Vardagsrummet som rymde världens tonsättare.

KRÖNIKA I SVD 22/6 2018

Nittonhundratalet avlägsnar sig med en stormvinds hastighet. Men såhär inför sommarstiltjen tar jag hjälp av två av förra seklets största musikpedagoger för att hitta en inre veranda, smyckad med musikalisk snickarglädje, där tidens vind bara känns av som en lätt bris.

En sådan veranda, eller snarare ett vardagsrum för stillhet, finns i ett hus i en liten by nordväst om Paris: Gargenville. Det var en varm julidag 2015 när jag följde lindallén från tågstationen. Jag steg in i Les Maisonettes med skosulorna klibbiga av lindblomshonung efter att ha korsat gatan vid Place Lili Boulanger, och befann mig i det expanderade vardagsrum där Nadia Boulanger höll sina berömda mästerkurser kring Bach och Palestrina mellan de två världskrigen. På plats stod fortfarande Nadias Pleyel-flygel, i ett hörn syntes baren hon inrett åt sin vän, Igor Stravinskij, och i en fönsternisch stod en gipsbyst av systern, tonsättaren Lili Boulanger. Man hade slagit upp de gröna fönsterluckorna så att det gick att se ut mot rosenträdgården, där var och en av Nadias elever – de räknas i hundratal, utspridda över två kontinenter – en gång hade planterat en ros. Det måste varit en storslagen blomsterprakt.

Gargenville blev tack vare Nadia, och hennes fanatiska vakthållande över systern Lilis minne, en musikalisk konstnärskoloni som borde nämnas i samma andetag som Bloomsbury, Grez-sur-Loing eller Worpswede. Under ett halvt sekel vallfärdade tonsättarna hit, då Nadia flyttade sitt “boulangerie” – det musikaliska bageriet – från Fontainebleau under somrarna. Hit kom Aaron Copland, Astor Piazzolla, Igor Markevitch – och en och annan kvinna, som när hon lyckats vinna Mademoiselle Boulangers respekt lär ha betitlats “Monsieur.” Nadia Boulanger var inte feminist. Nadia stängde Les Maisonnettes efter kriget: fronten hade gått rätt igenom byn, minnena trängde sig på. Efter sin egen exil i USA ville hon vända blad.

Jag hade en märklig upplevelse i samband med mitt besök. Jag hyrde in mig i en lägenhet i Fontainebleau, och under ett samtal med min hyresvärd, Pascal, förstod jag plötsligt att hans farfar, en skicklig sångare, hade gett konserter i Paris med Nadia vid början av 1920-talet. Hur sannolikt är ett sådant sammanträffande?

Den troende Nadia Boulanger skulle nog ha förklarat mitt slumpvisa möte med gudomlig intervention.

Pascal visste inte mycket mer än vad som gick att utläsa från några affischer och programblad med effektfull typografi i art déco, men tog ändå med mig för att träffa sin 90-årige far. Till vår häpnad hade namnet Boulanger samma effekt som en madeleinekaka på denne gamle monsieur, som avslöjade att även han hade studerat kontrapunkt och orgel för “Mademoiselle”. Med raspig gammelmansröst berättade han om barndomens somrar i en herrgård i 1930-talets Gargenville, om björnbärsmarmeladen den annars stränga Nadia kokade i köket i källaren på Les Maisonnettes, om de filosofiska samtal om arkitektur och konst hon förde med grannen, författaren Paul Valéry, medan tioåringen storögt lyssnade. Det var som om någon plockat fram en filmrulle och – voilà! – jag stod mitt i virveln av fester, madrigalsång och kvartettspel, Lilis febrigt intensiva musik och Nadias mässande altröst. Den troende Nadia Boulanger skulle nog ha förklarat mitt slumpvisa möte med gudomlig intervention.

En av de tonsättare som sökte Nadias råd var Leonard Bernstein. När han fick inbjudan att föreläsa på Harvard 1973, talade han om behovet av att söka sanningen genom skönheten i en tid när medioker och kommersialiserad konst förfular våra liv:

“Den dagen jakten på det vackra förlorar sin mening kan vi lika gärna återvända till våra grottor,” förklarade en solbränd Bernstein inför tv-kamerorna.

Fem år senare låg Nadia Boulanger på dödsbädden, och Bernstein lär ha varit bland hennes sista besökare. Enligt myten viskade han i hennes öra: “Hör du musik inom dig?” Hennes svar: “En musik som har varken början eller slut.”

Såhär på sommaren kan jag förflytta mig i tanken till Nadias vardagsrum i Gargenville, för att lyssna på musiken som strömmar från flygeln. En musik utan början, och utan slut.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

Ansvaret vilar tungt på Musikaliska akademien

Operasångaren Håkan Hagegård lämnar sitt aktiva arbete i Kungliga Musikaliska akademien efter anklagelser om sexuella trakasserier. Kanske har man därmed lyckats undvika en annalkande kris.

Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” inleds med bilden av ett öppet, oskuldsfullt flickansikte som vänder sig mot scenen. När ridån går upp ska ett drama utspela sig som handlar om mörker och ljus, om kärlek och övergrepp. Om liv och död, och om konst.

Detta ansikte kommer för mig när pressmeddelandet om att operasångaren Håkan Hagegård lämnar sitt aktiva arbete i Musikaliska akademien når medierna, samtidigt som han avvisar anklagelserna om sexuella trakasserier. Styrelsen för Kungliga Musikaliska akademien meddelar också att den välkomnar Hagegårds beslut.

Vad betyder detta? Dels att man lyckats undvika en annalkande kris. Håkan Hagegård är en av Sveriges mest kända sångare. En underbar, lyrisk baryton med sällsynt känsla för samspelet mellan text och musik, som under flera decennier turnerade världen runt. Mitt tioåriga flickjag charmades fullständigt av flickjägaren och fågelfångaren Papageno. Med genombrottet i Bergmans “Trollflöjten” etsade sig Hagegård in i folksjälen.

Fastforward några decennier till #metoo-uppropet hösten 2017, och publiceringen av P2-dokumentären “Don Juan på Musikhögskolan”. Berättelsen om hur ett par namnkunniga – men icke namngivna – pedagoger och ledamöter i Musikaliska akademien missbrukat sin makt och begått övergrepp samtidigt som institutionsledningarna tittade bort, blottlade tystnadskulturen inom musikvärlden.

Få med insyn i musikvärlden var förvånade. De flesta visste vilka som utpekades. Offentligt kända hemligheter – men ingen av kvinnorna har ens i dag vågat träda fram med namn. Som frilansar är de rädda för att äventyra sina karriärer.

Sångerskan Tove Dahlberg vittnade i uppropet #visjungerut, och var tidigare facklig ordförande för Sångaravdelningen i Teaterförbundet. “Det är bra att han träder tillbaka, det visar att han inser allvaret i frågan”, berättar hon för mig.

Men hon är bekymrad över att Hagegård samtidigt tillbakavisar alla anklagelser, trots att det är känt att han har tvingats lämna en rad anställningar – Musikhögskolan i Oslo, Birgit Nilsson-professuren i Stockholm, Operahögskolan i Stockholm samt operastudion vid Metropolitan Opera – på grund av anklagelser om sexuella trakasserier.

“Så många sångstuderande har upprepade gånger rapporterat till sina rektorer om sexuella trakasserier från hans sida. Trots detta har frågan om hans skuld inte utretts, vilket är mycket beklagligt”.

Parallellerna till rapporteringen om Kulturprofilen och stormen kring Svenska Akademien är uppenbara. När jag intervjuade Musikaliska akademiens sekreterare Fredrik Wetterqvist för några veckor sedan beskrev han sin frustration över tystnadskulturen. Men han ivrade också för att reformera stadgarna och möjliggöra uteslutning, när en ledamots handlande riskerar att skada akademien. Musikaliska akademiens preses Susanne Rydén skriver till SvD att hon gläds åt Hagegårds beslut. “Nu kan vi sikta framåt och ägna all vår kraft åt transparenta och trygga förhållande i de sammanhang där vi verkar. ”

Även om Musikaliska akademien avlett krisen så vilar ansvaret fortfarande tungt på ledamöterna, och på dem som leder svenskt musikliv. Flickansiktet i öppningsscenen till “Trollflöjten” speglar tilliten, förhoppningarna hos kvinnorna som drömt om ett liv i musiken. Spelet har bara börjat.

SOFIA NYBLOM