Heureka för den som söker kvinnliga förebilder

Krönika i SvD 181019

Kvinnans tid har kommit i och med metoo. Men hur märks den nya maktbalansen i musiklivet? Sofia Nyblom möter den sjungande dirigenten Barbara Hannigan, lyssnar på en jubilerande tonsättarförening och läser av antikens myter.

Kvinnans tid är nu! Tecknen har duggat tätt de senaste två veckorna, då kvinnliga kreatörer hamnat mitt i rampljuset. Tioårsjubileet för Kvast i helgen fyllde Konserthuset med pompösa orkesterklanger, symaskinsmusik och hundraåriga metoo-sånger av och med kvinnliga tonsättare och musiker. Utdelandet av Birgit Nilsson-priset förra veckan innebär inte bara erkänsla för Nina Stemmes förmåga att gestalta repertoarens mäktigaste sopranroller, utan också att den första kvinnan tar emot operans motsvarighet till ett Nobelpris.

Och i måndags delade Kungliga Musikaliska Akademien ut Rolf Schock-priset till sjungande dirigenten Barbara Hannigan, ett udda pris som placerar musiken i samma rum som vetenskapen – matematik, filosofi och arkitektur, som de andra tre (manliga) pristagarna representerar.

Barbara Hannigan är den perfekta pristagaren i det sammanhanget, en röstkonstnär som lyckas klyva hjärnan i en matematisk och en känslomässig del när hon både sjunger och dirigerar. I december kliver hon upp på pulten i Göteborgs konserthus för sin operadebut med Stravinskys “Rucklarens väg”. I rollen som tillträdande första gästdirigent för GSO, alltså: Anne Trulove, den kvinnliga protagonisten i Stravinskys opera, var hennes första operaroll någonsin.

Men könet spelar ingen roll för Barbara Hannigan, säger hon själv. Det är den konstnärliga processen, den utforskande attityden, som hon värdesätter. Indirekt är förstås hela Barbara Hannigans mångfacetterade konstnärskap ett enda “heureka!” för den som söker kvinnliga förebilder. Efter 85 uruppföranden av världsledande tonsättare – som sångerska – driver hon nu även sin dirigentkarriär, parallellt med ett mentorprogram för unga sångare och musiker, spetsprogrammet Equilibrium.

Men även om målet med Equilibrium är musikalisk jämställdhet, så blir resultat en bonus också i form av “empowerment” för kvinnor i branschen som tar över initiativet och kontrollen över sitt eget kunnande. Och maktobalansens manifestation i form av sexuella övergrepp är i grund och botten vad metoo handlar om. Hannigan tar inga risker: hon har all kompetens i sina egna händer. Jo, hon tar förstås massor av risker – och visar att det är möjligt.

Redan innan metoo exploderade för ett år sedan satt konstnärligt aktiva kvinnor inne med facit. Övergreppen i antikens mestadels sexistiska myter esteticeras och i viss mån rättfärdigas i musikdramatik och episkt gestaltad musik. Historikern Mary Beard beskriver i boken “Women and power: A manifesto” (Profile, London, 2017) hur den romerske skalden Ovidius i sina “Metamorfoser” radar upp varnande exempel på de öden som drabbar kvinnor som tar makten:

Philomela får tungan avskuren sedan Tereus våldtagit henne, Io förvandlas av Zeus till en råmande ko, Echo fråntas rätten till en dialog eftersom hon bara får höra sin egen röst studsa från bergsväggarna, och tvingas in i en relation med den egenkäre Narcissus.

George Benjamins opera “Written on skin”, som skrevs för Barbara Hannigan, påminner i kombinationen av våld och sensualism, arkaisk maktskildring och futuristisk dystopi om tv-serien “The handmaid’s tale”: den manliga huvudrollen, Beskyddaren, behandlar sin hustru som sin egendom, men hon undkommer honom genom att bli förälskad i en yngre konstnär. Den förtingligade kvinnan tar sin själ och sitt hjärta i besittning och undkommer Beskyddarens makt, genom att bli till konst.

Så är det till sist kvinnornas tur. När ett fenomen som Barbara Hannigan tar plats på pulten som både dirigent och sångerska slår hon sönder flera tabun samtidigt, och låter hela sitt väsen bli till konst – utan att behöva offra sig själv.

Tragedierna håller demokratin vid liv

KRÖNIKA I SVD 2018-09-18

Grekerna kallade den för katharsis: förlösningen man kan uppleva ­efter ett tragiskt drama, en rening som kan förvandla upprördhet till handling. Vad är musikens betydelse för tragedin, och tragedins ­betydelse för demokratin?

Tragedin fyller en livsuppehållande funktion. När vi inte tillåts berätta om konflikterna, utan bara om framgångarna – vad finns det då att berätta? Det visste redan de gamla grekerna, och klädde tragedierna i musik för att tränga in i publikens hjärta. Men hur levande håller vi den kunskapen i dag?

Eyvind Johnsons “Krilon” på Kulturhuset Stadsteatern påminner om denna uråldriga sanning. Dystopin om Krilon är iscensatt som en pjäs i pjäsen, där censorn håller ett vakande öga. Allteftersom censurens snara dras åt rensas allt fler delar ur berättelsen bort. Till slut, när fascisterna står där med svarta skjortor och knutna nävar, är scenen renskalad från karaktärer, kulisser och intrig. Berättelsen är bortblåst och utkonkurrerad av ett annat, patriotiskt narrativ: den patriotiska musikalen om landsfadern Gustav Wasa. Frågan borrar sig in i medvetandet: “Om vi hade talat om makt – hade vi varit bättre förberedda?”

Jag funderade kring tragedins kraft under en reportageresa i USA förra året. Jag träffade musiker och konstnärer som var deprimerade och skräckslagna över att ha förlorat både sina illusioner och kontrollen över sina liv till Donald Trump, som flera kallade för en galen populist. Många jämförde med elfte september. En hel del handlade om de vita, privilegierades självrannsakan. Det gjorde ont att vakna upp till rasism och bigotteri när filterbubblorna sprack.

De beskrev också nya konstnärliga utmaningar: att berätta i musik eller dramatik om hur det gick till när den amerikanska framgångssagan förblindade ett helt folk. Ofta verkade själva samtalet fylla deras behov av rening, katharsis, men framför allt tjänade kabarésångerna, countrylåtarna och de nya operorna till att väcka frågan om hur man ville se framtiden. De kämpade för demokratin.

Jag kom hem till Sverige utmattad, men inspirerad, och saknade genast det hetsiga debattklimatet. Passionen tycktes få amerikanska konstnärer att beväpna sig med konst och musik för att bromsa den brutala nedmonteringen av mänsklig värdighet. Sverige kändes stumt och oengagerat.

“Är dom inte lite hysteriska ändå?” frågade en svensk kollega, som ville höra andra berättelser om USA. Här hemma fyllde den amerikanska mardrömmen samma funktion som en skräckfilm: skönt att förfasa sig över Trump-såpan från åskådarplats, och sedan knäppa bort den med fjärrkontrollen.

Sedan blev det sommar. Klimatångesten och de politiska maktkamperna tog struptag på Sverige, och medan vi kippade efter andan så började berättelserna flöda, på liv och död.

I juli månad spelades Albert Schnelzers nervkittlande opera “Norrmalmstorgsdramat” i Vattnäs konsertlada i Dalarna. Gisslandramat som bergtog hela Sverige under en annan valrörelse för 45 år sedan, kändes just då som den perfekta metaforen för rädslan som spred sig i ett land i brand. Medan utländska brandbilar paraderade förbi hurrande folkmassor på riksväg 70 på väg norrut, satt jag käpprätt upp på stolen. Terrordramat i det låsta bankvalvet speglade exakt känslan av att vara i händerna på en opålitlig maktfaktor. Rånarnas spel om de kvinnliga bankbiträdenas lojalitet med en k-pist mot tinningen fick en mångbottnad betydelse, mitt i vår egen valrörelse styrd av rädsla och hot.

Kanske har vi talat om tragedier förut – men behovet är större nu. Inte för att framkalla apokalypsen innan den rasar över oss, utan för att utmana oss själva att se längre än vi vågar. Både drömmen och mardrömmen, och raseriet.

Kvällen före valet satt jag på Drottningholmsteatern och såg “Syskonen i Mantua“, och hörde musiken slå en bro mellan barock och nutid, mellan ghettot och furstehovet, mellan jordelivet och Hades. Den bittra sanningen om sekelgammal antisemitism mötte sin publik klädd i myt och rituell skönhet.

Det kan kännas skrämmande och ovant att möta de stora berättelserna om makten och framtiden, och ännu mer skrämmande att skriva dem. Men om vi inte gör det – vad finns det då kvar att prata om?

Färden ut i Vintergatan går via Albert Hall

Krönika i Svenska Dagbladet 2018/08/24

När den Svenska Kammarorkestern gästar London och Royal Albert Hall under årets Proms förvandladas konserthallen till en gigantisk, luftkonditionerad, rymdfarkost. Och många var stjärnorna som framträdde till rungande bravorop.

SVKK

Foto: Nikolaj Lund.

Det är drygt 30 år sedan Nasa 1977 skickade ut en cd-skiva i rymdkapseln Voyager, ”Sounds of Earth”, åtföljd av en hälsning från FN:s dåvarande generalsekreterare Kurt Waldheim. På listan stod Bachs Brandenburgkonsert nr 2 i en inspelning med dirigenten Karl Richter, där trumpetsolisten skickar ut i världsrymden all den smattrande viljekraft som civilisationen är mäktig. Sjuttiotalet var mina tonår, och vid brådmogen läsning av Harry Martinsons ”Aniara” ungefär samtidigt som Nasa skickade ut Voyager i rymden var det inte stolthet över att människan erövrade rymden som uppfyllde mig. Snarare fick jag en diffus känsla av att jorden hade tappat kursen. Precis som Martinsons rymdskepp var vi på väg ut i ett okänt mörker, dansande till prästinnan Libidellas yurg och soundtracket i Voyager.

Jag påmindes om det här ögonblicket när jag stod mitt i Royal Albert Hall för ett par veckor sedan och lyssnade på Svenska Kammarorkesterns Brandenburg Project. Under den cirkelrunda kupolen steg och föll tonerna i Bachs virtuosa, egensinnigt orkestrerade konserter, och flätades samman med de nykomponerade partner-konserter som beställts av orkestern till nya, fantastiska stjärnbilder. Royal Albert Hall var som en gigantisk, luftkonditionerad rymdfarkost, vars musikaliska samkväm, röda sammetsgardiner och flaggviftande nationalism på den rituella “Last Night of the Proms” utgjorde det tunna skal av kultur som skilde oss från den oigenkännliga, överhettade världen därutanför.

För den stora, pratglada publiken som bänkat sig med ölflaskor, wraps och glasstrutar i händerna – framförallt oss fanatiker som intagit ståplatserna närmast scenen – erbjuder Brandenburg-projektet både djupare förståelse av Bachs konserter, och en nerfälld vindbrygga till den samtida musiken. Men framförallt är det är de sex partner-verken som ger Brandenburg-projektet relevans, och de ljussignaler som tonsättarna Anders Hillborg, Olga Neuwirth, Mark-Anthony Turnage, Steven Mackey, Uri Caine och Brett Dean sänder tillbaka till Bachs Brandenburg-konserter som gör projektet starkt symboliskt.

Ur vintergatan denna söndag trädde den ena stjärnan efter den andra fram, utan någon inbördes hierarki: Håkan Hardenbergers silvertrumpet, Pekka Kuusistos kvicksilverviolin, Maya Brisers sammetscello… och så vidare i raden av spektakulära solister. Bravoropen rungade när Pekka Kuusisto efter att ha brottats med Anders Hillborgs både sköra och halsbrytande “Bach Materia” höll upp sitt instrument med samma stolta min som en OS-medaljör.

Samtidigt, i en annan del av London, hade varuhuset Selfridges startat årets julförsäljning rekordtidigt för att tillmötesgå vintersvultna turister med regnbågsgranar (årets trend, eventuellt Pride-inspirerad), och dämpa klimatneurotikernas ångest. Selfridge’s julsatsning kom för mig när Svenska Kammarorkestern framförde Olga Neuwirths “Aello – Bride of the Wind” i Royal Albert Hall – en vindpinad omtolkning för glasharmonika, skrivmaskin, flöjt och stråkorkester av Bachs Brandenburg konsert nr 4. För något är alldeles på tok i det här stycket, ungefär som i en Stephen King-thriller där julen infaller mitt under en galen värmebölja. Kanske var det just rymdkapseln Voyager med Bachs konsert ombord som kom för Olga Neuwirth när hon komponerade det här surrealistiska verket, och satte sig själv i rollen som krönikör över mänsklighetens fantastiska och sorgliga historia – med regnbågsgranar, Brandenburgare och allt.

Ett par dagar senare firades skotska tonsättaren Thea Musgraves 90-årsdag med en hel uppståndelsekväll. Man öppnade med hennes tondikt “Phoenix Rising”, och avslutade med Brahms Requiem där kören och den jättelika orgeln fick blåsa bort värmen och blåsa in stjärnljuset. En hoppfull kväll för oss som sökt oss till gemenskapen i konsertsalen under färden ut i Vintergatan. Och ett mer hållbart alternativ mot ångesten än att tjuvstarta julen.

 

Vardagsrummet som rymde världens tonsättare.

KRÖNIKA I SVD 22/6 2018

Nittonhundratalet avlägsnar sig med en stormvinds hastighet. Men såhär inför sommarstiltjen tar jag hjälp av två av förra seklets största musikpedagoger för att hitta en inre veranda, smyckad med musikalisk snickarglädje, där tidens vind bara känns av som en lätt bris.

En sådan veranda, eller snarare ett vardagsrum för stillhet, finns i ett hus i en liten by nordväst om Paris: Gargenville. Det var en varm julidag 2015 när jag följde lindallén från tågstationen. Jag steg in i Les Maisonettes med skosulorna klibbiga av lindblomshonung efter att ha korsat gatan vid Place Lili Boulanger, och befann mig i det expanderade vardagsrum där Nadia Boulanger höll sina berömda mästerkurser kring Bach och Palestrina mellan de två världskrigen. På plats stod fortfarande Nadias Pleyel-flygel, i ett hörn syntes baren hon inrett åt sin vän, Igor Stravinskij, och i en fönsternisch stod en gipsbyst av systern, tonsättaren Lili Boulanger. Man hade slagit upp de gröna fönsterluckorna så att det gick att se ut mot rosenträdgården, där var och en av Nadias elever – de räknas i hundratal, utspridda över två kontinenter – en gång hade planterat en ros. Det måste varit en storslagen blomsterprakt.

Gargenville blev tack vare Nadia, och hennes fanatiska vakthållande över systern Lilis minne, en musikalisk konstnärskoloni som borde nämnas i samma andetag som Bloomsbury, Grez-sur-Loing eller Worpswede. Under ett halvt sekel vallfärdade tonsättarna hit, då Nadia flyttade sitt “boulangerie” – det musikaliska bageriet – från Fontainebleau under somrarna. Hit kom Aaron Copland, Astor Piazzolla, Igor Markevitch – och en och annan kvinna, som när hon lyckats vinna Mademoiselle Boulangers respekt lär ha betitlats “Monsieur.” Nadia Boulanger var inte feminist. Nadia stängde Les Maisonnettes efter kriget: fronten hade gått rätt igenom byn, minnena trängde sig på. Efter sin egen exil i USA ville hon vända blad.

Jag hade en märklig upplevelse i samband med mitt besök. Jag hyrde in mig i en lägenhet i Fontainebleau, och under ett samtal med min hyresvärd, Pascal, förstod jag plötsligt att hans farfar, en skicklig sångare, hade gett konserter i Paris med Nadia vid början av 1920-talet. Hur sannolikt är ett sådant sammanträffande?

Den troende Nadia Boulanger skulle nog ha förklarat mitt slumpvisa möte med gudomlig intervention.

Pascal visste inte mycket mer än vad som gick att utläsa från några affischer och programblad med effektfull typografi i art déco, men tog ändå med mig för att träffa sin 90-årige far. Till vår häpnad hade namnet Boulanger samma effekt som en madeleinekaka på denne gamle monsieur, som avslöjade att även han hade studerat kontrapunkt och orgel för “Mademoiselle”. Med raspig gammelmansröst berättade han om barndomens somrar i en herrgård i 1930-talets Gargenville, om björnbärsmarmeladen den annars stränga Nadia kokade i köket i källaren på Les Maisonnettes, om de filosofiska samtal om arkitektur och konst hon förde med grannen, författaren Paul Valéry, medan tioåringen storögt lyssnade. Det var som om någon plockat fram en filmrulle och – voilà! – jag stod mitt i virveln av fester, madrigalsång och kvartettspel, Lilis febrigt intensiva musik och Nadias mässande altröst. Den troende Nadia Boulanger skulle nog ha förklarat mitt slumpvisa möte med gudomlig intervention.

En av de tonsättare som sökte Nadias råd var Leonard Bernstein. När han fick inbjudan att föreläsa på Harvard 1973, talade han om behovet av att söka sanningen genom skönheten i en tid när medioker och kommersialiserad konst förfular våra liv:

“Den dagen jakten på det vackra förlorar sin mening kan vi lika gärna återvända till våra grottor,” förklarade en solbränd Bernstein inför tv-kamerorna.

Fem år senare låg Nadia Boulanger på dödsbädden, och Bernstein lär ha varit bland hennes sista besökare. Enligt myten viskade han i hennes öra: “Hör du musik inom dig?” Hennes svar: “En musik som har varken början eller slut.”

Såhär på sommaren kan jag förflytta mig i tanken till Nadias vardagsrum i Gargenville, för att lyssna på musiken som strömmar från flygeln. En musik utan början, och utan slut.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

Ansvaret vilar tungt på Musikaliska akademien

Operasångaren Håkan Hagegård lämnar sitt aktiva arbete i Kungliga Musikaliska akademien efter anklagelser om sexuella trakasserier. Kanske har man därmed lyckats undvika en annalkande kris.

Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” inleds med bilden av ett öppet, oskuldsfullt flickansikte som vänder sig mot scenen. När ridån går upp ska ett drama utspela sig som handlar om mörker och ljus, om kärlek och övergrepp. Om liv och död, och om konst.

Detta ansikte kommer för mig när pressmeddelandet om att operasångaren Håkan Hagegård lämnar sitt aktiva arbete i Musikaliska akademien når medierna, samtidigt som han avvisar anklagelserna om sexuella trakasserier. Styrelsen för Kungliga Musikaliska akademien meddelar också att den välkomnar Hagegårds beslut.

Vad betyder detta? Dels att man lyckats undvika en annalkande kris. Håkan Hagegård är en av Sveriges mest kända sångare. En underbar, lyrisk baryton med sällsynt känsla för samspelet mellan text och musik, som under flera decennier turnerade världen runt. Mitt tioåriga flickjag charmades fullständigt av flickjägaren och fågelfångaren Papageno. Med genombrottet i Bergmans “Trollflöjten” etsade sig Hagegård in i folksjälen.

Fastforward några decennier till #metoo-uppropet hösten 2017, och publiceringen av P2-dokumentären “Don Juan på Musikhögskolan”. Berättelsen om hur ett par namnkunniga – men icke namngivna – pedagoger och ledamöter i Musikaliska akademien missbrukat sin makt och begått övergrepp samtidigt som institutionsledningarna tittade bort, blottlade tystnadskulturen inom musikvärlden.

Få med insyn i musikvärlden var förvånade. De flesta visste vilka som utpekades. Offentligt kända hemligheter – men ingen av kvinnorna har ens i dag vågat träda fram med namn. Som frilansar är de rädda för att äventyra sina karriärer.

Sångerskan Tove Dahlberg vittnade i uppropet #visjungerut, och var tidigare facklig ordförande för Sångaravdelningen i Teaterförbundet. “Det är bra att han träder tillbaka, det visar att han inser allvaret i frågan”, berättar hon för mig.

Men hon är bekymrad över att Hagegård samtidigt tillbakavisar alla anklagelser, trots att det är känt att han har tvingats lämna en rad anställningar – Musikhögskolan i Oslo, Birgit Nilsson-professuren i Stockholm, Operahögskolan i Stockholm samt operastudion vid Metropolitan Opera – på grund av anklagelser om sexuella trakasserier.

“Så många sångstuderande har upprepade gånger rapporterat till sina rektorer om sexuella trakasserier från hans sida. Trots detta har frågan om hans skuld inte utretts, vilket är mycket beklagligt”.

Parallellerna till rapporteringen om Kulturprofilen och stormen kring Svenska Akademien är uppenbara. När jag intervjuade Musikaliska akademiens sekreterare Fredrik Wetterqvist för några veckor sedan beskrev han sin frustration över tystnadskulturen. Men han ivrade också för att reformera stadgarna och möjliggöra uteslutning, när en ledamots handlande riskerar att skada akademien. Musikaliska akademiens preses Susanne Rydén skriver till SvD att hon gläds åt Hagegårds beslut. “Nu kan vi sikta framåt och ägna all vår kraft åt transparenta och trygga förhållande i de sammanhang där vi verkar. “

Även om Musikaliska akademien avlett krisen så vilar ansvaret fortfarande tungt på ledamöterna, och på dem som leder svenskt musikliv. Flickansiktet i öppningsscenen till “Trollflöjten” speglar tilliten, förhoppningarna hos kvinnorna som drömt om ett liv i musiken. Spelet har bara börjat.

SOFIA NYBLOM