Beethoven & Beamish med Biss

Recension i SvD 14/12 2018

Beethoven & Beamish med Biss

Genre: Konsert
Medverkande: Jonathan Biss, piano. Sveriges Radios symfoniorkester
Var: Berwaldhallen
Dirigent: Omar Meir Wellber.
Verk: Beethoven Pianokonsert nr 1 C-dur, Sally Beamish ”City Stanzas”, R Strauss ”Ein Heldenleben”

Avgrunden öppnar sig när Biss och Broman briljerar Tre verk, utspridda från upplysningen till vår tid med 100 års mellanrum, berättar en historia om hjälte- och konstnärsmytens förvandling. Det är kontrasterna som ger glödande färg åt konserten med pianisten Jonathan Biss.

Inte undra på att dirigenten Omar Meir Wellber blir tvungen att hämta andan innan han vänder sig om för att ta emot applåder när lågorna i Strauss episka krigsmålning ”Ein Heldenleben” falnat. Det är ett krävande program som Sveriges Radios symfoniorkester presenterar denna vecka – och två briljanta solister. Orkesterns egen konsertmästare Malin Broman och amerikanske pianisten Jonathan Boss bär upp den musikaliska berättarrollen. Men det är Biss Beethovenprojekt som är hjärtat i konserten, beställningen av fem nya pendanger från dagens ledande tonsättare till fem av Beethovens pianokonserter.

Konventionen att låta moderna verk spegla klassiker har sina poänger, även om inflationen i moderna Brandenburg-konserter och nyskrivna Shakespeare-parafraser också kan tolkas som de panikslagna återblickarna hos en civilisation på dödsbädden. ”City stanzas” är den tredje av Sally Beamish pianokonserter och komponerad som svar på Beethovens pianokonsert nr 1 i C-dur. Fortsätt läsa Beethoven & Beamish med Biss

Världens mest kända julsång har en mörk historia

Krönika i SvD 14/12 2018

Stilla natt, heliga natt. Eller borde det kanske heta stormiga natt? Världens mest kända julsång har inspirerat mytbildning som få andra musikstycken. I år fyller den 200 år, och Sofia Nyblom söker sångens rötter i Napoleon-krigens och Tredje rikets Salzburg.

 

När jag besökte Salzburg i slutet av oktober rustade stan för ett jubileumsfirande centrerat kring historien bakom ”Stilla natt”, med pilgrimsvandringar till alla orter knutna till sången och ”Sound of music”-inspirerad musikal. Och trots kitsch-varningen finns ett ärligt uppsåt att skingra myterna. En utställning i museet gestaltar hur sången har kidnappats av mytbildning och politiska syften.

Jag fascinerades av affischen för filmen ”Das unsterbliche Lied” från 1933: en propagandabild där en blond Maria-gestalt kämpar i snöstormen med sitt nyfödda barn i famnen. Filmen är rentvättad från kristna symboler, och har inte mycket gemensamt med julevangeliets judiska flyktingar.

Den dramatiska historiken beskrivs i boken ”Stille Nacht. Das Buch zum Lied” (Hochradner och Neureiter, Puster Verlag, 2018). Alla omtolkningar av Franz Xaver Grubers och Joseph Mohrs julsång ”Stilla natt” tycks gå tillbaka till sångens ursprung i ett fattigt Salzburg, som sekelskiftet 1800 härjats av Napoleons arméer och förlorat självständigheten till Habsburg.

Byprästen Joseph Mohr skrev texten olycksåret 1816. Året före hade vulkanen Tambora i Indonesien fått utbrott, och askmolnet som spreds över världen hade lagt ett lock över atmosfären. Ett år utan solljus innebar missväxt och svält, och den redan höga barnadödligheten satte nya rekord.

När 1818 inföll drabbades Salzburg av en omfattande eldsvåda, och Joseph Mohr måste ha insett behovet av en julsång som fångade tidsandan när han bad kyrkomusikern i byn Oberndorf an Der Salzach, Franz Xaver Gruber, att tonsätta hans juldikt. Bönen om en stilla julnatt och ljus över jorden, som framfördes till gitarrackompanjemang vid krubban, sprang ur ett äkta behov av ro hos traktens saltgruvearbetare och deras familjer.

Så djupt berörde sången, att den fick fötter med handelsresande som handskmakarfamiljen Strasser från Tyrolen. De gjorde nämligen succé när de passade på att sjunga ”Stilla natt” vid marknaden i Leipzig på juldagen 1832. Men när sången dök upp i en volym folksånger från Tyrolen vaknade tonsättaren Franz Gruber till, och lät förstå att han var en av upphovsmännen – och att sången skrivits i närheten av Salzburg. Tyska emigranter tog den med sig till USA, and the rest is history. Men vilken historia?

I Tredje riket fanns å andra sidan ingen plats för det kristna budskapet.

”Stilla natt” har å ena sidan blivit symbol för det kommersialiserade julfirande som växte fram under den här tiden. ”Stilla natt, sorgliga natt…” inleds den satiriska text som spreds i arbetarrörelsens Tyskland på 1870-talet. Den betonade kontrasterna mellan borgerlighetens välstånd och de fattigas brist på bröd, och längtan efter räddning. ”Hast du Brot mitgebracht?” – har du tagit med dig bröd hem, pappa? – heter det i en vers, där refrängen handlar om att far är arbetslös.

I Tredje riket fanns å andra sidan ingen plats för det kristna budskapet, eftersom Hitler tagit på sig rollen som den tysktalande världens frälsare, Jesusbarnet fick heta ”Ljusbarn” (Lichtkind) och ”Moder Tyskland” ersatte Madonnan. I den nationalsocialistiska ideologin var det den tyska familjen som var helig, och hellre än att lyfta flyktingtematiken ville man se julen som en fornnordisk ljusfest. I en av de omskrivna versionerna rimmar ”Stille Nacht” på ordet ”macht”: istället för herdarna vakar självaste rikskanslern Hitler i natten, och leder sitt folk mot ära och makt.

Men ödesvintern 1942 är det märkligt nog just originalversionen av ”Stilla natt” som de tyska soldaterna skrålar i julaftonens radiosändning från fronten. Problemet är bara att det hela är propaganda: sändningen är fake news – inspelad i studio.

När kriget tar slut är cirkeln sluten: då utnyttjas ”Stilla natt” som en kristen fredsfackla för att putsa upp bilden av ett demokratiskt sinnat Österrike, med gosskören Wiener Sängerknaben som ambassadörer. Och visst är det så vi uppfattar den i dag …

Nobelkonsert som befäster ritualerna

Genre: Konsert
Medverkande: Lisa Batiashvili, violin. Kungliga Filharmoniska orkestern
Var: Konserthuset
Dirigent: Karina Cannelakis.
Verk: A-S Söderqvist ”Movements”; P Tjajkovskij Violinkonsert samt Symfoni nr 4

Mer samtid och färre klassiska standardverk på Nobelkonserten. Det önskar sig SvD:s Sofia Nyblom som likväl njuter av den georgiska violinisten Lisa Batiashvilis konstnärliga patos och dirigenten Karina Cannellakis karisma.

Ritualer har sin oavvisliga fascination, inte minst för att formens stränghet ger relief åt avvikelserna. Det gäller förstås även den årliga Nobelprisutdelningen och dess upptakt, Nobelpriskonserten. För sedan detta tillägg till festligheterna uppstod år 2005 kan jag inte påminna mig att man en enda gång utmanat världens intelligentaste hjärnor genom att låta deras tankar dansa till musik från vår egen tid. Eller, till musik av en kvinna, ledd av en kvinna. Och vilket bättre tillfälle att bryta rutinen än detta år, då priset till den litterära berättarkonsten frusit inne på grund av en man.

Allra modigast hade förstås varit att beställa helt ny musik. Och någon dag vore det förlösande att höra en Nobelkantat tillägnad dramat kring kvällens enda närvarande ledamot från Svenska Akademien: Sara Danius, som iklädd leopardmönstrad paljettkaftan och platåskor uppbär exildrottningens stolthet och smärta.

Vid årets Nobelpriskonsert gör man det näst bästa och väljer ett relativt nyskrivet stycke. Jazzmusikern Ann-Sofi Söderqvists ”Movements” får slå upp dörrarna till 2000-talet. Det är ett attraktivt men okontroversiellt verk med stänk av symfonisk jazz, som får ett ljummet mottagande. Titeln syftar på flyktingkrisen och vår tids folkrörelser, och den ödesmättade trumpetfanfaren i inledningen slår en elegant båge till den snarlika inledningen till kvällens avslutande verk, Peter Tjajkovskijs Symfoni nr 4.

När solisten, georgiska violinisten Lisa Batiashvili gör entré för att spela ett av standardverken i repertoaren, Tjajkovskijs Violinkonsert, är jag nog inte ensam om att önska att man låtit dörren till 2000-talet stå öppen. Valet att para Söderqvist med inte mindre än två verk av Tjajkovskij framstår som märklig inte minst av praktiska skäl. Att döma av applåderna som bryter av mellan snart sagt varje sats i både violinkonserten och symfonin skulle en modern, genomkomponerad konsert vara lättare för en ovan publik att ta till sig än den tredelade klassiska formen.

Men framförallt handlar det förstås om tematiken. Det vore mycket mer meningsfullt att få höra Anders Hillborgs bluesigt-orientaliska Violinkonsert, som Batiashvili uruppförde här så sent som 2016. Ett verk vars rapsodiska sorgesång och arabiska sväng tydligare speglar den existentiella förvirringen hos både migranter och populister. Trots invändningarna är det förstås ljuvligt att se Lisa Batiashvili i en flödande poetisk, och bitvis euforisk, gestaltning av Tjajkovskijs konsert.

I extranumret kopplar dock Lisa Batiashvili sitt konstnärliga patos till sitt civilkurage. För Hillborg finns faktiskt med på ett hörn, i ett svävande arrangemang av J S Bachs melankoliska koral ”Ich rufe zu dir, Herr Jesu Christ”. Lisa Batiashvili samlar stråkarna i orkestern omkring sig, och tillsammans med Karina Canellakis leder hon ensemblen i ett lågmält men klart formulerat rop på hjälp, som borde höras ända till världens ledare i Katowice.

Märkligt nog känns ödmjukheten inför livsvillkoren hos Bach denna kväll modernare än svängningarna mellan optimism och desperation i Tjajkovskijs temperament. För det är som om romantikens krav på självförverkligande blivit motorn bakom den skenande teknologiska utveckling vars ödesdigra konsekvenser några av årets Nobelpristagare försökt få bukt med.

Kanske är det en sådan tanke som ligger bakom dirigenten, karismatiska Karina Cannellakis, initiativ att hålla tal till pristagarna och publiken. Hon pekar på musikens förmåga att bygga gemenskap och överbrygga skillnader, innan hon slår in Kungliga Filharmonikerna i en distinkt och dansant tolkning av Tjajkovskijs symfoni som inspirerar till stående ovationer. Så föds ännu en variation på riten.

Föreningen svenska tonsättare 100 år Jubileum som tonsätter vårt tillstånd

Genre: Konsert
Medverkande: Stockholms Saxofonkvartett, Kammarensemblen, S:t Jacobs Vokalensemble, Malvakvartetten
Var: Kungliga Musikhögskolan
Musik: K Rehnqvist ”Anrop – Inrop – Utrop”, A Hultqvist ”Disembodied”, J S Bohlin ”Eclectic”, K Lindgren ”Humming” m fl verk. Dirigenter: Michael Bartosch, Mikael Wedar
Så var själva jubileumsaftonen kommen för hundraårsdagen av instiftandet av svenska tonsättarföreningen. Så hur mår Sverige, om man lyssnar på svensk musik? Att döma av den rena energin i antalet uruppföranden 2018 är landet vid god hälsa, och jubileumskvällen erbjöd en mosaik av röster, med start i Stockholms Saxofonkvartetts 38-hövdade invigningsfanfar (ett kollektivt verk) och nattlig final med elektronmusik i Klangkupolen.

För det är ett viktigt jubileum: berättelsen om hur fyra fattiga tonsättare – Ture Rangström, Kurt Atterberg, Natanael Berg och Oskar Lindberg – börjar prata ihop sig om att värna den egna rösten i konkurrens med de tyska tonsättarna, löper parallellt med kampen om allmän rösträtt. När föreningen instiftades 1918 var medlemmarna 34 – idag är de 400. Intressant nog tog det hundra år för jämställdheten att nå ett genombrott på musikfronten.

Just därför en fin gest att låta ett verk av Sveriges första kvinnliga professor i komposition, Karin Rehnqvist, omfamna de inledande verken i Kammarensemblens framförande. I hennes ritualistiskt tredelade ”Anrop – Inrop – Utrop” slår ornamenterade slingor ut i blom, i vars doft Anders Hultqvists glest orkestrerade ”Disembodied” breder ut sig, en pointillistisk studie som väcker frågor kring sökandet efter mening. Sten Melins kontrastrika ”Keep the change” mynnar ut i desperat klockringning, innan en sista blomsterslinga signerad Rehnqvist bekräftar att livet faktiskt är möjligt.

Här avlöstes Kammarensemblen av S:t Jakobs vokalensemble, som räckte fram ett spretigt knippe sånger till födelsedagsbarnet: anarkistiska ”Rondes” av Folke Rabe, klangsköna ”Let him kiss me” av Sven-David Sandström och vackra ”Troget och milt” ur Ingvar Lidholms opera ”Ett drömspel”.

Kvällens andra jubileumskonsert delades av Stockholms Saxofonkvartett och Malvakvartetten. Uruppförandet av Jonas S Bohlins kvartett ”Eclectic” erbjöd en klangskön oas medan Kajsa Lindgrens elektroniska verk ”Hummings” förvandlade Kungasalen till en kammare av nynnande röster.

En tanke dröjer sig kvar när nynnandet dör bort: kvällens fokus på tillståndsbeskrivande musik, och avsaknaden av ett tydligt driv framåt kan tolkas som ensamhet i välfärdsstaten, sökandet efter en ny, meningsskapande berättelse. Kanske står den att finna i en svårförutsägbar framtid.

Poetiska urladdningar i andaktsfull konsertkväll

Recension i SvD 29/11 2018
Genre: Konsert
Medverkande: Amalie Stahlheim, cello; Kungliga Filharmoniska orkestern
Var: Konserthuset
Musik: A Borodin ”Polovtskiska danser”, T Broström Cellokonsert, P Tjajkovskij Symfoni nr 1. Dirigent: Stanislav Kochanovsky

Två lysande musikaliska begåvningar delar scen med Kungliga Filharmoniska orkestern denna vecka. Stämningen är andaktsfull när solistpristagaren och cellisten Amalie Stahlheim besjälar Tobias Broströms cellokonsert under Stanislav Kochanovskys ledning.

Förutsättningarna på den internationella konsertarenan är ju en sorts dans på slak lina: man möts, musicerar tillsammans ett par dagar och skiljs efter en musikalisk urladdning. Men just den här kvällen bidrar dirigenten Stanislav Kochanovsky och mottagaren av Kungliga Musikaliska akademiens solistpris Amalie Stahlheim till att skapa ren poesi tillsammans med Kungliga filharmoniska orkestern.
Tobias Broströms cellokonsert är en viktig anledning: ett verk fullt av mystisk suggestion, där cellostämman besvärjs fram ur skuggorna av en accelererande pendelrörelse i orkestern, för att leda en dans av minimalistiskt pulserande skönhet. Trots målande gester ges inget utrymme för konventionell virtuositet. Istället kräver cellistens utlämnande berättelse att vi verkligen lyssnar, innan hon försvinner spårlöst in i skuggorna igen. En berättelse som kräver en karismatisk solist med den mogna, vackra klang som Amalie Stahlheim besitter – och Mats Rondin, för vilken stycket skrevs 2011. Ibland är det så förföriskt vackert att man blir misstänksam: som att höra fågelsången på Malibu Beach strax innan eldstormens trumpeter raserar allt.

Många års erfarenhet från S:t Petersburgs båda operahus och ledande ryska symfoniorkestrar har berett marken för den sympatiske Stanivslav Kochanovskys internationella karriär, och han leder just nu föreställningarna av just ”Furst Igor” på Holländska nationaloperan. Kvällens konsertöppnare, Aleksander Borodins ”Polovtsiska danser” ur operan ”Furst Igor”, är därför en given succé med Kochanovsky på podiet. Men historieskrivningen bakom verket är minerad mark, och en av förklaringarna till dagens konflikt i Ukraina.

”Furst Igor” bygger nämligen på ”Igorkvädet”, den kontroversiella rusiska grundarmyten om den första storhertigen i 1000-talets Kiev. Det är därför svårt att skaka av sig känslan att Borodin tillgripit ryska nationalistiska klichéer för att demonisera det tatariska nomadfolket, polovtserna (släktingar till de idag förföljda krimtatarerna). Ryssarna skildras som auktoritära seriehjältar som klipper till ”fienden” i baktakt, medan de sofistikerade polovtserna framställs som aningslöst dansande orientaler.

Här släpper Kochanovsky taktpinnen, låter händerna forma detaljerna i ett jämnt musikaliskt flöde.

Tur då att Pjotr Tjajkovskijs första symfoni påminner om att kompositören bakom ”Eugen Onegin” inte gärna föll för stereotyper, utan snarare förvaltade en sällsynt melodisk begåvning med inspiration både hos Mozart och den folkliga arvet från både rysk och ukrainsk mark. Här släpper Kochanovsky taktpinnen, låter händerna forma detaljerna i ett jämnt musikaliskt flöde. Symfonin har underrubriken ”Vinterdrömmar”, men är vinterlik enbart i bemärkelsen klassicistiskt stram. Den avslutande fugan påminner om att Tsarrysslands störste kompositör hade örat och blicken fäst västerut, samtidigt som han skildrade det vemodiga ryska landskapet.

Nästa gång vore det intressant att höra någon av de starka samtida ryska rösterna som pendang till Broström. Trots denna anmärkning var det en ovanligt fin kväll i Konserthuset.

När går europeiskt kulturutbyte över i ren propaganda?

Kommentar i SvD 29/11

Ska en ungersk stad få det prestigefyllda uppdraget att agera kulturhuvudstad år 2023 – eller ska man i stället ställa in projektet det året? Den ungerske premiärministern Viktor Orbáns uppenbara ointresse av att föra en kulturell dialog med andra länder, får den EU-kommitté som fäller avgörandet att tveka. Om drygt två veckor tas beslutet.

en värld där populister sitter i regeringsställning i ett växande antal länder, tvingas internationellt verksamma kulturproducenter och -diplomater in i en allt trängre verksamhetssfär. Trump-kampanjens devis ”Make America great again” i kombination med en växande anti-Europa-kampanj bidrar till upplevelsen av att president Vacláv Hávels varning besannats: ”EU kan falla i dårars och demagogers händer”.

När sammanslutningen av europeiska kulturinstitut (EUNIC) i slutet av förra veckan bjöd in olika kulturaktörer till konferens i Stockholm på temat ”Cultural diplomacy in the age of populism”, citerades den tjeckiske dramatikern och presidenten Václav Hávels profetiska tal som han höll utanför Europaparlamentet 1994. Konflikten mellan goda intentioner och en problematisk politisk agenda blev smärtsamt tydlig. För var går gränsen mellan diplomati och propaganda – och när förvandlas projektet ”nation branding” till ren nationalism?

När den nationalistiska Orbán-regimen skickar ut ungerska nationaloperan på en världsturné uppfattas detta av liberalt sinnade européer som ett propagandaprojekt: ”Make Hungary great again”. Men hur ska man i så fall rubricera Sveriges iver att utnyttja framgångarna med Amanda Kernells ”Sameblod” för att marknadsföra Sverigebilden internationellt?

Samiska queer-aktivisten och poeten Timimie Märak representerar de konstnärer som ser sin konst kidnappad av politiska syften. Hon tvekar inte att under en paneldebatt benämna varje försök att presentera samisk kultur under svensk flagg som kulturimperialism, så länge det samiska folkets rättigheter inte tillgodoses. ”Hur ska man då uppnå en respektfull presentation av samisk konst?” frågar sig Stefan Ingvarsson, Sveriges kulturråd i Ryssland och besvarar själv frågan genom att ifrågasätta sättet att marknadsföra Sverigebilden internationellt.

Flera kulturråd vittnar likt honom om komplexiteten i att å ena sidan verka för en ärlig kulturell dialog, och å andra sidan hantera och bemöta populistisk propaganda i mottagarlandet. Sverigedemokraternas framgångar manar till självrannsakan både kring intoleranta karaktärsdrag i den svenska självbilden och kring ”Sverigefrämjandet”. Konsekvensen blir att man söker utbyten som inbjuder till identifikation, snarare än att framhäva svensk förträfflighet: i USA en satsning på Ola Larsmos emigrantroman ”Swede Hollow”, medan man i Ryssland bjudit in serietecknare i Malmö respektive Kazan – två städer med stor muslimsk befolkning – för att skildra muslimsk vardag i serieformat.

Storbritannien har på grund av brexit diskvalificerat sig självt, och den andra kandidaten, Ungern, framstår som ett problematiskt val av demokratiska skäl.

Den tydligaste konflikten på konferensen handlar ändå om ”Europa-branding”. Om drygt två veckor, den 14 december, ställs urvalskommittén för Europas kulturhuvudstad inför ett dilemma när man ska utse två kandidater till år 2023. Storbritannien har på grund av brexit diskvalificerat sig självt, och den andra kandidaten, Ungern, framstår som ett problematiskt val av demokratiska skäl.

Ulrich Fuchs, som leder kommitténs arbete, är uppriktigt bekymrad. Kan EU med gott samvete ge det prestigefyllda kulturhuvudstadsuppdraget åt ett land som Fuchs beskriver som neo-fascistiskt – ett land som bryter mot europeiska värderingar? Victor Orbán är uppenbart ointresserad av att öppna för dialog med andra länders kulturer. Valet mellan att ge Ungern uppdraget, eller att låta bli att utse en kulturhuvudstad år 2023 framstår som en ödesfråga, som kan definiera riktningen för den europeiska kulturella diplomatin under lång tid framöver.

”Man ska undvika att slösa andra människors tid”

Intervju i SVD Söndag 18/11 2018

Den skotska tonsättaren Thea Musgrave har beskrivit världen med ett upproriskt temperament och ett romantiskt tonspråk, i ett stort antal symfoniska verk och tio helaftonsoperor. Konserthusets tonsättarfestival portätterar hennes livsverk. Sofia Nyblom träffade henne i London.

”Är det alright om jag är flicka?”Den unga Thea Musgrave svarade med karakteristisk humor när en brittisk kollega på 1960-talet ville värva henne som lärare, och utgick från att hon var man. Idag viftar hon bort frågan om hennes kön någonsin varit ett hinder.

– Man måste lära sig hantverket, det är lika för alla.

Men med en karriär som utspelat sig på två kontinenter kan hon se skillnader.

– Det var inget problem i London, säger hon först om de viktiga efterkrigsåren.

– Mina vänner var alla tonsättare, några av dem kvinnor – Elisabeth Luytens, Elisabeth Maconchey… Det var när jag kom till USA som de var så fruktansvärt gammaldags! Men det har blivit bättre sen dess.

I USA var de så fruktansvärt gammaldags!

Thea Musgrave har utnyttjat sitt temperament och bitvis romantiskt klingande tonspråk för att beskriva världen i ett stort antal symfoniska verk och tio helaftonsoperor.

Vi möts en glödhet dag i augusti i London. BBC Symphony Orchestra repeterar hennes tondikt ”Phoenix Rising”, som handlar om kreativ förnyelse. Det slår gnistor om den rytmiskt sprudlande musiken, som ska uppföras vid Proms-festivalen i Royal Albert Hall för att fira den 90-åriga Musgraves vitalitet.

När vi träffas vill Thea Musgrave hellre prata om sin opera om Mary Stuart, den skotska regenten som blev halshuggen 1567 på sin politiska rival och syster, drottning Elisabeth I:s order. Thea Musgrave dirigerade själv den amerikanska premiären i San Francisco 1977, men hon tycker att ”Mary Queen of Scots” fallit i glömska.

– Det är en helt annan story än Gaetano Donizetti tar upp i sin 1800-talsopera. Den handlar om hur hon överger sin son James, som när han klev upp på tronen enade Skottland och England. Det är en intressant berättelse. Nu pratar de dessutom om att lösa upp Unionen!

Hon höjer på ögonbrynen vid tanken på hur den skotska självständighetsrörelsen fått bränsle av brexit-förhandlingarna. Det är inte lätt att förstå sig på politiken i hemlandet, för den som likt Musgrave flyttat tvärs över Atlanten för 34 år sedan.

Thea Musgrave och hennes man, dirigenten och altviolinisten Peter Mark, har flugit från hemmet i New York för konserter i London och Edinburgh när vi träffas. Och det var i Edinburgh som allting började för Thea Musgrave. 1947 studerade hon vid universitetet och fick jobb som konsertvärd vid den nystartade festivalen.

Det hängde blommor på pålarna som höll upp elledningarna. Vi var så glada att kriget var över

– Edinburgh hade spårvagnar på den tiden, och det hängde blommor på pålarna som höll upp elledningarna. Vi var så glada att kriget var över.

Musgrave utbildade sig till pianist och dirigent, och i mötet med den legendariska pedagogen Nadia Boulanger vid Paris-konservatoriet och hennes ”cours d’accompagnement” lärde hon sig det minutiösa kompositionshantverket.

Samtidigt som den klassiska formen bildar ramen för Thea Musgraves musik, så utforskar hon friheten inom ramarna. En upproriskhet som går igen i valet av berättelser, och sättet att orkestrera.

– Det började med en dröm. Jag hade just börjat dirigera mina egna verk när jag drömde att en av musikerna i orkestern ställde sig upp och trotsade mig.

Hon vaknade med ett gapskratt, och omsatte genast sin dröm i beställningen av ett nytt orkesterverk. I konserten för orkester 1967 ställde sig soloklarinettisten upp och ledde ett musikaliskt myteri mot dirigenten.

– Jag är övertygad om att musikerna spelar bättre om de står upp, säger Thea Musgrave.

På senare år har hon tvingats ge upp dirigerandet. Hörseln är inte längre på topp.

Jag hör inte tonerna längre. A pain in the ass is what it is!

– Mina öron är helt knasiga, jag hör inte tonerna längre. A pain in the ass is what it is!

Hon garvar högt och osentimentalt.

Vid sidan om sina ”dramatiskt abstrakta” verk, där musikerna kuppar mot det auktoritära dirigentbegreppet, har Thea Musgrave låtit sin kärlek till måleri och grekisk mytologi inspirera en rad verk som hon kallar ”dramatiskt programmatiska”. Också här är soloinstrumentalisterna karaktärer i ett drama. William Turners smultna landskap, Edward Hoppers ödsliga New York-bilder, och några målningar från Metropolitan-museet i New York har alla blivit musik tack vare Thea Musgraves målarpensel.

– Det är inte alla målningar som passar, jag har bara valt dom där jag känner att musiken kan svara på bilden.

Thea Musgraves man Peter Mark tog på 1970-talet över ledningen för Virginia Opera i USA, som uruppförde hennes opera om Harriet Tubman, även kallad ”Black Moses”: kvinnan som räddade flera hundra svarta från slaveriet i sydstaterna via den underjordiska järnvägen innan Abraham Lincoln förenade Nord- och sydstaterna.

–Jag hörde alla dessa fantastiska svarta sångare i Gershwins ”Porgy and Bess”, som min man satte upp. Vi passerade Harriet Tubmans gård en dag, och jag tänkte – varför har ingen skrivit en opera om henne?

Veckan före Tonsättarfestivalen i Stockholm ges kammarversionen av operan av Utopia Opera i New York.

Under vårt samtal återkommer jag några gånger till frågan om hur hennes komponerande påverkats av flytten till USA. För visst har både Charles Ives humor, Aaron Coplands enkelhet och den svarta bluesen stänkt färg i hennes partitur. Men Thea Musgrave förblir skotska i själ och hjärta.

– Platsen där man växer upp som barn förblir en bas, en grund för hela livet.

Men sin skotska dialekt har hon slipat ner, och hon dricker vare sig te eller whisky. Däremot bekänner hon färg när hon börjar prata om vädret.

– Vad har man på sig i Sverige november? Är det väldigt kallt? frågar hon intresserat. Jag tipsar att hon nog kan använda samma garderob som hon gör i Skottland.

Hon konstaterar att hennes praktiska inställning är en typiskt skotsk egenskap.

– Man ska inte krångla till saker, och undvika att slösa bort andra människors tid. 

 

5 Thea Musgrave-favoriter som spelas under festivalen

TURBULENT LANDSCAPES (22 och 24/11)

Thea Musgraves favoritkonstnär William Turners impressionistiska havsbilder är omsatta i sex skummande tablåer. Skepp går i kvav och sjöodjur sticker upp nosen ur en ocean myllrande av musikaliska idéer.

Ibland flyter ett citat förbi: Dies irae, ur den latinska dödsmässan, svarar på den ylande hunden i en av bilderna;  en fras ur Mendelssohns havsmusik i ”Hebriderna”.

”Gissa vilket instrument jag valde för sjöodjuret? Jo, tuban!” säger Thea Musgrave med glimten i ögat.

NIGHT WINDOWS (22/11 )

När hon flanerar i New York spanar Thea Musgrave gärna in genom fönstren, in i främmande människors liv, precis som konstnären Edward Hopper gjorde i sina bilder. På Tonsättarfestivalen uruppförs den orkestrerade versionen av sviten ”Night windows”, sex melankoliska stämningsbilder med solooboen i huvudrollen, som är inspirerade av Hoppers målning med samma namn. Oboisten Nicolas Daniels, som verket skrevs för, är också solist i orkesterverket ”Helios”.

THE SEASONS (22 och 24/11)

Konstälskaren Thea Musgrave har byggt orkestersviten ”Årstider” på målningar från Metropolitan Museum of Art, som metafor för olika faser i den mänskliga existensen. Picassos ”The end of the road”, Emanuel Leutze ”George Washington Crossing the frozen Delaware” och van Goghs ”Såningsmannen” har gett färg åt musikaliska fresker om liv och död, tyranni och demokrati. Den livliga satsen ”Sommaren”  kretsar kring amerikanska och franska nationaldagen. Här korsas ”Marseljäsen” med ”The Star-spangled banner” – och mitt i alltihop gal göken.

SONGS FOR A WINTER’S EVENING (23/11)

”Jag ville beskriva en kvinnas liv, från den första flörten till upplevelsen av att bli bedragen – med avslutning i den mogna kvinnans livslånga kärlek”, säger Thea Musgrave.

Sångerna bygger på dikter av Robert Burns, Skottlands nationalskald från början av 1800-talet, och skotska folkmelodier. Hemligheten med Burns är att han skrev dikter för att bevara de skotska melodierna – inte tvärtom.

”Problemet är att vissa av melodierna var skrivna för violin, men hade skrivits om för att bli lättare att sjunga. Jag gick tillbaka till originalmelodierna”, berättar Musgrave.

HELIOS (24/11)

Helios är solens gud i den grekiska mytologin, och stycket beskriver hur han glider upp på himlavalvet med sin vagn och sedan dalar ner igen i slutet av dagen. Verket skrevs för oboisten Nicolas Daniels, och sin vana trogen ger Thea Musgrave honom titelrollen: han står i mitten, flankerad av träblåsarna, trumpeten och hornen i en V-formation, och får dem att resa sig och tackla stormen som blåser upp.

”När stycket uruppfördes på Orkney bar Nick en knallröd Nehru-jacka. Ingen tvekan om att han var solguden!”