Heureka för den som söker kvinnliga förebilder

Krönika i SvD 181019

Kvinnans tid har kommit i och med metoo. Men hur märks den nya maktbalansen i musiklivet? Sofia Nyblom möter den sjungande dirigenten Barbara Hannigan, lyssnar på en jubilerande tonsättarförening och läser av antikens myter.

Kvinnans tid är nu! Tecknen har duggat tätt de senaste två veckorna, då kvinnliga kreatörer hamnat mitt i rampljuset. Tioårsjubileet för Kvast i helgen fyllde Konserthuset med pompösa orkesterklanger, symaskinsmusik och hundraåriga metoo-sånger av och med kvinnliga tonsättare och musiker. Utdelandet av Birgit Nilsson-priset förra veckan innebär inte bara erkänsla för Nina Stemmes förmåga att gestalta repertoarens mäktigaste sopranroller, utan också att den första kvinnan tar emot operans motsvarighet till ett Nobelpris.

Och i måndags delade Kungliga Musikaliska Akademien ut Rolf Schock-priset till sjungande dirigenten Barbara Hannigan, ett udda pris som placerar musiken i samma rum som vetenskapen – matematik, filosofi och arkitektur, som de andra tre (manliga) pristagarna representerar.

Barbara Hannigan är den perfekta pristagaren i det sammanhanget, en röstkonstnär som lyckas klyva hjärnan i en matematisk och en känslomässig del när hon både sjunger och dirigerar. I december kliver hon upp på pulten i Göteborgs konserthus för sin operadebut med Stravinskys “Rucklarens väg”. I rollen som tillträdande första gästdirigent för GSO, alltså: Anne Trulove, den kvinnliga protagonisten i Stravinskys opera, var hennes första operaroll någonsin.

Men könet spelar ingen roll för Barbara Hannigan, säger hon själv. Det är den konstnärliga processen, den utforskande attityden, som hon värdesätter. Indirekt är förstås hela Barbara Hannigans mångfacetterade konstnärskap ett enda “heureka!” för den som söker kvinnliga förebilder. Efter 85 uruppföranden av världsledande tonsättare – som sångerska – driver hon nu även sin dirigentkarriär, parallellt med ett mentorprogram för unga sångare och musiker, spetsprogrammet Equilibrium.

Men även om målet med Equilibrium är musikalisk jämställdhet, så blir resultat en bonus också i form av “empowerment” för kvinnor i branschen som tar över initiativet och kontrollen över sitt eget kunnande. Och maktobalansens manifestation i form av sexuella övergrepp är i grund och botten vad metoo handlar om. Hannigan tar inga risker: hon har all kompetens i sina egna händer. Jo, hon tar förstås massor av risker – och visar att det är möjligt.

Redan innan metoo exploderade för ett år sedan satt konstnärligt aktiva kvinnor inne med facit. Övergreppen i antikens mestadels sexistiska myter esteticeras och i viss mån rättfärdigas i musikdramatik och episkt gestaltad musik. Historikern Mary Beard beskriver i boken “Women and power: A manifesto” (Profile, London, 2017) hur den romerske skalden Ovidius i sina “Metamorfoser” radar upp varnande exempel på de öden som drabbar kvinnor som tar makten:

Philomela får tungan avskuren sedan Tereus våldtagit henne, Io förvandlas av Zeus till en råmande ko, Echo fråntas rätten till en dialog eftersom hon bara får höra sin egen röst studsa från bergsväggarna, och tvingas in i en relation med den egenkäre Narcissus.

George Benjamins opera “Written on skin”, som skrevs för Barbara Hannigan, påminner i kombinationen av våld och sensualism, arkaisk maktskildring och futuristisk dystopi om tv-serien “The handmaid’s tale”: den manliga huvudrollen, Beskyddaren, behandlar sin hustru som sin egendom, men hon undkommer honom genom att bli förälskad i en yngre konstnär. Den förtingligade kvinnan tar sin själ och sitt hjärta i besittning och undkommer Beskyddarens makt, genom att bli till konst.

Så är det till sist kvinnornas tur. När ett fenomen som Barbara Hannigan tar plats på pulten som både dirigent och sångerska slår hon sönder flera tabun samtidigt, och låter hela sitt väsen bli till konst – utan att behöva offra sig själv.

Kvinnors musik i jubileum som saknar en linje

Recension i SvD 181110

“Jag har varit kvinna i 50 år, och upphört att förvånas över detta.” Så rappt svarade Nadia Boulanger på frågan hur det kändes att som första kvinna dirigera Boston Symphony Orchestra. Kvinnors musik uppmärksammas i Konserthuset hela veckan, men Sofia Nyblom undrar om Boulanger hade känt igen sig.

Kvast 10 år

Genre: Konsert
Medverkande: L Stephenson, G Kleven Hagen, Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk av: E Smythe, M Kien, A Maier-Röntgen, C Palmér. Dirigent: J Carneiro

La femme du siècle

Genre: Konsert
Medverkande: Stockholm Syndrome Ensemble
Var: Grünewaldsalen
Verk av: N och L Boulanger, A Copland, L Bernstein, G Fauré, J Français, P Nørgaard, C Malmlöf-Forssling

Nadia Boulanger hade inte ett feministiskt ben i sin stränga kropp, trots att hon var den konstnärliga modersgestalten för generationer av tonsättare. Målet var ”den stora linjen”, ett obrutet flöde av musik och formstränghet där könet inte var en ingrediens att räkna med – utan snarare den egna, ärligt upplevda rösten.

Musikaliskt suveräna Stockholm Syndrome Ensemble tillägnade i måndags Nadja och hennes “Boulangerie” en helkväll. Men i valet och kvalet dukades till ett gästabud som frestade smaklökarna, och ändå lämnade magen hungrig. Kanske för att hennes “bread and butter”, Bach och Stravinskij, fattades på ett bord dukat i rätt mörka färger.

Kvällen tog avstamp i allvaret, med de långa, modala linjerna i Gabriel Faurés vackra pianokvartett, och byggde vidare med Lili Boulangers ödesmättade pianotrio “D’un soir triste” och Aaron Coplands sorgsna “Vitebsk”. Men Nadia Boulanger saknade inte livsglädje, och hennes humor lyste igenom i Jean Françaix finurliga vals ur Kontrabaskonserten, Gracyna Baciewicz lekfulla duetter för violin och viola, och förlöstes i den riviga finalen ur Astor Piazzollas “Fyra årstider”.

Tveklöst har Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) berett plats för kvinnors musikaliska skapande sedan starten för tio år sedan. Men Nadia Boulanger hade nog efterfrågat “den stora linjen” vid onsdagens jubileumskväll. För trots att suffragetten Ethel Smyths ouvertyr till operan “The Wreckers” blivit en populär konsertöppnare, känns stycket som ett effektsökande lapptäcke av influenser. Mer tillförde Molly Kiens harpkonsert “Song of Britomartis”, där solisten Laura Stephenson spelade fram en melankoliskt skuggad boské av klanger.

Norska violinisten Guro Kleven Hagen kämpade för att göra rättvisa åt Amanda Maier-Röntgens romantiskt delikata violinkonsert, men Joanna Carneiros kraftfulla, vertikala dirigering skedde på bekostnad av de stora musikaliska bågarna, och brast i finess och djupare engagemang även i Catharina Palmérs avslutande “Färd genom ögonblicket”.

Det var faktiskt synd på en viktig jubileumskväll. Förhoppningsvis får den kommande söndagens uruppförande av Maier-Röntgens återupptäckta stråkkvartett friare tyglar.

 

Sexförbrytaren blir kvinna i gränslös kärlekshyllning

Recension i SvD 20181007

Tristessa

Med “Tristessa” tar svensk opera klivet in i samtiden i stor skala. Sofia Nyblom fascineras av världspremiären på Jonas S Bohlins och Torbjörn Elenskys queera kärlekstragedi, där den manlige sexförbrytaren straffas genom att förvandlas till kvinna.

Genre: Opera
Regi: Katharina Thoma
Medverkande: Kerstin Avemo, Johanna Rudström, Susann Végh, Joel Annmo, John Erik Eleby m fl ; Kungliga Operans kör & Kungliga Hovkapellet
Var: Kungliga Operan
Text: Torbjörn Elensky & J S Bohlin efter Angela Carters ”The passion of new Eve”Musik: Jonas S Bohlin. Dirigent: Fredrik Burstedt. Visuell gestaltning: Ann-Sofi Sidén. Ljus: Olaf Winter

“Time is a man! Kill time!” Jag vet inte vilket som berör mig mest: den svindlande videosekvensen inifrån en skimrande röd vagina, eller den kvinnliga talkör som rituellt manar fram generationer av modersgudinnor medan kvinnan-i-mannen väcks och blir till på Kungliga Operans traditionstyngda scen.

Världspremiären för opera-adaptionen av den brittiska författaren Angela Carters surrealistiska intrig kring den Garboliknande filmstjärnan Tristessa, ett år efter att #metoo-rörelsens backantinnor började röka ut alla Harvey Weinstein-epigoner ur deras hålor, är oerhört vältajmad. Men även om Tiden mördas och matriarkatet kuppar in sig på Operan i “Tristessas” gestalt, är varken romanen “The passion of new Eve” eller den sensationella operaversionen någon politisk pamflett.

Överförd till scenisk-musikalisk form är detta ett existentiellt drama som lånar sin queera kropp av Virginia Woolfs “Orlando”, och förtätar de mytiska referenserna i Carters roman till en klingande konstinstallation, en häxbrygd kryddad med ångande kroppslighet, brutal sadism och förandligad erotik.

Angela Carters roman “The passion of new Eve” (Den nya Evas passion) skrevs 1977, sju år före Margaret Atwoods “The handmaid’s tale”, och utspelar sig på samma sätt i ett USA efter katastrofen. Men Ann-Sofi Sidéns filmiska scenografi är mer av en fragmenterad “Bladerunner”-värld än Atwoods fascistiska Gilead: skyskrapor tornar upp sig ovanför en storstadsdjungel där kvinnan är till salu oavsett om hon går på gatan eller, likt filmstjärnan Tristessa, exponeras på massiva reklamtavlor.

Och en revolution är på gång: Kalifornien skakas av inbördeskrig mellan å ena sidan den mångbröstade Mother och hennes amazoner, å andra sidan den Charles Manson-like sektledaren Zero och hans hjärntvättade harem. I sitt spegelpalats sover Tristessa, en gaydiva iklädd svandun och blont hårsvall, i väntan på att bli väckt ur drogdvalan.

När ridån går upp för Jonas Bohlins opera ska den ångestfyllde manlige huvudpersonen Evelyn (Joel Annmo) återfödas som den perfekta kvinnan, Eve (Johanna Rudström) i en “psykokirurgisk” operation påtvingad av sektledaren Mother (John Erik Eleby) och övervakad av Nurse Sophia (Susanne Végh) – som straff för de övergrepp han utsatt hennes dotter för, den utlevande Leilah/Lilith (Kerstin Avemo). I sin nya skepnad utsätts Eve för prostitution och våldtäkt, blir tvångsgift med den åldrade Tristessa – nu gestaltad av en androgyn Joel Annmo – blir gravid, och förlöst till sist av Kärlekens skummande ocean.

New Eve

Tonsättaren Jonas S Bohlin bygger en egen klangvärld i “Tristessa”, som vilar på en grundton av Hollywood-romantisk skörhet, kryddad med vibrafon, cembalo och suktande brass. Mothers riter kläs i arkaiskt rå minimalism och kulturmannen Zeros övervåld speglas i punkigt studsande rytmer. Bohlin leker med vokalfärgerna hos de två utbytbara huvudpersonerna, Tristessa och Eve/Evelyn, och låter Leilah sjunga sin fåfänga kärlekslängtan under en gatlykta till en smäktande violin.

Regissören Katharina Thoma ger Operakören rollen av grekisk kör, och låter huvudpersonerna gradvis träda fram ur den folkmassa som hyllar den gränslösa kärlekens apoteos när alla krig, till sist, tagit slut.

Med “Tristessa” kliver svensk operakonst in i samtiden i stor skala, och gestaltar det enda som kan rädda mänskligheten och planeten: den smärtsamma process där narcissism blir till äkta kärlek. Angeläget – och vackert.

 

 

 

 

 

 

New York à la Bernstein sjuder av livsglädje

On the town

Recension i SvD 24/9-2018

Ung och sprudlande av livsglädje och musikalitet – “On the town” är ett porträtt både av den multibegåvade Leonard Bernstein och den amerikanska optimism som en gång tog världen med storm. Sofia Nyblom njuter av en humoristisk och sensuell Skandinavienpremiär på Spira.

Genre: Musikal
Regi: koreografi: Roine Söderling
Medverkande: Rennie Mirro,  Danny Lekström,  Karl Dyall, Hanna von Spreti, Vera Veljovic, Linda Olsson, Åsa Arhammar, Petter Andersson, Josefin Silén
Var: Spira, Jönköping
Text: Betty Comden och Adolph Green. Svensk text: Calle Norlén. Musik: Leonard Bernstein.
Dirigent: Björn Dobbelaere. Scenografi: Frida Arvidsson Video: Johannes Ferm Winkler. Kostym: Camilla Thulin. Ljus: Anna Wemmert

Leonard Bernsteins storstadsskildring från 1944 beskriver löftet i oväntade möten genom avskalad blues, storslagen symfonisk jazz och melodier signerade Amerikas Mozart. Handlingen virvlar kring tre matrosers äventyr i mötet med tre olika kvinnor under ett dygns permission i New York, och deras entusiasm sätter tempot direkt med låten ”New York, New York”.

Det är en driven ensemble på Spira som med hektiskt tickande puls och till ackompanjemang av Jönköpings Sinfonietta dansar lindy hop, åker taxi och tunnelbana hela vägen från Battery Park till klubbarna i Harlem. Scenografins projicerade snapshots från ett svunnet Manhattan och blomstrande kostymprakt signerad Camilla Thulin säkrar tillsammans med Roine Söderlunds koreografi en saliggörande nostalgitripp med Hollywood-känsla. Bara Calle Norléns svenska översättning faller ur ramen, och blir tröttsamt modern när adjektivet “skitbra” används några gånger för mycket.

Rennie Mirro är den romantiske Gabey, som finner kärleken på en bild i tunnelbanan: Ivy Smith, spelad med schvung av Hanna von Spreti, en spärrvakt med konstnärlig ambition som valts ut genom en skönhetstävling för att fronta tunnelbanebolagets månatliga medarbetarkampanj. Romansen mellan den troskyldige Chip (Denny Lekström) och påstridiga taxichauffören Hildy (färgstarka Vera Veljovic) får en skakig start under en taxifärd kantad av animerade videoklipp från New York.

Komiskt är också mötet mellan Karl Dyalls suktande Ozzie och nördigt översexuella antropologen Clair de Loon (Linda Olsson) i skuggan av ett dinosaurieskelett. Kvällens mest excentriska gestalt är dock Åsa Arhammar som alkoholiserade sångpedagogen Maude Dilly, dråpligt pretentiös där hon svajar bredvid pianot under lektionen med Ivy Smith.

Gabeys och hans kamraters jakt på Ivy blir den dramaturgiska twisten, för precis som Askungen försvinner hon just när Gabey stämt träff med henne på Times Square – och återuppstår i en sensuell drömscen med vindmaskin, virvlande chiffong och svepande höga lyft, innan de återförenas i tumultet på ett nöjesfält i Coney Island.

I slutänden är det de karaktärsfulla kvinnorna som lyfter “On the town” bortom nostalgitrippen till ett modernt porträtt av storstadsbons nyfikenhet och längtan. Och Bernsteins underbara musik, förstås!

Märklig tajming – skakande våldtäktsdrama rullas upp

Recension i SvD 20/9 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Sakari Oramo, dirigent; Tuija Knihtilä, mezzo; Heikki Kilpeläinen, baryton; manskör ur Eric Ericsons kammarkör, Polytekniska kören, Helsingfors; Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk: J Sibelius ”Kullervo”, T Broström ”Transit”

Konserthuset inleder säsongen med en våldtäkt – så som den skildras i “Kullervo”, Sibelius symfoni som blir till en ödesmättad, aktuell moralitet.

Visst är det märklig tajming att Konserthuset öppnar sin säsong med ”Kullervo” dagen efter att rättegången mot Kulturprofilen inletts i Stockholms tingsrätt. För det är ett skakande våldtäktsdrama som rullas upp i Jean Sibelius episkt upplagda koralsymfoni – men det är också en anti-våldspamflett, låt vara med nationalistisk undertext med udden riktad mot ockupationsmakten Ryssland. Texten ur nationaleposet ”Kalevala” beskriver hur blomsterängen ligger i tårar och ljungens blommor snyftar. Hela naturen är i uppror över våldtäkten på Kullervos syster.

Det går inte att bortse från parallellerna till Wagners “Ringen” i Sibelius anspråksfulla verk, inte minst den incestuösa kärlekssagan och naturlyriken i “Valkyrian”. För liksom i “Valkyrian” bygger det ödesdigra misstaget i “Kullervo” på att bror och syster vuxit upp på olika håll, och inte känner igen varandra när Kullervo kliver ner ur släden med tondöv arrogans.

Men Sibelius ser ett annat drama än Wagner. Det är omöjligt att inte bli berörd när Tuija Knihtilä, som spelar systern, markerar sitt motstånd mot Kullervos förförelsekonster med spotsk självsäkerhet och pregnant mezzoröst, medan ögonblicket där hon prostituerar sig i utbyte mot hans silver färgas av sjösjuk harmonik. Verklighetskontakten försvinner, utglesad orkestrering öppnar ett fönster till ett ödsligt inre landskap där fåglarna svimmar och själva gräset tappar fotfästet i sympati.

Sakari Oramo gestaltar “Kullervo” som ödesmättad moralitet, och ger eftertryck åt de dramatiska pauserna och de arkaiskt tunga fraserna. Den unisona manskören övertygar mer i berättarrollen än Heiiki Kilpeläinens Kullervo, vars barytonröst och karisma inte räcker till för att förnimmas vare sig som hot eller lockelse.

Jag unnar ingen man Kullervos slut, men visst vore det klokt att komma till självrannsakan så som den förtvivlade gärningsmannen faktiskt gör. Kullervo slutar nämligen sitt liv som en antihjälte i “Game of Thrones”, medan ackorden faller som tunga granitblock. När krigets fanor och trumpeter inte dövar hans ångest ser han ingen annan råd än att falla framstupa in i döden över sitt eget svärd.

Konserten öppnades med en elegant tolkning av Tobias Broströms “Transit underground”, på ytan en tufft svängande storstadsskildring med strålkastarblänk och tunnelbanemuller. Men under ytan förhandlas premisserna för det erotiska begäret i övergången – transit – i det här fallet, kanske, till ett nytt liv efter #metoo.

Tragedierna håller demokratin vid liv

KRÖNIKA I SVD 2018-09-18

Grekerna kallade den för katharsis: förlösningen man kan uppleva ­efter ett tragiskt drama, en rening som kan förvandla upprördhet till handling. Vad är musikens betydelse för tragedin, och tragedins ­betydelse för demokratin?

Tragedin fyller en livsuppehållande funktion. När vi inte tillåts berätta om konflikterna, utan bara om framgångarna – vad finns det då att berätta? Det visste redan de gamla grekerna, och klädde tragedierna i musik för att tränga in i publikens hjärta. Men hur levande håller vi den kunskapen i dag?

Eyvind Johnsons “Krilon” på Kulturhuset Stadsteatern påminner om denna uråldriga sanning. Dystopin om Krilon är iscensatt som en pjäs i pjäsen, där censorn håller ett vakande öga. Allteftersom censurens snara dras åt rensas allt fler delar ur berättelsen bort. Till slut, när fascisterna står där med svarta skjortor och knutna nävar, är scenen renskalad från karaktärer, kulisser och intrig. Berättelsen är bortblåst och utkonkurrerad av ett annat, patriotiskt narrativ: den patriotiska musikalen om landsfadern Gustav Wasa. Frågan borrar sig in i medvetandet: “Om vi hade talat om makt – hade vi varit bättre förberedda?”

Jag funderade kring tragedins kraft under en reportageresa i USA förra året. Jag träffade musiker och konstnärer som var deprimerade och skräckslagna över att ha förlorat både sina illusioner och kontrollen över sina liv till Donald Trump, som flera kallade för en galen populist. Många jämförde med elfte september. En hel del handlade om de vita, privilegierades självrannsakan. Det gjorde ont att vakna upp till rasism och bigotteri när filterbubblorna sprack.

De beskrev också nya konstnärliga utmaningar: att berätta i musik eller dramatik om hur det gick till när den amerikanska framgångssagan förblindade ett helt folk. Ofta verkade själva samtalet fylla deras behov av rening, katharsis, men framför allt tjänade kabarésångerna, countrylåtarna och de nya operorna till att väcka frågan om hur man ville se framtiden. De kämpade för demokratin.

Jag kom hem till Sverige utmattad, men inspirerad, och saknade genast det hetsiga debattklimatet. Passionen tycktes få amerikanska konstnärer att beväpna sig med konst och musik för att bromsa den brutala nedmonteringen av mänsklig värdighet. Sverige kändes stumt och oengagerat.

“Är dom inte lite hysteriska ändå?” frågade en svensk kollega, som ville höra andra berättelser om USA. Här hemma fyllde den amerikanska mardrömmen samma funktion som en skräckfilm: skönt att förfasa sig över Trump-såpan från åskådarplats, och sedan knäppa bort den med fjärrkontrollen.

Sedan blev det sommar. Klimatångesten och de politiska maktkamperna tog struptag på Sverige, och medan vi kippade efter andan så började berättelserna flöda, på liv och död.

I juli månad spelades Albert Schnelzers nervkittlande opera “Norrmalmstorgsdramat” i Vattnäs konsertlada i Dalarna. Gisslandramat som bergtog hela Sverige under en annan valrörelse för 45 år sedan, kändes just då som den perfekta metaforen för rädslan som spred sig i ett land i brand. Medan utländska brandbilar paraderade förbi hurrande folkmassor på riksväg 70 på väg norrut, satt jag käpprätt upp på stolen. Terrordramat i det låsta bankvalvet speglade exakt känslan av att vara i händerna på en opålitlig maktfaktor. Rånarnas spel om de kvinnliga bankbiträdenas lojalitet med en k-pist mot tinningen fick en mångbottnad betydelse, mitt i vår egen valrörelse styrd av rädsla och hot.

Kanske har vi talat om tragedier förut – men behovet är större nu. Inte för att framkalla apokalypsen innan den rasar över oss, utan för att utmana oss själva att se längre än vi vågar. Både drömmen och mardrömmen, och raseriet.

Kvällen före valet satt jag på Drottningholmsteatern och såg “Syskonen i Mantua“, och hörde musiken slå en bro mellan barock och nutid, mellan ghettot och furstehovet, mellan jordelivet och Hades. Den bittra sanningen om sekelgammal antisemitism mötte sin publik klädd i myt och rituell skönhet.

Det kan kännas skrämmande och ovant att möta de stora berättelserna om makten och framtiden, och ännu mer skrämmande att skriva dem. Men om vi inte gör det – vad finns det då kvar att prata om?

Musikaliska dystopier ger upplyftande verkan

RECENSION I SvD 180902

Nordin

Östersjöfestivalveckan har i slutheatet programlagt tre musikaliska dystopier. SvD:s Sofia Nyblom är upprymd efter mötet med framtidsskildringar signerade Nordin, Salonen och Šerkšnytė.

Genre: Konsert
Medverkande: Giedrè Šlekyté, dirigent, Andrius Žlabys, piano, Lina Dambrauskaité, sopran, Justina Gringyté, alt, Edgaras Montvidas, tenor, Nerljus Masevicius, baryton, Litauens nationella symfoniorkester, Radiokören (30/8); Esa-Pekka Salonen, dirigent/gestrument; Martin Fröst, klarinett/gestrument; Sveriges Radios Symfoniorkester (31/8)
Var: Berwaldhallen
Verk: J Nordin: ”Emerging from currents and waves” (uruppförande). E-P Salonen: Konsert för piano och orkester; Raminta Šerkšnytė: ”Songs of sunset and dawn”.

Vi lever i en tid av motstridiga berättelser och striderna står alltmer om olika sätt att skildra vår samtid och framtid. Årets Östersjöfestival utnyttjar musikens visionära kraft för att både lyfta narrativen och lindra chocken som nya insikter kan medföra, med flera anspråksfulla nya verk.

Det hade varit lätt att känna sig tillintetgjord av de kaosvrålande klusterklanger som svävar ovanför bastrummans ödesmättade puls i Jesper Nordins “Emerging currents and waves”, specialbeställd för Östersjöfestivalen. Tonsättaren vill fånga ett paradigmskifte, den artificiella intelligensens genombrott: nytt liv, kort och gott.

Orkesteruppställningen är massiv som hos senromantikerna, och Nordin arbetar med kontraster. Det digitala instrument han skapat, Gestrument, samplar musiken under framförandet och ger dirigent eller solist möjlighet att återkalla den med hjälp av rörelsesensorer.

Det är bitvis mörkt som i Marianergraven när förvrängda ljudbilder kastas mellan de 60 högtalarna i Berwaldhallen och krockar med orkesterkroppen. De slingor av folkton som klarinettsolisten Martin Fröst slungar iväg och fångar in i verkets centrala del speglar ödsligheten hos en existens på drift. Hypnotiserande vackert när Esa-Pekka Salonen och Martin Fröst speglar varandras gestik som i dans, och när rörelserna projiceras på Katrin Brännströms lamellscenografi upphöjs spelet till musikalisk action-painting.

I sista satsen träder dansaren Virpi Pakhinen in och låter änglavingar kretsa i evighetsmönster kring flygelns arpeggion. Och trots att jag känner en smula irritation över att en romantisk kliché är så pass effektfull är jag upprymd efteråt över att ha skådat undergången, och någonting bortom den som har att göra med mod och andlig resning.

Kvällen innan Nordins uruppförande firade Litauen 100-årsminnet av sin återfunna självständighet med två komplexa verk från 2007, framförda av Litauens nationalorkester. Före paus Esa-Pekka Salonens Pianokonsert, vars knastriga ljudlandskap skaver mellan dur och moll i en virtuos dystopi inspirerad av Stanislav Lem. Fina insatser från pianisten Andrius Žlabys, och orkestersolisterna gav de skruvat jazziga klangerna relief, men trots hårt arbete kändes tolkningen något tungfotad.

Efter paus briljerade dirigenten Giedré Šlekyté, Radiokören och en fin solistkvartett i Raminta Šerkšnytės vackra kantat “Songs of sunset and dawn”, tonsättningar av dikter av Rabindranath Tagores sensuella stämningsbilder som drar tankarna till Mahlers “Das Lied von Der Erde”.

Men till skillnad från Mahler presenterar Šerkšnytė ett poetiskt understatement med slank orkesterbesättning. Raka sångröster sökte sig fram i fraser liknande gregorianiken, och varje sparsam färgaccent i instrumentationen bidrog tillsammans med Rimas Sakalauskas bildspel till illusionen av lätthet och hoppfullt ljus.