Category: recension

I mörkret försvinner alla olikheter – allt blir musik

Recension / Svenska Dagbladet 

En timme natt

Genre: Konsert
Medverkande: Göran Fröst, viola. Jacob Kellermann, gitarr. Etienne Glaser, inspelad recitation
Var: Teater Giljotin

Musik: Arvo Pärt, Manuel de Falla, Benjamin Britten, Richard Strauss, Göran Fröst. Text: Göran Fröst. Soundscapes: Rikard Borggård. Skulptur: Alannah Robins. Ljus: Anders ”Shorty” Larsson

De spelar på insidan av huden, på insidan av ögonlocken – musikerna Göran Fröst och Jacob Kellermann skapar en annorlunda konsert för alla sinnen på Teater Giljotin. SvD:s Sofia Nyblom låter sig svepas med och uppleva en sublim stund i mörkret.

Tänk dig att du sitter i mörkret och lyssnar på musik. Någon andas bredvid dig, och suckar djupt. Av vällust, eller smärta – eller kanske av insikten att kanalen mellan dessa två tillstånd just öppnats upp av gitarrens spröda klanger. När Göran Fröst och Jacob Kellermann bjuder in till ”En timme natt” kapitulerar sinnena.

Två män spelar i mörkret på Teater Giljotin, men de spelar inte bara på sina instrument, de spelar på insidan av huden, på insidan av mina ögonlock och kinder. Enstaka ljuspunkter syns i mörkret. Som eldflugorna en sommarnatt i en av Manuel de Fallas “Spanska trädgårdar” gnistrar de, och lyser tillfälligt upp figuranterna och deras instrument innan mörkret faller igen och sömnens grus knastrar på nytt.

Som drömbilder träder de fram, männen som ger serenad i natten.

En snarkning hörs – eller är det en snyftning? Som drömbilder träder de fram, männen som ger serenad i natten. Kompositionerna är tavlor utan signatur och titel, eller improviserade poem. Smäktande sentimental, och ändå en liten smula morgonhes, värmer violans innerliga melodi upp rummet. Det är Richard Strauss “Morgen” som för in ljuset till sist och tvingar oss att se varandra från insidan. Se det som vi inte ser, när ljuset är tänt.

Duon Fröst och Kellermann ville undersöka just detta: hur blir musikupplevelsen om vi tar med den till nattens tid, till förnimmelsens utmarker? Svaret: helt sublim i sin enkelhet, med Göran Frösts texter – fint reciterade av Etienne Glaser – och samme Frösts kompositioner som sköra hängbroar mellan sömnens knaster och drömmens gnistor. I det demokratiska mörkret försvinner våra olikheter, och allt blir musik.

En meditation till musik, lika privat som att gråta i regn eller älska i mörker.

Det är som om den lilla fågeln i sin mahognybruna ask vid scenens framkant sjunger oss friska – som om den vore kejsarens näktergal i H C Andersens saga. Den har tydligen landat här, i en mörk källare denna vackra majdag, för att sjunga Benjamin Brittens “Lachrymae” för oss, och sjunga oss friska.

Yra tumlar vi ut i syrendungarna i Vasaparken. Vad var det som just hände? En meditation till musik, lika privat som att gråta i regn eller älska i mörker.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

Mozarts kejsare utsatt för samtidens terrorhot

Recension / Svenska Dagbladet 

Titus mildhet

Genre: Opera
Regi: Peter Sellars
Medverkande: MusicAeterna, Russell Thomas, Ekaterina Scherbachenko, Janai Brugger, Paula Murrihy m fl
Var: De Nationale Opera, Amsterdam

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart. Dirigent: Teodor Currentzis. Scenografi: George Tsypin

Flyktingar jagas över scenen och vakar kring den döende fursten – ett övertydligt inlägg i migrationsdebatten, skriver Sofia Nyblom som har sett Peter Sellars omtalade, politiserade uppsättning av Mozarts opera “Titus mildhet” på Holländska nationaloperan.

“Jag tror stjärnorna tvingar mig vara ond“, utbrister den döende Tito (originalets kejsar Titus) från sjukhussängen i andra akten av Peter Sellars gestaltning av Mozarts opera “Titus mildhet.”  Som det pressade statsöverhuvud han är har Tito (Russell Thomas) välkomnat flyktingar från det Palestina han själv koloniserat, samtidigt som han av politiska skäl avvisat kärleken till den judiska Berenice. Dödligt sårad efter en terroristattack anstiftad av den nyanlände flyktingen, tillika politiske rådgivaren Sesto (Paula Murrihy), ser han världen falla sönder, och drar ut slangarna till droppet för att slippa uppleva och orsaka mer smärta. Mozarts “Traurerische Mauermusik” får sorgetext på hebreiska ur “Jeremias klagovisor”, och i fonden skymtar gravlyktorna till terrorns offer. Bara något enstaka burop hörs när applåderna bryter den andäktiga tystnaden efter ridåfallet.

Det är en märklig kväll på Hollands nationalopera. Vissa ögonblick gränsar dekonstruktionen av Mozarts sista opera faktiskt till pekoral, men som så ofta när Polarpristagaren Peter Sellars bråkar med operaklassikerna knockas både känsla och intellekt.

Redan när Sellars gestaltade Mozart-jubileet i Wien år 2006 zoomade han in på frimurarmystiken i Mozarts sista verk: död och förvandling. Den aktuella uppsättningen av “Titus mildhet” fick dock sin premiär i Salzburg sommaren 2017, och Sellars hämtar sitt koncept ur historiska skildringar av kejsar Titus massaker på judarna i Jerusalem år 70 efter Kristus. Den krigiske populisten Titus, som matade sitt folk med gladiatorspel i ett Colosseum byggt av judiska slavar, var allt annat än mild.

Just den här kvällen är det faktiskt den excentriske dirigenten Teodor Currenzis förtjänst att konceptet håller ihop. Han och Sellars har nämligen ersatt recitativen ur “Titus mildhet” (som inte har komponerats av Mozart själv) med delar ur Mozarts c-mollmässa, och svetsat ihop en helt ny musikalisk kropp. En kropp som genom MusicaAternas fantastiska instrumentalensemble och kör svettas, lider, skorrar, älskar och blöder precis som de plågade individerna i Mozarts opera.

De plågade flyktingarnas behov vägs mot den egna befolkningens när c-mollmässans budskap om försoning och förlåtelse bryts mot operans melodram. I krigstumultet blir kärleken omöjlig, och musikens fladdrande hjärtslag översätts i en sorts barockgester som ibland är naivt rörande, men ibland blir pinsamt banala.

Vid dramats vändpunkt kliver soloklarinettisten upp på scenen, och mimar flykting-terroristen Sestos (Paula Murrihy) samvete i en utdragen inre monolog. I ett av kvällens mest nakna ögonblick ligger klarinettisten sked med Sesto, som tvekar in i det sista inför att förråda sin räddare Tito.

Titus 2

 

“Tronens enda mening är att göra goda gärningar,” sjunger Tito i början av kvällen, innan han förlorat sin naivitet. Känslan styr i Sellars “Titus”, trots att den upplyste fursten – en Barack Obama eller en Nelson Mandela – manar till besinning. Ghouta är granne med antikens Jerusalem i scenografen George Tsypins stiliserade ruinbyggen, medan genomlysta glasväggar (FN:s högkvarter?) symboliserar den upplysta världens strävan efter tillit och transparens.

På många sätt kommer Sellars och Currentzis “Titus” närmare både vår tid, och sin egen samtid. Konstnärligt är det inte helt övertygande. Men idémässigt är Sellars politiserade Mozart-tolkning absolut relevant.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

Sårig historia bakom allvarstyngd Bernsteinhyllning.

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

Genre: Konsert/ Konserthuset, Stockholm
Medverkande:
Wienerfilharmonikerna, Daniel Harding, Elisabeth Kulman (Bernstein)

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

RECENSION

Det måste vara överraskningen som får publiken att ställa sig på sidorna och applådera, när den ena Wienerfilharmonikern efter den andra strömmar genom Konserthusets foajé. Daniel Harding har just slagit av den jublande finalen i Gustav Mahlers femte symfoni, och låtit det förra århundradets vackraste musik sprida sin väldoft. Rosiga om kinderna glider de förbi, männen i frack och en handfull kvinnor. Känner de sitt ansvar som bärare av historien? Att hylla minnet av Bernstein innebär att peka på en sårig period i orkesterns historia, när musik av judiska tonsättare hamnade i giftskåpet och kollegor skickades till dödslägren.

När Leonard Bernstein anlände till Wien 1970 för att dirigera 5:e symfonin, så hade den inte spelats där sedan nazisternas intåg med Anschluss 1938. De motsträviga musikerna ville spela “riktig” tysk musik av Beethoven och Brahms – men kapitulerade för den judisk-amerikanske megastjärnans lidelsefulla tolkningar av den forne chefsdirigentens partitur. The rest is history.

Daniel Harding, som klivit upp på pulten i sista sekund, har gjort Mahlers musik till sin egen signatur och borde vara perfekt ersättare för insjuknade Zubin Mehta. Men storheten hos Bernstein var hans komplexitet. Bakom dystopikern Bernstein, som såg Mahler som profet för 1900-talets fasor, fanns teatermannen som glömde sorgerna på nattklubbsgolvet. Daniel Harding tar denna kväll både Mahler och Bernstein själv på för stort allvar – och glömmer att även sorgen har en rörelse framåt. Väl tungfotad känns därför sorgmarschen i Mahlersymfonins första sats, medan scherzots galna vals skulle ha vunnit på lite mindre kontroll.

Också öppningen med Bernsteins första symfoni, “Jeremiah”, känns därför avslagen, istället för att erinra om den brinnande “J’accuse” som blev kompositörens stora genombrott i New York krigsvåren 1944. “Jeremiah” har ena foten i den ukrainska shtetln och den andra på Broadway. Men den sinnesrörelse som fyller bönen i synagogan vill inte infinna sig, trots mezzon Elisabeth Kulmans ömsinta tolkning av den bibliske Jeremias profetia om världsbrand och krigsoffrets gråt i verkets sista sats.

I mitt eget minne av Leonard Bernstein är han omgiven av ljus, avslappnad i tillit till Mahlers universum framför New York Philharmonic, något år före sin död. Jag ser honom framför mig igen när Wienerfilharmonikerna låter Mahlers adagietto sväva i vårkvällen. En påminnelse om skönheten som trotsar mörkrets klo.

Av Sofia Nyblom

Chopins romantik överglänser Adès dödsdans

Recension i Svenska Dagbladet

Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz

Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester

Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.

 

Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som “Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med “Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.

Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.

 Det är färgstarkt och våldsamt, och jag blir närmast lättad när ett stänk av sötma à la Mahlers “Kindertotenlieder” skymtar fram i den lilla vaggvisan som för den lilla babyn till sista vilan. Men någonstans saknar jag en ännu större kontrastverkan: den delikata humorn, den existentiella ödsligheten som i Sjostakovitjs “Babij Jar” eller Benjamin Brittens “War requiem “verkligen tvingar åhöraren att kippa efter andan.

Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.

Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin.
Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin. Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio

Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.

 

I Andreas värld vill man vara – recension i Svenska Dagbladet

Tonsättarweekend: Andrea Tarrodi 

Medverkande : Kungliga Filharmoniska orkestern, Peter Friis-Johansson, Dalia Stasevka (”Stellar Clouds”, ”Wildwood”, 11/4). Musica Vitae, Malin Broman, Pekka Kuusisto (”Acanthes”, 12/4)
Var: Stockholms konserthus

Konserthuset har varit Andrea Tarrodis akademi och andra hem under studieåren, då hon arbetat där som konsertvärd. Under helgen utgör det en självklar arena för en konstnär på väg ut i världen, med Grammis och flera priser under armen. Och varje musikalisk berättelse som presenteras under de första två kvällarna bygger på en tydligt Tarrodisk gestik. Modala tonarter som klingar vind och luft, vitaliserande rytmer, och växelspel mellan mörker och ljus, skörhet och majestät, är färgerna i Andrea Tarrodis palett.

I Andreas värld vill man vara: den är nämligen full av mirakel. Förundran över livets skönhet, nästan barnslig hänförelse, uppfyller de tidiga tondikterna som öppnar invigningskvällen. Filmiskt vacker är den vandring genom städerna i Cinque Terre som kantas av bastrummans bränningar, klockklang och italiensk puls i verket “Liguria” (2012).

I invigningskvällens första uruppförande, pianokonserten “Stellar Clouds”, dansar den enastående solisten Peter Friis-Johansson ut i kosmos med flygeln som en blänkande, tyngdlös satellit. Bekymmerslöst fångar han signaler från galaxens yttersta hörn, silar meteorsvärmar genom ett nät av skira tonkaskader och fintar en speldosevals till harpan förbi tutti-orkesterns massiva, svarta hål. Verkets fem satsdelar beskriver stjärnor som föds och dör, och vissa musikaliska klichéer – utomjordiskt höga övertonsklanger, Starwars-maffigt brass – är kanske svåra att undvika. Men snarare än John Williams är Andrea Tarrodi smittad av visionen hos mystiker som Kaija Saariaho eller Henri Dutilleux.

Foto: Jan-Olof Wedin.

Ett av Claude Debussys hyfsat opersonliga stycken, det Botticelli-inspirerade “Printemps” (Våren), fick leda över till kvällens andra uruppförande, tondikten “Wildwood”. Här vänder Tarrodi på dramaturgin: istället för gryningsskimmer, öppnar verket mitt i mörka skogen. Gradvis tänds tilliten till den lilla dubbelkvintett av stråkar som kämpar mot ett ansiktslöst monster. I verkets sista takter tecknas ett skirt grenverk i spröda flagioletter.

Trots kompetent ledning lyckades dirigenten Dalia Stasevska inte riktigt förlösa Kungliga Filharmonikernas leklust i Tarrodis expansiva klangvävar. Däremot framträdde under festivalens andra kväll gästspelande Musica Vitae i glänsande musikalisk form under konstnärlige ledaren Malin Broman, med violinisten Pekka Kuusisto som gäst i nya dubbelkonserten “Acanthes”.

Här plockar synesteten Andrea Tarrodi färg och schwung från Henri Matisse klippta blomstersilhuetter (konstverket “Acanthes”). Men växelspelet mellan återhållen elegans, blixtrande furioso och kurbitsblommig folklighet bidrog till ett bitvis fragmentariskt intryck av detta första framförande. Programmässigt var dock balansen perfekt, med Bartóks dansanta duetter som kontrast och Schönbergs “Verklärte Nacht” som andlös final.

Det händer att Andrea Tarrodi fastnar i manér, och glömmer upptäcktsresan. Lusten till fågelglissandon och skygga övertonsspektra får inte hindra utvecklingen av en berättarröst med talang för utopier.

SOFIA NYBLOM