O/Modernt festival

Purcells ande präglar ypperlig festivalstart.

Recension i SvD 17/6 2018

Kjerstin Dellert återupptäckte inte bara en teater utan även unga talanger, och gav dem en förtrollad spelplats i Confidencen. På årets O/Modernt-festival återgäldar Hugo Ticciati och orkestern förtroendet i en hyllning tillägnad Älvadrottningen.

Genre: Konsert
Medverkande: Hugo Ticciati, Reto Bieri, Marzi Nyman, Mark Tatlow, Hanna Ohlson Nordh m fl
Var: Confidencen, Ulriksdal

Verk: H Purcell, R W Williams, folkmusik från Sverige, Makedonien, Serbien

 

Dörrarna öppnas mot parken, och upp på scenen vandrar Agios Lavrentios Brassband – och stora delar av O/Modernt kammarorkester – i en skruvat modern tolkning av Henry Purcells begravningsmarsch för drottning Mary II. Sömlöst övergår det hela i uppsluppen bröllopsmusik från Balkan, ledd av superbe Hayden Chisholm på altsaxofon, med virvlande klangkaskader dansande som konfetti mellan Confidencens stiliserade kulisser.

Efter den anslående öppningen fortsätter andra akten att utmana genregränserna med folkliga slingor som upplöses i frijazz med stänk av barockornamentation. Ingenting tycks omöjligt för Ticciatis kör av unga och medelgamla älvor.

Med fantasin och den vandrande, ibland ystert skuttande generalbasen som grund har festivalens konstnärlige ledare, violinisten Hugo Ticciati, åkallat barockmästaren Henry Purcell som årets musikaliske skyddsande. Den stramare, klassiska första akten utgår från Purcells maskspel “The fairy queen” och tecknar den brittiska musikens utveckling fram till Ralph Vaughan Williams vackra “Fantasi över ett tema av Thomas Tallis”. Stråkspel på högsta nivå, med ypperlig förstärkning från Lilla Akademien i Vaughan Williams nostalgiskt svällande återblick på den elisabetanska eran, skrivet på tröskeln till modernismen.

Mer än fantasin är det Purcells fria, sinnliga lek i “The Fairy Queen” med karaktärerna och kärlekstemat i Shakespeares “En midsommarnattsdröm” som ger licens åt musikalisk “gender fluidity” – alldeles utsökt ibland. Som när en jazzromantiskt smeksam tolkning av “Kristallen den fina” studsar över i “Visa från Utanmyra”, åter med altsaxofonen i huvudrollen, och elbas och trumset som flytande färgaccenter.

Ibland blir risktagandet tyvärr krystat postmodernt. Freddie Mercury tog ju sitt artistnamn efter en Shakespeareinspirerad textrad i låten “My fairy king”, så när Marzi Nyman leder den musikalartade avslutningen med Queens “Bohemian rhapsody” står visserligen Queen-generationen i salongen på tårna av eufori. Men det känns inte givet att köttig symfonirock kan bäras av en slimmad stråkorkester med brassförstärkning. Queen är inte är samma sak som Purcell och den glättiga Pride-euforin förstärker känslan att man inte litar till den klassiska musikens bärkraft.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

 

 

Stockholm Early Music Festival Musikalisk tidsmaskin sjuder av fullblodsbarock

RECENSION I SVD 9/6 2018

Sjuttonde upplagan av Stockholm Early Music Festival öppnar dörren mot en musikhistoriskt utmanande tidsmaskin. SvD:s Sofia Nyblom reser i tiden med Jan Dismas Zelenkas fullblodsbarock, och vinkar adjö till en brittisk madrigalensemble.

Genre: Konsert
Medverkande: Adam Viktora, Ensemble Inégal, Prags barocksolister. Ensemble Plus Ultra
Var: Tyska kyrkan
Musik: Jan Dismas Zelenka: ”Psalmi Vespertini”. T Morley, T Tomkins, W Byrd, John Bennet m fl

 

Kulturhistoria är som bekant inte bara kultur utan också historia. Med invigningen av årets upplaga av Stockholm Early Music Festival är det alltså dags att kliva in i tidsmaskinen och slungas mellan olika epokers världsbilder: spanska Maria-hymner, slovakisk folkmusik, italiensk barock från en värld så olik – och ändå märkligt lik – vår egen. I år öppnar man i 1700-talets Böhmen, ett kungarike i periferin av det Habsburgska kejsardömet, i efterdyningarna av 30-åriga krigets religionsstrider.

I Dresden fanns Jan Dismas Zelenka, en strålande begåvad tonsättare med katolsk tro – ibland kallad den tjeckiske Bach – vars musik utnyttjades som verktyg av dåvarande kurfursten för att försöka närma sig det polsk-litauiska riket. Sannerligen ingen dålig propagandamusik Zelenka skrev, åtminstone inte när den presenteras med sådan sprudlande brio som två av Centraleuropas förnämsta ensembler för tidig musik levererade vid festivalinvigningen i tisdags.

Musikvetarna har kliat sig i huvudet för att förklara varför Zelenka fått ett sämre genmäle än han förtjänar. Det är lätt att glömma att stora delar av östeuropeiskt kulturarv slukades upp av det historierevisionistiska Sovjetryssland.

Först efter perestrojka har barockmusik och religiöst färgad musik beretts en försenad revival österut, och sakta börjat återta plats i kulturlivet.

Ur Zelenkas svit av psalmer och Magnificat från åren 1725–1728 presenteras alltså ett axplock höjdpunkter, accentuerade med pukor och barocktrumpeter. Ensemble Inégal, fjorton sångare placerade i solfjädersform bakom enastående Prags barocksolister, låter de latinska mässtexterna flöda i tajt musikalisk dialog med instrumentalisterna. Zelenka har övertagit den italienska concerto grosso-modellen, med utsökta kammarmusikaliska avsnitt som möts av jublande tutti. Även de virtuosa sångstämmorna ger intryck av ett italienskt ideal – och frågan är om inte operatonsättaren Johann Adolf Hasse, också han verksam i Dresden, tagit intryck av Zelenka.

Förutom utmärkte tenoren Tobias Hunger lever de en smula torra rösterna i Ensemble Inégal inte alltid upp till kraven, men Adam Viktoras dynamiska musikaliska ledning garanterar ändå upplevelsen av sjudande fullblodsbarock.

Desto mer spridd är bilden av det elisabetanska England, och festivalens andra kväll bjuder på mer förutsägbar madrigalafton med utmärkta Ensemble Plus Ultra i klassiker av Thomas Morley, William Byrd med flera. Även här musik som smickrar monarken, Elizabeth I, med vykort från Arkadien där sentiment är allt, och konflikt saknas. Kvällen avslutas med John Wilbyes melankoliska “Adieu, Amaryllis”, ett symboliskt adjö från en nation som nu lossar på förtöjningarna och seglar in i den isolationistiska utopin.

 

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

Retrotopia

Fröst skjuter ut oss i ett hoppfullt kosmos

Recension i SvD 2/6 2018

Martin Fröst når med “Retrotopia” finalen i en triptyk med “Dollhouse” 2013 och “Genesis” 2015. Titeln syftar på sociologen Zygmunt Baumans sista bok som Fröst citerar i sin musikaliska talkshow. Han filosoferar, smeker fram toner ur en osynlig luftharpa, och vandrar barfota över scenen likt en schamanistisk Zarathustra.

Genre: Konsert
Medverkande:Martin Fröst, Virpi Pakhinen, Linus Fellbom, Kungliga Filharmoniska orkestern
Var: Konserthuset

Musik: Mozart, Beethoven, V Borisova-Ollas, J Mühlrad, Göran & Martin Fröst, J Nordin

 

Skuggan av både Hans Rosling och Leonard Bernstein faller över Konserthusets dramatiskt upplysta scen när Martin Fröst slår av Kungliga Filharmoniska orkestern och faller in i föreläsarmodus. Som en påstridig, smått pretentiös motståndsledare attackerar han framtidsskräcken som styr våra liv. Rädslan som (enligt Zygmunt Bauman) leder bort från utopin till ”retrotopin”; historien som nostalgisk snuttefilt, nationalism, ett fenomen som Trump. Fröst vill tvinga oss att lyssna till musiken som brusar i världsalltet utan avbrott, och visar vägen uppåt, bort från rädslan. Men han pratar ibland så mycket att jag inte hör den.

Under kvällens lopp kopplar Martin Fröst ihop två revolutionärer, Beethoven och Mozart, med fyra svenska tonsättarstjärnor – se framtiden! Uvertyren till Mozarts “Figaros bröllop” och Beethovens misskända 4:e symfoni får kammarmusikalisk transparens, och upplysningens vind blåser rätt in i den svenska musikhistorien och in i andra halvlek.

Och det är nu vi hamnar på avskjutarrampen. Rit, folkmusik, rakbladsvass teknologi och månghundraåriga traditioner möts i ett hisnande episkt flöde som får relief av Linus Fellboms måleriska ljussättning. Klarinettisten Martin Fröst, först ensam i podiets mörker, dubbleras av dansaren Virpi Pakhinen som speglar orientalismen i Victoria Borisova-Ollas nya verk “Exodus” med hieroglyfisk gestik och prakten hos en blåglänsande kungsfågel.

Som en rituell procession gör delar av orkestern gående entré, mitt i spelet, medan Fröst intar ytterligare en ny roll – vid gongarna! – för Jacob Mühlrads nya komposition “Angelus novus”. Ett verk så fladdrande kort att det susar förbi, med stänk av Bach och judisk kantillation på vingarna – likt den historiens ängel (Paul Klees berömda monokrom) som åsyftas.

Men det är när bröderna Göran och Martin Frösts “Nomadia” möter spökrösterna från Jesper Nordins “Emerge”, och dirigenthanden med snirklande rörelser börjar loopa in samplade ljudavsnitt i orkesterväven i realtid, som historiens vind skjuter hela rummet ut i kosmos. Fröst avslutar liggande på golvet, och med klarinetten som munstycke blåser vi in i ett gnistrande hoppfullt NU där allt, återigen, är möjligt.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

 

I mörkret försvinner alla olikheter – allt blir musik

Recension / Svenska Dagbladet 

En timme natt

Genre: Konsert
Medverkande: Göran Fröst, viola. Jacob Kellermann, gitarr. Etienne Glaser, inspelad recitation
Var: Teater Giljotin

Musik: Arvo Pärt, Manuel de Falla, Benjamin Britten, Richard Strauss, Göran Fröst. Text: Göran Fröst. Soundscapes: Rikard Borggård. Skulptur: Alannah Robins. Ljus: Anders ”Shorty” Larsson

De spelar på insidan av huden, på insidan av ögonlocken – musikerna Göran Fröst och Jacob Kellermann skapar en annorlunda konsert för alla sinnen på Teater Giljotin. SvD:s Sofia Nyblom låter sig svepas med och uppleva en sublim stund i mörkret.

Tänk dig att du sitter i mörkret och lyssnar på musik. Någon andas bredvid dig, och suckar djupt. Av vällust, eller smärta – eller kanske av insikten att kanalen mellan dessa två tillstånd just öppnats upp av gitarrens spröda klanger. När Göran Fröst och Jacob Kellermann bjuder in till ”En timme natt” kapitulerar sinnena.

Två män spelar i mörkret på Teater Giljotin, men de spelar inte bara på sina instrument, de spelar på insidan av huden, på insidan av mina ögonlock och kinder. Enstaka ljuspunkter syns i mörkret. Som eldflugorna en sommarnatt i en av Manuel de Fallas “Spanska trädgårdar” gnistrar de, och lyser tillfälligt upp figuranterna och deras instrument innan mörkret faller igen och sömnens grus knastrar på nytt.

Som drömbilder träder de fram, männen som ger serenad i natten.

En snarkning hörs – eller är det en snyftning? Som drömbilder träder de fram, männen som ger serenad i natten. Kompositionerna är tavlor utan signatur och titel, eller improviserade poem. Smäktande sentimental, och ändå en liten smula morgonhes, värmer violans innerliga melodi upp rummet. Det är Richard Strauss “Morgen” som för in ljuset till sist och tvingar oss att se varandra från insidan. Se det som vi inte ser, när ljuset är tänt.

Duon Fröst och Kellermann ville undersöka just detta: hur blir musikupplevelsen om vi tar med den till nattens tid, till förnimmelsens utmarker? Svaret: helt sublim i sin enkelhet, med Göran Frösts texter – fint reciterade av Etienne Glaser – och samme Frösts kompositioner som sköra hängbroar mellan sömnens knaster och drömmens gnistor. I det demokratiska mörkret försvinner våra olikheter, och allt blir musik.

En meditation till musik, lika privat som att gråta i regn eller älska i mörker.

Det är som om den lilla fågeln i sin mahognybruna ask vid scenens framkant sjunger oss friska – som om den vore kejsarens näktergal i H C Andersens saga. Den har tydligen landat här, i en mörk källare denna vackra majdag, för att sjunga Benjamin Brittens “Lachrymae” för oss, och sjunga oss friska.

Yra tumlar vi ut i syrendungarna i Vasaparken. Vad var det som just hände? En meditation till musik, lika privat som att gråta i regn eller älska i mörker.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

Mozarts kejsare utsatt för samtidens terrorhot

Titus mildhet

Genre: Opera
Regi: Peter Sellars
Medverkande: MusicAeterna, Russell Thomas, Ekaterina Scherbachenko, Janai Brugger, Paula Murrihy m fl
Var: De Nationale Opera, Amsterdam

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart. Dirigent: Teodor Currentzis. Scenografi: George Tsypin

Flyktingar jagas över scenen och vakar kring den döende fursten – ett övertydligt inlägg i migrationsdebatten, skriver Sofia Nyblom som har sett Peter Sellars omtalade, politiserade uppsättning av Mozarts opera “Titus mildhet” på Holländska nationaloperan.

“Jag tror stjärnorna tvingar mig vara ond, utbrister den döende Tito (originalets kejsar Titus) från sjukhussängen i andra akten av Peter Sellars gestaltning av Mozarts opera “Titus mildhet.”  Som det pressade statsöverhuvud han är har Tito (Russell Thomas) välkomnat flyktingar från det Palestina han själv koloniserat, samtidigt som han av politiska skäl avvisat kärleken till den judiska Berenice. Dödligt sårad efter en terroristattack anstiftad av den nyanlände flyktingen, tillika politiske rådgivaren Sesto (Paula Murrihy), ser han världen falla sönder, och drar ut slangarna till droppet för att slippa uppleva och orsaka mer smärta. Mozarts “Traurerische Mauermusik” får sorgetext på hebreiska ur “Jeremias klagovisor”, och i fonden skymtar gravlyktorna till terrorns offer. Bara något enstaka burop hörs när applåderna bryter den andäktiga tystnaden efter ridåfallet.

Det är en märklig kväll på Hollands nationalopera. Vissa ögonblick gränsar dekonstruktionen av Mozarts sista opera faktiskt till pekoral, men som så ofta när Polarpristagaren Peter Sellars bråkar med operaklassikerna knockas både känsla och intellekt.

Redan när Sellars gestaltade Mozart-jubileet i Wien år 2006 zoomade han in på frimurarmystiken i Mozarts sista verk: död och förvandling. Den aktuella uppsättningen av “Titus mildhet” fick dock sin premiär i Salzburg sommaren 2017, och Sellars hämtar sitt koncept ur historiska skildringar av kejsar Titus massaker på judarna i Jerusalem år 70 efter Kristus. Den krigiske populisten Titus, som matade sitt folk med gladiatorspel i ett Colosseum byggt av judiska slavar, var allt annat än mild.

Just den här kvällen är det faktiskt den excentriske dirigenten Teodor Currenzis förtjänst att konceptet håller ihop. Han och Sellars har nämligen ersatt recitativen ur “Titus mildhet” (som inte har komponerats av Mozart själv) med delar ur Mozarts c-mollmässa, och svetsat ihop en helt ny musikalisk kropp. En kropp som genom MusicaAternas fantastiska instrumentalensemble och kör svettas, lider, skorrar, älskar och blöder precis som de plågade individerna i Mozarts opera.

De plågade flyktingarnas behov vägs mot den egna befolkningens när c-mollmässans budskap om försoning och förlåtelse bryts mot operans melodram. I krigstumultet blir kärleken omöjlig, och musikens fladdrande hjärtslag översätts i en sorts barockgester som ibland är naivt rörande, men ibland blir pinsamt banala.

Vid dramats vändpunkt kliver soloklarinettisten upp på scenen, och mimar flykting-terroristen Sestos (Paula Murrihy) samvete i en utdragen inre monolog. I ett av kvällens mest nakna ögonblick ligger klarinettisten sked med Sesto, som tvekar in i det sista inför att förråda sin räddare Tito.

Titus 2

 

“Tronens enda mening är att göra goda gärningar,” sjunger Tito i början av kvällen, innan han förlorat sin naivitet. Känslan styr i Sellars “Titus”, trots att den upplyste fursten – en Barack Obama eller en Nelson Mandela – manar till besinning. Ghouta är granne med antikens Jerusalem i scenografen George Tsypins stiliserade ruinbyggen, medan genomlysta glasväggar (FN:s högkvarter?) symboliserar den upplysta världens strävan efter tillit och transparens.

På många sätt kommer Sellars och Currentzis “Titus” närmare både vår tid, och sin egen samtid. Konstnärligt är det inte helt övertygande. Men idémässigt är Sellars politiserade Mozart-tolkning absolut relevant.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

Sårig historia bakom allvarstyngd Bernsteinhyllning.

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

Genre: Konsert/ Konserthuset, Stockholm
Medverkande:
Wienerfilharmonikerna, Daniel Harding, Elisabeth Kulman (Bernstein)

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

RECENSION

Det måste vara överraskningen som får publiken att ställa sig på sidorna och applådera, när den ena Wienerfilharmonikern efter den andra strömmar genom Konserthusets foajé. Daniel Harding har just slagit av den jublande finalen i Gustav Mahlers femte symfoni, och låtit det förra århundradets vackraste musik sprida sin väldoft. Rosiga om kinderna glider de förbi, männen i frack och en handfull kvinnor. Känner de sitt ansvar som bärare av historien? Att hylla minnet av Bernstein innebär att peka på en sårig period i orkesterns historia, när musik av judiska tonsättare hamnade i giftskåpet och kollegor skickades till dödslägren.

När Leonard Bernstein anlände till Wien 1970 för att dirigera 5:e symfonin, så hade den inte spelats där sedan nazisternas intåg med Anschluss 1938. De motsträviga musikerna ville spela “riktig” tysk musik av Beethoven och Brahms – men kapitulerade för den judisk-amerikanske megastjärnans lidelsefulla tolkningar av den forne chefsdirigentens partitur. The rest is history.

Daniel Harding, som klivit upp på pulten i sista sekund, har gjort Mahlers musik till sin egen signatur och borde vara perfekt ersättare för insjuknade Zubin Mehta. Men storheten hos Bernstein var hans komplexitet. Bakom dystopikern Bernstein, som såg Mahler som profet för 1900-talets fasor, fanns teatermannen som glömde sorgerna på nattklubbsgolvet. Daniel Harding tar denna kväll både Mahler och Bernstein själv på för stort allvar – och glömmer att även sorgen har en rörelse framåt. Väl tungfotad känns därför sorgmarschen i Mahlersymfonins första sats, medan scherzots galna vals skulle ha vunnit på lite mindre kontroll.

Också öppningen med Bernsteins första symfoni, “Jeremiah”, känns därför avslagen, istället för att erinra om den brinnande “J’accuse” som blev kompositörens stora genombrott i New York krigsvåren 1944. “Jeremiah” har ena foten i den ukrainska shtetln och den andra på Broadway. Men den sinnesrörelse som fyller bönen i synagogan vill inte infinna sig, trots mezzon Elisabeth Kulmans ömsinta tolkning av den bibliske Jeremias profetia om världsbrand och krigsoffrets gråt i verkets sista sats.

I mitt eget minne av Leonard Bernstein är han omgiven av ljus, avslappnad i tillit till Mahlers universum framför New York Philharmonic, något år före sin död. Jag ser honom framför mig igen när Wienerfilharmonikerna låter Mahlers adagietto sväva i vårkvällen. En påminnelse om skönheten som trotsar mörkrets klo.

Chopins romantik överglänser Adès dödsdans

Recension i Svenska Dagbladet

Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz

Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester

Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.

 

Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som “Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med “Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.

Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.

 Det är färgstarkt och våldsamt, och jag blir närmast lättad när ett stänk av sötma à la Mahlers “Kindertotenlieder” skymtar fram i den lilla vaggvisan som för den lilla babyn till sista vilan. Men någonstans saknar jag en ännu större kontrastverkan: den delikata humorn, den existentiella ödsligheten som i Sjostakovitjs “Babij Jar” eller Benjamin Brittens “War requiem “verkligen tvingar åhöraren att kippa efter andan.

Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.

Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin.
Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin. Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio

Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.