Foto: Mats Bäcker
Guldet är ett kärleksbarn som kidnappas och torteras i en värld dominerad av samvetslös exploatering. Så tolkas Wagners opera “Rhenguldet” när Stephen Langridge sjösätter sitt avsked till Göteborgsoperan. Men den riktiga skatten är Evan Rogisters musikaliska ledning.
“Jag får lust att tända eld på dom – vem vet vad jag gör!” Loges fundersamma replik ringer i öronen, när ridån går ner över upptakten till operalitteraturens mest resurskrävande verk, “Nibelungens ring”. Kring scenen roterar ett rullband med regnbågsfärgade plastföremål, medan den än så länge odödliga gudafamiljen under Anders Lorentzons kraftfulle Wotan i filmisk slow-motion tar Valhall i besittning.
Blod har spillts, en förbannelse utlysts, maktkampen kring guldet mellan Nibelungar och Völsungar har lett till att ett barn plågas i fångenskap. Hur länge ska denhär patriarkala familjen få driva världen mot sin upplösning med sitt ha-begär? tycks Brenden Gunnells spetsfundige halvgud Loge fråga, medan han viftar avvärjande med sin ena hand – den som saknar glitterhandske.
Det är lockande att tänka sig att Richard Wagner om han levat idag hade lett ett Extinction rebellion mot klimatförändringarna, med megalomana performanceprojekt i tyska kolgruvor och på smältande glaciärer. “Nibelungens ring” är en tacksam metafor för den kritiska era i jordens historia som vi än så länge överlever. Begreppet antropozoicum eller antropocene lanserades ju redan 1873, tre år innan premiären på “Ragnarök”, av den italienske geologen och prästen Antonio Stoppani. Människan som geologisk kraft och hennes påverkan på en skör, icke-statisk jord är precis vad Wagners profetiska operasaga beskriver, med utgångspunkt i uråldrig folkvisdom.
Och visst är det en tankeväckande kväll som Göteborgsoperan bjuder på, musikaliskt bitvis lysande om än fattig i sin visuella gestaltning. För det brittiska teamet, med Stephen Langridge och scenografen Alison Chitty i spetsen, går in för ett hållbart koncept som trots ambitionen att undvika miljöpåverkan inte lever upp till beskrivningen “allkonstverk”. Visst är öppningsbilden vacker i sin skildring av ett lyckligt urtillstånd, där Rhendöttrarna samsas med en levande flod av människor iklädda växtfärgade tyger medan guldbarnet tumlar runt i lek.
Yggdrasil är byggd av återvunnen kartong, Valhall byggs av spillvirke och de eklektiska kostymerna är secondhand. Men det hela är snarare präktigt än konstfullt.
Anslående är också Hege Høisæters Erda, som levererar sin ödesmättade spådom iklädd gråskimrande, elegant klänning och peruk vävda av rostfria ståltrådar. Världsasken Yggdrasil är byggd av återvunnen kartong, Valhall byggs av spillvirke och de eklektiska kostymerna är secondhand. Men det hela är snarare präktigt än konstfullt.
Istället är den musikaliska gestaltningen kvällens behållning. Under Evan Rogisters ledning spelar Göteborgsoperans orkester fram naturens stillhet och lugn i kontrast till galenskapen, och bygger scenen för sångarna genom att mejsla fram det hoppfulla skimret och den avgrundsmörka dramatiken.
Stephen Langridges personregi förtydligar konflikten mellan maktbegär och mer jordnära behov. SvD:s operapristagare Katarina Karnéus eleganta Fricka sätter fingret på sin make Wotans hjärtlöshet, då hon ifrågasätter offret av systern Freia (lyriskt ungdomliga Carolina Sandgren) som pant för Valhall.
Olafur Sigurdarson gestaltar övertygande Alberichs förvandling från kåt Rhendotterjägare till sadistisk arbetsgivare, i det laboratorium där Daniel Ralphssons hunsade Mime och hans Nibelungar exploaterar guldbarnets magi, som exempel på vilket afrodisiakum guldet är när kärleken sviker. Henning Schulmann gör jätten Fasolts sorg över att förlora Freia till ett finstämt ögonblick, strax innan brodern Fafner (Mats Almgren) dräper honom.
Trots invändningarna bär Göteborgsoperans “Rhenguldet” på ett gyllene löfte. Konceptet uppmanar till debatt kring kopplingen mellan moral och estetik på en döende jord – i den kampen är alla vapen tillåtna.
