Tragedierna håller demokratin vid liv

KRÖNIKA I SVD 2018-09-18

Grekerna kallade den för katharsis: förlösningen man kan uppleva ­efter ett tragiskt drama, en rening som kan förvandla upprördhet till handling. Vad är musikens betydelse för tragedin, och tragedins ­betydelse för demokratin?

Tragedin fyller en livsuppehållande funktion. När vi inte tillåts berätta om konflikterna, utan bara om framgångarna – vad finns det då att berätta? Det visste redan de gamla grekerna, och klädde tragedierna i musik för att tränga in i publikens hjärta. Men hur levande håller vi den kunskapen i dag?

Eyvind Johnsons ”Krilon” på Kulturhuset Stadsteatern påminner om denna uråldriga sanning. Dystopin om Krilon är iscensatt som en pjäs i pjäsen, där censorn håller ett vakande öga. Allteftersom censurens snara dras åt rensas allt fler delar ur berättelsen bort. Till slut, när fascisterna står där med svarta skjortor och knutna nävar, är scenen renskalad från karaktärer, kulisser och intrig. Berättelsen är bortblåst och utkonkurrerad av ett annat, patriotiskt narrativ: den patriotiska musikalen om landsfadern Gustav Wasa. Frågan borrar sig in i medvetandet: ”Om vi hade talat om makt – hade vi varit bättre förberedda?”

Jag funderade kring tragedins kraft under en reportageresa i USA förra året. Jag träffade musiker och konstnärer som var deprimerade och skräckslagna över att ha förlorat både sina illusioner och kontrollen över sina liv till Donald Trump, som flera kallade för en galen populist. Många jämförde med elfte september. En hel del handlade om de vita, privilegierades självrannsakan. Det gjorde ont att vakna upp till rasism och bigotteri när filterbubblorna sprack.

De beskrev också nya konstnärliga utmaningar: att berätta i musik eller dramatik om hur det gick till när den amerikanska framgångssagan förblindade ett helt folk. Ofta verkade själva samtalet fylla deras behov av rening, katharsis, men framför allt tjänade kabarésångerna, countrylåtarna och de nya operorna till att väcka frågan om hur man ville se framtiden. De kämpade för demokratin.

Jag kom hem till Sverige utmattad, men inspirerad, och saknade genast det hetsiga debattklimatet. Passionen tycktes få amerikanska konstnärer att beväpna sig med konst och musik för att bromsa den brutala nedmonteringen av mänsklig värdighet. Sverige kändes stumt och oengagerat.

”Är dom inte lite hysteriska ändå?” frågade en svensk kollega, som ville höra andra berättelser om USA. Här hemma fyllde den amerikanska mardrömmen samma funktion som en skräckfilm: skönt att förfasa sig över Trump-såpan från åskådarplats, och sedan knäppa bort den med fjärrkontrollen.

Sedan blev det sommar. Klimatångesten och de politiska maktkamperna tog struptag på Sverige, och medan vi kippade efter andan så började berättelserna flöda, på liv och död.

I juli månad spelades Albert Schnelzers nervkittlande opera ”Norrmalmstorgsdramat” i Vattnäs konsertlada i Dalarna. Gisslandramat som bergtog hela Sverige under en annan valrörelse för 45 år sedan, kändes just då som den perfekta metaforen för rädslan som spred sig i ett land i brand. Medan utländska brandbilar paraderade förbi hurrande folkmassor på riksväg 70 på väg norrut, satt jag käpprätt upp på stolen. Terrordramat i det låsta bankvalvet speglade exakt känslan av att vara i händerna på en opålitlig maktfaktor. Rånarnas spel om de kvinnliga bankbiträdenas lojalitet med en k-pist mot tinningen fick en mångbottnad betydelse, mitt i vår egen valrörelse styrd av rädsla och hot.

Kanske har vi talat om tragedier förut – men behovet är större nu. Inte för att framkalla apokalypsen innan den rasar över oss, utan för att utmana oss själva att se längre än vi vågar. Både drömmen och mardrömmen, och raseriet.

Kvällen före valet satt jag på Drottningholmsteatern och såg ”Syskonen i Mantua”, och hörde musiken slå en bro mellan barock och nutid, mellan ghettot och furstehovet, mellan jordelivet och Hades. Den bittra sanningen om sekelgammal antisemitism mötte sin publik klädd i myt och rituell skönhet.

Det kan kännas skrämmande och ovant att möta de stora berättelserna om makten och framtiden, och ännu mer skrämmande att skriva dem. Men om vi inte gör det – vad finns det då kvar att prata om?

Musikaliska dystopier ger upplyftande verkan

RECENSION I SvD 180902

Nordin

Östersjöfestivalveckan har i slutheatet programlagt tre musikaliska dystopier. SvD:s Sofia Nyblom är upprymd efter mötet med framtidsskildringar signerade Nordin, Salonen och Šerkšnytė.

Genre: Konsert
Medverkande: Giedrè Šlekyté, dirigent, Andrius Žlabys, piano, Lina Dambrauskaité, sopran, Justina Gringyté, alt, Edgaras Montvidas, tenor, Nerljus Masevicius, baryton, Litauens nationella symfoniorkester, Radiokören (30/8); Esa-Pekka Salonen, dirigent/gestrument; Martin Fröst, klarinett/gestrument; Sveriges Radios Symfoniorkester (31/8)
Var: Berwaldhallen
Verk: J Nordin: ”Emerging from currents and waves” (uruppförande). E-P Salonen: Konsert för piano och orkester; Raminta Šerkšnytė: ”Songs of sunset and dawn”.

Vi lever i en tid av motstridiga berättelser och striderna står alltmer om olika sätt att skildra vår samtid och framtid. Årets Östersjöfestival utnyttjar musikens visionära kraft för att både lyfta narrativen och lindra chocken som nya insikter kan medföra, med flera anspråksfulla nya verk.

Det hade varit lätt att känna sig tillintetgjord av de kaosvrålande klusterklanger som svävar ovanför bastrummans ödesmättade puls i Jesper Nordins ”Emerging currents and waves”, specialbeställd för Östersjöfestivalen. Tonsättaren vill fånga ett paradigmskifte, den artificiella intelligensens genombrott: nytt liv, kort och gott.

Orkesteruppställningen är massiv som hos senromantikerna, och Nordin arbetar med kontraster. Det digitala instrument han skapat, Gestrument, samplar musiken under framförandet och ger dirigent eller solist möjlighet att återkalla den med hjälp av rörelsesensorer.

Det är bitvis mörkt som i Marianergraven när förvrängda ljudbilder kastas mellan de 60 högtalarna i Berwaldhallen och krockar med orkesterkroppen. De slingor av folkton som klarinettsolisten Martin Fröst slungar iväg och fångar in i verkets centrala del speglar ödsligheten hos en existens på drift. Hypnotiserande vackert när Esa-Pekka Salonen och Martin Fröst speglar varandras gestik som i dans, och när rörelserna projiceras på Katrin Brännströms lamellscenografi upphöjs spelet till musikalisk action-painting.

I sista satsen träder dansaren Virpi Pakhinen in och låter änglavingar kretsa i evighetsmönster kring flygelns arpeggion. Och trots att jag känner en smula irritation över att en romantisk kliché är så pass effektfull är jag upprymd efteråt över att ha skådat undergången, och någonting bortom den som har att göra med mod och andlig resning.

Kvällen innan Nordins uruppförande firade Litauen 100-årsminnet av sin återfunna självständighet med två komplexa verk från 2007, framförda av Litauens nationalorkester. Före paus Esa-Pekka Salonens Pianokonsert, vars knastriga ljudlandskap skaver mellan dur och moll i en virtuos dystopi inspirerad av Stanislav Lem. Fina insatser från pianisten Andrius Žlabys, och orkestersolisterna gav de skruvat jazziga klangerna relief, men trots hårt arbete kändes tolkningen något tungfotad.

Efter paus briljerade dirigenten Giedré Šlekyté, Radiokören och en fin solistkvartett i Raminta Šerkšnytės vackra kantat ”Songs of sunset and dawn”, tonsättningar av dikter av Rabindranath Tagores sensuella stämningsbilder som drar tankarna till Mahlers ”Das Lied von Der Erde”.

Men till skillnad från Mahler presenterar Šerkšnytė ett poetiskt understatement med slank orkesterbesättning. Raka sångröster sökte sig fram i fraser liknande gregorianiken, och varje sparsam färgaccent i instrumentationen bidrog tillsammans med Rimas Sakalauskas bildspel till illusionen av lätthet och hoppfullt ljus.

Mirakulös Mahler – hela universum börjar sjunga

Östersjöfestivalen invigning – Gustav Mahler: Symfoni nr 8

Recension i SvD 2018-08-24

Genre: Konsert
Medverkande: Hannah Husáhr, Tamara Wilson, Karen Cargill, Anna Larsson, Simon O’Neill, Christopher Maltman, Shenyang; Radiokören,Eric Ericsons kammarkör, Mikaeli kammarkör, Adolf Fredriks kyrkas diskantkörer & ungdomskör, Chorista; Sveriges Radios Symfoniorkester
Var: Berwaldhallen
Dirigent: Daniel Harding

Östersjöfest

Det är ett magnifikt statement att låta Östersjöfestivalen inledas med Gustav Mahlers trosvissa symfoni nr 8. Hela sju körer flankerar solisterna på läktaren, medan Sveriges Radios symfoniorkester utgör den akustiska scenografin till denna operamässiga skapelseberättelse.

Ingen har beskrivit slutögonblicket i symfoni nr 8 bättre än Mahler själv: den energiurladdning som staplar trumpetklanger, änglakörer och tyngdlösa kvinnoröster ovanför den jordelivets branta avgrund som orkesterkroppen beskriver, är verkligen som om hela universum började sjunga. Det är otroligt gripande när dirigenten Daniel Harding samlar hela sin armé av mänsklig talang för att ömsint viska fram Goethes versrader i slutögonblicket om alltings förgänglighet. Som en bokstavlig påminnelse om vilka mirakel människan är kapabel att åstadkomma när hon verkligen, verkligen vill – oavsett om det gäller konst eller katastrofberedskap.

För Mahlers symfoni från 1906 är den klassiska musikens motsvarighet till Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, med valv på valv myllrande av mystiska sibyllor och profeter i ett persongalleri hämtade ur sista delen i Goethes ”Faust”. Daniel Harding mejslar känsligt ut kontrasten mellan öppningens stolta frälsningshymn, ”Veni creator spiritus”, och andra delens mer subtila dialog kring villkoren för Fausts frälsning, med början i den spöklika eko-kören som sätter an tonen för dramat.

Solistteamet är fint balanserat, med en toppkalibrerad svensk damtrio ledd av Hannah Husáhr, Anna Larsson och Ida Falk Winland och mansröster med dramatiskt schvung, främst barytonen Christopher Maltman och basen Shenyang. Men Simon O’Neill lyckas inte riktigt beskriva paradisets ljuvlighet för de saliga gossarna i Adolf Fredriks ungdomskörer med tillräcklig suggestion – där hade jag faktiskt önskat en mer kraftfull, fri tenorröst.

Just operamässigheten i Mahlers symfoni vore förstås en anledning att någon gång ge den en halvscenisk gestaltning. Med ljussättning och viss koreografi skulle relevansen för vår egen tid kunna lyftas ännu mer – en tid i så hjärtskärande behov av frälsning, vilket Östersjöfestivalen påminner om i sin tematik framför allt kring miljöfrågan.

Invigningen markerade också Michael Tydéns avsked från det självskapade uppdraget som festivalgeneral efter 16 år. När Esa-Pekka Salonen i sitt tacktal påminde om hur idén föddes i S:t Petersburg 1999, i efterdyningarna av perestrojkan, var vi nog flera som reflekterade över hur världen förändrats.

Mariinskijteatern är numera reducerad till en gästorkester bland andra i marknadsföringen istället för att inta rollen som hedersgäst, och årets festival gör en poäng av att lyfta de baltiska staternas självständighet och musikaliska särart. Det är en hårfin balansgång, att nyttja musiken som diplomati men undvika att låna sig till propaganda. Skickligt av Berwaldhallen, och hedrande för public service-företaget Sveriges Radio, att man inte bara stöttar festivalen med självklarhet utan dessutom lyckas med konststycket att hålla balansen.

 

Färden ut i Vintergatan går via Albert Hall

Krönika i Svenska Dagbladet 2018/08/24

När den Svenska Kammarorkestern gästar London och Royal Albert Hall under årets Proms förvandladas konserthallen till en gigantisk, luftkonditionerad, rymdfarkost. Och många var stjärnorna som framträdde till rungande bravorop.

SVKK

Foto: Nikolaj Lund.

Det är drygt 30 år sedan Nasa 1977 skickade ut en cd-skiva i rymdkapseln Voyager, ”Sounds of Earth”, åtföljd av en hälsning från FN:s dåvarande generalsekreterare Kurt Waldheim. På listan stod Bachs Brandenburgkonsert nr 2 i en inspelning med dirigenten Karl Richter, där trumpetsolisten skickar ut i världsrymden all den smattrande viljekraft som civilisationen är mäktig. Sjuttiotalet var mina tonår, och vid brådmogen läsning av Harry Martinsons ”Aniara” ungefär samtidigt som Nasa skickade ut Voyager i rymden var det inte stolthet över att människan erövrade rymden som uppfyllde mig. Snarare fick jag en diffus känsla av att jorden hade tappat kursen. Precis som Martinsons rymdskepp var vi på väg ut i ett okänt mörker, dansande till prästinnan Libidellas yurg och soundtracket i Voyager.

Jag påmindes om det här ögonblicket när jag stod mitt i Royal Albert Hall för ett par veckor sedan och lyssnade på Svenska Kammarorkesterns Brandenburg Project. Under den cirkelrunda kupolen steg och föll tonerna i Bachs virtuosa, egensinnigt orkestrerade konserter, och flätades samman med de nykomponerade partner-konserter som beställts av orkestern till nya, fantastiska stjärnbilder. Royal Albert Hall var som en gigantisk, luftkonditionerad rymdfarkost, vars musikaliska samkväm, röda sammetsgardiner och flaggviftande nationalism på den rituella ”Last Night of the Proms” utgjorde det tunna skal av kultur som skilde oss från den oigenkännliga, överhettade världen därutanför.

För den stora, pratglada publiken som bänkat sig med ölflaskor, wraps och glasstrutar i händerna – framförallt oss fanatiker som intagit ståplatserna närmast scenen – erbjuder Brandenburg-projektet både djupare förståelse av Bachs konserter, och en nerfälld vindbrygga till den samtida musiken. Men framförallt är det är de sex partner-verken som ger Brandenburg-projektet relevans, och de ljussignaler som tonsättarna Anders Hillborg, Olga Neuwirth, Mark-Anthony Turnage, Steven Mackey, Uri Caine och Brett Dean sänder tillbaka till Bachs Brandenburg-konserter som gör projektet starkt symboliskt.

Ur vintergatan denna söndag trädde den ena stjärnan efter den andra fram, utan någon inbördes hierarki: Håkan Hardenbergers silvertrumpet, Pekka Kuusistos kvicksilverviolin, Maya Brisers sammetscello… och så vidare i raden av spektakulära solister. Bravoropen rungade när Pekka Kuusisto efter att ha brottats med Anders Hillborgs både sköra och halsbrytande ”Bach Materia” höll upp sitt instrument med samma stolta min som en OS-medaljör.

Samtidigt, i en annan del av London, hade varuhuset Selfridges startat årets julförsäljning rekordtidigt för att tillmötesgå vintersvultna turister med regnbågsgranar (årets trend, eventuellt Pride-inspirerad), och dämpa klimatneurotikernas ångest. Selfridge’s julsatsning kom för mig när Svenska Kammarorkestern framförde Olga Neuwirths ”Aello – Bride of the Wind” i Royal Albert Hall – en vindpinad omtolkning för glasharmonika, skrivmaskin, flöjt och stråkorkester av Bachs Brandenburg konsert nr 4. För något är alldeles på tok i det här stycket, ungefär som i en Stephen King-thriller där julen infaller mitt under en galen värmebölja. Kanske var det just rymdkapseln Voyager med Bachs konsert ombord som kom för Olga Neuwirth när hon komponerade det här surrealistiska verket, och satte sig själv i rollen som krönikör över mänsklighetens fantastiska och sorgliga historia – med regnbågsgranar, Brandenburgare och allt.

Ett par dagar senare firades skotska tonsättaren Thea Musgraves 90-årsdag med en hel uppståndelsekväll. Man öppnade med hennes tondikt ”Phoenix Rising”, och avslutade med Brahms Requiem där kören och den jättelika orgeln fick blåsa bort värmen och blåsa in stjärnljuset. En hoppfull kväll för oss som sökt oss till gemenskapen i konsertsalen under färden ut i Vintergatan. Och ett mer hållbart alternativ mot ångesten än att tjuvstarta julen.

 

Samuel Barbers Vanessa: Amerikansk tragedi träffar vår samtid i hjärtat som en vass ishacka

Samuel Barbers nordiska relationsdrama ”Vanessa” möttes av stormande bifall vid urpremiären på Metropolitanoperan 1958, men som ett efterspel till McCarthy-erans inskränkthet kallade kritikerna den för opatriotisk. SvD:s Sofia Nyblom berörs av Keith Warners suggestiva iscensättning av ett amerikanskt mästerverk på Glyndebourne operafestival.

Vanessa

Ensemblen i ”Vanessa” på Glyndebourne operafestival. Här stormar Erika (Virginie Verrez) i andra aktens förlovningsfest ut i natten och får missfall.  Foto: Tristram Kenton

Vanessa

Recension i SvD 20180810 

Genre: Opera
Regi: Keith Warner
Medverkande: Emma Bell, Virginie Verrez, Edgaras Montvidas, Rosalind Plowright m fl . London Philharmonic Orchestra och Glyndebourne Chorus
Var: Glyndebourne Festival
Musik: Samuel Barber. Text: Gian Carlo Menotti. Dirigent: Jakob Hrůša. Scenografi: Ashley Martin-Davis. Ljus: Mark Jonathan Projektioner: Alex Uragallo

Vintern känns avlägsen i ett överhettat London. Men snöstormar, slädbjällror och bottenfrusna känslor slår an tonen vid den brittiska premiären i Glyndebourne av Samuel Barbers explosivt orkestrerade kvinnoporträtt. En hängiven sångarensemble och London Philharmonic Orchestra under Jakob Hrůša mejslar ut Samuel Barbers musik med sådan finess och kärlek att jag omöjligt kan värja mig.

För trots att ”Vanessa” spelas då och då i USA framstår den som ett bortglömt mästerverk – skrivet av ett samkönat par och därför drabbat av 50-talets bigotteri. Verket är elegant som en Strauss-opera samtidigt som Gian Carlo Menottis Pulitzer-belönade libretto packar denna nervkittlande, nordiska thriller med förbjuden passion.  Librettot bygger löst på en av Isak Dinesens (pseudonym för Karen Blixen) berättelser.

Det vimlar av speglar och klirrar av klockor när ridån går upp för Keith Warners och Ashley Martin-Davis silvrigt kyliga scenbild – men speglarna täcks av draperier. Tre kvinnor från olika generationer väntar på att någon ska väcka dem till liv. Då den efterlängtade mannen – tenoren Edgaras Montvidas narcissistiske Anatol, son till Vanessas älskare för 20 år sedan – äntligen står på tröskeln till slottet blir effekten en helt annan än den önskade, precis som i Tjajkovskijs ”Eugen Onegin”.

De två yngre kvinnorna, den självupptagna Vanessa (Emma Bell) och hennes unga släkting Erika (melankoliska mezzon Virginie Verrez), faller bägge för Anatol – varpå hjärtan krossas och sanningen kompromissas i ett brutalt spel om överlevnad som ingen kan vinna. De ensamma individerna i detta Bergmanska skuggspel förnimmer nämligen ingen annan än sig själva, samtidigt som de sjunger ihjäl sig av längtan efter bekräftelse.

Titelrollen erbjöds Maria Callas, vilket säger något om rollens dramatiska anspråk, även om Callas tackade nej. Sopranen Emma Bell övertygar som skådespelerska, även om uppsättningen faktiskt förlorar på att hon och Virginia Verrez rollfigur Erika är till förväxling lika rent vokalt. Säkert ett regigrepp, men en mer italienskklingande röst hade gett mer rättvisa åt Vanessas vulkaniska temperament.

Att iscensätta ”Vanessa” på Glyndebourne är faktiskt kongenialt. Godset i East Sussex som sedan 1934 rymmer en internationell operafestival har en familjär stämning, och äventyret börjar redan när de picknickande sällskapen samlas på tåget från Victoria Station. Själva teatersalongen flödar ut i parken, där engelsmän i smoking och långklänning umgås över champagnen – precis som de dansande gästerna på den gastkramande förlovningsfesten i andra akten av ”Vanessa”.

Ironin i att de väldiga silverspeglarna på scenen hålls upp mot publiken undgår säkert ändå de flesta. För regissören Keith Warner är inte sen att peka på priset för bigotteri och hemligheter. När den gravida Erika springer ner i balsalen likt en galen Lucia di Lammermoor, manövrerar de festande sällskapen ut henne i vinternatten med subtila knuffar från dansgolvet medan snöflingorna yr och klangmassorna kraschar som isberg på drift.

”Love has a bitter core”, sjunger Anatol i operans skakande kärleksduett med Vanessa, och ber henne att blunda för sanningen. Den bittra slutkvintetten innan Erika lämnas ensam kvar med sin mormor – Rosalind Elias nästintill stumma Baronessa – griper tag om hjärtat likt finalen i ”Rosenkavaljeren”. Denna amerikanska tragedi är en opera för vår tid, för i sitt frusna majestät träffar ”Vanessa” hjärtpunkten i samtidens rädsla och protektionism som en vass, slipad ishacka.

Övergreppskultur i operan: ”Litar inte på män”

La Traviata Met

Koreanska sopranen Hong Hei-Kyung som Violetta i Metropolitans ”La traviata” 2012. Foto: Bebeto Matthews /AP

Svenska Dagbladet 2018-08-10

Varför sker så många övergrepp just inom operan och den klassiska musiken? Musikvärlden har på sistone skakats av en rad sexualbrottsskandaler – och färska siffror visar att sångerskor är särskilt utsatta. Kanske för att hela konstformen bygger på underkastelse, skriver Sofia Nyblom.

Bara veckor efter vittnesmålen om Harvey Weinsteins sexuella övergrepp släppte New York Times ännu ett avslöjande. Metropolitan-operans chefsdirigent James Levine, tillika konstnärlig ledare för husets operaskola, hade i decennier utsatt unga män för sexuella övergrepp.

Avslöjandet fick inte samma genomslag som Weinstein-affären, trots att det beskrev ännu en dimension av övergreppskulturen: utsattheten hos studenter. Och James Levine var mycket mer än en mäktig man. Han var en stor konstnär, och konstnärens makt är svårmätbar.

När James Levine dirigerade Wagners ”Ragnarök” på Metropolitan för ett par decennier sedan lämnade jag föreställningen med tårarna strömmande utför ansiktet, djupt berörd. Den romantiska Wagner-tolkningen trängde djupt ner i själen. I ljuset av vinterns avslöjanden framstår hans inkännande version av Wagners incestuösa, våldsamma operasaga som illavarslande. Kort efter avslöjandet fick Levine lämna sin anställning. Det var som om överguden Wotan själv fått lämna operans Valhall när verkligheten kommit ikapp myten.

Men den som kan Wagners ”Nibelungens Ring” vet att Brynhilde har ett tufft jobb när hon gör upp med sin pappa. Och frågan är vad som nu händer med det Valhall som heter operavärlden.

Under senvåren skrev tidskriften Der Spiegel om hur rektorn vid Musikhögskolan i München och en kompositionslärare vid Mozarteum i Salzburg förgripit sig på studenter och personal. Männen har fått fängelsestraff. De är ytterligare två i raden av fall där musikinstitutioner offrat unga studenter för förmånen att förknippas med stora konstnärer.

I uppropet #visjungerut och radiodokumentären ”Don Juan på Musikhögskolan” uppdagades en starkt sexualiserad kultur även vid svenska musikhögskolor. ”I den här branschen får man inte vara blyg” är en återkommande fras, som används för att berättiga sexuell beröring eller inviter. Karriärtips kopplade till sexuellt umgänge, ”artistfotografering” bakom låsta dörrar och ibland rena våldtäkter har lett till att traumatiserade musikstuderande ställt in provsjungningar, låtit bli att söka utbildningar eller lämnat yrket.

Hovsångerskan Anna Larsson varnade i Dalarnas Tidning redan 2012 för dirigenter som satt i system att utnyttja unga sångerskor sexuellt, och som när de avvisas ägnar sig åt ”slut shaming” eller att bromsa kvinnornas karriärer. Men detta är inget nytt. En annan sångerska berättar för SvD hur hennes mor, också framstående sångerska, på 1950-talet ställdes inför ultimatum av chefen vid Kungliga Operan: ”ligg med mig, eller lämna huset”. Hon kom aldrig tillbaka.

– Vi jobbar med att gestalta relationer. Det är en sån ömtålig bransch. Du kan inte stå på en scen om du inte kan ha kroppskontakt, säger sopranen Elisabeth Meyer, som menar att incidenter där dirigenter, regissörer och andra går över gränsen händer hela tiden, men är ännu vanligare utomlands.

– Du blir indragen i en taxi, instängd i ett övningsrum och får ständigt skamliga förslag. Jag har lärt mig att inte lita på några män i branschen, och hittat sätt att smita undan.

När en berömd sångare i slutet av april meddelade att han lämnar sitt arbete i Musikaliska Akademien efter anklagelser om sexuella trakasserier, hade pressen på honom varit stark. Några veckor tidigare vittnade ständige sekreteraren Fredrik Wetterqvist för SvD om ett intensivt arbete för att få till en omröstning om att utesluta två ledamöter ur Akademien. Samtidigt lät Wetterqvist förstå att Akademien inte var enig, delvis på grund av nekanden till anklagelserna, men också för att det är svårt att ena viljorna och reformera arbetet i en akademi grundad 1771.

Varför klamrar sig just musikvärlden fast vid förlegade stereotyper? Det handlar nog delvis om den utsatta arbetsmarknaden, där allt fler jobbar som projektanställda. I en enkät som genomfördes i våras framkom att 47 procent av de kvinnor som arbetar vid landets teatrar och orkestrar utsatts för sexuella trakasserier under sitt yrkesliv. För sångerskorna var siffran hela 74 procent. Merparten hade inte informerat sina arbetsgivare. De var rädda att riskera karriären.

Den förtroliga relation som uppstår mellan musikstuderande och lärare bygger på att studenten formas av sin mästare som mytens Pygmalion: skulptören som knådar och tafsar fram sin idealkvinna i vit marmor och sedan förälskar sig, för att till sist få henne serverad livs levande på silverfat av Venus, kärleksgudinnan. Särskilt påtagligt blir det för sångaren, som bär instrumentet i kroppen.

”Mästaren” i en mästar-lärling-situation kan diktera villkoren för karriären genom att kräva underkastelse och tystnad. Sångare och musiker drillas som elitgymnaster, men för ett mer abstrakt mål än idrottstävlingar och medaljer. Det är som om traderingen av musikaliska tolkningar, fingersättningar eller sättet att forma en fras vore förknippad med ett heligt sakrament.

Sexualiseringen av kvinnan finns dessutom inskriven i operarepertoaren. Myten om operasångerskan som lyxprostituerad går tillbaka till andra kejsardömets Paris, och förevigas i Verdis ”La Traviata”. Verklighetens Kameliadam var precis som många av sina medsystrar beroende av sponsorer för att finansiera klänningar, sånglektioner och smycken. Transkriberad till myt blir hon en projektionsyta för manliga fantasier, medan hennes virtuosa röstuppvisningar är som känslomässiga orgasmer.

Till myten hör också idén att smärtan adlar konstnären. Violetta Valéry – ”Kameliadamen” – dör i operans slut en plågsam död. När en av 1900-talets mest kända uttolkare av rollen, sångerskan Maria Callas, nyligen porträtterades i en fransk dokumentär som nyligen visades i SVT, menade flera av världens ledande dirigenter och sångare att hennes konstnärskap var större än rivalen Renata Tebaldis. Callas hade ju lidit mer, och det hördes i rösten! Med den attityden uppmuntras kvinnor att ta personliga risker – för konstens skull.

En frilansande manlig sångare som SvD talat med menar att klimatet i svenska operahus blivit bättre efter metoo:

– De som gått över gränsen har fått sig en tankeställare.

Men han påpekar att det alltid finns personer som utnyttjar gråzoner i arbetet. Det gäller lika mycket i samarbetet med homosexuella män, säger han.

Anna Lindal, prefekt för Operahögskolan vid Stockholms konstnärliga högskola, säger att skolan har aktiverats maximalt efter #visjungerut. Kanske mer än andra konstnärliga högskolor.

– Det finns en rädsla i operavärlden som är större än i andra konstarter.

Nu ser hon en möjlighet att skapa ett mer hälsosamt arbetsklimat, bland annat genom att problematisera klichéer som förknippas med operaregi och klassisk sång. Skolan arbetar också med att bryta beroendeförhållandet i mästare–lärling-relationen och jobba mer i team.

På Kungliga Operan har man vässat likabehandlingsplanen och ser nu till att nyanställda och gästande artister får den i handen tillsammans med avtalet innan de kliver in i huset.

Operan har dessutom i vår testat en webbaserad mätning för anonym rapportering av sexuella trakasserier och andra övergrepp. Över hälften av de anställda har dagligen svarat på frågan: har det hänt något idag? Operan har inte hunnit utvärdera resultatet, men HR-chefen medger:

– Det finns saker i vår organisation som vi inte vill ha här. Som gör att man inte kan prestera på topp. Vi måste fortsätta arbeta med vår arbetsmiljö tillsammans med alla som verkar här.

En sångerska som arbetar på Operan tycker att mätningen varit ett bra verktyg, men säger att repertoardiskussionen är lika viktig som arbetet med att förändra arbetsklimatet.

– Vi fortsätter berätta historier där kvinnorna är rekvisita eller bekräftar männens känslor. Det blir en jätteuppförsbacke för en ung kvinna att kräva respekt i sin yrkesroll när hennes rollfigur blir smiskad på rumpan eller nypt i kinden.

Få i branschen tror att metoo innebär slutet för maktmissbruket. De processer som leder fram till att institutionerna tar sitt ansvar försvåras ofta av lojalitetsband och överdriven respekt för konstarten.

– Det handlar inte bara om förövare och offer. Maktförhållandet som ligger i botten kommer man aldrig åt. Det ligger i kulturinstitutionens DNA, säger en institutionschef med en märkbar ton av pessimism.

Det gäller att våga ifrågasätta värdet av en konstart som kräver underkastelse till varje pris. Att fostra självständiga konstnärer som lyckas med att både förvalta traditionen, och ifrågasätta all unken barlast som följer med den. Men också att hålla chefer och ledningsgrupper ansvariga för att förändra arbetsklimatet i en särskilt utsatt bransch. Om inte det är möjligt, lär vi ha flera akter kvar tills Brynhilde gör upp med fadersarvet och spränger hela Valhall i luften.

 

 

 

Något sorgligt över stjärnans stumma dans

Recension

Pygmalion

När den japanske allkonstnären Saburo Teshigawara skulpterar den ångande varma luften på Drottningholmsteaterns scen är det som en bild ur drömmen. Men också en bild av Pygmalion, som besvärjer fram konsten i samspel med kärleken.

Pygmalion

Genre: Opera
Regi: koreografi: Saburo Teshigawara
Medverkande: Anders J Dahlin, Kerstin Avemo, Hanna Husáhr, Silvia Moi,Rihoko Sato, Saburo Teshigawara, Quentin Roger
Var: Drottningholms slottsteater
Text: Sylvain Ballot de Sauvot
Kompositör: Jean-Philippe Rameau.
Dirigent: Vittorio Ghielmi.
Mask, peruk: Sofia Ranow

För nästan 15 år sedan lät regissören Pierre Audi himmel och jord skaka i Jean-Philippe Rameaus mörka, existentiella barockopera ”Zoroastre” på Drottningholmsteatern. När teatern nu bjuder in japanske allkonstnären Saburo Teshigawara att gestalta den ljusare enaktaren ”Pygmalion”, och ersätta stilteaterns poser med luftburen dans, borde det vara lika kongenialt. Förvandlingsnumren i Ovidius ”Metamorfoser” som ”Pygmalion” ingår i berättar ju om en tid där människan levde i symbios med gudar och natur – en symbios som förblir levande för Teshigawara. Så varför övertygar inte hans tolkning av den arketypiska skönhetsmyten?

När Saburo Teshigawara i den nytillkomna prologen till ”Pygmalion” skulpterar den ångande varma luften på Drottningholmsteaterns scen med roterande kropp och virtuosa händer – luft som vibrerar av viola da gambans melankoli – är det som en bild ur drömmen. Men också en bild av Pygmalion, som besvärjer fram konsten i samspel med kärleken. Scenbilden är ett romerskt tempel, och kvinnan, dansaren Rihoko Sato, en virvelvind av rörelse som i prologens sista bild möter sin skapare.

I kvällens andra akt är det dags för Rameaus opéra-ballet, och Teshigawara intar rollen som gudomlig kreatör. Men medan dansarna fortsätter att pulsera av liv, så förblir sångarna stela som Pygmalions statyn: såväl Hanna Husáhr svikna flickvän Céphise som Silvia Mois Statue animée (Levande staty) poserar på knä, insvepta i hudfärgad tyll. Bara Kerstin Avemos Amor är rosig av glädje över kärlekssegern. Dramat faller isär i två delar, och regin blir märkligt konventionell.

I ”Zoroastre” spelade barocktenoren Anders J Dahlin huvudrollen som sektledare-terrorist, men hans Pygmalion blir mest en marionett åt skulptören Teshigawara. Först i Dahlins sprudlande finalaria faller ett regn av vällust ned över de älskande, dansarna Rihoko Sato och Quentin Roger.

Det är inte därför inte värmen i lokalen som får mig att dra en suck av lättnad i slutet. Kvällens blodröda nerv är orkestern under viola da gamba-solisten Vittorio Ghielmi, i nästan romantiskt samspel med Teshigawaras koreografi, och till klangen av kastanjetter får hela kompaniet äntligen dansa, en ljuvlig minut innan ridån faller.

Kvällens klarast lysande stjärna är dansaren Rihoko Sato, som Statyns alter ego. Men det är något sorgligt över hennes stumma dans. Som när den lilla sjöjungfrun i H C Andersens saga betalar för kärleken med sin röst. ”Pygmalion” förblir i Teshigawaras tolkning en skönhetsmyt som står kvinnan dyrt.