Musikaliskt lysande Wagner manar till klimatdebatt

Rhenguldet
Genre: Opera
Regi: Stephen Langridge
Medverkande: Anders Lorentzon, Olafur Sigurdarson, Brenden Gunnell, Katarina Karnéus m fl. Göteborgsoperans orkester
Var: Göteborgsoperan
Musik: Richard Wagner. Dirigent: Evan Rogister. Scenografi: Alison Chitty. Ljus: Paul Pyant. Rörelseinstruktör: Annika Lindqvist

Foto: Mats Bäcker

Guldet är ett kärleksbarn som kidnappas och torteras i en värld dominerad av samvetslös exploatering. Så tolkas Wagners opera “Rhenguldet” när Stephen Langridge sjösätter sitt avsked till Göteborgsoperan. Men den riktiga skatten är Evan Rogisters musikaliska ledning.

“Jag får lust att tända eld på dom – vem vet vad jag gör!” Loges fundersamma replik ringer i öronen, när ridån går ner över upptakten till operalitteraturens mest resurskrävande verk, “Nibelungens ring”. Kring scenen roterar ett rullband med regnbågsfärgade plastföremål, medan den än så länge odödliga gudafamiljen under Anders Lorentzons kraftfulle Wotan i filmisk slow-motion tar Valhall i besittning.

Blod har spillts, en förbannelse utlysts, maktkampen kring guldet mellan Nibelungar och Völsungar har lett till att ett barn plågas i fångenskap. Hur länge ska denhär patriarkala familjen få driva världen mot sin upplösning med sitt ha-begär? tycks Brenden Gunnells spetsfundige halvgud Loge fråga, medan han viftar avvärjande med sin ena hand – den som saknar glitterhandske.

Det är lockande att tänka sig att Richard Wagner om han levat idag hade lett ett Extinction rebellion mot klimatförändringarna, med megalomana performanceprojekt i tyska kolgruvor och på smältande glaciärer. “Nibelungens ring” är en tacksam metafor för den kritiska era i jordens historia som vi än så länge överlever. Begreppet antropozoicum eller antropocene lanserades ju redan 1873, tre år innan premiären på “Ragnarök”, av den italienske geologen och prästen Antonio Stoppani. Människan som geologisk kraft och hennes påverkan på en skör, icke-statisk jord är precis vad Wagners profetiska operasaga beskriver, med utgångspunkt i uråldrig folkvisdom.

Och visst är det en tankeväckande kväll som Göteborgsoperan bjuder på, musikaliskt bitvis lysande om än fattig i sin visuella gestaltning. För det brittiska teamet, med Stephen Langridge och scenografen Alison Chitty i spetsen, går in för ett hållbart koncept som trots ambitionen att undvika miljöpåverkan inte lever upp till beskrivningen “allkonstverk”. Visst är öppningsbilden vacker i sin skildring av ett lyckligt urtillstånd, där Rhendöttrarna samsas med en levande flod av människor iklädda växtfärgade tyger medan guldbarnet tumlar runt i lek.

Yggdrasil är byggd av återvunnen kartong, Valhall byggs av spillvirke och de eklektiska kostymerna är secondhand. Men det hela är snarare präktigt än konstfullt.

Anslående är också Hege Høisæters Erda, som levererar sin ödesmättade spådom iklädd gråskimrande, elegant klänning och peruk vävda av rostfria ståltrådar. Världsasken Yggdrasil är byggd av återvunnen kartong, Valhall byggs av spillvirke och de eklektiska kostymerna är secondhand. Men det hela är snarare präktigt än konstfullt.

Istället är den musikaliska gestaltningen kvällens behållning. Under Evan Rogisters ledning spelar Göteborgsoperans orkester fram naturens stillhet och lugn i kontrast till galenskapen, och bygger scenen för sångarna genom att mejsla fram det hoppfulla skimret och den avgrundsmörka dramatiken.

Stephen Langridges personregi förtydligar konflikten mellan maktbegär och mer jordnära behov. SvD:s operapristagare Katarina Karnéus eleganta Fricka sätter fingret på sin make Wotans hjärtlöshet, då hon ifrågasätter offret av systern Freia (lyriskt ungdomliga Carolina Sandgren) som pant för Valhall.

Olafur Sigurdarson gestaltar övertygande Alberichs förvandling från kåt Rhendotterjägare till sadistisk arbetsgivare, i det laboratorium där Daniel Ralphssons hunsade Mime och hans Nibelungar exploaterar guldbarnets magi, som exempel på vilket afrodisiakum guldet är när kärleken sviker. Henning Schulmann gör jätten Fasolts sorg över att förlora Freia till ett finstämt ögonblick, strax innan brodern Fafner (Mats Almgren) dräper honom.

Trots invändningarna bär Göteborgsoperans “Rhenguldet” på ett gyllene löfte. Konceptet uppmanar till debatt kring kopplingen mellan moral och estetik på en döende jord – i den kampen är alla vapen tillåtna.

Kvinnors musik i jubileum som saknar en linje

Recension i SvD 181110

“Jag har varit kvinna i 50 år, och upphört att förvånas över detta.” Så rappt svarade Nadia Boulanger på frågan hur det kändes att som första kvinna dirigera Boston Symphony Orchestra. Kvinnors musik uppmärksammas i Konserthuset hela veckan, men Sofia Nyblom undrar om Boulanger hade känt igen sig.

Kvast 10 år

Genre: Konsert
Medverkande: L Stephenson, G Kleven Hagen, Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk av: E Smythe, M Kien, A Maier-Röntgen, C Palmér. Dirigent: J Carneiro

La femme du siècle

Genre: Konsert
Medverkande: Stockholm Syndrome Ensemble
Var: Grünewaldsalen
Verk av: N och L Boulanger, A Copland, L Bernstein, G Fauré, J Français, P Nørgaard, C Malmlöf-Forssling

Nadia Boulanger hade inte ett feministiskt ben i sin stränga kropp, trots att hon var den konstnärliga modersgestalten för generationer av tonsättare. Målet var ”den stora linjen”, ett obrutet flöde av musik och formstränghet där könet inte var en ingrediens att räkna med – utan snarare den egna, ärligt upplevda rösten.

Musikaliskt suveräna Stockholm Syndrome Ensemble tillägnade i måndags Nadja och hennes “Boulangerie” en helkväll. Men i valet och kvalet dukades till ett gästabud som frestade smaklökarna, och ändå lämnade magen hungrig. Kanske för att hennes “bread and butter”, Bach och Stravinskij, fattades på ett bord dukat i rätt mörka färger.

Kvällen tog avstamp i allvaret, med de långa, modala linjerna i Gabriel Faurés vackra pianokvartett, och byggde vidare med Lili Boulangers ödesmättade pianotrio “D’un soir triste” och Aaron Coplands sorgsna “Vitebsk”. Men Nadia Boulanger saknade inte livsglädje, och hennes humor lyste igenom i Jean Françaix finurliga vals ur Kontrabaskonserten, Gracyna Baciewicz lekfulla duetter för violin och viola, och förlöstes i den riviga finalen ur Astor Piazzollas “Fyra årstider”.

Tveklöst har Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) berett plats för kvinnors musikaliska skapande sedan starten för tio år sedan. Men Nadia Boulanger hade nog efterfrågat “den stora linjen” vid onsdagens jubileumskväll. För trots att suffragetten Ethel Smyths ouvertyr till operan “The Wreckers” blivit en populär konsertöppnare, känns stycket som ett effektsökande lapptäcke av influenser. Mer tillförde Molly Kiens harpkonsert “Song of Britomartis”, där solisten Laura Stephenson spelade fram en melankoliskt skuggad boské av klanger.

Norska violinisten Guro Kleven Hagen kämpade för att göra rättvisa åt Amanda Maier-Röntgens romantiskt delikata violinkonsert, men Joanna Carneiros kraftfulla, vertikala dirigering skedde på bekostnad av de stora musikaliska bågarna, och brast i finess och djupare engagemang även i Catharina Palmérs avslutande “Färd genom ögonblicket”.

Det var faktiskt synd på en viktig jubileumskväll. Förhoppningsvis får den kommande söndagens uruppförande av Maier-Röntgens återupptäckta stråkkvartett friare tyglar.

 

Sexförbrytaren blir kvinna i gränslös kärlekshyllning

Recension i SvD 20181007

Tristessa

Med “Tristessa” tar svensk opera klivet in i samtiden i stor skala. Sofia Nyblom fascineras av världspremiären på Jonas S Bohlins och Torbjörn Elenskys queera kärlekstragedi, där den manlige sexförbrytaren straffas genom att förvandlas till kvinna.

Genre: Opera
Regi: Katharina Thoma
Medverkande: Kerstin Avemo, Johanna Rudström, Susann Végh, Joel Annmo, John Erik Eleby m fl ; Kungliga Operans kör & Kungliga Hovkapellet
Var: Kungliga Operan
Text: Torbjörn Elensky & J S Bohlin efter Angela Carters ”The passion of new Eve”Musik: Jonas S Bohlin. Dirigent: Fredrik Burstedt. Visuell gestaltning: Ann-Sofi Sidén. Ljus: Olaf Winter

“Time is a man! Kill time!” Jag vet inte vilket som berör mig mest: den svindlande videosekvensen inifrån en skimrande röd vagina, eller den kvinnliga talkör som rituellt manar fram generationer av modersgudinnor medan kvinnan-i-mannen väcks och blir till på Kungliga Operans traditionstyngda scen.

Världspremiären för opera-adaptionen av den brittiska författaren Angela Carters surrealistiska intrig kring den Garboliknande filmstjärnan Tristessa, ett år efter att #metoo-rörelsens backantinnor började röka ut alla Harvey Weinstein-epigoner ur deras hålor, är oerhört vältajmad. Men även om Tiden mördas och matriarkatet kuppar in sig på Operan i “Tristessas” gestalt, är varken romanen “The passion of new Eve” eller den sensationella operaversionen någon politisk pamflett.

Överförd till scenisk-musikalisk form är detta ett existentiellt drama som lånar sin queera kropp av Virginia Woolfs “Orlando”, och förtätar de mytiska referenserna i Carters roman till en klingande konstinstallation, en häxbrygd kryddad med ångande kroppslighet, brutal sadism och förandligad erotik.

Angela Carters roman “The passion of new Eve” (Den nya Evas passion) skrevs 1977, sju år före Margaret Atwoods “The handmaid’s tale”, och utspelar sig på samma sätt i ett USA efter katastrofen. Men Ann-Sofi Sidéns filmiska scenografi är mer av en fragmenterad “Bladerunner”-värld än Atwoods fascistiska Gilead: skyskrapor tornar upp sig ovanför en storstadsdjungel där kvinnan är till salu oavsett om hon går på gatan eller, likt filmstjärnan Tristessa, exponeras på massiva reklamtavlor.

Och en revolution är på gång: Kalifornien skakas av inbördeskrig mellan å ena sidan den mångbröstade Mother och hennes amazoner, å andra sidan den Charles Manson-like sektledaren Zero och hans hjärntvättade harem. I sitt spegelpalats sover Tristessa, en gaydiva iklädd svandun och blont hårsvall, i väntan på att bli väckt ur drogdvalan.

När ridån går upp för Jonas Bohlins opera ska den ångestfyllde manlige huvudpersonen Evelyn (Joel Annmo) återfödas som den perfekta kvinnan, Eve (Johanna Rudström) i en “psykokirurgisk” operation påtvingad av sektledaren Mother (John Erik Eleby) och övervakad av Nurse Sophia (Susanne Végh) – som straff för de övergrepp han utsatt hennes dotter för, den utlevande Leilah/Lilith (Kerstin Avemo). I sin nya skepnad utsätts Eve för prostitution och våldtäkt, blir tvångsgift med den åldrade Tristessa – nu gestaltad av en androgyn Joel Annmo – blir gravid, och förlöst till sist av Kärlekens skummande ocean.

New Eve

Tonsättaren Jonas S Bohlin bygger en egen klangvärld i “Tristessa”, som vilar på en grundton av Hollywood-romantisk skörhet, kryddad med vibrafon, cembalo och suktande brass. Mothers riter kläs i arkaiskt rå minimalism och kulturmannen Zeros övervåld speglas i punkigt studsande rytmer. Bohlin leker med vokalfärgerna hos de två utbytbara huvudpersonerna, Tristessa och Eve/Evelyn, och låter Leilah sjunga sin fåfänga kärlekslängtan under en gatlykta till en smäktande violin.

Regissören Katharina Thoma ger Operakören rollen av grekisk kör, och låter huvudpersonerna gradvis träda fram ur den folkmassa som hyllar den gränslösa kärlekens apoteos när alla krig, till sist, tagit slut.

Med “Tristessa” kliver svensk operakonst in i samtiden i stor skala, och gestaltar det enda som kan rädda mänskligheten och planeten: den smärtsamma process där narcissism blir till äkta kärlek. Angeläget – och vackert.

 

 

 

 

 

 

New York à la Bernstein sjuder av livsglädje

On the town

Recension i SvD 24/9-2018

Ung och sprudlande av livsglädje och musikalitet – “On the town” är ett porträtt både av den multibegåvade Leonard Bernstein och den amerikanska optimism som en gång tog världen med storm. Sofia Nyblom njuter av en humoristisk och sensuell Skandinavienpremiär på Spira.

Genre: Musikal
Regi: koreografi: Roine Söderling
Medverkande: Rennie Mirro,  Danny Lekström,  Karl Dyall, Hanna von Spreti, Vera Veljovic, Linda Olsson, Åsa Arhammar, Petter Andersson, Josefin Silén
Var: Spira, Jönköping
Text: Betty Comden och Adolph Green. Svensk text: Calle Norlén. Musik: Leonard Bernstein.
Dirigent: Björn Dobbelaere. Scenografi: Frida Arvidsson Video: Johannes Ferm Winkler. Kostym: Camilla Thulin. Ljus: Anna Wemmert

Leonard Bernsteins storstadsskildring från 1944 beskriver löftet i oväntade möten genom avskalad blues, storslagen symfonisk jazz och melodier signerade Amerikas Mozart. Handlingen virvlar kring tre matrosers äventyr i mötet med tre olika kvinnor under ett dygns permission i New York, och deras entusiasm sätter tempot direkt med låten ”New York, New York”.

Det är en driven ensemble på Spira som med hektiskt tickande puls och till ackompanjemang av Jönköpings Sinfonietta dansar lindy hop, åker taxi och tunnelbana hela vägen från Battery Park till klubbarna i Harlem. Scenografins projicerade snapshots från ett svunnet Manhattan och blomstrande kostymprakt signerad Camilla Thulin säkrar tillsammans med Roine Söderlunds koreografi en saliggörande nostalgitripp med Hollywood-känsla. Bara Calle Norléns svenska översättning faller ur ramen, och blir tröttsamt modern när adjektivet “skitbra” används några gånger för mycket.

Rennie Mirro är den romantiske Gabey, som finner kärleken på en bild i tunnelbanan: Ivy Smith, spelad med schvung av Hanna von Spreti, en spärrvakt med konstnärlig ambition som valts ut genom en skönhetstävling för att fronta tunnelbanebolagets månatliga medarbetarkampanj. Romansen mellan den troskyldige Chip (Denny Lekström) och påstridiga taxichauffören Hildy (färgstarka Vera Veljovic) får en skakig start under en taxifärd kantad av animerade videoklipp från New York.

Komiskt är också mötet mellan Karl Dyalls suktande Ozzie och nördigt översexuella antropologen Clair de Loon (Linda Olsson) i skuggan av ett dinosaurieskelett. Kvällens mest excentriska gestalt är dock Åsa Arhammar som alkoholiserade sångpedagogen Maude Dilly, dråpligt pretentiös där hon svajar bredvid pianot under lektionen med Ivy Smith.

Gabeys och hans kamraters jakt på Ivy blir den dramaturgiska twisten, för precis som Askungen försvinner hon just när Gabey stämt träff med henne på Times Square – och återuppstår i en sensuell drömscen med vindmaskin, virvlande chiffong och svepande höga lyft, innan de återförenas i tumultet på ett nöjesfält i Coney Island.

I slutänden är det de karaktärsfulla kvinnorna som lyfter “On the town” bortom nostalgitrippen till ett modernt porträtt av storstadsbons nyfikenhet och längtan. Och Bernsteins underbara musik, förstås!

Märklig tajming – skakande våldtäktsdrama rullas upp

Recension i SvD 20/9 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Sakari Oramo, dirigent; Tuija Knihtilä, mezzo; Heikki Kilpeläinen, baryton; manskör ur Eric Ericsons kammarkör, Polytekniska kören, Helsingfors; Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk: J Sibelius ”Kullervo”, T Broström ”Transit”

Konserthuset inleder säsongen med en våldtäkt – så som den skildras i “Kullervo”, Sibelius symfoni som blir till en ödesmättad, aktuell moralitet.

Visst är det märklig tajming att Konserthuset öppnar sin säsong med ”Kullervo” dagen efter att rättegången mot Kulturprofilen inletts i Stockholms tingsrätt. För det är ett skakande våldtäktsdrama som rullas upp i Jean Sibelius episkt upplagda koralsymfoni – men det är också en anti-våldspamflett, låt vara med nationalistisk undertext med udden riktad mot ockupationsmakten Ryssland. Texten ur nationaleposet ”Kalevala” beskriver hur blomsterängen ligger i tårar och ljungens blommor snyftar. Hela naturen är i uppror över våldtäkten på Kullervos syster.

Det går inte att bortse från parallellerna till Wagners “Ringen” i Sibelius anspråksfulla verk, inte minst den incestuösa kärlekssagan och naturlyriken i “Valkyrian”. För liksom i “Valkyrian” bygger det ödesdigra misstaget i “Kullervo” på att bror och syster vuxit upp på olika håll, och inte känner igen varandra när Kullervo kliver ner ur släden med tondöv arrogans.

Men Sibelius ser ett annat drama än Wagner. Det är omöjligt att inte bli berörd när Tuija Knihtilä, som spelar systern, markerar sitt motstånd mot Kullervos förförelsekonster med spotsk självsäkerhet och pregnant mezzoröst, medan ögonblicket där hon prostituerar sig i utbyte mot hans silver färgas av sjösjuk harmonik. Verklighetskontakten försvinner, utglesad orkestrering öppnar ett fönster till ett ödsligt inre landskap där fåglarna svimmar och själva gräset tappar fotfästet i sympati.

Sakari Oramo gestaltar “Kullervo” som ödesmättad moralitet, och ger eftertryck åt de dramatiska pauserna och de arkaiskt tunga fraserna. Den unisona manskören övertygar mer i berättarrollen än Heiiki Kilpeläinens Kullervo, vars barytonröst och karisma inte räcker till för att förnimmas vare sig som hot eller lockelse.

Jag unnar ingen man Kullervos slut, men visst vore det klokt att komma till självrannsakan så som den förtvivlade gärningsmannen faktiskt gör. Kullervo slutar nämligen sitt liv som en antihjälte i “Game of Thrones”, medan ackorden faller som tunga granitblock. När krigets fanor och trumpeter inte dövar hans ångest ser han ingen annan råd än att falla framstupa in i döden över sitt eget svärd.

Konserten öppnades med en elegant tolkning av Tobias Broströms “Transit underground”, på ytan en tufft svängande storstadsskildring med strålkastarblänk och tunnelbanemuller. Men under ytan förhandlas premisserna för det erotiska begäret i övergången – transit – i det här fallet, kanske, till ett nytt liv efter #metoo.

Musikaliska dystopier ger upplyftande verkan

RECENSION I SvD 180902

Nordin

Östersjöfestivalveckan har i slutheatet programlagt tre musikaliska dystopier. SvD:s Sofia Nyblom är upprymd efter mötet med framtidsskildringar signerade Nordin, Salonen och Šerkšnytė.

Genre: Konsert
Medverkande: Giedrè Šlekyté, dirigent, Andrius Žlabys, piano, Lina Dambrauskaité, sopran, Justina Gringyté, alt, Edgaras Montvidas, tenor, Nerljus Masevicius, baryton, Litauens nationella symfoniorkester, Radiokören (30/8); Esa-Pekka Salonen, dirigent/gestrument; Martin Fröst, klarinett/gestrument; Sveriges Radios Symfoniorkester (31/8)
Var: Berwaldhallen
Verk: J Nordin: ”Emerging from currents and waves” (uruppförande). E-P Salonen: Konsert för piano och orkester; Raminta Šerkšnytė: ”Songs of sunset and dawn”.

Vi lever i en tid av motstridiga berättelser och striderna står alltmer om olika sätt att skildra vår samtid och framtid. Årets Östersjöfestival utnyttjar musikens visionära kraft för att både lyfta narrativen och lindra chocken som nya insikter kan medföra, med flera anspråksfulla nya verk.

Det hade varit lätt att känna sig tillintetgjord av de kaosvrålande klusterklanger som svävar ovanför bastrummans ödesmättade puls i Jesper Nordins “Emerging currents and waves”, specialbeställd för Östersjöfestivalen. Tonsättaren vill fånga ett paradigmskifte, den artificiella intelligensens genombrott: nytt liv, kort och gott.

Orkesteruppställningen är massiv som hos senromantikerna, och Nordin arbetar med kontraster. Det digitala instrument han skapat, Gestrument, samplar musiken under framförandet och ger dirigent eller solist möjlighet att återkalla den med hjälp av rörelsesensorer.

Det är bitvis mörkt som i Marianergraven när förvrängda ljudbilder kastas mellan de 60 högtalarna i Berwaldhallen och krockar med orkesterkroppen. De slingor av folkton som klarinettsolisten Martin Fröst slungar iväg och fångar in i verkets centrala del speglar ödsligheten hos en existens på drift. Hypnotiserande vackert när Esa-Pekka Salonen och Martin Fröst speglar varandras gestik som i dans, och när rörelserna projiceras på Katrin Brännströms lamellscenografi upphöjs spelet till musikalisk action-painting.

I sista satsen träder dansaren Virpi Pakhinen in och låter änglavingar kretsa i evighetsmönster kring flygelns arpeggion. Och trots att jag känner en smula irritation över att en romantisk kliché är så pass effektfull är jag upprymd efteråt över att ha skådat undergången, och någonting bortom den som har att göra med mod och andlig resning.

Kvällen innan Nordins uruppförande firade Litauen 100-årsminnet av sin återfunna självständighet med två komplexa verk från 2007, framförda av Litauens nationalorkester. Före paus Esa-Pekka Salonens Pianokonsert, vars knastriga ljudlandskap skaver mellan dur och moll i en virtuos dystopi inspirerad av Stanislav Lem. Fina insatser från pianisten Andrius Žlabys, och orkestersolisterna gav de skruvat jazziga klangerna relief, men trots hårt arbete kändes tolkningen något tungfotad.

Efter paus briljerade dirigenten Giedré Šlekyté, Radiokören och en fin solistkvartett i Raminta Šerkšnytės vackra kantat “Songs of sunset and dawn”, tonsättningar av dikter av Rabindranath Tagores sensuella stämningsbilder som drar tankarna till Mahlers “Das Lied von Der Erde”.

Men till skillnad från Mahler presenterar Šerkšnytė ett poetiskt understatement med slank orkesterbesättning. Raka sångröster sökte sig fram i fraser liknande gregorianiken, och varje sparsam färgaccent i instrumentationen bidrog tillsammans med Rimas Sakalauskas bildspel till illusionen av lätthet och hoppfullt ljus.

Mirakulös Mahler – hela universum börjar sjunga

Östersjöfestivalen invigning – Gustav Mahler: Symfoni nr 8

Recension i SvD 2018-08-24

Genre: Konsert
Medverkande: Hannah Husáhr, Tamara Wilson, Karen Cargill, Anna Larsson, Simon O’Neill, Christopher Maltman, Shenyang; Radiokören,Eric Ericsons kammarkör, Mikaeli kammarkör, Adolf Fredriks kyrkas diskantkörer & ungdomskör, Chorista; Sveriges Radios Symfoniorkester
Var: Berwaldhallen
Dirigent: Daniel Harding

Östersjöfest

Det är ett magnifikt statement att låta Östersjöfestivalen inledas med Gustav Mahlers trosvissa symfoni nr 8. Hela sju körer flankerar solisterna på läktaren, medan Sveriges Radios symfoniorkester utgör den akustiska scenografin till denna operamässiga skapelseberättelse.

Ingen har beskrivit slutögonblicket i symfoni nr 8 bättre än Mahler själv: den energiurladdning som staplar trumpetklanger, änglakörer och tyngdlösa kvinnoröster ovanför den jordelivets branta avgrund som orkesterkroppen beskriver, är verkligen som om hela universum började sjunga. Det är otroligt gripande när dirigenten Daniel Harding samlar hela sin armé av mänsklig talang för att ömsint viska fram Goethes versrader i slutögonblicket om alltings förgänglighet. Som en bokstavlig påminnelse om vilka mirakel människan är kapabel att åstadkomma när hon verkligen, verkligen vill – oavsett om det gäller konst eller katastrofberedskap.

För Mahlers symfoni från 1906 är den klassiska musikens motsvarighet till Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, med valv på valv myllrande av mystiska sibyllor och profeter i ett persongalleri hämtade ur sista delen i Goethes “Faust”. Daniel Harding mejslar känsligt ut kontrasten mellan öppningens stolta frälsningshymn, “Veni creator spiritus”, och andra delens mer subtila dialog kring villkoren för Fausts frälsning, med början i den spöklika eko-kören som sätter an tonen för dramat.

Solistteamet är fint balanserat, med en toppkalibrerad svensk damtrio ledd av Hannah Husáhr, Anna Larsson och Ida Falk Winland och mansröster med dramatiskt schvung, främst barytonen Christopher Maltman och basen Shenyang. Men Simon O’Neill lyckas inte riktigt beskriva paradisets ljuvlighet för de saliga gossarna i Adolf Fredriks ungdomskörer med tillräcklig suggestion – där hade jag faktiskt önskat en mer kraftfull, fri tenorröst.

Just operamässigheten i Mahlers symfoni vore förstås en anledning att någon gång ge den en halvscenisk gestaltning. Med ljussättning och viss koreografi skulle relevansen för vår egen tid kunna lyftas ännu mer – en tid i så hjärtskärande behov av frälsning, vilket Östersjöfestivalen påminner om i sin tematik framför allt kring miljöfrågan.

Invigningen markerade också Michael Tydéns avsked från det självskapade uppdraget som festivalgeneral efter 16 år. När Esa-Pekka Salonen i sitt tacktal påminde om hur idén föddes i S:t Petersburg 1999, i efterdyningarna av perestrojkan, var vi nog flera som reflekterade över hur världen förändrats.

Mariinskijteatern är numera reducerad till en gästorkester bland andra i marknadsföringen istället för att inta rollen som hedersgäst, och årets festival gör en poäng av att lyfta de baltiska staternas självständighet och musikaliska särart. Det är en hårfin balansgång, att nyttja musiken som diplomati men undvika att låna sig till propaganda. Skickligt av Berwaldhallen, och hedrande för public service-företaget Sveriges Radio, att man inte bara stöttar festivalen med självklarhet utan dessutom lyckas med konststycket att hålla balansen.