Mozarts kejsare utsatt för samtidens terrorhot

Titus mildhet

Genre: Opera
Regi: Peter Sellars
Medverkande: MusicAeterna, Russell Thomas, Ekaterina Scherbachenko, Janai Brugger, Paula Murrihy m fl
Var: De Nationale Opera, Amsterdam

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart. Dirigent: Teodor Currentzis. Scenografi: George Tsypin

Flyktingar jagas över scenen och vakar kring den döende fursten – ett övertydligt inlägg i migrationsdebatten, skriver Sofia Nyblom som har sett Peter Sellars omtalade, politiserade uppsättning av Mozarts opera “Titus mildhet” på Holländska nationaloperan.

“Jag tror stjärnorna tvingar mig vara ond, utbrister den döende Tito (originalets kejsar Titus) från sjukhussängen i andra akten av Peter Sellars gestaltning av Mozarts opera “Titus mildhet.”  Som det pressade statsöverhuvud han är har Tito (Russell Thomas) välkomnat flyktingar från det Palestina han själv koloniserat, samtidigt som han av politiska skäl avvisat kärleken till den judiska Berenice. Dödligt sårad efter en terroristattack anstiftad av den nyanlände flyktingen, tillika politiske rådgivaren Sesto (Paula Murrihy), ser han världen falla sönder, och drar ut slangarna till droppet för att slippa uppleva och orsaka mer smärta. Mozarts “Traurerische Mauermusik” får sorgetext på hebreiska ur “Jeremias klagovisor”, och i fonden skymtar gravlyktorna till terrorns offer. Bara något enstaka burop hörs när applåderna bryter den andäktiga tystnaden efter ridåfallet.

Det är en märklig kväll på Hollands nationalopera. Vissa ögonblick gränsar dekonstruktionen av Mozarts sista opera faktiskt till pekoral, men som så ofta när Polarpristagaren Peter Sellars bråkar med operaklassikerna knockas både känsla och intellekt.

Redan när Sellars gestaltade Mozart-jubileet i Wien år 2006 zoomade han in på frimurarmystiken i Mozarts sista verk: död och förvandling. Den aktuella uppsättningen av “Titus mildhet” fick dock sin premiär i Salzburg sommaren 2017, och Sellars hämtar sitt koncept ur historiska skildringar av kejsar Titus massaker på judarna i Jerusalem år 70 efter Kristus. Den krigiske populisten Titus, som matade sitt folk med gladiatorspel i ett Colosseum byggt av judiska slavar, var allt annat än mild.

Just den här kvällen är det faktiskt den excentriske dirigenten Teodor Currenzis förtjänst att konceptet håller ihop. Han och Sellars har nämligen ersatt recitativen ur “Titus mildhet” (som inte har komponerats av Mozart själv) med delar ur Mozarts c-mollmässa, och svetsat ihop en helt ny musikalisk kropp. En kropp som genom MusicaAternas fantastiska instrumentalensemble och kör svettas, lider, skorrar, älskar och blöder precis som de plågade individerna i Mozarts opera.

De plågade flyktingarnas behov vägs mot den egna befolkningens när c-mollmässans budskap om försoning och förlåtelse bryts mot operans melodram. I krigstumultet blir kärleken omöjlig, och musikens fladdrande hjärtslag översätts i en sorts barockgester som ibland är naivt rörande, men ibland blir pinsamt banala.

Vid dramats vändpunkt kliver soloklarinettisten upp på scenen, och mimar flykting-terroristen Sestos (Paula Murrihy) samvete i en utdragen inre monolog. I ett av kvällens mest nakna ögonblick ligger klarinettisten sked med Sesto, som tvekar in i det sista inför att förråda sin räddare Tito.

Titus 2

 

“Tronens enda mening är att göra goda gärningar,” sjunger Tito i början av kvällen, innan han förlorat sin naivitet. Känslan styr i Sellars “Titus”, trots att den upplyste fursten – en Barack Obama eller en Nelson Mandela – manar till besinning. Ghouta är granne med antikens Jerusalem i scenografen George Tsypins stiliserade ruinbyggen, medan genomlysta glasväggar (FN:s högkvarter?) symboliserar den upplysta världens strävan efter tillit och transparens.

På många sätt kommer Sellars och Currentzis “Titus” närmare både vår tid, och sin egen samtid. Konstnärligt är det inte helt övertygande. Men idémässigt är Sellars politiserade Mozart-tolkning absolut relevant.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

Trumpifierad musik – P2 dokumentär

Ett år har passerat sedan Donald Trump svor eden som USA:s president, men hur märks det nya presidentskapet i landets musikliv? Och vad säger musiker och kulturarbetare om sin nye president? Den frågan ställde jag mig i en serie program för Sveriges Radio P2, som sändes i januari 2018. “I förlängningen handlar detta fascinerande reportage förstås om något mer än bara Donald Trump och USA. Det handlar om symbiosen mellan estetik och politik i samhällen som hotar att tas över av tyranni och totalitärt tänkande”, skrev Björn Wiman i DN.

Ett år har passerat sedan Donald Trump svor eden som USA:s president, men hur märks det nya presidentskapet i landets musikliv? Och vad säger musiker och kulturarbetare om sin nye president? Den frågan ställde jag mig i en serie program för Sveriges Radio P2, som sändes i januari 2018.

Så här sade Donald Trump till musiktidskriften Rolling Stone 2015:

– Jag gillar musiker – de har en ovanlig talang som går bortom själva det musikaliska.

Frågan är hur amerikanska musiker och andra kulturarbetare själva gillar den nye presidenten, miljardären och före detta dokusåpa-aktören.

För att få svar reste jag reste jag från kust till kust i USA. Första programmet i serien utspelar sig på en countrygala i Nashville, i skuggan av masskjutningen i Las Vegas, och här medverkar bland andra: countryartisterna Josh Turner och Angaleena Presley, PR konsulten och politiske kommentatorn Kurt Bardella som tidigare var vid högerinriktade Breitbart News liksom kompositören DJ Spooky.

 I den andra delen av “Trumpifierad musik” stiger vi in i den amerikanska operans värld.

– Guldrushen och myten om att bli rik snabbt och leva helt utan begränsningar tillhör Trumps personliga mytologi som många desperata amerikaner bejakade när de gick till valurnorna, säger regissören Peter Sellars om sin och tonsättaren John Adams nya opera “Girls of the Golden West” som just haft världspremiär i San Francisco.

Jag möter dem och sångerskan G’Nai Bridges för ett samtal om Trumps personliga mytologi och om rasismen som krupit fram ur kulisserna.

En annan ny opera som skrivits i USA på senare tid är “War of the worlds” – “Världarnas krig” – av tonsättaren Annie Gosfield, efter H.G. Wells roman från 1898. Den blev ett världskänt radiodrama i USA i regi av Orson Wells 1938. Det skapade hysteri bland många lyssnare eftersom de trodde att invasionen från rymden som det handlade om var på riktigt.

Vi möter också New Yorkers kritiker Alex Ross och sopranen Rebecca Nelsen ur satirduon Operatico Politico, som gör operasatir om turerna i Vita huset på Youtube.

I tredje programmet av “Trumpifierad musik” möter vi några av de hundratusentals kvinnor som samlades den 21 januari 2017 för att protestera mot den nye presidenten Donald Trump.

Bland demonstranterna fanns artisten Madonna som uppmanade till revolution, och protesternas svallvågor ledde så småningom till #metoo-uppropet.

I den här delen möter vi några av de kvinnor som fortsatt att marschera och som idag driver den konstnärliga aktivismen på scener i Washington och New York: teaterchefen Molly Smith från Arena Stage i Washington, pjäsförfattaren Christina Ham, tonsättaren Mizzy Mazzoli, New York Times kritiker Elisabeth Vincentelli, Broadway-aktriserna Taylor Iman Jones och Jennifer Sanchez samt musikern Jessie Paris Smith.

Såhär skrev Björn Wiman om serien i Dagens Nyheter:

“I förlängningen handlar detta fascinerande reportage förstås om något mer än bara Donald Trump och USA. Det handlar om symbiosen mellan estetik och politik i samhällen som hotar att tas över av tyranni och totalitärt tänkande. Andrew Breitbart, grundaren av den högerextrema sajten med samma namn, talade om att ”politiken finns nedströms kulturen” – ett uttryck för en gammal insikt om att den som vill förändra samhället först måste påverka de institutioner som formar berättelsen om vilka vi är och var vi kommer ifrån – det ”kulturella narrativet”.

Världssopranen Nina Stemme – P2 dokumentär

Världens ledande konsert- och operahus tävlar om att få engagera den svenska sopranen Nina Stemme. I denhär dokumentären för Sveriges Radio P2 berättar hon exklusivt för Sofia Nyblom om den passion som göder hennes konstnärskap.

Det är en eld inuti mig, som ibland övergår till begynnande härdsmälta, säger Nina Stemme och fortsätter:

– Jag försöker känna att jag sjunger med hela kroppen – att varenda cell är engagerad.

En gång i tiden fick hon inte ens tillträde till körerna i Adolf Fredriks musikklasser och det sångliga självförtroendet var inte så stort.

– Jag tyckte jag sjöng ganska fult, men sjunga skulle man ju göra – för det hade jag gjort sedan jag var 9 år, säger Stemme och berättar om sin förvåning när hon fick sin första sångliga framgång vid high school i USA. Det var en framgången som ledde till sångstudier, men tidigt valde hon att prioritera familj och barn – även om inte operacheferna fann valet lika självklart.

– Jag provsjöng till Bayreuth, och fick inte större roller än Freia, berättar Nina Stemme.

Sofia Nyblom har träffat Nina Stemme strax efter det att hon genomfört fyra Wagners “Ring-cykler” våren 2017 på Kungliga Operan i Stockholm samt inför nypremiären på operan Turandot i San Francisco samma år.

I programmet medverkar röstcoachen Leif Lundberg samt regissörerna Staffan Valdemar Holmoch Christoph Loy. Vi hör dessutom operachefen Matthew Shilvock vid San Francisco Opera och Sveriges generalkonsul i Los Angeles Barbro Osher beskriva intrycken av Ninas första Brynhilde.

En P2 Dokumentär av Sofia Nyblom/produktionsbolaget Munck.

Sårig historia bakom allvarstyngd Bernsteinhyllning.

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

Genre: Konsert/ Konserthuset, Stockholm
Medverkande:
Wienerfilharmonikerna, Daniel Harding, Elisabeth Kulman (Bernstein)

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

RECENSION

Det måste vara överraskningen som får publiken att ställa sig på sidorna och applådera, när den ena Wienerfilharmonikern efter den andra strömmar genom Konserthusets foajé. Daniel Harding har just slagit av den jublande finalen i Gustav Mahlers femte symfoni, och låtit det förra århundradets vackraste musik sprida sin väldoft. Rosiga om kinderna glider de förbi, männen i frack och en handfull kvinnor. Känner de sitt ansvar som bärare av historien? Att hylla minnet av Bernstein innebär att peka på en sårig period i orkesterns historia, när musik av judiska tonsättare hamnade i giftskåpet och kollegor skickades till dödslägren.

När Leonard Bernstein anlände till Wien 1970 för att dirigera 5:e symfonin, så hade den inte spelats där sedan nazisternas intåg med Anschluss 1938. De motsträviga musikerna ville spela “riktig” tysk musik av Beethoven och Brahms – men kapitulerade för den judisk-amerikanske megastjärnans lidelsefulla tolkningar av den forne chefsdirigentens partitur. The rest is history.

Daniel Harding, som klivit upp på pulten i sista sekund, har gjort Mahlers musik till sin egen signatur och borde vara perfekt ersättare för insjuknade Zubin Mehta. Men storheten hos Bernstein var hans komplexitet. Bakom dystopikern Bernstein, som såg Mahler som profet för 1900-talets fasor, fanns teatermannen som glömde sorgerna på nattklubbsgolvet. Daniel Harding tar denna kväll både Mahler och Bernstein själv på för stort allvar – och glömmer att även sorgen har en rörelse framåt. Väl tungfotad känns därför sorgmarschen i Mahlersymfonins första sats, medan scherzots galna vals skulle ha vunnit på lite mindre kontroll.

Också öppningen med Bernsteins första symfoni, “Jeremiah”, känns därför avslagen, istället för att erinra om den brinnande “J’accuse” som blev kompositörens stora genombrott i New York krigsvåren 1944. “Jeremiah” har ena foten i den ukrainska shtetln och den andra på Broadway. Men den sinnesrörelse som fyller bönen i synagogan vill inte infinna sig, trots mezzon Elisabeth Kulmans ömsinta tolkning av den bibliske Jeremias profetia om världsbrand och krigsoffrets gråt i verkets sista sats.

I mitt eget minne av Leonard Bernstein är han omgiven av ljus, avslappnad i tillit till Mahlers universum framför New York Philharmonic, något år före sin död. Jag ser honom framför mig igen när Wienerfilharmonikerna låter Mahlers adagietto sväva i vårkvällen. En påminnelse om skönheten som trotsar mörkrets klo.

Chopins romantik överglänser Adès dödsdans

Recension i Svenska Dagbladet

Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz

Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester

Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.

 

Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som “Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med “Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.

Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.

 Det är färgstarkt och våldsamt, och jag blir närmast lättad när ett stänk av sötma à la Mahlers “Kindertotenlieder” skymtar fram i den lilla vaggvisan som för den lilla babyn till sista vilan. Men någonstans saknar jag en ännu större kontrastverkan: den delikata humorn, den existentiella ödsligheten som i Sjostakovitjs “Babij Jar” eller Benjamin Brittens “War requiem “verkligen tvingar åhöraren att kippa efter andan.

Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.

Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin.
Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin. Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio

Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.

 

Ansvaret vilar tungt på Musikaliska akademien

Operasångaren Håkan Hagegård lämnar sitt aktiva arbete i Kungliga Musikaliska akademien efter anklagelser om sexuella trakasserier. Kanske har man därmed lyckats undvika en annalkande kris.

Ingmar Bergmans ”Trollflöjten” inleds med bilden av ett öppet, oskuldsfullt flickansikte som vänder sig mot scenen. När ridån går upp ska ett drama utspela sig som handlar om mörker och ljus, om kärlek och övergrepp. Om liv och död, och om konst.

Detta ansikte kommer för mig när pressmeddelandet om att operasångaren Håkan Hagegård lämnar sitt aktiva arbete i Musikaliska akademien når medierna, samtidigt som han avvisar anklagelserna om sexuella trakasserier. Styrelsen för Kungliga Musikaliska akademien meddelar också att den välkomnar Hagegårds beslut.

Vad betyder detta? Dels att man lyckats undvika en annalkande kris. Håkan Hagegård är en av Sveriges mest kända sångare. En underbar, lyrisk baryton med sällsynt känsla för samspelet mellan text och musik, som under flera decennier turnerade världen runt. Mitt tioåriga flickjag charmades fullständigt av flickjägaren och fågelfångaren Papageno. Med genombrottet i Bergmans “Trollflöjten” etsade sig Hagegård in i folksjälen.

Fastforward några decennier till #metoo-uppropet hösten 2017, och publiceringen av P2-dokumentären “Don Juan på Musikhögskolan”. Berättelsen om hur ett par namnkunniga – men icke namngivna – pedagoger och ledamöter i Musikaliska akademien missbrukat sin makt och begått övergrepp samtidigt som institutionsledningarna tittade bort, blottlade tystnadskulturen inom musikvärlden.

Få med insyn i musikvärlden var förvånade. De flesta visste vilka som utpekades. Offentligt kända hemligheter – men ingen av kvinnorna har ens i dag vågat träda fram med namn. Som frilansar är de rädda för att äventyra sina karriärer.

Sångerskan Tove Dahlberg vittnade i uppropet #visjungerut, och var tidigare facklig ordförande för Sångaravdelningen i Teaterförbundet. “Det är bra att han träder tillbaka, det visar att han inser allvaret i frågan”, berättar hon för mig.

Men hon är bekymrad över att Hagegård samtidigt tillbakavisar alla anklagelser, trots att det är känt att han har tvingats lämna en rad anställningar – Musikhögskolan i Oslo, Birgit Nilsson-professuren i Stockholm, Operahögskolan i Stockholm samt operastudion vid Metropolitan Opera – på grund av anklagelser om sexuella trakasserier.

“Så många sångstuderande har upprepade gånger rapporterat till sina rektorer om sexuella trakasserier från hans sida. Trots detta har frågan om hans skuld inte utretts, vilket är mycket beklagligt”.

Parallellerna till rapporteringen om Kulturprofilen och stormen kring Svenska Akademien är uppenbara. När jag intervjuade Musikaliska akademiens sekreterare Fredrik Wetterqvist för några veckor sedan beskrev han sin frustration över tystnadskulturen. Men han ivrade också för att reformera stadgarna och möjliggöra uteslutning, när en ledamots handlande riskerar att skada akademien. Musikaliska akademiens preses Susanne Rydén skriver till SvD att hon gläds åt Hagegårds beslut. “Nu kan vi sikta framåt och ägna all vår kraft åt transparenta och trygga förhållande i de sammanhang där vi verkar. ”

Även om Musikaliska akademien avlett krisen så vilar ansvaret fortfarande tungt på ledamöterna, och på dem som leder svenskt musikliv. Flickansiktet i öppningsscenen till “Trollflöjten” speglar tilliten, förhoppningarna hos kvinnorna som drömt om ett liv i musiken. Spelet har bara börjat.

SOFIA NYBLOM

I Andreas värld vill man vara – recension i Svenska Dagbladet

Tonsättarweekend: Andrea Tarrodi 

Medverkande : Kungliga Filharmoniska orkestern, Peter Friis-Johansson, Dalia Stasevka (”Stellar Clouds”, ”Wildwood”, 11/4). Musica Vitae, Malin Broman, Pekka Kuusisto (”Acanthes”, 12/4)
Var: Stockholms konserthus

Konserthuset har varit Andrea Tarrodis akademi och andra hem under studieåren, då hon arbetat där som konsertvärd. Under helgen utgör det en självklar arena för en konstnär på väg ut i världen, med Grammis och flera priser under armen. Och varje musikalisk berättelse som presenteras under de första två kvällarna bygger på en tydligt Tarrodisk gestik. Modala tonarter som klingar vind och luft, vitaliserande rytmer, och växelspel mellan mörker och ljus, skörhet och majestät, är färgerna i Andrea Tarrodis palett.

I Andreas värld vill man vara: den är nämligen full av mirakel. Förundran över livets skönhet, nästan barnslig hänförelse, uppfyller de tidiga tondikterna som öppnar invigningskvällen. Filmiskt vacker är den vandring genom städerna i Cinque Terre som kantas av bastrummans bränningar, klockklang och italiensk puls i verket “Liguria” (2012).

I invigningskvällens första uruppförande, pianokonserten “Stellar Clouds”, dansar den enastående solisten Peter Friis-Johansson ut i kosmos med flygeln som en blänkande, tyngdlös satellit. Bekymmerslöst fångar han signaler från galaxens yttersta hörn, silar meteorsvärmar genom ett nät av skira tonkaskader och fintar en speldosevals till harpan förbi tutti-orkesterns massiva, svarta hål. Verkets fem satsdelar beskriver stjärnor som föds och dör, och vissa musikaliska klichéer – utomjordiskt höga övertonsklanger, Starwars-maffigt brass – är kanske svåra att undvika. Men snarare än John Williams är Andrea Tarrodi smittad av visionen hos mystiker som Kaija Saariaho eller Henri Dutilleux.

Foto: Jan-Olof Wedin.

Ett av Claude Debussys hyfsat opersonliga stycken, det Botticelli-inspirerade “Printemps” (Våren), fick leda över till kvällens andra uruppförande, tondikten “Wildwood”. Här vänder Tarrodi på dramaturgin: istället för gryningsskimmer, öppnar verket mitt i mörka skogen. Gradvis tänds tilliten till den lilla dubbelkvintett av stråkar som kämpar mot ett ansiktslöst monster. I verkets sista takter tecknas ett skirt grenverk i spröda flagioletter.

Trots kompetent ledning lyckades dirigenten Dalia Stasevska inte riktigt förlösa Kungliga Filharmonikernas leklust i Tarrodis expansiva klangvävar. Däremot framträdde under festivalens andra kväll gästspelande Musica Vitae i glänsande musikalisk form under konstnärlige ledaren Malin Broman, med violinisten Pekka Kuusisto som gäst i nya dubbelkonserten “Acanthes”.

Här plockar synesteten Andrea Tarrodi färg och schwung från Henri Matisse klippta blomstersilhuetter (konstverket “Acanthes”). Men växelspelet mellan återhållen elegans, blixtrande furioso och kurbitsblommig folklighet bidrog till ett bitvis fragmentariskt intryck av detta första framförande. Programmässigt var dock balansen perfekt, med Bartóks dansanta duetter som kontrast och Schönbergs “Verklärte Nacht” som andlös final.

Det händer att Andrea Tarrodi fastnar i manér, och glömmer upptäcktsresan. Lusten till fågelglissandon och skygga övertonsspektra får inte hindra utvecklingen av en berättarröst med talang för utopier.

SOFIA NYBLOM