamma operasaga som illavarslande. Kort efter avslöjandet fick Levine lämna sin anställning. Det var som om överguden Wotan själv fått lämna operans Valhall när verkligheten kommit ikapp myten.
Men den som kan Wagners “Nibelungens Ring” vet att Brynhilde har ett tufft jobb när hon gör upp med sin pappa. Och frågan är vad som nu händer med det Valhall som heter operavärlden.
Under senvåren skrev tidskriften Der Spiegel om hur rektorn vid Musikhögskolan i München och en kompositionslärare vid Mozarteum i Salzburg förgripit sig på studenter och personal. Männen har fått fängelsestraff. De är ytterligare två i raden av fall där musikinstitutioner offrat unga studenter för förmånen att förknippas med stora konstnärer.
I uppropet #visjungerut och radiodokumentären “Don Juan på Musikhögskolan” uppdagades en starkt sexualiserad kultur även vid svenska musikhögskolor. “I den här branschen får man inte vara blyg” är en återkommande fras, som används för att berättiga sexuell beröring eller inviter. Karriärtips kopplade till sexuellt umgänge, “artistfotografering” bakom låsta dörrar och ibland rena våldtäkter har lett till att traumatiserade musikstuderande ställt in provsjungningar, låtit bli att söka utbildningar eller lämnat yrket.
Hovsångerskan Anna Larsson varnade i Dalarnas Tidning redan 2012 för dirigenter som satt i system att utnyttja unga sångerskor sexuellt, och som när de avvisas ägnar sig åt “slut shaming” eller att bromsa kvinnornas karriärer. Men detta är inget nytt. En annan sångerska berättar för SvD hur hennes mor, också framstående sångerska, på 1950-talet ställdes inför ultimatum av chefen vid Kungliga Operan: “ligg med mig, eller lämna huset”. Hon kom aldrig tillbaka.
– Vi jobbar med att gestalta relationer. Det är en sån ömtålig bransch. Du kan inte stå på en scen om du inte kan ha kroppskontakt, säger sopranen Elisabeth Meyer, som menar att incidenter där dirigenter, regissörer och andra går över gränsen händer hela tiden, men är ännu vanligare utomlands.
– Du blir indragen i en taxi, instängd i ett övningsrum och får ständigt skamliga förslag. Jag har lärt mig att inte lita på några män i branschen, och hittat sätt att smita undan.
När en berömd sångare i slutet av april meddelade att han lämnar sitt arbete i Musikaliska Akademien efter anklagelser om sexuella trakasserier, hade pressen på honom varit stark. Några veckor tidigare vittnade ständige sekreteraren Fredrik Wetterqvist för SvD om ett intensivt arbete för att få till en omröstning om att utesluta två ledamöter ur Akademien. Samtidigt lät Wetterqvist förstå att Akademien inte var enig, delvis på grund av nekanden till anklagelserna, men också för att det är svårt att ena viljorna och reformera arbetet i en akademi grundad 1771.
Varför klamrar sig just musikvärlden fast vid förlegade stereotyper? Det handlar nog delvis om den utsatta arbetsmarknaden, där allt fler jobbar som projektanställda. I en enkät som genomfördes i våras framkom att 47 procent av de kvinnor som arbetar vid landets teatrar och orkestrar utsatts för sexuella trakasserier under sitt yrkesliv. För sångerskorna var siffran hela 74 procent. Merparten hade inte informerat sina arbetsgivare. De var rädda att riskera karriären.
Den förtroliga relation som uppstår mellan musikstuderande och lärare bygger på att studenten formas av sin mästare som mytens Pygmalion: skulptören som knådar och tafsar fram sin idealkvinna i vit marmor och sedan förälskar sig, för att till sist få henne serverad livs levande på silverfat av Venus, kärleksgudinnan. Särskilt påtagligt blir det för sångaren, som bär instrumentet i kroppen.
“Mästaren” i en mästar-lärling-situation kan diktera villkoren för karriären genom att kräva underkastelse och tystnad. Sångare och musiker drillas som elitgymnaster, men för ett mer abstrakt mål än idrottstävlingar och medaljer. Det är som om traderingen av musikaliska tolkningar, fingersättningar eller sättet att forma en fras vore förknippad med ett heligt sakrament.
Sexualiseringen av kvinnan finns dessutom inskriven i operarepertoaren. Myten om operasångerskan som lyxprostituerad går tillbaka till andra kejsardömets Paris, och förevigas i Verdis “La Traviata”. Verklighetens Kameliadam var precis som många av sina medsystrar beroende av sponsorer för att finansiera klänningar, sånglektioner och smycken. Transkriberad till myt blir hon en projektionsyta för manliga fantasier, medan hennes virtuosa röstuppvisningar är som känslomässiga orgasmer.
Till myten hör också idén att smärtan adlar konstnären. Violetta Valéry – “Kameliadamen” – dör i operans slut en plågsam död. När en av 1900-talets mest kända uttolkare av rollen, sångerskan Maria Callas, nyligen porträtterades i en fransk dokumentär som nyligen visades i SVT, menade flera av världens ledande dirigenter och sångare att hennes konstnärskap var större än rivalen Renata Tebaldis. Callas hade ju lidit mer, och det hördes i rösten! Med den attityden uppmuntras kvinnor att ta personliga risker – för konstens skull.
En frilansande manlig sångare som SvD talat med menar att klimatet i svenska operahus blivit bättre efter metoo:
– De som gått över gränsen har fått sig en tankeställare.
Men han påpekar att det alltid finns personer som utnyttjar gråzoner i arbetet. Det gäller lika mycket i samarbetet med homosexuella män, säger han.
Anna Lindal, prefekt för Operahögskolan vid Stockholms konstnärliga högskola, säger att skolan har aktiverats maximalt efter #visjungerut. Kanske mer än andra konstnärliga högskolor.
– Det finns en rädsla i operavärlden som är större än i andra konstarter.
Nu ser hon en möjlighet att skapa ett mer hälsosamt arbetsklimat, bland annat genom att problematisera klichéer som förknippas med operaregi och klassisk sång. Skolan arbetar också med att bryta beroendeförhållandet i mästare–lärling-relationen och jobba mer i team.
På Kungliga Operan har man vässat likabehandlingsplanen och ser nu till att nyanställda och gästande artister får den i handen tillsammans med avtalet innan de kliver in i huset.
Operan har dessutom i vår testat en webbaserad mätning för anonym rapportering av sexuella trakasserier och andra övergrepp. Över hälften av de anställda har dagligen svarat på frågan: har det hänt något idag? Operan har inte hunnit utvärdera resultatet, men HR-chefen medger:
– Det finns saker i vår organisation som vi inte vill ha här. Som gör att man inte kan prestera på topp. Vi måste fortsätta arbeta med vår arbetsmiljö tillsammans med alla som verkar här.
En sångerska som arbetar på Operan tycker att mätningen varit ett bra verktyg, men säger att repertoardiskussionen är lika viktig som arbetet med att förändra arbetsklimatet.
– Vi fortsätter berätta historier där kvinnorna är rekvisita eller bekräftar männens känslor. Det blir en jätteuppförsbacke för en ung kvinna att kräva respekt i sin yrkesroll när hennes rollfigur blir smiskad på rumpan eller nypt i kinden.
Få i branschen tror att metoo innebär slutet för maktmissbruket. De processer som leder fram till att institutionerna tar sitt ansvar försvåras ofta av lojalitetsband och överdriven respekt för konstarten.
– Det handlar inte bara om förövare och offer. Maktförhållandet som ligger i botten kommer man aldrig åt. Det ligger i kulturinstitutionens DNA, säger en institutionschef med en märkbar ton av pessimism.
Det gäller att våga ifrågasätta värdet av en konstart som kräver underkastelse till varje pris. Att fostra självständiga konstnärer som lyckas med att både förvalta traditionen, och ifrågasätta all unken barlast som följer med den. Men också att hålla chefer och ledningsgrupper ansvariga för att förändra arbetsklimatet i en särskilt utsatt bransch. Om inte det är möjligt, lär vi ha flera akter kvar tills Brynhilde gör upp med fadersarvet och spränger hela Valhall i luften.
