Föreningen svenska tonsättare 100 år Jubileum som tonsätter vårt tillstånd

Genre: Konsert
Medverkande: Stockholms Saxofonkvartett, Kammarensemblen, S:t Jacobs Vokalensemble, Malvakvartetten
Var: Kungliga Musikhögskolan
Musik: K Rehnqvist ”Anrop – Inrop – Utrop”, A Hultqvist ”Disembodied”, J S Bohlin ”Eclectic”, K Lindgren ”Humming” m fl verk. Dirigenter: Michael Bartosch, Mikael Wedar
Så var själva jubileumsaftonen kommen för hundraårsdagen av instiftandet av svenska tonsättarföreningen. Så hur mår Sverige, om man lyssnar på svensk musik? Att döma av den rena energin i antalet uruppföranden 2018 är landet vid god hälsa, och jubileumskvällen erbjöd en mosaik av röster, med start i Stockholms Saxofonkvartetts 38-hövdade invigningsfanfar (ett kollektivt verk) och nattlig final med elektronmusik i Klangkupolen.

För det är ett viktigt jubileum: berättelsen om hur fyra fattiga tonsättare – Ture Rangström, Kurt Atterberg, Natanael Berg och Oskar Lindberg – börjar prata ihop sig om att värna den egna rösten i konkurrens med de tyska tonsättarna, löper parallellt med kampen om allmän rösträtt. När föreningen instiftades 1918 var medlemmarna 34 – idag är de 400. Intressant nog tog det hundra år för jämställdheten att nå ett genombrott på musikfronten.

Just därför en fin gest att låta ett verk av Sveriges första kvinnliga professor i komposition, Karin Rehnqvist, omfamna de inledande verken i Kammarensemblens framförande. I hennes ritualistiskt tredelade ”Anrop – Inrop – Utrop” slår ornamenterade slingor ut i blom, i vars doft Anders Hultqvists glest orkestrerade ”Disembodied” breder ut sig, en pointillistisk studie som väcker frågor kring sökandet efter mening. Sten Melins kontrastrika ”Keep the change” mynnar ut i desperat klockringning, innan en sista blomsterslinga signerad Rehnqvist bekräftar att livet faktiskt är möjligt.

Här avlöstes Kammarensemblen av S:t Jakobs vokalensemble, som räckte fram ett spretigt knippe sånger till födelsedagsbarnet: anarkistiska ”Rondes” av Folke Rabe, klangsköna ”Let him kiss me” av Sven-David Sandström och vackra ”Troget och milt” ur Ingvar Lidholms opera ”Ett drömspel”.

Kvällens andra jubileumskonsert delades av Stockholms Saxofonkvartett och Malvakvartetten. Uruppförandet av Jonas S Bohlins kvartett ”Eclectic” erbjöd en klangskön oas medan Kajsa Lindgrens elektroniska verk ”Hummings” förvandlade Kungasalen till en kammare av nynnande röster.

En tanke dröjer sig kvar när nynnandet dör bort: kvällens fokus på tillståndsbeskrivande musik, och avsaknaden av ett tydligt driv framåt kan tolkas som ensamhet i välfärdsstaten, sökandet efter en ny, meningsskapande berättelse. Kanske står den att finna i en svårförutsägbar framtid.

Poetiska urladdningar i andaktsfull konsertkväll

Recension i SvD 29/11 2018
Genre: Konsert
Medverkande: Amalie Stahlheim, cello; Kungliga Filharmoniska orkestern
Var: Konserthuset
Musik: A Borodin ”Polovtskiska danser”, T Broström Cellokonsert, P Tjajkovskij Symfoni nr 1. Dirigent: Stanislav Kochanovsky

Två lysande musikaliska begåvningar delar scen med Kungliga Filharmoniska orkestern denna vecka. Stämningen är andaktsfull när solistpristagaren och cellisten Amalie Stahlheim besjälar Tobias Broströms cellokonsert under Stanislav Kochanovskys ledning.

Förutsättningarna på den internationella konsertarenan är ju en sorts dans på slak lina: man möts, musicerar tillsammans ett par dagar och skiljs efter en musikalisk urladdning. Men just den här kvällen bidrar dirigenten Stanislav Kochanovsky och mottagaren av Kungliga Musikaliska akademiens solistpris Amalie Stahlheim till att skapa ren poesi tillsammans med Kungliga filharmoniska orkestern.
Tobias Broströms cellokonsert är en viktig anledning: ett verk fullt av mystisk suggestion, där cellostämman besvärjs fram ur skuggorna av en accelererande pendelrörelse i orkestern, för att leda en dans av minimalistiskt pulserande skönhet. Trots målande gester ges inget utrymme för konventionell virtuositet. Istället kräver cellistens utlämnande berättelse att vi verkligen lyssnar, innan hon försvinner spårlöst in i skuggorna igen. En berättelse som kräver en karismatisk solist med den mogna, vackra klang som Amalie Stahlheim besitter – och Mats Rondin, för vilken stycket skrevs 2011. Ibland är det så förföriskt vackert att man blir misstänksam: som att höra fågelsången på Malibu Beach strax innan eldstormens trumpeter raserar allt.

Många års erfarenhet från S:t Petersburgs båda operahus och ledande ryska symfoniorkestrar har berett marken för den sympatiske Stanivslav Kochanovskys internationella karriär, och han leder just nu föreställningarna av just ”Furst Igor” på Holländska nationaloperan. Kvällens konsertöppnare, Aleksander Borodins ”Polovtsiska danser” ur operan ”Furst Igor”, är därför en given succé med Kochanovsky på podiet. Men historieskrivningen bakom verket är minerad mark, och en av förklaringarna till dagens konflikt i Ukraina.

”Furst Igor” bygger nämligen på ”Igorkvädet”, den kontroversiella rusiska grundarmyten om den första storhertigen i 1000-talets Kiev. Det är därför svårt att skaka av sig känslan att Borodin tillgripit ryska nationalistiska klichéer för att demonisera det tatariska nomadfolket, polovtserna (släktingar till de idag förföljda krimtatarerna). Ryssarna skildras som auktoritära seriehjältar som klipper till ”fienden” i baktakt, medan de sofistikerade polovtserna framställs som aningslöst dansande orientaler.

Här släpper Kochanovsky taktpinnen, låter händerna forma detaljerna i ett jämnt musikaliskt flöde.

Tur då att Pjotr Tjajkovskijs första symfoni påminner om att kompositören bakom ”Eugen Onegin” inte gärna föll för stereotyper, utan snarare förvaltade en sällsynt melodisk begåvning med inspiration både hos Mozart och den folkliga arvet från både rysk och ukrainsk mark. Här släpper Kochanovsky taktpinnen, låter händerna forma detaljerna i ett jämnt musikaliskt flöde. Symfonin har underrubriken ”Vinterdrömmar”, men är vinterlik enbart i bemärkelsen klassicistiskt stram. Den avslutande fugan påminner om att Tsarrysslands störste kompositör hade örat och blicken fäst västerut, samtidigt som han skildrade det vemodiga ryska landskapet.

Nästa gång vore det intressant att höra någon av de starka samtida ryska rösterna som pendang till Broström. Trots denna anmärkning var det en ovanligt fin kväll i Konserthuset.

När går europeiskt kulturutbyte över i ren propaganda?

Kommentar i SvD 29/11

Ska en ungersk stad få det prestigefyllda uppdraget att agera kulturhuvudstad år 2023 – eller ska man i stället ställa in projektet det året? Den ungerske premiärministern Viktor Orbáns uppenbara ointresse av att föra en kulturell dialog med andra länder, får den EU-kommitté som fäller avgörandet att tveka. Om drygt två veckor tas beslutet.

en värld där populister sitter i regeringsställning i ett växande antal länder, tvingas internationellt verksamma kulturproducenter och -diplomater in i en allt trängre verksamhetssfär. Trump-kampanjens devis ”Make America great again” i kombination med en växande anti-Europa-kampanj bidrar till upplevelsen av att president Vacláv Hávels varning besannats: ”EU kan falla i dårars och demagogers händer”.

När sammanslutningen av europeiska kulturinstitut (EUNIC) i slutet av förra veckan bjöd in olika kulturaktörer till konferens i Stockholm på temat ”Cultural diplomacy in the age of populism”, citerades den tjeckiske dramatikern och presidenten Václav Hávels profetiska tal som han höll utanför Europaparlamentet 1994. Konflikten mellan goda intentioner och en problematisk politisk agenda blev smärtsamt tydlig. För var går gränsen mellan diplomati och propaganda – och när förvandlas projektet ”nation branding” till ren nationalism?

När den nationalistiska Orbán-regimen skickar ut ungerska nationaloperan på en världsturné uppfattas detta av liberalt sinnade européer som ett propagandaprojekt: ”Make Hungary great again”. Men hur ska man i så fall rubricera Sveriges iver att utnyttja framgångarna med Amanda Kernells ”Sameblod” för att marknadsföra Sverigebilden internationellt?

Samiska queer-aktivisten och poeten Timimie Märak representerar de konstnärer som ser sin konst kidnappad av politiska syften. Hon tvekar inte att under en paneldebatt benämna varje försök att presentera samisk kultur under svensk flagg som kulturimperialism, så länge det samiska folkets rättigheter inte tillgodoses. ”Hur ska man då uppnå en respektfull presentation av samisk konst?” frågar sig Stefan Ingvarsson, Sveriges kulturråd i Ryssland och besvarar själv frågan genom att ifrågasätta sättet att marknadsföra Sverigebilden internationellt.

Flera kulturråd vittnar likt honom om komplexiteten i att å ena sidan verka för en ärlig kulturell dialog, och å andra sidan hantera och bemöta populistisk propaganda i mottagarlandet. Sverigedemokraternas framgångar manar till självrannsakan både kring intoleranta karaktärsdrag i den svenska självbilden och kring ”Sverigefrämjandet”. Konsekvensen blir att man söker utbyten som inbjuder till identifikation, snarare än att framhäva svensk förträfflighet: i USA en satsning på Ola Larsmos emigrantroman ”Swede Hollow”, medan man i Ryssland bjudit in serietecknare i Malmö respektive Kazan – två städer med stor muslimsk befolkning – för att skildra muslimsk vardag i serieformat.

Storbritannien har på grund av brexit diskvalificerat sig självt, och den andra kandidaten, Ungern, framstår som ett problematiskt val av demokratiska skäl.

Den tydligaste konflikten på konferensen handlar ändå om ”Europa-branding”. Om drygt två veckor, den 14 december, ställs urvalskommittén för Europas kulturhuvudstad inför ett dilemma när man ska utse två kandidater till år 2023. Storbritannien har på grund av brexit diskvalificerat sig självt, och den andra kandidaten, Ungern, framstår som ett problematiskt val av demokratiska skäl.

Ulrich Fuchs, som leder kommitténs arbete, är uppriktigt bekymrad. Kan EU med gott samvete ge det prestigefyllda kulturhuvudstadsuppdraget åt ett land som Fuchs beskriver som neo-fascistiskt – ett land som bryter mot europeiska värderingar? Victor Orbán är uppenbart ointresserad av att öppna för dialog med andra länders kulturer. Valet mellan att ge Ungern uppdraget, eller att låta bli att utse en kulturhuvudstad år 2023 framstår som en ödesfråga, som kan definiera riktningen för den europeiska kulturella diplomatin under lång tid framöver.

”Man ska undvika att slösa andra människors tid”

Intervju i SVD Söndag 18/11 2018

Den skotska tonsättaren Thea Musgrave har beskrivit världen med ett upproriskt temperament och ett romantiskt tonspråk, i ett stort antal symfoniska verk och tio helaftonsoperor. Konserthusets tonsättarfestival portätterar hennes livsverk. Sofia Nyblom träffade henne i London.

”Är det alright om jag är flicka?”Den unga Thea Musgrave svarade med karakteristisk humor när en brittisk kollega på 1960-talet ville värva henne som lärare, och utgick från att hon var man. Idag viftar hon bort frågan om hennes kön någonsin varit ett hinder.

– Man måste lära sig hantverket, det är lika för alla.

Men med en karriär som utspelat sig på två kontinenter kan hon se skillnader.

– Det var inget problem i London, säger hon först om de viktiga efterkrigsåren.

– Mina vänner var alla tonsättare, några av dem kvinnor – Elisabeth Luytens, Elisabeth Maconchey… Det var när jag kom till USA som de var så fruktansvärt gammaldags! Men det har blivit bättre sen dess.

I USA var de så fruktansvärt gammaldags!

Thea Musgrave har utnyttjat sitt temperament och bitvis romantiskt klingande tonspråk för att beskriva världen i ett stort antal symfoniska verk och tio helaftonsoperor.

Vi möts en glödhet dag i augusti i London. BBC Symphony Orchestra repeterar hennes tondikt ”Phoenix Rising”, som handlar om kreativ förnyelse. Det slår gnistor om den rytmiskt sprudlande musiken, som ska uppföras vid Proms-festivalen i Royal Albert Hall för att fira den 90-åriga Musgraves vitalitet.

När vi träffas vill Thea Musgrave hellre prata om sin opera om Mary Stuart, den skotska regenten som blev halshuggen 1567 på sin politiska rival och syster, drottning Elisabeth I:s order. Thea Musgrave dirigerade själv den amerikanska premiären i San Francisco 1977, men hon tycker att ”Mary Queen of Scots” fallit i glömska.

– Det är en helt annan story än Gaetano Donizetti tar upp i sin 1800-talsopera. Den handlar om hur hon överger sin son James, som när han klev upp på tronen enade Skottland och England. Det är en intressant berättelse. Nu pratar de dessutom om att lösa upp Unionen!

Hon höjer på ögonbrynen vid tanken på hur den skotska självständighetsrörelsen fått bränsle av brexit-förhandlingarna. Det är inte lätt att förstå sig på politiken i hemlandet, för den som likt Musgrave flyttat tvärs över Atlanten för 34 år sedan.

Thea Musgrave och hennes man, dirigenten och altviolinisten Peter Mark, har flugit från hemmet i New York för konserter i London och Edinburgh när vi träffas. Och det var i Edinburgh som allting började för Thea Musgrave. 1947 studerade hon vid universitetet och fick jobb som konsertvärd vid den nystartade festivalen.

Det hängde blommor på pålarna som höll upp elledningarna. Vi var så glada att kriget var över

– Edinburgh hade spårvagnar på den tiden, och det hängde blommor på pålarna som höll upp elledningarna. Vi var så glada att kriget var över.

Musgrave utbildade sig till pianist och dirigent, och i mötet med den legendariska pedagogen Nadia Boulanger vid Paris-konservatoriet och hennes ”cours d’accompagnement” lärde hon sig det minutiösa kompositionshantverket.

Samtidigt som den klassiska formen bildar ramen för Thea Musgraves musik, så utforskar hon friheten inom ramarna. En upproriskhet som går igen i valet av berättelser, och sättet att orkestrera.

– Det började med en dröm. Jag hade just börjat dirigera mina egna verk när jag drömde att en av musikerna i orkestern ställde sig upp och trotsade mig.

Hon vaknade med ett gapskratt, och omsatte genast sin dröm i beställningen av ett nytt orkesterverk. I konserten för orkester 1967 ställde sig soloklarinettisten upp och ledde ett musikaliskt myteri mot dirigenten.

– Jag är övertygad om att musikerna spelar bättre om de står upp, säger Thea Musgrave.

På senare år har hon tvingats ge upp dirigerandet. Hörseln är inte längre på topp.

Jag hör inte tonerna längre. A pain in the ass is what it is!

– Mina öron är helt knasiga, jag hör inte tonerna längre. A pain in the ass is what it is!

Hon garvar högt och osentimentalt.

Vid sidan om sina ”dramatiskt abstrakta” verk, där musikerna kuppar mot det auktoritära dirigentbegreppet, har Thea Musgrave låtit sin kärlek till måleri och grekisk mytologi inspirera en rad verk som hon kallar ”dramatiskt programmatiska”. Också här är soloinstrumentalisterna karaktärer i ett drama. William Turners smultna landskap, Edward Hoppers ödsliga New York-bilder, och några målningar från Metropolitan-museet i New York har alla blivit musik tack vare Thea Musgraves målarpensel.

– Det är inte alla målningar som passar, jag har bara valt dom där jag känner att musiken kan svara på bilden.

Thea Musgraves man Peter Mark tog på 1970-talet över ledningen för Virginia Opera i USA, som uruppförde hennes opera om Harriet Tubman, även kallad ”Black Moses”: kvinnan som räddade flera hundra svarta från slaveriet i sydstaterna via den underjordiska järnvägen innan Abraham Lincoln förenade Nord- och sydstaterna.

–Jag hörde alla dessa fantastiska svarta sångare i Gershwins ”Porgy and Bess”, som min man satte upp. Vi passerade Harriet Tubmans gård en dag, och jag tänkte – varför har ingen skrivit en opera om henne?

Veckan före Tonsättarfestivalen i Stockholm ges kammarversionen av operan av Utopia Opera i New York.

Under vårt samtal återkommer jag några gånger till frågan om hur hennes komponerande påverkats av flytten till USA. För visst har både Charles Ives humor, Aaron Coplands enkelhet och den svarta bluesen stänkt färg i hennes partitur. Men Thea Musgrave förblir skotska i själ och hjärta.

– Platsen där man växer upp som barn förblir en bas, en grund för hela livet.

Men sin skotska dialekt har hon slipat ner, och hon dricker vare sig te eller whisky. Däremot bekänner hon färg när hon börjar prata om vädret.

– Vad har man på sig i Sverige november? Är det väldigt kallt? frågar hon intresserat. Jag tipsar att hon nog kan använda samma garderob som hon gör i Skottland.

Hon konstaterar att hennes praktiska inställning är en typiskt skotsk egenskap.

– Man ska inte krångla till saker, och undvika att slösa bort andra människors tid. 

 

5 Thea Musgrave-favoriter som spelas under festivalen

TURBULENT LANDSCAPES (22 och 24/11)

Thea Musgraves favoritkonstnär William Turners impressionistiska havsbilder är omsatta i sex skummande tablåer. Skepp går i kvav och sjöodjur sticker upp nosen ur en ocean myllrande av musikaliska idéer.

Ibland flyter ett citat förbi: Dies irae, ur den latinska dödsmässan, svarar på den ylande hunden i en av bilderna;  en fras ur Mendelssohns havsmusik i ”Hebriderna”.

”Gissa vilket instrument jag valde för sjöodjuret? Jo, tuban!” säger Thea Musgrave med glimten i ögat.

NIGHT WINDOWS (22/11 )

När hon flanerar i New York spanar Thea Musgrave gärna in genom fönstren, in i främmande människors liv, precis som konstnären Edward Hopper gjorde i sina bilder. På Tonsättarfestivalen uruppförs den orkestrerade versionen av sviten ”Night windows”, sex melankoliska stämningsbilder med solooboen i huvudrollen, som är inspirerade av Hoppers målning med samma namn. Oboisten Nicolas Daniels, som verket skrevs för, är också solist i orkesterverket ”Helios”.

THE SEASONS (22 och 24/11)

Konstälskaren Thea Musgrave har byggt orkestersviten ”Årstider” på målningar från Metropolitan Museum of Art, som metafor för olika faser i den mänskliga existensen. Picassos ”The end of the road”, Emanuel Leutze ”George Washington Crossing the frozen Delaware” och van Goghs ”Såningsmannen” har gett färg åt musikaliska fresker om liv och död, tyranni och demokrati. Den livliga satsen ”Sommaren”  kretsar kring amerikanska och franska nationaldagen. Här korsas ”Marseljäsen” med ”The Star-spangled banner” – och mitt i alltihop gal göken.

SONGS FOR A WINTER’S EVENING (23/11)

”Jag ville beskriva en kvinnas liv, från den första flörten till upplevelsen av att bli bedragen – med avslutning i den mogna kvinnans livslånga kärlek”, säger Thea Musgrave.

Sångerna bygger på dikter av Robert Burns, Skottlands nationalskald från början av 1800-talet, och skotska folkmelodier. Hemligheten med Burns är att han skrev dikter för att bevara de skotska melodierna – inte tvärtom.

”Problemet är att vissa av melodierna var skrivna för violin, men hade skrivits om för att bli lättare att sjunga. Jag gick tillbaka till originalmelodierna”, berättar Musgrave.

HELIOS (24/11)

Helios är solens gud i den grekiska mytologin, och stycket beskriver hur han glider upp på himlavalvet med sin vagn och sedan dalar ner igen i slutet av dagen. Verket skrevs för oboisten Nicolas Daniels, och sin vana trogen ger Thea Musgrave honom titelrollen: han står i mitten, flankerad av träblåsarna, trumpeten och hornen i en V-formation, och får dem att resa sig och tackla stormen som blåser upp.

”När stycket uruppfördes på Orkney bar Nick en knallröd Nehru-jacka. Ingen tvekan om att han var solguden!”

Musikaliskt lysande Wagner manar till klimatdebatt

Rhenguldet
Genre: Opera
Regi: Stephen Langridge
Medverkande: Anders Lorentzon, Olafur Sigurdarson, Brenden Gunnell, Katarina Karnéus m fl. Göteborgsoperans orkester
Var: Göteborgsoperan
Musik: Richard Wagner. Dirigent: Evan Rogister. Scenografi: Alison Chitty. Ljus: Paul Pyant. Rörelseinstruktör: Annika Lindqvist

Foto: Mats Bäcker

Guldet är ett kärleksbarn som kidnappas och torteras i en värld dominerad av samvetslös exploatering. Så tolkas Wagners opera ”Rhenguldet” när Stephen Langridge sjösätter sitt avsked till Göteborgsoperan. Men den riktiga skatten är Evan Rogisters musikaliska ledning.

”Jag får lust att tända eld på dom – vem vet vad jag gör!” Loges fundersamma replik ringer i öronen, när ridån går ner över upptakten till operalitteraturens mest resurskrävande verk, ”Nibelungens ring”. Kring scenen roterar ett rullband med regnbågsfärgade plastföremål, medan den än så länge odödliga gudafamiljen under Anders Lorentzons kraftfulle Wotan i filmisk slow-motion tar Valhall i besittning.

Blod har spillts, en förbannelse utlysts, maktkampen kring guldet mellan Nibelungar och Völsungar har lett till att ett barn plågas i fångenskap. Hur länge ska denhär patriarkala familjen få driva världen mot sin upplösning med sitt ha-begär? tycks Brenden Gunnells spetsfundige halvgud Loge fråga, medan han viftar avvärjande med sin ena hand – den som saknar glitterhandske.

Det är lockande att tänka sig att Richard Wagner om han levat idag hade lett ett Extinction rebellion mot klimatförändringarna, med megalomana performanceprojekt i tyska kolgruvor och på smältande glaciärer. ”Nibelungens ring” är en tacksam metafor för den kritiska era i jordens historia som vi än så länge överlever. Begreppet antropozoicum eller antropocene lanserades ju redan 1873, tre år innan premiären på ”Ragnarök”, av den italienske geologen och prästen Antonio Stoppani. Människan som geologisk kraft och hennes påverkan på en skör, icke-statisk jord är precis vad Wagners profetiska operasaga beskriver, med utgångspunkt i uråldrig folkvisdom.

Och visst är det en tankeväckande kväll som Göteborgsoperan bjuder på, musikaliskt bitvis lysande om än fattig i sin visuella gestaltning. För det brittiska teamet, med Stephen Langridge och scenografen Alison Chitty i spetsen, går in för ett hållbart koncept som trots ambitionen att undvika miljöpåverkan inte lever upp till beskrivningen ”allkonstverk”. Visst är öppningsbilden vacker i sin skildring av ett lyckligt urtillstånd, där Rhendöttrarna samsas med en levande flod av människor iklädda växtfärgade tyger medan guldbarnet tumlar runt i lek.

Yggdrasil är byggd av återvunnen kartong, Valhall byggs av spillvirke och de eklektiska kostymerna är secondhand. Men det hela är snarare präktigt än konstfullt.

Anslående är också Hege Høisæters Erda, som levererar sin ödesmättade spådom iklädd gråskimrande, elegant klänning och peruk vävda av rostfria ståltrådar. Världsasken Yggdrasil är byggd av återvunnen kartong, Valhall byggs av spillvirke och de eklektiska kostymerna är secondhand. Men det hela är snarare präktigt än konstfullt.

Istället är den musikaliska gestaltningen kvällens behållning. Under Evan Rogisters ledning spelar Göteborgsoperans orkester fram naturens stillhet och lugn i kontrast till galenskapen, och bygger scenen för sångarna genom att mejsla fram det hoppfulla skimret och den avgrundsmörka dramatiken.

Stephen Langridges personregi förtydligar konflikten mellan maktbegär och mer jordnära behov. SvD:s operapristagare Katarina Karnéus eleganta Fricka sätter fingret på sin make Wotans hjärtlöshet, då hon ifrågasätter offret av systern Freia (lyriskt ungdomliga Carolina Sandgren) som pant för Valhall.

Olafur Sigurdarson gestaltar övertygande Alberichs förvandling från kåt Rhendotterjägare till sadistisk arbetsgivare, i det laboratorium där Daniel Ralphssons hunsade Mime och hans Nibelungar exploaterar guldbarnets magi, som exempel på vilket afrodisiakum guldet är när kärleken sviker. Henning Schulmann gör jätten Fasolts sorg över att förlora Freia till ett finstämt ögonblick, strax innan brodern Fafner (Mats Almgren) dräper honom.

Trots invändningarna bär Göteborgsoperans ”Rhenguldet” på ett gyllene löfte. Konceptet uppmanar till debatt kring kopplingen mellan moral och estetik på en döende jord – i den kampen är alla vapen tillåtna.

Musik blir uppror när makten kräver tystnad

KRÖNIKA I SVD 16/11 2018

”Pussy Riot handlar inte om Ryssland, eller om Putin. Det handlar om att var och en har rätt till att göra sin egen röst hörd,” säger Maria Aljochina i söndagens upplaga av tv-programmet Babel. Sofia Nyblom skriver om dissidentens roll.

Den ryska performancekonstnären och aktivisten har en svart mössa nedtryckt över de blonda håret, och det glittrar i ögonen när hon säger till programledaren Jessika Gedin att hon ridit till Sverige på en magisk ponny. Aljochina har lämnat Ryssland med berått mod för att prata om sin bok ”Riot days” (Teg Publishing). Hennes skildring är lika drastiskt teatral som Pussy Riots punkbön i Frälsarkatedralen i Moskva år 2012, och skriven som en serie korta, sms-liknande fragment. Skype-intervjuerna iklädda balaklava från toaletten på ett Moskva-kafé, kränkande kroppsvisiteringar i fängelset, diktläsning i jacuzzin i en ödslig Moskva-lägenhet natten innan tillfångatagandet. I fängelset smugglar vännerna in en cd med den spanska revolutionära låten ”L’Estaca” inklämd mellan Bach och Beethoven, inspelad av gruppen Arkadij Kots, som hade uppfört den utanför rättegångssalen.

Bilden av den ryska dissidenten har förändrats sedan Alexandr Solzjenitsyn förvägrades av sovjetiska myndigheter att resa till Stockholm för att ta emot Nobelpriset 1970, men sättet att förfölja oliktänkande är densamma. Solzjenitsyn behövde priset för att detonera sin sprängladdning av information om det politiska förtrycket i Sovjet. Pussy Riot hade internet som sin scen 30 år senare, och det räckte med 40 sekunders aktion för att deras ”fittupprop” – eller ”kattungeupprop”, beroende på hur man läser gruppens namn – mot den begränsade yttrandefriheten i Putins Ryssland skulle spridas viralt.

Hur många inom konstmusiken förstod vilken makt de sitter på, och hur bräcklig den i själva verket är?

Jag tog upp exemplet Pussy Riot i samband med ett seminarium på Kungliga Musikhögskolan samma år. Uppdraget gick ut på att skapa ett diskussionsklimat kring en pågående förändringsprocess på skolan, och Pussy Riot kändes som en symbolisk väckarklocka. Hur många inom konstmusiken förstod vilken makt de sitter på, och hur bräcklig den i själva verket är? En av lärarna på skolan frågade förbryllat: ”Menar du att vi skulle börja skriva debattartiklar?” Det var ju musiker i allmänhet inte så bra på, och kändes långt ifrån deras uppdrag som pedagoger.

Hade jag valt en klassisk dissident som Solzjenitsyns vän Mstislav Rostropovitj, som gick i exil 1974, eller pianisten Andrej Gavrilov, som nästan knäcktes av KGB:s terror på 1980-talet, hade förståelsen kanske varit större. Det politiska ställningstagandet för sådana som Rostropovitj, Gavrilov eller dirigenten Daniel Barenboim blir ju en förlängning av konstnärskapet. Ett moraliskt tvång som infinner sig när världen förvandlas till en arena där ställningstaganden bryts mot varandra. Medan aktivismen är huvudsaken för Pussy Riot.

Förmodligen går det inte att överskatta betydelsen av fenomenet Pussy Riot i dag.

Men jag tror också att reaktionen på Kungliga Musikhögskolan skulle sett annorlunda ut idag, i ett hårdare och mer oförutsägbart debattklimat. Folkmusikerupproret och #metoo är väl de tydligaste exemplen på hur musiker sett sig tvingade att analysera sin egen roll, och reflektera över hur maktstrukturer och populism påverkar både arbetsplatsen, repertoaren och möjligheten att uttrycka sig fritt. Men också att det handlar om att ta risker. Att allt som sägs, sjungs och spelas, oavsett om det utspelar sig i en kyrka, en rättegångssal eller i en youtube-video verkligen spelar roll för det stora samtalet.

Förmodligen går det inte att överskatta betydelsen av fenomenet Pussy Riot i dag. För visst kan #metoo tolkas som ett enda globalt ”Pussy Riot”, med Trumps ”Pussygate” hösten 2016 som tändande gnista. Men, som Maria Aljochina säger, Pussy Riot handlar egentligen varken om Trump, #metoo, Putin eller om Ryssland. Pussy Riot handlar på ett sätt faktiskt inte ens om feminism. Snarare handlar det om att inta sin plats på den stora scen som heter världen, och försvara den till varje pris. På sista sidan i boken skriver hon: ”Du måste kämpa för din frihet varje dag, annars existerar den inte.”

Underbar musik som flyger fritt runt Östersjön

North around the Baltic Sea

Recension i SvD 11/11 2018

Som flyttfåglarna har musiker och tonsättare i festivalen ”North around the Baltic Sea” under hösten förflyttat sig från land till land i Norden. Sofia Nyblom hör dem vid mellanlandningen på Musikaliska, vid Nybroviken i Stockholm.

Genre: Konsert
Medverkande: H Ticciati, J Thomsen, C Sundqvist, J Korányi, E Nisbeth, J C Hjelm, H Kärkkäinen, A Mogenson
Var: Musikaliska, Nybrokajen 11
Verk: musik av A-L Laurin, R Šerkšnytė, S Fagerlund; P Vasks, T Kõrvits, E-S Tüür, A Mogenson m fl

Få begrepp är väl så ifrågasatta idag som nationalismen. Därför blir det fascinerande att ta del av ett möte mellan några av Nordens främsta kammarmusiker och tonsättare, där gränserna suddas ut och improviserade avsnitt bygger broar mellan verken och skapar en känsla av att sväva fritt i luften. Som fåglarna.

Ändå saknas inte karaktärsdrag.Upproriskheten hos litauiska Raminta Šerkšnytė, den förandligade ödmjukheten hos lettiske Peteris Vasks, den flödande melankolin hos Edvard Grieg och Anna-Lena Laurins skarpa skönhet— alla har sin egen nyans, samtidigt som färgerna smälter samman i en nordisk-baltisk palett droppande av havsskum, susande trädgrenar, måsskrik. Projektet är tillkommet för att fira de baltiska staternas självständighet för 100 år sedan, och gruppen har beställt nya verk av baltiska tonsättare.

Suveräne kontrabasisten Jordi Carrasco Hjelm öppnar med en folkligt klingande improvisation, innan medmusikerna gör entré och stämmer upp till Anna-Lena Laurins ”Roots”. Altviolinisten Ellen Nisbeth ger allegretto-satsen ur Edvard Griegs Violinsonat nr 3 sinnlig värme, och uruppförandet av litauiska Raminta Šerkšnytės pianotrio ”Konzertstück” blir en rytmiskt vibrerande explosion av temperament.

För konsertens andra halva står musikerna utplacerade på balkongen. Peteris Vasks lågmälda ”Tria skatieni” öppnar ett fönster mot evigheten, leder sömlöst över i Tõnu Kõrvits solostycke ”Sing over the sea” och Erkki-Sven Tüürs flöjtsolo ”Inner monologue”, och flödar ner på scenen för Christoffer Sundqvists jazzigt coola improvisationer i ”Kristallen den fina” och Anders Mogensens ”Dark heavy night skies”.

Det är en alldeles underbar kväll vid Östersjön.