”Man ska undvika att slösa andra människors tid”

Intervju i SVD Söndag 18/11 2018

Den skotska tonsättaren Thea Musgrave har beskrivit världen med ett upproriskt temperament och ett romantiskt tonspråk, i ett stort antal symfoniska verk och tio helaftonsoperor. Konserthusets tonsättarfestival portätterar hennes livsverk. Sofia Nyblom träffade henne i London.

“Är det alright om jag är flicka?”Den unga Thea Musgrave svarade med karakteristisk humor när en brittisk kollega på 1960-talet ville värva henne som lärare, och utgick från att hon var man. Idag viftar hon bort frågan om hennes kön någonsin varit ett hinder.

– Man måste lära sig hantverket, det är lika för alla.

Men med en karriär som utspelat sig på två kontinenter kan hon se skillnader.

– Det var inget problem i London, säger hon först om de viktiga efterkrigsåren.

– Mina vänner var alla tonsättare, några av dem kvinnor – Elisabeth Luytens, Elisabeth Maconchey… Det var när jag kom till USA som de var så fruktansvärt gammaldags! Men det har blivit bättre sen dess.

I USA var de så fruktansvärt gammaldags!

Thea Musgrave har utnyttjat sitt temperament och bitvis romantiskt klingande tonspråk för att beskriva världen i ett stort antal symfoniska verk och tio helaftonsoperor.

Vi möts en glödhet dag i augusti i London. BBC Symphony Orchestra repeterar hennes tondikt “Phoenix Rising”, som handlar om kreativ förnyelse. Det slår gnistor om den rytmiskt sprudlande musiken, som ska uppföras vid Proms-festivalen i Royal Albert Hall för att fira den 90-åriga Musgraves vitalitet.

När vi träffas vill Thea Musgrave hellre prata om sin opera om Mary Stuart, den skotska regenten som blev halshuggen 1567 på sin politiska rival och syster, drottning Elisabeth I:s order. Thea Musgrave dirigerade själv den amerikanska premiären i San Francisco 1977, men hon tycker att “Mary Queen of Scots” fallit i glömska.

– Det är en helt annan story än Gaetano Donizetti tar upp i sin 1800-talsopera. Den handlar om hur hon överger sin son James, som när han klev upp på tronen enade Skottland och England. Det är en intressant berättelse. Nu pratar de dessutom om att lösa upp Unionen!

Hon höjer på ögonbrynen vid tanken på hur den skotska självständighetsrörelsen fått bränsle av brexit-förhandlingarna. Det är inte lätt att förstå sig på politiken i hemlandet, för den som likt Musgrave flyttat tvärs över Atlanten för 34 år sedan.

Thea Musgrave och hennes man, dirigenten och altviolinisten Peter Mark, har flugit från hemmet i New York för konserter i London och Edinburgh när vi träffas. Och det var i Edinburgh som allting började för Thea Musgrave. 1947 studerade hon vid universitetet och fick jobb som konsertvärd vid den nystartade festivalen.

Det hängde blommor på pålarna som höll upp elledningarna. Vi var så glada att kriget var över

– Edinburgh hade spårvagnar på den tiden, och det hängde blommor på pålarna som höll upp elledningarna. Vi var så glada att kriget var över.

Musgrave utbildade sig till pianist och dirigent, och i mötet med den legendariska pedagogen Nadia Boulanger vid Paris-konservatoriet och hennes “cours d’accompagnement” lärde hon sig det minutiösa kompositionshantverket.

Samtidigt som den klassiska formen bildar ramen för Thea Musgraves musik, så utforskar hon friheten inom ramarna. En upproriskhet som går igen i valet av berättelser, och sättet att orkestrera.

– Det började med en dröm. Jag hade just börjat dirigera mina egna verk när jag drömde att en av musikerna i orkestern ställde sig upp och trotsade mig.

Hon vaknade med ett gapskratt, och omsatte genast sin dröm i beställningen av ett nytt orkesterverk. I konserten för orkester 1967 ställde sig soloklarinettisten upp och ledde ett musikaliskt myteri mot dirigenten.

– Jag är övertygad om att musikerna spelar bättre om de står upp, säger Thea Musgrave.

På senare år har hon tvingats ge upp dirigerandet. Hörseln är inte längre på topp.

Jag hör inte tonerna längre. A pain in the ass is what it is!

– Mina öron är helt knasiga, jag hör inte tonerna längre. A pain in the ass is what it is!

Hon garvar högt och osentimentalt.

Vid sidan om sina “dramatiskt abstrakta” verk, där musikerna kuppar mot det auktoritära dirigentbegreppet, har Thea Musgrave låtit sin kärlek till måleri och grekisk mytologi inspirera en rad verk som hon kallar “dramatiskt programmatiska”. Också här är soloinstrumentalisterna karaktärer i ett drama. William Turners smultna landskap, Edward Hoppers ödsliga New York-bilder, och några målningar från Metropolitan-museet i New York har alla blivit musik tack vare Thea Musgraves målarpensel.

– Det är inte alla målningar som passar, jag har bara valt dom där jag känner att musiken kan svara på bilden.

Thea Musgraves man Peter Mark tog på 1970-talet över ledningen för Virginia Opera i USA, som uruppförde hennes opera om Harriet Tubman, även kallad “Black Moses”: kvinnan som räddade flera hundra svarta från slaveriet i sydstaterna via den underjordiska järnvägen innan Abraham Lincoln förenade Nord- och sydstaterna.

–Jag hörde alla dessa fantastiska svarta sångare i Gershwins “Porgy and Bess”, som min man satte upp. Vi passerade Harriet Tubmans gård en dag, och jag tänkte – varför har ingen skrivit en opera om henne?

Veckan före Tonsättarfestivalen i Stockholm ges kammarversionen av operan av Utopia Opera i New York.

Under vårt samtal återkommer jag några gånger till frågan om hur hennes komponerande påverkats av flytten till USA. För visst har både Charles Ives humor, Aaron Coplands enkelhet och den svarta bluesen stänkt färg i hennes partitur. Men Thea Musgrave förblir skotska i själ och hjärta.

– Platsen där man växer upp som barn förblir en bas, en grund för hela livet.

Men sin skotska dialekt har hon slipat ner, och hon dricker vare sig te eller whisky. Däremot bekänner hon färg när hon börjar prata om vädret.

– Vad har man på sig i Sverige november? Är det väldigt kallt? frågar hon intresserat. Jag tipsar att hon nog kan använda samma garderob som hon gör i Skottland.

Hon konstaterar att hennes praktiska inställning är en typiskt skotsk egenskap.

– Man ska inte krångla till saker, och undvika att slösa bort andra människors tid. 

 

5 Thea Musgrave-favoriter som spelas under festivalen

TURBULENT LANDSCAPES (22 och 24/11)

Thea Musgraves favoritkonstnär William Turners impressionistiska havsbilder är omsatta i sex skummande tablåer. Skepp går i kvav och sjöodjur sticker upp nosen ur en ocean myllrande av musikaliska idéer.

Ibland flyter ett citat förbi: Dies irae, ur den latinska dödsmässan, svarar på den ylande hunden i en av bilderna;  en fras ur Mendelssohns havsmusik i “Hebriderna”.

“Gissa vilket instrument jag valde för sjöodjuret? Jo, tuban!” säger Thea Musgrave med glimten i ögat.

NIGHT WINDOWS (22/11 )

När hon flanerar i New York spanar Thea Musgrave gärna in genom fönstren, in i främmande människors liv, precis som konstnären Edward Hopper gjorde i sina bilder. På Tonsättarfestivalen uruppförs den orkestrerade versionen av sviten “Night windows”, sex melankoliska stämningsbilder med solooboen i huvudrollen, som är inspirerade av Hoppers målning med samma namn. Oboisten Nicolas Daniels, som verket skrevs för, är också solist i orkesterverket “Helios”.

THE SEASONS (22 och 24/11)

Konstälskaren Thea Musgrave har byggt orkestersviten “Årstider” på målningar från Metropolitan Museum of Art, som metafor för olika faser i den mänskliga existensen. Picassos “The end of the road”, Emanuel Leutze “George Washington Crossing the frozen Delaware” och van Goghs “Såningsmannen” har gett färg åt musikaliska fresker om liv och död, tyranni och demokrati. Den livliga satsen “Sommaren”  kretsar kring amerikanska och franska nationaldagen. Här korsas “Marseljäsen” med “The Star-spangled banner” – och mitt i alltihop gal göken.

SONGS FOR A WINTER’S EVENING (23/11)

“Jag ville beskriva en kvinnas liv, från den första flörten till upplevelsen av att bli bedragen – med avslutning i den mogna kvinnans livslånga kärlek”, säger Thea Musgrave.

Sångerna bygger på dikter av Robert Burns, Skottlands nationalskald från början av 1800-talet, och skotska folkmelodier. Hemligheten med Burns är att han skrev dikter för att bevara de skotska melodierna – inte tvärtom.

“Problemet är att vissa av melodierna var skrivna för violin, men hade skrivits om för att bli lättare att sjunga. Jag gick tillbaka till originalmelodierna”, berättar Musgrave.

HELIOS (24/11)

Helios är solens gud i den grekiska mytologin, och stycket beskriver hur han glider upp på himlavalvet med sin vagn och sedan dalar ner igen i slutet av dagen. Verket skrevs för oboisten Nicolas Daniels, och sin vana trogen ger Thea Musgrave honom titelrollen: han står i mitten, flankerad av träblåsarna, trumpeten och hornen i en V-formation, och får dem att resa sig och tackla stormen som blåser upp.

“När stycket uruppfördes på Orkney bar Nick en knallröd Nehru-jacka. Ingen tvekan om att han var solguden!”

Underbar musik som flyger fritt runt Östersjön

North around the Baltic Sea

Recension i SvD 11/11 2018

Som flyttfåglarna har musiker och tonsättare i festivalen “North around the Baltic Sea” under hösten förflyttat sig från land till land i Norden. Sofia Nyblom hör dem vid mellanlandningen på Musikaliska, vid Nybroviken i Stockholm.

Genre: Konsert
Medverkande: H Ticciati, J Thomsen, C Sundqvist, J Korányi, E Nisbeth, J C Hjelm, H Kärkkäinen, A Mogenson
Var: Musikaliska, Nybrokajen 11
Verk: musik av A-L Laurin, R Šerkšnytė, S Fagerlund; P Vasks, T Kõrvits, E-S Tüür, A Mogenson m fl

Få begrepp är väl så ifrågasatta idag som nationalismen. Därför blir det fascinerande att ta del av ett möte mellan några av Nordens främsta kammarmusiker och tonsättare, där gränserna suddas ut och improviserade avsnitt bygger broar mellan verken och skapar en känsla av att sväva fritt i luften. Som fåglarna.

Ändå saknas inte karaktärsdrag.Upproriskheten hos litauiska Raminta Šerkšnytė, den förandligade ödmjukheten hos lettiske Peteris Vasks, den flödande melankolin hos Edvard Grieg och Anna-Lena Laurins skarpa skönhet— alla har sin egen nyans, samtidigt som färgerna smälter samman i en nordisk-baltisk palett droppande av havsskum, susande trädgrenar, måsskrik. Projektet är tillkommet för att fira de baltiska staternas självständighet för 100 år sedan, och gruppen har beställt nya verk av baltiska tonsättare.

Suveräne kontrabasisten Jordi Carrasco Hjelm öppnar med en folkligt klingande improvisation, innan medmusikerna gör entré och stämmer upp till Anna-Lena Laurins “Roots”. Altviolinisten Ellen Nisbeth ger allegretto-satsen ur Edvard Griegs Violinsonat nr 3 sinnlig värme, och uruppförandet av litauiska Raminta Šerkšnytės pianotrio “Konzertstück” blir en rytmiskt vibrerande explosion av temperament.

För konsertens andra halva står musikerna utplacerade på balkongen. Peteris Vasks lågmälda “Tria skatieni” öppnar ett fönster mot evigheten, leder sömlöst över i Tõnu Kõrvits solostycke “Sing over the sea” och Erkki-Sven Tüürs flöjtsolo “Inner monologue”, och flödar ner på scenen för Christoffer Sundqvists jazzigt coola improvisationer i “Kristallen den fina” och Anders Mogensens “Dark heavy night skies”.

Det är en alldeles underbar kväll vid Östersjön.

 

Radiosymfonikerna turnerar med smärtan som kreativ impuls

Harding möter Ibragimova

Recension i SvD 9/11 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Alina Ibragimova, violin; Daniel Harding; dirigent; Sveriges Radios symfoniorkester
Var: Berwaldhallen
Verk: A Pettersson – Symfonisk sats, R Schumann – Violinkonsert, H Berlioz – Scener ur ”Romeo och Julia”

När Sveriges Radios symfoniorkester beger sig ut på turné, bär de med sig en repertoar som delvis utgår från smärtan som kreativ impuls. Sofia Nyblom lyssnar till en vältrimmad orkester inför turnéstarten.

Såret utgör ofta en kreativ impuls i konstnärliga arbeten – självklart också i vanliga, banala människoliv. Men ofta ställs eftervärlden inför moraliska val när det gäller efterlämnade verk: är det rätt att framföra musik som en tonsättare gömt undan, eller att visa tavlor av en svårt sjuk konstnär? Fanns det en djupare anledning till att violinisten Joseph Joachim avvisade möjligheten att uruppföra sin vän Robert Schumanns sista stora orkesterverk, Violinkonserten – en mer komplex förklaring än att den inte var hans ”bästa” verk?

När jag hör ryska stjärnviolinisten Alina Ibragimova spela Violinkonserten med Sveriges Radios symfoniorkester kan jag förstå Joseph Joachim. Inte för att Violinkonserten är “dålig”, utan för att den i Ibragimovas berörande tolkning blir ett smärtsamt vittnesmål från en sjuk människa. Solisten spelar med djup, mättad klang, och kanaliserar varm sinnlighet in i violinstämmans ordlösa dialog med orkestern. Men trots ansatser till vemodig briljans tycks den Schumannska sagan ligga insvept i kvävande svart sorgedräkt. När den melankoliska mellansatsen utan förvarning övergår i polonäs, tvingas vi bevittna en patient som håller fasaden uppe genom att hasa runt i tungfotad dans.

Desto lättare är det att bejaka initiativet att presentera Allan Petterssons “Symfoniska sats” för en internationell publik. Här rör det sig inte om ett ratat partitur, utan om musik komponerad till en naturfilm 1973 – musik som självklart ska ha ett eget liv. Men det är inte precis Disneys “Fantasia”. Det bultande såret bakom symfonikerns världsfrälsarpatos driver den väldiga orkestern från stilla undran till förtvivlad agitation i rapsodiskt svällande utbrott, påpiskade av virveltrumman och pukornas ödesrytm. Detta korta stycke berör djupt existentiella frågor, som alltid hos Pettersson.

Plötsligt uppflammande kärlek gav Hector Berlioz impulsen att översätta sin Shakespeare-upplevelse till musik i “Romeo och Julia”, och med orkestersviten ur Berlioz symfoni sätter Daniel Harding ett vackert utropstecken efter de två melankoliska verken på konsertens första halva. Här utmanas framförallt träblåsarna i orkestern att i solistiska prestationer fånga drömmen, och äntligen ge dansen skimrande jubel.

Utöver Alina Ibragimova följer även violinisten Janine Jansen med Sveriges Radios symfoniorkester på turnén, som bär iväg till inte mindre än elva av Europas ledande konserthus.

Innerligt flödande körsång när Eric Ericson hyllas

Eric Ericsons födelsedag

Recension i SvD 27/10 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Mikaeli Kammarkör, Anders Eby, dirigent; Sissela Kyle, konferencier; Lena Swanberg, sång
Var: Eric Ericson-hallen
Verk av: Valborg Aulin, Gabriella Gullin, Hlldor Lundvik, Åke Malmfors, Ann-Sofi Söderqvist m fl

I helgen når 100-årsfirandet av kördirigenten Eric Ericson sin kulmen i Stockholm. I konsertsalen som fått hans namn, Eric Ericson-hallen, bjuder Anders Eby och Mikaeli Kammarkör på ett innerligt firande i vattnets och ljudvågornas tecken.

Eric Ericson är hundraåringen som efter sin bortgång fortsätter att sjunga genom hundratusentals svenska körsångare. ”Vad är det som gör att vi svenskar… håller på och sjunger så mycket?” Frågar sig kvällens konferencier Sissela Kyle, och kommer fram till att körsång utgör en lyckad kombo av jantelag och social kontroll. Kanske ger sången i ett sekulariserat land som vårt också en ursäkt för att ägna sig åt musikalisk trosbekännelse genom att landa i ett gemensamt ackord, vilka pastorssonen Ericsons hängivna arbete bäddat för.

Mikaeli Kammarkör visar i alla fall i fredagskvällens program upp en lyckad kombination av beprövad Ericson-repertoar och nyupptäckta skatter ur likaså jubilerande förlaget Gehrmans gömmor (grundat 1893). Vågorna spiller ner från den vackra gobelängen i fonden (skapad av konstnärerna Anita Graffman och Marina Aittalat) till Valborg Aulins “Vågornas vaggsång” (med Carlos Murakami), förvandlas till flödande tårar i Debussys och Hildur Lundviks melankoliska Verlaine-tonsättningar, och ljudhärmande regndroppsmusik i Knut Håkansons klassiska Våhr-Wijsa.

Dirigenten Anders Eby hör till de Ericson-elever som axlat manteln, dels genom att odla den skira körklangen, dels genom att adoptera den utmanande a cappella-repertoar som i sina bästa ögonblick är ett lyckat giftermål mellan lyrik och musik. Skönt att höra körklangen anta kropp och färg i Gösta Nyströms spännande svit “Golfiner”, och hitta spänstig strävhet i Sven-Erik Bäcks sakrala “Utrannsaka mig.”

Ingen vet bättre än en kvinnlig tonsättare vad ett förlag betyder för musikens vara eller icke-vara, men Sissela Kyles rufsiga presentationer överbetonar de återupptäckta på de levandes bekostnad. Lyckligtvis gäller det inte framförandena: jazzvokalisten Lena Swanberg bidrar till kontrastverkan i Ann-Sofi Söderqvists kraftfulla “What is Life?”, och till kvällens rofyllda ögonblick hör Jerker Leijons trosvissa Hjalmar Gullberg-svit och Gunnar de Frumeries mäktiga “Chaconne” för solopiano.

Firandet fortsätter i helgen med Radiokören och Eric Ericsons kammarkör (Konserthuset) och söndagens konsert i Eric Ericson-hallen med OD och Adolf Fredriks Gosskör, till hundraåringens ära och fröjd.

 

 

 

 

Kommentar: Nära döden efter tre månaders hungerstrejk

Oleg Sentsovs hungerstrejk i ryskt fängelse har pågått i tre månader. Nu vädjar Amnesty och Svenska PEN om att den ukrainske filmregissören ska friges. SvD 13/8 2018. 

Oleg Sentsov

“Berätta för mig om Krim!” För ett par år sedan intervjuade jag sångerskan Jamala, som just vunnit Eurovision Song Contest med en sång som beskrev krimtatarernas trauma, om hennes hemland. “Krim är som Grekland och Italien – underbart!” Hon talade om Ukrainas och Östeuropas riviera, den multikulturella halvö vid Svarta havet som hon och andra ukrainska medborgare tvingats lämna i samband med ryska annekteringen av Krim 2014, som skedde efter upproret på Majdan i Kiev. Krimtatariska Jamala gav sig av för att hon tillhör den muslimska minoritet, 17 procent av Krims befolkning, som fråntas sina rättigheter och fängslas utan skäl.

Ett annat öde drabbade den prisade rysk-ukrainske filmregissören Oleg Sentsov, som efter att ha deltagit i protesterna på Majdan återvände till Krim. I maj 2014, under arbetet med gangsterfilmen “Rhino,” arresterades han av ryska säkerhetstjänsten FSB och dömdes 2015 till 20 års fängelse under rysk lagstiftning, anklagad för terrorism.

Sentsov själv menar att han är fängslad av politiska skäl. För Kreml har alltid fruktat konstnärer. Om Jamala blev en internationell symbol för krimtatarernas utsatthet, har Sentsov blivit en symbol för Ukrainas kamp mot den ryska ockupationen – för att inte säja martyr. När han inledde sin hungerstrejk den 14 maj i år, strax före VM i fotboll, krävde Sentsov att samtliga ukrainska politiska fångar i Ryssland ska släppas.

Sentsov befinner sig nu i fångkolonin i Labytnangi vid Norra Ishavet – ursprungligen en del av sovjetiska Gulag – och efter en lång hungerstrejk i nära 40 graders hetta lär han nu vara i så pass dåligt skick att slutet närmar sig. Av detta skäl överlämnade Svenska PEN och Amnesty den 10 augusti ett brev till Ryska ambassaden, med kravet att Sentsov ska friges.

I en artikel publicerad i New Yorker i juni påpekar Masha Gessen att hungerstrejk är ett etablerat verktyg för ryska dissidenter. Ryske författaren Anatolij Martjenko dog 1986 efter 112 dagars hungerstrejk. Hans fall blev så uppmärksammat att president Gorbatjov uppfyllde hans krav att frisläppa samtliga sovjetiska politiska fångar, efter hans död. Hoppas Sentsov på samma sak?

En nypublicerad skrift från förlaget Ariel beskriver Sentsovs fängslande och tortyr. Förläggaren Mikael Nydahl menar att Sentsov hoppas att världen ska dra paralleller till Anatolij Martjenko, som fängslades på nytt 1968, sedan han protesterat mot den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien och publicerat ett reportage om fånglägren i Gulag. Den ryska invasionen av Krim 2014, menar Nydahl, följer samma formel, trots att regimen är en annan.

Vilka är då de övriga 64 ukrainska medborgare som utöver Sentsov sitter fängslade i Ryssland? Jo, enligt organisationen UNPO (Unrepresented Nations and Peoples Organisation) är den stora merparten krimtatarer, varav flera medlemmar i en muslimsk organisation som Ryssland klassar som terrororganisation, men som aldrig knutits till terrorbrott. UNPO menar att Kreml har svårt att smälta att en så stor grupp som krimtatarerna motsätter sig rysk överhöghet.  Förmodligen går det djupare än så.

När Jamala sjöng om det krimtatariska traumat, i sången som beskriver hur nära 200 000 krimtatarer fördrevs från Krim av Stalins arméer 1944, rörde hon vid ett trauma som hela Ukraina delar. Att inte tillåtas tala sitt eget språk, utöva sin kultur, eller fritt uttrycka sin åsikt plågade ukrainarna fram till självständigheten den 24 augusti 1991, och samma hot har återuppväckts av den ryska ockupationen. Det är friheten att uttrycka sig och utöva sin kultur som Oleg Sentsov hävdar.

Och likt många som hungerstrejkat före honom, Nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn bland dem, hävdar Oleg Sentsov också friheten i fångenskapen – den andliga överlägsenheten hos en konstnär med civilkurage. I novellen “Testamente”  (2015), publicerad på Svenska PEN:s hemsida, skriver Sentsov: “Vi ska alla dö, var och en på vårt eget sätt … Jag vill definitivt inte dö som en orkeslös gammal man i min säng, omgiven av gäspande släktingar.”

Sofia Nyblom är kritiker i SvD och medlem i Svenska PEN

Länk till Amnestys sida om Senstov.

Samuel Barbers Vanessa: Amerikansk tragedi träffar vår samtid i hjärtat som en vass ishacka

Samuel Barbers nordiska relationsdrama “Vanessa” möttes av stormande bifall vid urpremiären på Metropolitanoperan 1958, men som ett efterspel till McCarthy-erans inskränkthet kallade kritikerna den för opatriotisk. SvD:s Sofia Nyblom berörs av Keith Warners suggestiva iscensättning av ett amerikanskt mästerverk på Glyndebourne operafestival.

Vanessa

Ensemblen i ”Vanessa” på Glyndebourne operafestival. Här stormar Erika (Virginie Verrez) i andra aktens förlovningsfest ut i natten och får missfall.  Foto: Tristram Kenton

Vanessa

Recension i SvD 20180810 

Genre: Opera
Regi: Keith Warner
Medverkande: Emma Bell, Virginie Verrez, Edgaras Montvidas, Rosalind Plowright m fl . London Philharmonic Orchestra och Glyndebourne Chorus
Var: Glyndebourne Festival
Musik: Samuel Barber. Text: Gian Carlo Menotti. Dirigent: Jakob Hrůša. Scenografi: Ashley Martin-Davis. Ljus: Mark Jonathan Projektioner: Alex Uragallo

Vintern känns avlägsen i ett överhettat London. Men snöstormar, slädbjällror och bottenfrusna känslor slår an tonen vid den brittiska premiären i Glyndebourne av Samuel Barbers explosivt orkestrerade kvinnoporträtt. En hängiven sångarensemble och London Philharmonic Orchestra under Jakob Hrůša mejslar ut Samuel Barbers musik med sådan finess och kärlek att jag omöjligt kan värja mig.

För trots att “Vanessa” spelas då och då i USA framstår den som ett bortglömt mästerverk – skrivet av ett samkönat par och därför drabbat av 50-talets bigotteri. Verket är elegant som en Strauss-opera samtidigt som Gian Carlo Menottis Pulitzer-belönade libretto packar denna nervkittlande, nordiska thriller med förbjuden passion.  Librettot bygger löst på en av Isak Dinesens (pseudonym för Karen Blixen) berättelser.

Det vimlar av speglar och klirrar av klockor när ridån går upp för Keith Warners och Ashley Martin-Davis silvrigt kyliga scenbild – men speglarna täcks av draperier. Tre kvinnor från olika generationer väntar på att någon ska väcka dem till liv. Då den efterlängtade mannen – tenoren Edgaras Montvidas narcissistiske Anatol, son till Vanessas älskare för 20 år sedan – äntligen står på tröskeln till slottet blir effekten en helt annan än den önskade, precis som i Tjajkovskijs “Eugen Onegin”.

De två yngre kvinnorna, den självupptagna Vanessa (Emma Bell) och hennes unga släkting Erika (melankoliska mezzon Virginie Verrez), faller bägge för Anatol – varpå hjärtan krossas och sanningen kompromissas i ett brutalt spel om överlevnad som ingen kan vinna. De ensamma individerna i detta Bergmanska skuggspel förnimmer nämligen ingen annan än sig själva, samtidigt som de sjunger ihjäl sig av längtan efter bekräftelse.

Titelrollen erbjöds Maria Callas, vilket säger något om rollens dramatiska anspråk, även om Callas tackade nej. Sopranen Emma Bell övertygar som skådespelerska, även om uppsättningen faktiskt förlorar på att hon och Virginia Verrez rollfigur Erika är till förväxling lika rent vokalt. Säkert ett regigrepp, men en mer italienskklingande röst hade gett mer rättvisa åt Vanessas vulkaniska temperament.

Att iscensätta “Vanessa” på Glyndebourne är faktiskt kongenialt. Godset i East Sussex som sedan 1934 rymmer en internationell operafestival har en familjär stämning, och äventyret börjar redan när de picknickande sällskapen samlas på tåget från Victoria Station. Själva teatersalongen flödar ut i parken, där engelsmän i smoking och långklänning umgås över champagnen – precis som de dansande gästerna på den gastkramande förlovningsfesten i andra akten av “Vanessa”.

Ironin i att de väldiga silverspeglarna på scenen hålls upp mot publiken undgår säkert ändå de flesta. För regissören Keith Warner är inte sen att peka på priset för bigotteri och hemligheter. När den gravida Erika springer ner i balsalen likt en galen Lucia di Lammermoor, manövrerar de festande sällskapen ut henne i vinternatten med subtila knuffar från dansgolvet medan snöflingorna yr och klangmassorna kraschar som isberg på drift.

“Love has a bitter core”, sjunger Anatol i operans skakande kärleksduett med Vanessa, och ber henne att blunda för sanningen. Den bittra slutkvintetten innan Erika lämnas ensam kvar med sin mormor – Rosalind Elias nästintill stumma Baronessa – griper tag om hjärtat likt finalen i “Rosenkavaljeren”. Denna amerikanska tragedi är en opera för vår tid, för i sitt frusna majestät träffar “Vanessa” hjärtpunkten i samtidens rädsla och protektionism som en vass, slipad ishacka.

Övergreppskultur i operan: ”Litar inte på män”

La Traviata Met

Koreanska sopranen Hong Hei-Kyung som Violetta i Metropolitans ”La traviata” 2012. Foto: Bebeto Matthews /AP

Svenska Dagbladet 2018-08-10

Varför sker så många övergrepp just inom operan och den klassiska musiken? Musikvärlden har på sistone skakats av en rad sexualbrottsskandaler – och färska siffror visar att sångerskor är särskilt utsatta. Kanske för att hela konstformen bygger på underkastelse, skriver Sofia Nyblom.

Bara veckor efter vittnesmålen om Harvey Weinsteins sexuella övergrepp släppte New York Times ännu ett avslöjande. Metropolitan-operans chefsdirigent James Levine, tillika konstnärlig ledare för husets operaskola, hade i decennier utsatt unga män för sexuella övergrepp.

Avslöjandet fick inte samma genomslag som Weinstein-affären, trots att det beskrev ännu en dimension av övergreppskulturen: utsattheten hos studenter. Och James Levine var mycket mer än en mäktig man. Han var en stor konstnär, och konstnärens makt är svårmätbar.

När James Levine dirigerade Wagners “Ragnarök” på Metropolitan för ett par decennier sedan lämnade jag föreställningen med tårarna strömmande utför ansiktet, djupt berörd. Den romantiska Wagner-tolkningen trängde djupt ner i själen. I ljuset av vinterns avslöjanden framstår hans inkännande version av Wagners incestuösa, våldsamma operasaga som illavarslande. Kort efter avslöjandet fick Levine lämna sin anställning. Det var som om överguden Wotan själv fått lämna operans Valhall när verkligheten kommit ikapp myten.

Men den som kan Wagners “Nibelungens Ring” vet att Brynhilde har ett tufft jobb när hon gör upp med sin pappa. Och frågan är vad som nu händer med det Valhall som heter operavärlden.

Under senvåren skrev tidskriften Der Spiegel om hur rektorn vid Musikhögskolan i München och en kompositionslärare vid Mozarteum i Salzburg förgripit sig på studenter och personal. Männen har fått fängelsestraff. De är ytterligare två i raden av fall där musikinstitutioner offrat unga studenter för förmånen att förknippas med stora konstnärer.

I uppropet #visjungerut och radiodokumentären “Don Juan på Musikhögskolan” uppdagades en starkt sexualiserad kultur även vid svenska musikhögskolor. “I den här branschen får man inte vara blyg” är en återkommande fras, som används för att berättiga sexuell beröring eller inviter. Karriärtips kopplade till sexuellt umgänge, “artistfotografering” bakom låsta dörrar och ibland rena våldtäkter har lett till att traumatiserade musikstuderande ställt in provsjungningar, låtit bli att söka utbildningar eller lämnat yrket.

Hovsångerskan Anna Larsson varnade i Dalarnas Tidning redan 2012 för dirigenter som satt i system att utnyttja unga sångerskor sexuellt, och som när de avvisas ägnar sig åt “slut shaming” eller att bromsa kvinnornas karriärer. Men detta är inget nytt. En annan sångerska berättar för SvD hur hennes mor, också framstående sångerska, på 1950-talet ställdes inför ultimatum av chefen vid Kungliga Operan: “ligg med mig, eller lämna huset”. Hon kom aldrig tillbaka.

– Vi jobbar med att gestalta relationer. Det är en sån ömtålig bransch. Du kan inte stå på en scen om du inte kan ha kroppskontakt, säger sopranen Elisabeth Meyer, som menar att incidenter där dirigenter, regissörer och andra går över gränsen händer hela tiden, men är ännu vanligare utomlands.

– Du blir indragen i en taxi, instängd i ett övningsrum och får ständigt skamliga förslag. Jag har lärt mig att inte lita på några män i branschen, och hittat sätt att smita undan.

När en berömd sångare i slutet av april meddelade att han lämnar sitt arbete i Musikaliska Akademien efter anklagelser om sexuella trakasserier, hade pressen på honom varit stark. Några veckor tidigare vittnade ständige sekreteraren Fredrik Wetterqvist för SvD om ett intensivt arbete för att få till en omröstning om att utesluta två ledamöter ur Akademien. Samtidigt lät Wetterqvist förstå att Akademien inte var enig, delvis på grund av nekanden till anklagelserna, men också för att det är svårt att ena viljorna och reformera arbetet i en akademi grundad 1771.

Varför klamrar sig just musikvärlden fast vid förlegade stereotyper? Det handlar nog delvis om den utsatta arbetsmarknaden, där allt fler jobbar som projektanställda. I en enkät som genomfördes i våras framkom att 47 procent av de kvinnor som arbetar vid landets teatrar och orkestrar utsatts för sexuella trakasserier under sitt yrkesliv. För sångerskorna var siffran hela 74 procent. Merparten hade inte informerat sina arbetsgivare. De var rädda att riskera karriären.

Den förtroliga relation som uppstår mellan musikstuderande och lärare bygger på att studenten formas av sin mästare som mytens Pygmalion: skulptören som knådar och tafsar fram sin idealkvinna i vit marmor och sedan förälskar sig, för att till sist få henne serverad livs levande på silverfat av Venus, kärleksgudinnan. Särskilt påtagligt blir det för sångaren, som bär instrumentet i kroppen.

“Mästaren” i en mästar-lärling-situation kan diktera villkoren för karriären genom att kräva underkastelse och tystnad. Sångare och musiker drillas som elitgymnaster, men för ett mer abstrakt mål än idrottstävlingar och medaljer. Det är som om traderingen av musikaliska tolkningar, fingersättningar eller sättet att forma en fras vore förknippad med ett heligt sakrament.

Sexualiseringen av kvinnan finns dessutom inskriven i operarepertoaren. Myten om operasångerskan som lyxprostituerad går tillbaka till andra kejsardömets Paris, och förevigas i Verdis “La Traviata”. Verklighetens Kameliadam var precis som många av sina medsystrar beroende av sponsorer för att finansiera klänningar, sånglektioner och smycken. Transkriberad till myt blir hon en projektionsyta för manliga fantasier, medan hennes virtuosa röstuppvisningar är som känslomässiga orgasmer.

Till myten hör också idén att smärtan adlar konstnären. Violetta Valéry – “Kameliadamen” – dör i operans slut en plågsam död. När en av 1900-talets mest kända uttolkare av rollen, sångerskan Maria Callas, nyligen porträtterades i en fransk dokumentär som nyligen visades i SVT, menade flera av världens ledande dirigenter och sångare att hennes konstnärskap var större än rivalen Renata Tebaldis. Callas hade ju lidit mer, och det hördes i rösten! Med den attityden uppmuntras kvinnor att ta personliga risker – för konstens skull.

En frilansande manlig sångare som SvD talat med menar att klimatet i svenska operahus blivit bättre efter metoo:

– De som gått över gränsen har fått sig en tankeställare.

Men han påpekar att det alltid finns personer som utnyttjar gråzoner i arbetet. Det gäller lika mycket i samarbetet med homosexuella män, säger han.

Anna Lindal, prefekt för Operahögskolan vid Stockholms konstnärliga högskola, säger att skolan har aktiverats maximalt efter #visjungerut. Kanske mer än andra konstnärliga högskolor.

– Det finns en rädsla i operavärlden som är större än i andra konstarter.

Nu ser hon en möjlighet att skapa ett mer hälsosamt arbetsklimat, bland annat genom att problematisera klichéer som förknippas med operaregi och klassisk sång. Skolan arbetar också med att bryta beroendeförhållandet i mästare–lärling-relationen och jobba mer i team.

På Kungliga Operan har man vässat likabehandlingsplanen och ser nu till att nyanställda och gästande artister får den i handen tillsammans med avtalet innan de kliver in i huset.

Operan har dessutom i vår testat en webbaserad mätning för anonym rapportering av sexuella trakasserier och andra övergrepp. Över hälften av de anställda har dagligen svarat på frågan: har det hänt något idag? Operan har inte hunnit utvärdera resultatet, men HR-chefen medger:

– Det finns saker i vår organisation som vi inte vill ha här. Som gör att man inte kan prestera på topp. Vi måste fortsätta arbeta med vår arbetsmiljö tillsammans med alla som verkar här.

En sångerska som arbetar på Operan tycker att mätningen varit ett bra verktyg, men säger att repertoardiskussionen är lika viktig som arbetet med att förändra arbetsklimatet.

– Vi fortsätter berätta historier där kvinnorna är rekvisita eller bekräftar männens känslor. Det blir en jätteuppförsbacke för en ung kvinna att kräva respekt i sin yrkesroll när hennes rollfigur blir smiskad på rumpan eller nypt i kinden.

Få i branschen tror att metoo innebär slutet för maktmissbruket. De processer som leder fram till att institutionerna tar sitt ansvar försvåras ofta av lojalitetsband och överdriven respekt för konstarten.

– Det handlar inte bara om förövare och offer. Maktförhållandet som ligger i botten kommer man aldrig åt. Det ligger i kulturinstitutionens DNA, säger en institutionschef med en märkbar ton av pessimism.

Det gäller att våga ifrågasätta värdet av en konstart som kräver underkastelse till varje pris. Att fostra självständiga konstnärer som lyckas med att både förvalta traditionen, och ifrågasätta all unken barlast som följer med den. Men också att hålla chefer och ledningsgrupper ansvariga för att förändra arbetsklimatet i en särskilt utsatt bransch. Om inte det är möjligt, lär vi ha flera akter kvar tills Brynhilde gör upp med fadersarvet och spränger hela Valhall i luften.