Musiken håller drömmen om fred levande i Ravenna

Recension i SvD

Ravenna-festivalen

Drömmen kan förvandla människan – och verkligheten – till det bättre. Den tron hålls levande i italienska Ravenna. SvD:s Sofia Nyblom besökte festivalen som grundats av Cristina och Riccardo Muti. I år handlar budskapet om humanism.

Ravenna

Genre: Festival
Var: San Vitale-basilikan, Pala di Andrè, Antico Porto di Classe m fl arenor i Ravenna.

Musik: G Verdi ”Macbeth”; ”Que bom” (Bollani), ”Tre fedi”, musik från tre religiösa trosrikningar. Medverkande: Riccardo Muti, Orkester från Maggio Fioretino Musicale, Stefano Bollani, Patrizia Bovi, Ute Lemper m fl.

 

Vi cyklar i den italienska middagshettan genom den doftande pinetan – pinjeskogen några kilometer utanför Ravenna. Någonstans på andra sidan de lutande trädstammarna, med sina girlanger av murgröna, finns det turkosa Adriatiska havet. Målet är Dantes skog, pinjelunden där den italienske poeten ska ha mediterat över sista delen ”Den gudomliga komedin”.”Snart framme”! ropar vår guide medan cikadorna skriksjunger i olika taktarter och tonhöjd: all’italiana.

Men det är fler än cikadorna som sjunger i Ravenna. Den ambitiösa Ravenna-festivalen utspelar sig under nästan två sommarmånader i både kyrkor och sportpalats, och samlar i år ett knippe stjärnor under ett tvärkonstnärligt tema som famnar drömmen: “We have a dream”.

Drömmen, den står grundaren Cristina Muti och hennes man, dirigenten Riccardo Muti för, och är lika mångfacetterad som Ravennas berömda mosaiker. Cristina Muti är uppvuxen här, och paret bor i Ravenna sedan över 30 år tillbaka – lika länge som festivalen existerat.

Drömmen i årets festivaltema handlar både om Martin Luther Kings budskap, och om humanism. Kanske också om devisen som någon sprejat på en betongmur i staden: “Ravenna è anti-fascista” – Ravenna är anti-fascistiskt – vilken springer lika mycket ur stadens roll som partisanfäste under nazisternas invasion, som ur stoltheten över att toppa Italiens flyktingmottagande under en högerpopulistisk regering.

“Non sono politico – sono italico,” skriver Muti i sin självbiografi, och förklarar vad han menar när jag träffar honom i logen på Teatro Dante Alighieri: “Jag är inte politisk, inte nationalist” – här höjer han på ögonbrynen – “det har inte med överlägsenhet eller ras att göra, men jag är stolt över att vara italienare, över operan som ju är född i Italien – privilegiet att komma från Dantes och Rafaels land, och över att vara uppfödd på olivolja. Olivkvisten är ju också, som alla vet, en fredssymbol,” påpekar han, och rösten blir varm av entusiasm. “När Jesus trädde in i Jerusalem, hade han olivkvistar i händerna”.

En kväll kliver jag in i dunklet i San Vitale, och möts av tre kvinnoröster som besjunger tre olika religiösa traditioner. I koret blickar en allsmäktig Jesus ner från sitt turkosblå jordklot, omgiven av bevingade serafer i tyst extas. Kvinnornas röster flätas samman i böner hämtade ur den sufiska, judisk-sefardiska, arabiska eller medeltida katolska liturgin och flödar ut med cikadornas ackompanjemang i italienska natten. Françoise Atlan ackompanjerar sig själv med handtrumma. Patrizia Bovi sjunger medeltida hymner till harpa, och libanesiska Fadia Tomb El-Hage sluter ögonen i en bön ur Koranen.

Väggarna i den bysantinska San Vitale-basilikan glöder av nyväckt tro och storslagna drömmar. Vita liljor och knallblå påfåglar utströdda på smaragdgröna ängar, hoppande delfiner, processioner av vitklädda helgon tittar ner på mig med stora, mandelformade ögon från sitt guldgnistrande paradis. Det är så vackert att jag vill gråta. Samma känsla överrumplar mig i de andra kyrkor som vittnar om epoken där Bysans föddes ur Romarrikets spillror, kring 500-talet efter Kristus, här i Ravenna.

Det är som att bevittna hur världen liksom stannar upp, knakar litegrann, och plötsligt, överraskande, byter riktning. På en av dessa mosaiker syns fyrarna som en gång signalerade inloppet för handelsfartygen från Libyen, Konstantinopel och Alexandria till Västromerska rikets och en Bysantiums viktigaste hamnar i början av vår tideräkning. Samma vägar över havet som Frontex-fartygen och de dödsföraktande migranterna, i betydligt bräckligare fartyg, tar i dag.

Kan konsten vara sådana fyrar för mänskligheten, som de som en gång vaktade hamnmynningen här i Ravenna? För Riccardo Mutis del har Ravenna-festivalen bland annat kommit att bli plattformen för ett utbyte i fredens tecken som började i Sarajevo, och i år ledde först till en konsert där hans egen ungdomsorkester mötte ukrainska musiker framför Sofia-katedralen i systerstaden Kiev, sedan till en gemensam, känslomättad konsert här i det besjälade Ravenna.

Drömmens och visionens förmåga att förvandla människan, och förvandla verkligheten, slår tydligt an i årets festival.

Lika mycket när jazzpianisten Stefano Bollani låter Rossinis bubblande temperament möta brasiliansk saudade, under en kväll där fragment av Gershwin, Debussy och Jobím singlar genom luften som bollarna i en VM-final, som när jazz- och kabarésångerskan Ute Lemper gestaltar amerikansk glamour och motstånd i närbelägna staden Forlí. Det får en särskild innebörd att sjunga den anti-rasistiska Billie Holiday-låten “Strange fruit” på Lempers sensuellt provokativa sätt, bara några dagar efter att regionen skakats av hatbrott på öppen gata mot svarta migranter.

Muti

I festivalens klimax leder Riccardo Muti Verdis opera “Macbeth” i ett framförande som trots sitt konsertanta format är både sprudlande teatralt, och innerligt i sin vädjan om mänsklighet och nåd. Själv har jag alltid funnit “Macbeth” för skruvad och bisarr. Men med Mutis lugna handlag på pulten framstår den korrupte kungen av Skottland och hans skrupelfria maka –- blodfullt tolkade av Luca Salsi och Vittoria Yeo – som skrämmande trovärdiga, och Verdis skildring av drömmen som blir mardröm tycks hålla upp en spegel mot aktuella politiska intriger. Vem äter upp vem när Trump möter Putin? Vem håller emot i Bryssel när Italiens inrikesminister Matteo Salvini skyddar den italienska gränsen med ett patriotiskt stridsrop på “Italien först: Viva Italia”?

Under pinjernas skugga vill man drömma som Dante, och sätta sin tilltro till hoppet att Birnhams skog, som i Verdis opera, ska flytta sig; att maktens korrupta män ska möta sitt inferno, och glida ner i historiens fallucka till tonerna av en grandios kör svällande av patos och mänsklig längtan.

Folkmusik får nationalister att nå ut till breda massan

Lions of the North. Sounds of the new Nordic radical nationalism.

Recension i Svenska Dagbladet 11 juli 2018

En amerikansk judisk forskare blev vän med högerextrema och nationalister, och såg hur de mobiliseras kring folkmusik – för att man når ut till fler med det än med vit makt-musik.

år har kulturen kommit att bli en valfråga som väcker engagemang i alla politiska läger. Å ena sidan hävdas allt oftare att den socialdemokratiska kulturpolitiken instrumentaliserat konstnärliga och musikaliska uttryck. Å andra sidan har vi SD och deras kopplingar till det svenska kulturarvet och den folkliga svenska kulturen.

Vad är egentligen svensk kultur, vem tillhör den och hur ska den bevaras? Vem äger Evert Taube, “Den blomstertid nu kommer”, eller koltrasten som sitter i det gamla torpets syrenhäck och sjunger för full hals?

I sådana tider är det uppfriskande, för att inte säga livsviktigt, med den blick utifrån som musiketnologen Benjamin Teitelbaum, forskare i i Nordenstudier och internationella relationer vid Colorado-universitetet,
bidrar med i sin gedigna forskningsstudie “Lions of the North. Sounds of the new Nordic nationalism”.

Som utomstående vågar han utmana den svenska självbilden, trots att hans slutsatser gång efter annan kidnappats av det politiska spelet. Teitelbaum skrev ett par ledarartiklar i New York Times i samband med SD:s inträde i riksdagen 2014 och flyktingkrisen 2015, där han kritiserade osynliggörandet av migrationsfrågan i den svenska debatten och utfrysningen av SD.

Hans poäng var att strategiska felsteg från det politiska etablissemanget drivit olika nationalistiska grupperingar i armarna på varandra. Slutsatserna bottnade i ett par decenniers forskning i den nya nordiska nationalismens kulturella uttryck.

Benjamin Teitelbaum, som själv studerat nyckelharpa vid Kungliga Musikhögskolan, halkade in på området genom sin egen entusiasm för svensk folkmusik och vikingarock. Det inledande kapitlet i “Lions of the North” beskriver hur han som ung, politiskt naiv student hamnade på en festival och upptäckte att han hade sällskap med svenska högerextrema nationalister och skinheads.

Där och då inledde han en etnologiskt vinklad undersökning som skulle komma att följa så vitt skilda fenomen som Sverigedemokraternas sökande efter rötter i den svenska bondekulturen, och massmördaren Anders Behring Breiviks uttalade inspiration från en nationalistisk aktivist som svenska Saga. En inte helt oproblematiskt sysselsättning för en amerikansk jude, som enligt egen utsago attackerats på en del antisemitiska, nationalistiska sajter för påstådd infiltration.

Berättelsen är som en mörk skuggbild av liberala trender och debatter.

Teitelbaums arbete är inte heller okontroversiellt, vilket han är den förste att framhålla. Forskningsmetodiken, i etnologiska termer kallad “deep hanging out”, går ut på att forskaren bygger vänskapsband med sina studieobjekt – i det här fallet med ledande personer i nationalistiska, identitära och högerextrema kretsar – för att förstå deras motivation utan att värdera. En process som fört Teitelbaum till detaljerade barndomsberättelser, men också skildringar av hur upplevda kränkningar och utanförskap lett till politiska ställningstaganden.

Berättelsen är som en mörk skuggbild av liberala trender och debatter. Feminismen kommer således till nationalistiska kretsar vid 1990-talets slut i form av kvinnliga röster vars roll blir den arketypiska gråterskans: att, likt svenska Saga, sörja den vita rasens och nationalisternas utanförskap. I intervjun med Saga beskriver sångerskan hur ett par obehagliga incidenter med invandrare, med enligt henne obetydlig rättslig påföljd, fått henne att välja musiken som terapi.

Teitelbaum utforskar nationalismens historiska rötter för att förstå vad Mattias Karlsson (SD) och Nya Tiders Vávra Suk menar när de talar om folkmusik som “positiv aktivism”. Han djupintervjuar såväl nationalistiska frontfigurer som riksspelemannen och numera avhoppade SD:politikern Marie Stensby, som de upprörda folkmusiker som mobiliserade rörelsen “Folkmusiker mot främlingsfientlighet” för några år sedan. Alltihop för att greppa hur debatten drivits till den kokpunkt där den befinner sig idag.

Nationalisterna själva hävdar att svensk folkkultur, precis som etniciteten, är under attack när mångkulturell inspiration används i folkmusikaliskt förnyande projekt, och därför måste värnas. Teitelbaum drar en annan slutsats. Han menar att engagemanget i just folkmusik handlar om “rebranding” av nationalismen. En omstöpning som tar udden av skinheadismens och vit makt-musikens koppling till rörelsens mer extrema grupperingar, och utnyttjar den ofarliga folkmusiken för att nå bredare grupper.

Teitelbaum lyfter in svenska nationalistiska uttryck i en internationell kontext, med amerikanska ultranationalister och tysk alt right-rock. Han följer bland annat upp den nationalistiska logik som hävdar hiphopens rötter i isländska rímur, för att förklara högerextrem rap. Teitelbaum tar varje musikaliskt uttryck och textrad på allvar, och följer upp inkonsekvenser. Det känslosvall som ofta grumlar debatten om nationalism skalas bort i en studie ägnad åt att förstå, snarare än kritisera.

Sällskapet sjunger Taube, snapsvisor och Ultima Thule långt in i sommarnatten.

Det är med blandade känslor jag följer skildringen av rörelsens olika faser, och de musikaliska kostymer som iklätt sökandet efter en identitet. Men plötsligt får jag syn på de både vilsna och viljestarka individer som famlar efter mål och mening i en splittrad tid. Och konturerna av den motsägelsefulla historien – den som varit, och den som skrivs idag – blixtbelyses i epilogen. Där upptäcker Teitelbaum vid ett återbesök i Stockholm 2013 att de mest extrema grupperingarna slutat motarbeta varandra, och möts i en gemenskap bortom tillvaron som underdogs.

Vid en fest – ironiskt nog en maskerad – hos SD:s Mattias Karlsson sjunger sällskapet Taube, snapsvisor och Ultima Thule långt in i sommarnatten, medan samtalet handlar mer om Karlssons ambition att återerövra folkmusiken från “kulturmarxisterna”, än om politik.

Jag tror inte att författaren velat föra tankarna till scenen ur filmen “Cabaret”. Ni vet, den där en blond, uniformerad pojke stämmer upp till sång. Ändå spökar den någonstans i bakgrunden:

“Oh fatherland, fatherland, show us the sign / Your children have waited to see / The morning will come when the world is mine / Tomorrow belongs to me. ”

Folkmusik

 

 

 

Vardagsrummet som rymde världens tonsättare.

KRÖNIKA I SVD 22/6 2018

Nittonhundratalet avlägsnar sig med en stormvinds hastighet. Men såhär inför sommarstiltjen tar jag hjälp av två av förra seklets största musikpedagoger för att hitta en inre veranda, smyckad med musikalisk snickarglädje, där tidens vind bara känns av som en lätt bris.

En sådan veranda, eller snarare ett vardagsrum för stillhet, finns i ett hus i en liten by nordväst om Paris: Gargenville. Det var en varm julidag 2015 när jag följde lindallén från tågstationen. Jag steg in i Les Maisonettes med skosulorna klibbiga av lindblomshonung efter att ha korsat gatan vid Place Lili Boulanger, och befann mig i det expanderade vardagsrum där Nadia Boulanger höll sina berömda mästerkurser kring Bach och Palestrina mellan de två världskrigen. På plats stod fortfarande Nadias Pleyel-flygel, i ett hörn syntes baren hon inrett åt sin vän, Igor Stravinskij, och i en fönsternisch stod en gipsbyst av systern, tonsättaren Lili Boulanger. Man hade slagit upp de gröna fönsterluckorna så att det gick att se ut mot rosenträdgården, där var och en av Nadias elever – de räknas i hundratal, utspridda över två kontinenter – en gång hade planterat en ros. Det måste varit en storslagen blomsterprakt.

Gargenville blev tack vare Nadia, och hennes fanatiska vakthållande över systern Lilis minne, en musikalisk konstnärskoloni som borde nämnas i samma andetag som Bloomsbury, Grez-sur-Loing eller Worpswede. Under ett halvt sekel vallfärdade tonsättarna hit, då Nadia flyttade sitt “boulangerie” – det musikaliska bageriet – från Fontainebleau under somrarna. Hit kom Aaron Copland, Astor Piazzolla, Igor Markevitch – och en och annan kvinna, som när hon lyckats vinna Mademoiselle Boulangers respekt lär ha betitlats “Monsieur.” Nadia Boulanger var inte feminist. Nadia stängde Les Maisonnettes efter kriget: fronten hade gått rätt igenom byn, minnena trängde sig på. Efter sin egen exil i USA ville hon vända blad.

Jag hade en märklig upplevelse i samband med mitt besök. Jag hyrde in mig i en lägenhet i Fontainebleau, och under ett samtal med min hyresvärd, Pascal, förstod jag plötsligt att hans farfar, en skicklig sångare, hade gett konserter i Paris med Nadia vid början av 1920-talet. Hur sannolikt är ett sådant sammanträffande?

Den troende Nadia Boulanger skulle nog ha förklarat mitt slumpvisa möte med gudomlig intervention.

Pascal visste inte mycket mer än vad som gick att utläsa från några affischer och programblad med effektfull typografi i art déco, men tog ändå med mig för att träffa sin 90-årige far. Till vår häpnad hade namnet Boulanger samma effekt som en madeleinekaka på denne gamle monsieur, som avslöjade att även han hade studerat kontrapunkt och orgel för “Mademoiselle”. Med raspig gammelmansröst berättade han om barndomens somrar i en herrgård i 1930-talets Gargenville, om björnbärsmarmeladen den annars stränga Nadia kokade i köket i källaren på Les Maisonnettes, om de filosofiska samtal om arkitektur och konst hon förde med grannen, författaren Paul Valéry, medan tioåringen storögt lyssnade. Det var som om någon plockat fram en filmrulle och – voilà! – jag stod mitt i virveln av fester, madrigalsång och kvartettspel, Lilis febrigt intensiva musik och Nadias mässande altröst. Den troende Nadia Boulanger skulle nog ha förklarat mitt slumpvisa möte med gudomlig intervention.

En av de tonsättare som sökte Nadias råd var Leonard Bernstein. När han fick inbjudan att föreläsa på Harvard 1973, talade han om behovet av att söka sanningen genom skönheten i en tid när medioker och kommersialiserad konst förfular våra liv:

“Den dagen jakten på det vackra förlorar sin mening kan vi lika gärna återvända till våra grottor,” förklarade en solbränd Bernstein inför tv-kamerorna.

Fem år senare låg Nadia Boulanger på dödsbädden, och Bernstein lär ha varit bland hennes sista besökare. Enligt myten viskade han i hennes öra: “Hör du musik inom dig?” Hennes svar: “En musik som har varken början eller slut.”

Såhär på sommaren kan jag förflytta mig i tanken till Nadias vardagsrum i Gargenville, för att lyssna på musiken som strömmar från flygeln. En musik utan början, och utan slut.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

O/Modernt festival

Purcells ande präglar ypperlig festivalstart.

Recension i SvD 17/6 2018

Kjerstin Dellert återupptäckte inte bara en teater utan även unga talanger, och gav dem en förtrollad spelplats i Confidencen. På årets O/Modernt-festival återgäldar Hugo Ticciati och orkestern förtroendet i en hyllning tillägnad Älvadrottningen.

Genre: Konsert
Medverkande: Hugo Ticciati, Reto Bieri, Marzi Nyman, Mark Tatlow, Hanna Ohlson Nordh m fl
Var: Confidencen, Ulriksdal

Verk: H Purcell, R W Williams, folkmusik från Sverige, Makedonien, Serbien

 

Dörrarna öppnas mot parken, och upp på scenen vandrar Agios Lavrentios Brassband – och stora delar av O/Modernt kammarorkester – i en skruvat modern tolkning av Henry Purcells begravningsmarsch för drottning Mary II. Sömlöst övergår det hela i uppsluppen bröllopsmusik från Balkan, ledd av superbe Hayden Chisholm på altsaxofon, med virvlande klangkaskader dansande som konfetti mellan Confidencens stiliserade kulisser.

Efter den anslående öppningen fortsätter andra akten att utmana genregränserna med folkliga slingor som upplöses i frijazz med stänk av barockornamentation. Ingenting tycks omöjligt för Ticciatis kör av unga och medelgamla älvor.

Med fantasin och den vandrande, ibland ystert skuttande generalbasen som grund har festivalens konstnärlige ledare, violinisten Hugo Ticciati, åkallat barockmästaren Henry Purcell som årets musikaliske skyddsande. Den stramare, klassiska första akten utgår från Purcells maskspel “The fairy queen” och tecknar den brittiska musikens utveckling fram till Ralph Vaughan Williams vackra “Fantasi över ett tema av Thomas Tallis”. Stråkspel på högsta nivå, med ypperlig förstärkning från Lilla Akademien i Vaughan Williams nostalgiskt svällande återblick på den elisabetanska eran, skrivet på tröskeln till modernismen.

Mer än fantasin är det Purcells fria, sinnliga lek i “The Fairy Queen” med karaktärerna och kärlekstemat i Shakespeares “En midsommarnattsdröm” som ger licens åt musikalisk “gender fluidity” – alldeles utsökt ibland. Som när en jazzromantiskt smeksam tolkning av “Kristallen den fina” studsar över i “Visa från Utanmyra”, åter med altsaxofonen i huvudrollen, och elbas och trumset som flytande färgaccenter.

Ibland blir risktagandet tyvärr krystat postmodernt. Freddie Mercury tog ju sitt artistnamn efter en Shakespeareinspirerad textrad i låten “My fairy king”, så när Marzi Nyman leder den musikalartade avslutningen med Queens “Bohemian rhapsody” står visserligen Queen-generationen i salongen på tårna av eufori. Men det känns inte givet att köttig symfonirock kan bäras av en slimmad stråkorkester med brassförstärkning. Queen är inte är samma sak som Purcell och den glättiga Pride-euforin förstärker känslan att man inte litar till den klassiska musikens bärkraft.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

 

 

Stockholm Early Music Festival Musikalisk tidsmaskin sjuder av fullblodsbarock

RECENSION I SVD 9/6 2018

Sjuttonde upplagan av Stockholm Early Music Festival öppnar dörren mot en musikhistoriskt utmanande tidsmaskin. SvD:s Sofia Nyblom reser i tiden med Jan Dismas Zelenkas fullblodsbarock, och vinkar adjö till en brittisk madrigalensemble.

Genre: Konsert
Medverkande: Adam Viktora, Ensemble Inégal, Prags barocksolister. Ensemble Plus Ultra
Var: Tyska kyrkan
Musik: Jan Dismas Zelenka: ”Psalmi Vespertini”. T Morley, T Tomkins, W Byrd, John Bennet m fl

 

Kulturhistoria är som bekant inte bara kultur utan också historia. Med invigningen av årets upplaga av Stockholm Early Music Festival är det alltså dags att kliva in i tidsmaskinen och slungas mellan olika epokers världsbilder: spanska Maria-hymner, slovakisk folkmusik, italiensk barock från en värld så olik – och ändå märkligt lik – vår egen. I år öppnar man i 1700-talets Böhmen, ett kungarike i periferin av det Habsburgska kejsardömet, i efterdyningarna av 30-åriga krigets religionsstrider.

I Dresden fanns Jan Dismas Zelenka, en strålande begåvad tonsättare med katolsk tro – ibland kallad den tjeckiske Bach – vars musik utnyttjades som verktyg av dåvarande kurfursten för att försöka närma sig det polsk-litauiska riket. Sannerligen ingen dålig propagandamusik Zelenka skrev, åtminstone inte när den presenteras med sådan sprudlande brio som två av Centraleuropas förnämsta ensembler för tidig musik levererade vid festivalinvigningen i tisdags.

Musikvetarna har kliat sig i huvudet för att förklara varför Zelenka fått ett sämre genmäle än han förtjänar. Det är lätt att glömma att stora delar av östeuropeiskt kulturarv slukades upp av det historierevisionistiska Sovjetryssland.

Först efter perestrojka har barockmusik och religiöst färgad musik beretts en försenad revival österut, och sakta börjat återta plats i kulturlivet.

Ur Zelenkas svit av psalmer och Magnificat från åren 1725–1728 presenteras alltså ett axplock höjdpunkter, accentuerade med pukor och barocktrumpeter. Ensemble Inégal, fjorton sångare placerade i solfjädersform bakom enastående Prags barocksolister, låter de latinska mässtexterna flöda i tajt musikalisk dialog med instrumentalisterna. Zelenka har övertagit den italienska concerto grosso-modellen, med utsökta kammarmusikaliska avsnitt som möts av jublande tutti. Även de virtuosa sångstämmorna ger intryck av ett italienskt ideal – och frågan är om inte operatonsättaren Johann Adolf Hasse, också han verksam i Dresden, tagit intryck av Zelenka.

Förutom utmärkte tenoren Tobias Hunger lever de en smula torra rösterna i Ensemble Inégal inte alltid upp till kraven, men Adam Viktoras dynamiska musikaliska ledning garanterar ändå upplevelsen av sjudande fullblodsbarock.

Desto mer spridd är bilden av det elisabetanska England, och festivalens andra kväll bjuder på mer förutsägbar madrigalafton med utmärkta Ensemble Plus Ultra i klassiker av Thomas Morley, William Byrd med flera. Även här musik som smickrar monarken, Elizabeth I, med vykort från Arkadien där sentiment är allt, och konflikt saknas. Kvällen avslutas med John Wilbyes melankoliska “Adieu, Amaryllis”, ett symboliskt adjö från en nation som nu lossar på förtöjningarna och seglar in i den isolationistiska utopin.

 

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

Retrotopia

Fröst skjuter ut oss i ett hoppfullt kosmos

Recension i SvD 2/6 2018

Martin Fröst når med “Retrotopia” finalen i en triptyk med “Dollhouse” 2013 och “Genesis” 2015. Titeln syftar på sociologen Zygmunt Baumans sista bok som Fröst citerar i sin musikaliska talkshow. Han filosoferar, smeker fram toner ur en osynlig luftharpa, och vandrar barfota över scenen likt en schamanistisk Zarathustra.

Genre: Konsert
Medverkande:Martin Fröst, Virpi Pakhinen, Linus Fellbom, Kungliga Filharmoniska orkestern
Var: Konserthuset

Musik: Mozart, Beethoven, V Borisova-Ollas, J Mühlrad, Göran & Martin Fröst, J Nordin

 

Skuggan av både Hans Rosling och Leonard Bernstein faller över Konserthusets dramatiskt upplysta scen när Martin Fröst slår av Kungliga Filharmoniska orkestern och faller in i föreläsarmodus. Som en påstridig, smått pretentiös motståndsledare attackerar han framtidsskräcken som styr våra liv. Rädslan som (enligt Zygmunt Bauman) leder bort från utopin till ”retrotopin”; historien som nostalgisk snuttefilt, nationalism, ett fenomen som Trump. Fröst vill tvinga oss att lyssna till musiken som brusar i världsalltet utan avbrott, och visar vägen uppåt, bort från rädslan. Men han pratar ibland så mycket att jag inte hör den.

Under kvällens lopp kopplar Martin Fröst ihop två revolutionärer, Beethoven och Mozart, med fyra svenska tonsättarstjärnor – se framtiden! Uvertyren till Mozarts “Figaros bröllop” och Beethovens misskända 4:e symfoni får kammarmusikalisk transparens, och upplysningens vind blåser rätt in i den svenska musikhistorien och in i andra halvlek.

Och det är nu vi hamnar på avskjutarrampen. Rit, folkmusik, rakbladsvass teknologi och månghundraåriga traditioner möts i ett hisnande episkt flöde som får relief av Linus Fellboms måleriska ljussättning. Klarinettisten Martin Fröst, först ensam i podiets mörker, dubbleras av dansaren Virpi Pakhinen som speglar orientalismen i Victoria Borisova-Ollas nya verk “Exodus” med hieroglyfisk gestik och prakten hos en blåglänsande kungsfågel.

Som en rituell procession gör delar av orkestern gående entré, mitt i spelet, medan Fröst intar ytterligare en ny roll – vid gongarna! – för Jacob Mühlrads nya komposition “Angelus novus”. Ett verk så fladdrande kort att det susar förbi, med stänk av Bach och judisk kantillation på vingarna – likt den historiens ängel (Paul Klees berömda monokrom) som åsyftas.

Men det är när bröderna Göran och Martin Frösts “Nomadia” möter spökrösterna från Jesper Nordins “Emerge”, och dirigenthanden med snirklande rörelser börjar loopa in samplade ljudavsnitt i orkesterväven i realtid, som historiens vind skjuter hela rummet ut i kosmos. Fröst avslutar liggande på golvet, och med klarinetten som munstycke blåser vi in i ett gnistrande hoppfullt NU där allt, återigen, är möjligt.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

 

I mörkret försvinner alla olikheter – allt blir musik

Recension / Svenska Dagbladet 

En timme natt

Genre: Konsert
Medverkande: Göran Fröst, viola. Jacob Kellermann, gitarr. Etienne Glaser, inspelad recitation
Var: Teater Giljotin

Musik: Arvo Pärt, Manuel de Falla, Benjamin Britten, Richard Strauss, Göran Fröst. Text: Göran Fröst. Soundscapes: Rikard Borggård. Skulptur: Alannah Robins. Ljus: Anders ”Shorty” Larsson

De spelar på insidan av huden, på insidan av ögonlocken – musikerna Göran Fröst och Jacob Kellermann skapar en annorlunda konsert för alla sinnen på Teater Giljotin. SvD:s Sofia Nyblom låter sig svepas med och uppleva en sublim stund i mörkret.

Tänk dig att du sitter i mörkret och lyssnar på musik. Någon andas bredvid dig, och suckar djupt. Av vällust, eller smärta – eller kanske av insikten att kanalen mellan dessa två tillstånd just öppnats upp av gitarrens spröda klanger. När Göran Fröst och Jacob Kellermann bjuder in till ”En timme natt” kapitulerar sinnena.

Två män spelar i mörkret på Teater Giljotin, men de spelar inte bara på sina instrument, de spelar på insidan av huden, på insidan av mina ögonlock och kinder. Enstaka ljuspunkter syns i mörkret. Som eldflugorna en sommarnatt i en av Manuel de Fallas “Spanska trädgårdar” gnistrar de, och lyser tillfälligt upp figuranterna och deras instrument innan mörkret faller igen och sömnens grus knastrar på nytt.

Som drömbilder träder de fram, männen som ger serenad i natten.

En snarkning hörs – eller är det en snyftning? Som drömbilder träder de fram, männen som ger serenad i natten. Kompositionerna är tavlor utan signatur och titel, eller improviserade poem. Smäktande sentimental, och ändå en liten smula morgonhes, värmer violans innerliga melodi upp rummet. Det är Richard Strauss “Morgen” som för in ljuset till sist och tvingar oss att se varandra från insidan. Se det som vi inte ser, när ljuset är tänt.

Duon Fröst och Kellermann ville undersöka just detta: hur blir musikupplevelsen om vi tar med den till nattens tid, till förnimmelsens utmarker? Svaret: helt sublim i sin enkelhet, med Göran Frösts texter – fint reciterade av Etienne Glaser – och samme Frösts kompositioner som sköra hängbroar mellan sömnens knaster och drömmens gnistor. I det demokratiska mörkret försvinner våra olikheter, och allt blir musik.

En meditation till musik, lika privat som att gråta i regn eller älska i mörker.

Det är som om den lilla fågeln i sin mahognybruna ask vid scenens framkant sjunger oss friska – som om den vore kejsarens näktergal i H C Andersens saga. Den har tydligen landat här, i en mörk källare denna vackra majdag, för att sjunga Benjamin Brittens “Lachrymae” för oss, och sjunga oss friska.

Yra tumlar vi ut i syrendungarna i Vasaparken. Vad var det som just hände? En meditation till musik, lika privat som att gråta i regn eller älska i mörker.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se