En musikalisk frihetskamp

Jag reste i Ukraina för något år sedan tillsammans med pianisten Natalya Pasichnyk inför en radiodokumentär för Sveriges Radio P2. Här är min essä för tidskriften Opus. Illustrationer: Stefan Lindblad

Likt många av länderna i Östeuropa har Ukraina levt ett skuggliv insvept i dimmoln av sovjetrysk propaganda. Sedan Ryssland ockuperade Krim och östra Ukraina 2014 har en månghundraårig konflikt blivit aktuell igen. Vem har rätt att beskriva Ukrainas historia? Sofia Nyblom har lyssnat till en musikalisk röst som ekar av folksånger. En röst som vägrar låta sig kuvas.Det är en stark och märklig känsla att stå på Självständighetstorget, Majdan, mitt i Ukrainas huvudstad Kiev och se de blågula flaggorna draperade kring självständighetsmonumentet. Jag brottas med motstridiga känslor. Sverige har ju samma färgkonstellation på flaggan, och flaggviftning som inte sammanfaller med en statligt sanktionerad högtidsdag förknippas gärna med högerställd nationalism. Men exemplet Ukraina stämmer till eftertanke.

Vid mitt första besök i Kiev är det november. En kvinna sopar torra löv längs Institutskaja-gatan där striden stod dessa ödesdigra dagar vid Majdan-upproret 2014. Då drevs den rysk-vänliga regeringen på flykt till priset av hundratals civila liv. I dag är gatan avspärrad för trafik och kantas av gravlyktor och ständigt färska blommor kring porträtten av leende unga män. De primitiva barrikaderna, rostiga plåtbitar som tjänade som sköldar, finns kvar som minnesmärken. Hotell Ukraina, en post-sovjetisk koloss, tornar upp sig vid huvudänden av Majdan. Den marmorklädda lobbyn, där man samlade kropparna under dessa förfärliga dagar, bär inga spår av det som skedde. En trumpetare på torget, klädd i soldatens kamouflagemundering, spelar en folkligt klingande melodi.

MUSIK SOM MOTSTÅNDSRÖRELSE

Visst märks det att Ukraina är ett land i krig. Ändå pågår livet som vanligt. Folk hastar till sina jobb genom den underjordiska passagen under Majdan som länkar till tunnelbanan. Det finns mat, vodka och till och med enstaka flaskor vin från Krim i butikerna här, långt bort från de ockuperade territorierna. Och så flödar det av musik överallt i detta sjungande, genommusikaliska land. Musiken har blivit en viktig motståndshandling mitt i kaoset.

Redan under Majdan-upproret tog musiken stor plats. Tittar man på nyhetsinslagen från de där turbulenta dagarna ser man körer, rockband och trubadurer samla folkmassorna till en blandning av böner, stridshymner och sorgesånger. Och så ett självironiskt inslag av pacifistisk performance mitt i krutröken: den anonyme ”pianist-extremist-terroristen”, pianisten i svart balaklava som sitter på barrikaderna och spelar på ett ostämt piano målat i Ukrainas blågula färger. Terrorister benämndes under dessa dagar de ukrainska medborgare som opponerade sig mot den rysk-vänliga regimens övergrepp. En benämning som ”pianist-terroristen” tog på dödligt allvar. De flesta ukrainare är pacifister, men historien har också format dem till glödande patrioter.

En bit upp från Majdan, på torget framför Sofia-katedralen, står ryttarstatyn av kosacken Ivan Mazeppa, som redan på 1700-talet ledde upproret mot den ryska ockupationen. Idag är han symbol för den ukrainska självständighetssträvan. Samme Mazeppa som kosack-ättlingen Pjotr Tjajkovskij förevigade i sin tondikt, och som även stred vid Karl XII:s sida under slaget vid Poltava.

AKTIVISM UTAN GENREGRÄNSER

Alltsedan dagarna på Majdan avslutas varje större offentligt framträdande i Ukraina med utropet ”Slava Ukraini” – ”Ära åt Ukraina” – och möts av ett rungande ”Heroim Slava!” – ”Ära åt hjältarna!” ur publikhavet. Man hör det i videoreportagen från upproret och när Eurovision-vinnarna Jamala och Ruslana uppträder hemmavid. Under mitt besök hör jag det i klassiska konsertsalar, på stora torg och efter konserten i en idrottsarena med en av Ukrainas stora rocklegender. Först är jag misstänksam mot utslagen av patriotism, men så småningom kan jag inte låta bli att dras med av känslan att något viktigt vaknat till liv. ”Ära åt Ukraina” må vara ett patriotiskt slagord, men det har kommit att bli synonymt framförallt med den växande motståndsrörelsen och den konstnärliga aktivismen efter händelserna på Majdan.

»I Tjernobyls post-apokalyptiska landskap finns ruinerna av det gamla Sovjet, men träd, växter och djur frodas i ruinerna. Där föds den nya världen – en stark bild för det som sker just nu.«

Elektrofolkmusikern Nata från bandet Onuka gjorde ett spektakulärt framträdande på Eurovisionfinalen i år iklädd vitblänkande rymdoverall. När jag träffar henne i Kiev beskriver hon Majdan som en vändpunkt. Många unga såg henne som en ledare för den nya, avantgardistiska musiken och för det nya motståndet. Nata och många av de musiker som tillhör Kievs växande underground- och klubbscen vittnar om en sjudande kreativitet som inte vill veta av några genregränser. Onuka plockar in uråldriga ukrainska folkmusikinstrument i en elektroakustisk ljudväv: den mullrande trembitan, ett naturhorn som manar fram en apokalyptisk stämning, träflöjten – sopilka – och den mångsträngade ukrainska harp-lutan, med det exotiska namnet kobza. På sitt senaste album samplar Onuka dessutom inspelningar från nyhetsrapporterna om härdsmältan i Tjernobyl. I Tjernobyls post-apokalyptiska landskap finns ruinerna av det gamla Sovjet, men träd, växter och djur frodas i ruinerna. Där föds den nya världen – en stark bild för det som sker just nu.

GAMLA TRAUMAN VÄCKS TILL LIV

Ukraina har sett mycket död under det senaste århundradet, i frontalkollisionen med Tredje Rikets arméer, Holocaust, Josef Stalins utrensningar och massdöden under 1930-talets svält, och förvisningen 1944 av hundratusentals krimtatarer från – just det, Krimhalvön. 2014 års ockupation har väckt gamla trauman till liv, inte minst för krimtatarerna. Men de tålmodiga ukrainarna har också gång på gång sett skönheten och det nya livet födas ur askan. Inte minst efter det kritiska skede av självrannsakan som springer direkt ur Majdan.

Kombinationen av arkaisk folkkultur och ny teknologi är typisk för ukrainsk konst och musik idag. I Ukraina äger hela befolkningen en skatt av folkvisor och lutsånger, som lyckats överleva i skymundan under perioder av terror. Under de perioder då Ukraina var införlivat i Ryssland uppfattades den ukrainska folkmusiken som ett direkt hot av regimen. Folkmusiken var bevis på en självständig ukrainsk kultur, med ett eget språk, mytologi och religiösa idéer. Före självständigheten 1991 var det därför periodvis förbjudet att sjunga ukrainska folksånger eller att ens skriva på ukrainska.

Det finns många förskräckande exempel på hur ukrainska kulturyttringar straffats skoningslöst av ryska makthavare. En ledande tonsättare som Vasil barvinskij, som skrev senromantiskt präglad kammarmusik under 1900-talets första hälft, fick se samtliga sina partitur brännas upp av KGB 1948 innan han förvisades till tio års arbetsläger i Sibirien. Adagio-satsen i hans vackra pianosextett imiterar den ukrainska vevliran, och lånar från folkmusikens naturtonskalor. Folkliga referenser som inte gillades av den sovjetiska regimen.

Valentin Silvestrov, den ukrainska konstmusikens grand old man, uteslöts ur tonsättarförbundet under Sovjet-åren och fick inte se sina verk i tryck förrän Ukraina blev självständigt. Den introverte tonsättaren opponerade sig mot kravet på att komponera muskulös propagandistisk musik. Redan på 1980-talet övergav han sitt modernistiska klangspråk och blev en nyklassicistisk lyriker, som i dag skriver smältande vacker musik med tydlig inspiration av Gustav Mahler.

Silvestrovs kollega, symfonikern och operatonsättaren Myroslav Skoryk, var tillsammans med sin familj förvisad till arbetsläger i Sibirien under hela barndomen. Även hans farfar hade suttit av tid i Sibirien. Deras brott? De var ukrainska intellektuella. I dag hämtar Skoryk stark inspiration från folkmusiken i bergskedjan Karpaterna till sina operor och symfoniska verk.

FOLKMUSIKEN HÅRDAST DRABBAD

Allra värst har den folkligt förankrade kulturen drabbats. Krimtatarernas turk-levantinska kultur har aldrig riktigt fått en chans att blomstra vare sig under Sovjet-åren eller i den skälvande unga ukrainska nationen. De tusentals krimtatarer, som likt Eurovision-vinnaren Jamala nu befinner sig på flykt från Krim-halvön, har gett sig av av flera skäl. Den nya, ryska ockupationen innebär i realiteten arbetsförbud och hot om en ny attack på deras musikaliska skatter och särpräglade kultur. Deportationen av hundratusentals krimtatarer år 1944 är ett trauma som nu upprepas.

Lika chockerande är massakern på Ukrainas blinda barder som utfördes under Sovjet-åren på Stalins order. I flera hundra år brukade vandrande, blinda trubadurer besjunga legender ur den ukrainska historien och kommentera aktuella händelser med sin musik. Traditionen fick ett blodigt slut när Stalin lät bjuda in alla som gick att hitta till folkmusikalisk kongress i delrepublikens dåvarande huvudstad Charkiv, vintern 1932. Det hela var en fälla. De 200 blinda hedersgästerna skickades med tåg till en ravin utanför staden, där de arkebuserades på fläcken.

Även om det inte går att gradera fasorna, så är kanske utplånandet av den judiska kulturen det mest ödesdigra. Ukraina var ända tills pogromerna inleddes judarnas paradis, en fristad där det förföljda folket levde sida vid sida med krimtatarer, kosacker, polsk och litauisk adel. De spirande ansatser att återuppliva klezmermusiken som görs på vissa håll i Ukraina är ett svagt klingande eko av den mäktiga kultur som en gång före Holocaust bredde ut sig i de tusen synagogornas land – från Odessa i söder till det brusande mångkulturella Lviv.

FORSKNINGSRESOR I DET FÖRFLUTNA

Folkmusiken är alltså en hjärtefråga på mer än ett plan, central i kampen för att återerövra historien i Ukraina. Alla jag möter i Ukraina tycks befinna sig på en forskningsresa i sitt förflutna. Att forska i arkiv utan att bli stoppad av vare sig KGB eller av nitiska arkivarier utsända att skydda historiska hemligheter, är en bedrift i ett land som fortfarande tyngs av post-sovjetisk byråkrati. Man sopar inte bort hundra år av krig, flykt och förräderi i en handvändning. Men kulturellt söker man också rötterna tillbaka i Västeuropa och försöker visa på det naturliga i en anslutning till EU. Även om den politiska agendan är uppenbar, så vill historien ge ukrainarna rätt.

»Man sopar inte bort hundra år av krig, flykt och förräderi i en handvändning. Men kulturellt söker man också rötterna tillbaka i Västeuropa och försöker visa på det naturliga i en anslutning till EU.«

Ser man exempelvis till tonsättaren Valentin Silvestrov, liksom hos så många andra av hans kollegor, är avståndet kortare till Wien, Prag eller Warszawa än det är till Moskva. På 1800-talet och tidiga 1900-talet, då västra delen av Ukraina tillhörde Österrike-Ungern, reste nämligen tonsättarna västerut för att utbilda sig. Nationalromantikern Mykola Lysenko, grundaren av den ukrainska tonsättarskolan, studerade i såväl Leipzig och Sankt Petersburg som i hemstaden Kiev. Likt Smetana, Janácek och Dvorák samlade han in folkmelodier och gav upphov till en folkrörelse av körer kring sekelskiftet 1900. I sitt hem i Kiev samlade han både tonsättare, diktare och intellektuella kring drömmen om en egen ukrainsk identitet.

Lysenko kom att bli samma enande kraft för Ukraina som Giuseppe Verdi var för Italien, med den skillnaden att han aldrig fick vara med om någon självständighet. Lysenkos begravning i Kiev 1912 samlade tiotusentals ukrainare och mytomspunnet är det ögonblick då hela begravningståget spontant brister ut i hans sång “Den vida slätten”. Kanske tändes här gnistan till den allra första, misslyckade ukrainska revolutionen. Majdan-upproret 2014, drygt 100 år senare, var på flera sätt dess livsdugligare barnbarn.

KULTURMETROPOLEN LVIV

Andra gången jag besöker Ukraina är det vacker försommar. Den bördiga svarta jorden vajar av mognande vete, dekorerad med blåklintsblå och vallmoröda stråk. I kultur- och universitetsstaden Lviv serverar restaurangerna en blandning av centraleuropeisk, armenisk, och krim-tatarisk mat och lokala läckerheter från Karpaterna. Gatumusikanter trängs om utrymmet på torgen och gatuförsäljarna säljer toapappersrullar, dörrmattor och tändsticksaskar dekorerade med Vladimir Putins ansikte.

Filharmonin i Lviv bjuder varje år i juni på en stor festival för klassisk musik. Just detta år gästas av en riktig återvändare: kanadensiske operasångaren Pavlo Hunka. Hunkas pappa tillfångatogs av nazisterna och gick i exil i England efter flera år i koncentrationslägret Sachsenhausen. Sonen är på många sätt en typisk ukrainare i diasporan och har funnit en livsuppgift i att sätta den ukrainska sångskatten på kartan. När denne jättelike praktbas fyller den vackra art déco-salen med sin röst vet publikens entusiasm inga gränser. Äldre damer trippar fram med blomsterbuketter i händerna och tårarna rinnande utför kinderna efter varenda nummer. ”Den vida slätten” är ett givet extranummer, som ger upphov till spontan allsång.

Det är som om man hör sångerna för första gången. I många fall är det sant. Som så mycket av ukrainsk musik har dessa sånger legat kvar ospelade i skrivbordslådorna, eller aldrig nått fram till förlagen. Pavlo Hunka leder rekonstruktionen av den ukrainska sångrepertoaren i Ukrainian Art Song Project. Tusentals ukrainska lieder plockas fram ur arkiv, renskrivs från undangömda manuskript och spelas in på skiva för att sätta en musikskatt på kartan som varit non grata under alla år av ryskt och sovjetiskt förtryck.

EN UPPKÄFTIG UTHÅLLIGHET

Det lär bli många musikfestivaler innan Ukraina gått till botten med sin historia. Jag avslutar min resa vid festivalen Porto Franko Gogol-fest i den västligt belägna staden Ivano-Frankivsk, inte långt från Lviv. En backanalisk, spretig festival som varvar stillsamma barockkonserter i Centralstationens hall med aggressiv, ukrainsk rock på torget. Den lilla staden – där tyska Wehrmacht kolliderade med sovjetiska styrkor och vars synagogor, som förvandlats till snabbköp, vittnar om den tidigare dominerande judiska befolkningen – har nog aldrig varit med om något liknande.

Helt i festivalens anda är avslutningen med opera-rekviet Job, komponerat av två unga ukrainska avant-gardister: Ilya Razumeiko och Roman Grigoriev. Svindlande vackra röster sjunger Dies irae i smärtsam polyfoni. Tonsättarna turas om att ackompanjera med skrikande klusterackord på flygeln. Alltihop iklätt abstrakt videokonst. En berättarröst läser texterna om Jobs umbäranden: hur han förlorar sina ägodelar, sedan sina barn, sin hustru, sin hälsa och sin sociala ställning. Analogin till det sargade Ukraina är uppenbar.

»En uppkäftig uthållighet verkar vara livsviktig för kulturlivet i Ukraina. De som inte ger upp och går i exil tvingas till en ‘man tager vad man haver’-mentalitet.«

En uppkäftig uthållighet verkar vara livsviktig för kulturlivet i Ukraina. De som inte ger upp och går i exil tvingas till en ”man tager vad man haver”-mentalitet. Nya genrer och nya konstformer skapas ur tomma intet eftersom de gamla har förvisats till historiens soptipp. Trubadurernas berättelser, krimtatarernas dansmusik och de nedtystade symfonikernas ospelade partitur återanvänds och får nytt liv. Ur historiens mörker fiskas glimmande rester upp. Det är otroligt hoppingivande.

Minnenas manhattan

Jag tillbringade ett par unga år i New York. Jag sökte efter en identitet – en röst.  För inte så länge sedan påmindes jag om att en del av mina tonårsupplevelser blivit nutidshistoria. I min text “Arkiterapi” för arkitekturtidskriften KRITIK,  flanerar jag på Minnenas Manhattan, och skuggar författaren Olivia Laing där hon försöker läka sin hjärtesorg med konst.


The Lonely City 

Adventures in the Art of Being Alone

Olivia Laing

(Canongate Books; utgiven på svenska av Daidalos, 2017) 

Den ensamma staden. Eller, den ensamma i staden? Underrubriken på Olivia Laings essäistiskt skrivna bok antyder att det finns två subjekt: Staden i sig, och stadens invånare. Denna topplistade bok (utnämnd till Book of the Year av ledande publikationer alltifrån the Guardian till Times Literary Supplement) gestaltar mötet mellan dessa två som en pardans, i form av en essä med starka inslag av biografi och självbiografi.

Olivia Laing använder sig nämligen av staden New York för att beskriva sitt eget dilemma. Hon anländer för att börja ett nytt liv med en ny kärlek, men konfronteras istället med utmaningen att samla ihop spillrorna efter en söndertrasad romans och bokstavligen skriva sig ur smärtan med Stadens, och några av Stadens mer udda konstnärer, som hjälp. Flanerande genom New York möter hon skuggorna av konstnärsöden som Edward Hopper, Andy Warhol, David Wojnarowicz, och Greta Garbro, och fördjupar sig i arkivmaterial från en svunnen era – den som föregick AIDS-epidemin och 1990-talets sanering av Manhattan.

Och författarjaget blir mirakulöst hel igen, genom att borra sig in i konsten och förstå hur den växer ur samspelet mellan Invånaren och Staden. Staden slår sönder, samtidigt som den läker relationer.  Arkitekturen som terapi.

Det är fascinerande läsning, bitvis hisnande, när Olivia Laing skissar upp osynliga broar mellan de klass– och gränsöverskrivande mötena på porrbiograferna kring Times Square, Andy Warhols pionjärverksamhet på The Factory, och Edward Hoppers frusna ögonblick av stadsvandrare i gatlyktors sken. Med postmodern elegans jämställer Laing sina egna vandringar både på Broadway och i Manhattans mindre väl sedda kvarter med strövtågen på de glittrande boulevarderna i den oändliga staden Internet, och sina voyeuristiskt besatta utflykter in i dejtingsajternas erotiskt laddade värld. Datorskärmen blir hennes silvrige älskare, och själv tycker hon sig morpha till Edward Hopper, sittande på sängen i sitt rum bakom en neonskylt i hörnet av Times Square: ”a peeper, a creeper, a connaisseur of open windows.” 

En scen ur Ridley Scotts futuristiska Blade Runner, där genteknikern J.B. Sebastian förklarar sitt utgångsläge, summerar författarens tankar kring datorernas möjlighet att både förena människor, och döva ångesten inför att kanske vara den sista människan på en dödsdömd planet: “Jag är inte ensam. Jag skapar vänner. De är leksaker. Mina vänner är leksaker.”  Det är inte de digitala mötena som sätter spår hos författaren, även om hon går på date efter date med fjärilar i magen. Snarare är det konstnärerna, de länge sedan döda, och de spår de lämnat efter sig som leder till reflexion och igenkänning. Konstnärerna, och deras sätt att rota sig i staden,  blir hennes partners, om än mer i metafysisk form.

För mig som levde i New York vid 1980-talets slut är det en spegelvänd déjà-vu upplevelse att följa Laings efterforskningar i fotspåren. Likt Laing sökte jag något när jag kom dit – en identitet, kanske också läkning. En egen röst. Men en borgerligt uppfostrad flicka – jag var då betydligt yngre än Laing – vågade sig inte i närheten av Andy Warhols The Factory vid Union Square, eller drogtäta Hells Kitchen på Far West Side. Jag backade fegt så fort jag såg graffittin på nergångna Avenue A i East Village, ett stenkast från Madonnas och Sid Vicious’ mytomspunna Chelsea Hotel. När min far kom på besök gjorde jag misstaget att boka in honom på ett hotell intill Times Square. Vi var tvungen att vända när jag vi redan i lobbyn insåg vilken sorts kunder som frekventerade det. Men i en studenttillvaro som präglades av ständigt tom plånbok och tvivel på min egen duglighet så kom vissa av promenaderna i New York att etsa sig in i medvetandet. Läsningen av Laings bok ger minnena relief, och påminner om ett Manhattan som inte längre finns.

En juni eftermiddag promenerade jag längs Madison Avenue, och klev någonstans i jämhöjd med Gramercy Park på Lower East Side in i en liten pappershandel för att köpa en Moleskin-bok. Det smart disponerade utrymmet – inte större än en Pressbyråkiosk, men med betydligt generösare takhöjd – var fyllt med anteckningsböcker och pärmar, och doftade gott av papper och läder. Expediten, en äldre man i 70-årsåldern, måste ha identifierat min svenska brytning och rågblonda profil. Just här brukade Greta Garbo stanna till på sina rastlösa strövtåg, iklädd sin berömda trenchcoat, berättade han.  Vad handlade hon – pennor? Anteckningsböcker? Jag minns inte vad han sade. Men mötet fick min promenad att anta ett mytiskt skimmer, där jag gick i Greta Garbos fotspår. Detta var 1989, året innan stjärnan gick bort.

Våren 2017 bjöds iallafall Garbos lägenhet på East 52nd Street ut. Lägenheten var utgångspunkten för Garbos favoritaktivitet: vandrandet. Försökte hon gå sig frisk, vandra bort melankolin och ensamheten? “Jag promenerar hellre än att sitta på en biograf och sitta på rörliga bilder”, ska hon ha sagt. Kanske var hon lycklig i vandrandet, och i friheten som staden erbjöd henne att låta sitt berömda ansikte suddas ut i dess anonymitet. Paradoxalt nog lämnades Garbo inte ifred, noterar Olivia Laing: i motsats till de manliga subjekt författaren beskriver följdes Garbo av en manlig, objektifierande blicken i form av stalker-fotografen Ted Leyson, som med besatt fascination följde henne ända till den bittra slutbilden några dagar före hennes bortgång. Hans bilder fångar henne mitt i steget, mitt för ett skyltfönster eller på väg ur en taxi. Handen för ansiktet skyddar henne mot kameran samtidigt som den kyligt föraktfulla blicken bakom stora, mörka glasögonbågar möter fotografens. Hon är modig: ofta bär hon inte ens en Garbo-hatt.

Själv bodde jag vid 1980-talets slut inneboende som au pair hos en rik familj på East 78th och Lexington, högst upp i ett fashionabelt townhouse, som en av många accessoarer (den gröna Ferrarin, Newfoundland-hunden som dreglade på det kaklade köksgolvet, den svarta städhjälpen) till plastikkirurgen och hans familj. Jag hade många gånger promenerat förbi det eleganta tegelhusets inbjudande lykta. Den lyste både otillgänglig och välkomnande, likt den blinkande fyren i F Scott Fitzgeralds roman om den store Gatsby. När jag väl fick tillträde till huset på 78:e gatan innebar placeringen på Upper East Side dagliga vandringar genom Central Park till min skola på Upper West Side och Broadway: förbi Guggenheim-museets vridna spiral, den lilla sjön med sin springbrunn som förevigats i massor av filmscener, och amfiteatern mitt i parken där Michelle Pfeiffer och Jeff Goldblum sommarjobbade genom att spela Shakespeare för folket. Lönnlöven skiftade färg alltefter årstiden, sommartid skejtade ungdomarna på gångarna och under mina promenader vilade jag i den jag var: en ung svensk tjej på spaning efter sitt liv. Jag kände mig trygg, men höll mig samtidigt undan parken på kvällarna och undvek delarna som kantade Harlem. Jag undvek skuggorna.

Samma vår som jag lämnade New York, en sen kväll i april 1989, våldtogs och misshandlades en joggande kvinna i närheten av vattenreservoaren kring 90:e gatan så pass illa att hon förlorade 75% av blodet i kroppen, och låg i coma i månader. The Central Park Five, fem färgade tonåringar som pressades att erkänna utan att ha tillgång till advokat, avtjänade långa fängelsestraff för övergreppet på The Central Park Jogger. Långt senare erkände och fälldes en ökänd, vit serievåldtäktsman för brottet, och ungdomarna fick rekordstora skadestånd. Debatten skakade om hela USA, och centrerades förstås kring rasismen bakom den svaga bevisbörda domen vilade på. Men den kretsade också kring den kvinnliga flanörens, i dethär fallet joggarens, utsatthet. En utsatthet som Olivia Laing återvänder till i sin bok med viss melankoli, när hon talar om personligheter som Garbo eller Andy Warhols stalker – radikalfeministen Valerie Solanas, som satte skottpengar på Patriarkatet och själv försörjt sig på sin kropp.  Den kvinnliga flanörens utsatthet var affärsmannen Donald Trump inte sen att utnyttja i en dyr annonskampanj med målet att återinföra dödsstraffet. Han hade minderåriga kids som Central Park Five i kikarsiktet. Så sent som hösten 2016 såg den dåvarande presidentkandidaten anledning att återuppta kampanj, trots att de utpekade brottslingarna friats för länge sedan.

Men inte ens manligheten utgjorde den rustning mot ensamhet och övergrepp man skulle kunna föreställa sig, noterar Olivia Laing, åtminstone inte under AIDS-epidemins kulmen. Jag minns tiggarna som kantade Broadway och Columbus Avenue på Upper East Side. Deras bruna pappskive-plakat bar en text som knappt var fattbar: I HAVE AIDS. PLEASE HELP ME WITH MONEY FOR DRUGS AND REHABILITATION. I gathörn efter gathörn satt dom, i den skitiga trappan ner till tunnelbanan i korsningen mellan Broadway och Amsterdam sträckte dom sig vädjande efter mig, männen vars smitta satte skräck i oss unga och gjorde sexualiteten laddad och tabubelagd.

En av dom som drabbades av sjukdomen var David Wojnarowicz, författaren som blev performancekonstnär i mötet med älskaren och fotografen Peter Hujar.   David Wojnarowicz’ egen initation till gayscenen sker genom en våldtäkt när han som ung pojke tvingas leva som hemlös på Manhattan. Men gatorna blir också hans hem, och danar honom till man. Stadens mest stigmatiserade platser, bakgator och ruckel erbjöd fram till 1980-talet en frizon, ett rum befriat från borgerliga konventioner. Olivia Laing tecknar spänningen och den vilda skönheten på en plats som Chelsea Piers: designat av arkitektfirman Warren and Wetmore, var området i West Village under sin glans dagar New Yorks glamorösa hamn – härifrån styrde lyxångarna över Atlanten med filmstjärnor som Garbo ombord, ända tills jumbojeten tog över trafiken.  Från 1970-talet förföll området och blev en frizon där homosexuella män kunde mötas och ha anonymt sex i skuggan av söndervittrande industribyggnader, medan droghandel och prostitution pågick runtomkring dem och spred sina tentakler ända bort till Penn Station.  En utopisk zon utanför samhällets kontroll, och en plats för en sorts anarkistisk romantik: i författarens ord en sexig, tillåtande version av det Staden skulle kunna erbjuda sina invånare,

I AIDS-epidemins tidigaste skede drabbas David Wojnarowicz vän och älskare, fotografen Peter Hujar, av smittan.  I självbiografin Close To the Knives (1991) beskriver Wojnarowicz en förödmjukande episod där Hujar vid ett besök på lokala dinern tvingas lägga betalningen för dagens frukost i en papperspåse. Hujars vän stegar in och skäller ut ledningen för denna kränkande, fobiska behandling. “Jag vrålade tills varenda kniv och gaffel frös mitt i rörelsen.” Ett av många exempel på hur personer med normavvikande sexuell läggning under epidemins början plötsligt såg sin nyligen erövrade frihet hotas och dras in, som får konsekvenser för badhus, tunnelbanor och andra offentliga platser där blod och saliv kan spridas. När David Wojnarowicz själv avlider i AIDS 1992 får hans död en djupt symbolisk betydelse. Gay-communityn sprider hans aska på Vita Husets gräsmatta i protest mot att president Georg Bush Senior och borgmästaren i New York konsekvent vänt bort blicken, och låtit bli att ingripa mot epidemin. Samma år som the Ashes Action äger rum demoleras till sist Chelsea Piers. Omvandlingen till ett modernt nöjesdistrikt, fritt från skitiga bakgårdar och sanerat från normbrytande beteenden, tar sin början parallellt med av Rudy Giuliani inleder gentrifieringen av övriga Manhattan.

Kan Staden läka sår? När är ensamheten i Staden ett gissel, och när blir den till en kreativ kraft? Vi som bor i Stockholm, där så många hushåll består av ensamstående, har stor anledning att ställa oss själva frågan.

Att vara en ensam flanös kan ge en kittlande känsla av frihet, men också väcka en ångest inför det som döljer sig i skuggorna. Den som flanerar förbi Slussens krigszon av sönderfallna betongarkader och urinbestänkta väggar påminns om nattklubbarna, de tillfälliga sovplatserna – alla dessa gränsöverskridande, potentiellt ångestskapande mötesplatser som nu saneras bort. Skuggorna plånas ut.

Olivia Laing visar i sin essä att konsten, och de möten kring konsten som Staden erbjuder, har en märklig förmåga att både hela sår och visa att alla sår inte behöver vara frånstötande. Och hon varnar för gentrifieringen av Staden, som hon menar sker parallellt med en gentrifiering av känslorna: jobbiga tillstånd, och jobbiga individer, bortförklaras med kemi – eller med politik. I sin slutplädering värnar hon om ensamheten, och betonar samtidigt att den också tillhör kollektivet.

“The pursuit of individual happiness does not trump or excuse our obligations to each other. “ Den ensamma vandrarens frihet att gå sin väg, att söka sitt liv och – om det faller henne in – undvika andra vägar, men respektera sina medmänniskors rätt att välja dem. 

*Bilden från Manhattan är tagen i modern tid av Pär Eliaeson.

 

 

Demokratins bokfestival

Så var den över. Ett års plågsam väntan, inför uppdelningen av Bokmässan i tre separata festivaler och förlagsvärlden i olika fraktioner. Ett års anspänning inför sammanstötningen mellan nazister och motdemonstranter. 

Och visst var det otäckt. Jag kunde inte räkna till hur många poliser och piketbussar som svärmade runt centrala Göteborg och området mellan Världsmuseet och Bokmässan. Det gick inte att ta miste på allvaret, rädslan, hos de författare och aktivister jag mötte timmarna innan sammandrabbningen.

I maratonläsningen av Anne Franks dagbok, som Svenska PEN och Berättarministeriet arrangerat, föll det på min lott att läsa just det kapitel där Annes pappa kallas av SS att inställa sig.  På natten till den 30:e september vaknade jag av panikångest i mitt rum på 13:e våningen, som om jag varit instängd bakom en lönndörr på en vind i Amsterdam i väntan på Döden.

Men när jag sitter och hämtar andan i Bokmassans vackra cirkustält på Heden, lättad över att våldet uteblivit, är det en tanke som växte sig starkare och tydligare.  Göteborg har fått en bokfestival, och brutit Bokmässans monopol. En mångfacetterad bokfestival som låter konsten, litteraturen och yttrandefriheten ta plats inte bara inuti den mässlokal som anvisats för den, utan vägrar låta sig begränsas – och istället tar ett stort kliv ut i det offentliga rummet.

Samtidigt som den stora allmänheten gick den vanliga rundan mellan olika montrar och seminarier inne på mässan, fylldes både Världskulturmuseets salar och Bokmassans cirkustält av spännande, brännande aktuella samtal. Medan en del författare och förläggare bojkottade den ordinarie mässan helt, så valde några att delta på flera platser – ibland bara på de två alternativa mässorna, ibland både på den ordinarie och någon av de alternativa.

Samtidigt som NMR:s samling av adrenalinstinna nazister snabbt och effektivt stryptes ett massivt polisuppbåd, fylldes Heden av sambadansande kärleksdemonstranter i olika politisk färg, medan musiker från Göteborgs musikhögskola spelade upp till dans under parollen ”Folkmusik mot hetsgrupp”.  Utanför korvkiosken längst ut på hörnet av heden stod en minimalistisk manifestation: ”Vikingar mot rasism”, en både humoristisk och rörande liten grupp på fyra personer i medeltidsutklädnad. När demonstrationerna skingrats möttes aktivisterna upp på Världsmuseets Scener & samtal, upprymda och rosiga om kinderna, och salarna fylldes på nytt at publik. Bokfestivalernas Göteborg blev en färgstark konstnärlig och politisk performance.

Redan före denna dramatiska helg framstod Bokmässans beslut att låta Nya Tider ställa ut som omdömeslöst och skadligt. Men i efterhand borde man fokusera på  möjligheterna. Möjligheten att låta den turbulenta, såriga bokmässehelgen 2017 bli upptakten till en rikare, mer mångfacetterad festival, där fler röster och fler perspektiv får höras på Göteborgs gator, caféer och teatrar.

Göteborg borde låta sig inspireras av festivalernas Edinburgh. Bokfestivalen där är sedan flera årtionden  sammanflätad med både The Fringe och den internationella festivalen. Vid sidan om de traditionella författarintervjuerna och panelsamtalen hörs poesiuppläsningar, Spoken word och gränsöverskridande performances i universitets lokaler, på pubar och i parker, och trubadurframträdanden i Spegeltältet.

Festivalerna i Edinburgh växte fram som en direkt konsekvens av andra världskriget. Man såg ett behov efter en mötesplats för både lust och allvar efter krigets sorger. I sitt slutord till publiken på Scener & samtal säger den syriska författaren Samar Yezbek: “Jag tror på Ordet. På Ordets makt.” Bokfestivalernas Göteborg kan bara bli en ännu rikare, mer mångfacetterad tummelplats för alla som tror på Ordet, på den fria tanken.

Låt årets bokhappening i Göteborg bli upptakten till en demokratiskt sinnesvidgande litteraturhändelse. Låt debatterna blomma, låt bokhändelserna blir fler och mer mångfärgade.  Låt ställningstaganden brytas mot varandra, och aktivism samsas med konstnärlig pacifism, i en festival som firar Ordets makt.