Nobelkonsert som befäster ritualerna

Genre: Konsert
Medverkande: Lisa Batiashvili, violin. Kungliga Filharmoniska orkestern
Var: Konserthuset
Dirigent: Karina Cannelakis.
Verk: A-S Söderqvist ”Movements”; P Tjajkovskij Violinkonsert samt Symfoni nr 4

Mer samtid och färre klassiska standardverk på Nobelkonserten. Det önskar sig SvD:s Sofia Nyblom som likväl njuter av den georgiska violinisten Lisa Batiashvilis konstnärliga patos och dirigenten Karina Cannellakis karisma.

Ritualer har sin oavvisliga fascination, inte minst för att formens stränghet ger relief åt avvikelserna. Det gäller förstås även den årliga Nobelprisutdelningen och dess upptakt, Nobelpriskonserten. För sedan detta tillägg till festligheterna uppstod år 2005 kan jag inte påminna mig att man en enda gång utmanat världens intelligentaste hjärnor genom att låta deras tankar dansa till musik från vår egen tid. Eller, till musik av en kvinna, ledd av en kvinna. Och vilket bättre tillfälle att bryta rutinen än detta år, då priset till den litterära berättarkonsten frusit inne på grund av en man.

Allra modigast hade förstås varit att beställa helt ny musik. Och någon dag vore det förlösande att höra en Nobelkantat tillägnad dramat kring kvällens enda närvarande ledamot från Svenska Akademien: Sara Danius, som iklädd leopardmönstrad paljettkaftan och platåskor uppbär exildrottningens stolthet och smärta.

Vid årets Nobelpriskonsert gör man det näst bästa och väljer ett relativt nyskrivet stycke. Jazzmusikern Ann-Sofi Söderqvists ”Movements” får slå upp dörrarna till 2000-talet. Det är ett attraktivt men okontroversiellt verk med stänk av symfonisk jazz, som får ett ljummet mottagande. Titeln syftar på flyktingkrisen och vår tids folkrörelser, och den ödesmättade trumpetfanfaren i inledningen slår en elegant båge till den snarlika inledningen till kvällens avslutande verk, Peter Tjajkovskijs Symfoni nr 4.

När solisten, georgiska violinisten Lisa Batiashvili gör entré för att spela ett av standardverken i repertoaren, Tjajkovskijs Violinkonsert, är jag nog inte ensam om att önska att man låtit dörren till 2000-talet stå öppen. Valet att para Söderqvist med inte mindre än två verk av Tjajkovskij framstår som märklig inte minst av praktiska skäl. Att döma av applåderna som bryter av mellan snart sagt varje sats i både violinkonserten och symfonin skulle en modern, genomkomponerad konsert vara lättare för en ovan publik att ta till sig än den tredelade klassiska formen.

Men framförallt handlar det förstås om tematiken. Det vore mycket mer meningsfullt att få höra Anders Hillborgs bluesigt-orientaliska Violinkonsert, som Batiashvili uruppförde här så sent som 2016. Ett verk vars rapsodiska sorgesång och arabiska sväng tydligare speglar den existentiella förvirringen hos både migranter och populister. Trots invändningarna är det förstås ljuvligt att se Lisa Batiashvili i en flödande poetisk, och bitvis euforisk, gestaltning av Tjajkovskijs konsert.

I extranumret kopplar dock Lisa Batiashvili sitt konstnärliga patos till sitt civilkurage. För Hillborg finns faktiskt med på ett hörn, i ett svävande arrangemang av J S Bachs melankoliska koral ”Ich rufe zu dir, Herr Jesu Christ”. Lisa Batiashvili samlar stråkarna i orkestern omkring sig, och tillsammans med Karina Canellakis leder hon ensemblen i ett lågmält men klart formulerat rop på hjälp, som borde höras ända till världens ledare i Katowice.

Märkligt nog känns ödmjukheten inför livsvillkoren hos Bach denna kväll modernare än svängningarna mellan optimism och desperation i Tjajkovskijs temperament. För det är som om romantikens krav på självförverkligande blivit motorn bakom den skenande teknologiska utveckling vars ödesdigra konsekvenser några av årets Nobelpristagare försökt få bukt med.

Kanske är det en sådan tanke som ligger bakom dirigenten, karismatiska Karina Cannellakis, initiativ att hålla tal till pristagarna och publiken. Hon pekar på musikens förmåga att bygga gemenskap och överbrygga skillnader, innan hon slår in Kungliga Filharmonikerna i en distinkt och dansant tolkning av Tjajkovskijs symfoni som inspirerar till stående ovationer. Så föds ännu en variation på riten.

Färden ut i Vintergatan går via Albert Hall

Krönika i Svenska Dagbladet 2018/08/24

När den Svenska Kammarorkestern gästar London och Royal Albert Hall under årets Proms förvandladas konserthallen till en gigantisk, luftkonditionerad, rymdfarkost. Och många var stjärnorna som framträdde till rungande bravorop.

SVKK

Foto: Nikolaj Lund.

Det är drygt 30 år sedan Nasa 1977 skickade ut en cd-skiva i rymdkapseln Voyager, ”Sounds of Earth”, åtföljd av en hälsning från FN:s dåvarande generalsekreterare Kurt Waldheim. På listan stod Bachs Brandenburgkonsert nr 2 i en inspelning med dirigenten Karl Richter, där trumpetsolisten skickar ut i världsrymden all den smattrande viljekraft som civilisationen är mäktig. Sjuttiotalet var mina tonår, och vid brådmogen läsning av Harry Martinsons ”Aniara” ungefär samtidigt som Nasa skickade ut Voyager i rymden var det inte stolthet över att människan erövrade rymden som uppfyllde mig. Snarare fick jag en diffus känsla av att jorden hade tappat kursen. Precis som Martinsons rymdskepp var vi på väg ut i ett okänt mörker, dansande till prästinnan Libidellas yurg och soundtracket i Voyager.

Jag påmindes om det här ögonblicket när jag stod mitt i Royal Albert Hall för ett par veckor sedan och lyssnade på Svenska Kammarorkesterns Brandenburg Project. Under den cirkelrunda kupolen steg och föll tonerna i Bachs virtuosa, egensinnigt orkestrerade konserter, och flätades samman med de nykomponerade partner-konserter som beställts av orkestern till nya, fantastiska stjärnbilder. Royal Albert Hall var som en gigantisk, luftkonditionerad rymdfarkost, vars musikaliska samkväm, röda sammetsgardiner och flaggviftande nationalism på den rituella ”Last Night of the Proms” utgjorde det tunna skal av kultur som skilde oss från den oigenkännliga, överhettade världen därutanför.

För den stora, pratglada publiken som bänkat sig med ölflaskor, wraps och glasstrutar i händerna – framförallt oss fanatiker som intagit ståplatserna närmast scenen – erbjuder Brandenburg-projektet både djupare förståelse av Bachs konserter, och en nerfälld vindbrygga till den samtida musiken. Men framförallt är det är de sex partner-verken som ger Brandenburg-projektet relevans, och de ljussignaler som tonsättarna Anders Hillborg, Olga Neuwirth, Mark-Anthony Turnage, Steven Mackey, Uri Caine och Brett Dean sänder tillbaka till Bachs Brandenburg-konserter som gör projektet starkt symboliskt.

Ur vintergatan denna söndag trädde den ena stjärnan efter den andra fram, utan någon inbördes hierarki: Håkan Hardenbergers silvertrumpet, Pekka Kuusistos kvicksilverviolin, Maya Brisers sammetscello… och så vidare i raden av spektakulära solister. Bravoropen rungade när Pekka Kuusisto efter att ha brottats med Anders Hillborgs både sköra och halsbrytande ”Bach Materia” höll upp sitt instrument med samma stolta min som en OS-medaljör.

Samtidigt, i en annan del av London, hade varuhuset Selfridges startat årets julförsäljning rekordtidigt för att tillmötesgå vintersvultna turister med regnbågsgranar (årets trend, eventuellt Pride-inspirerad), och dämpa klimatneurotikernas ångest. Selfridge’s julsatsning kom för mig när Svenska Kammarorkestern framförde Olga Neuwirths ”Aello – Bride of the Wind” i Royal Albert Hall – en vindpinad omtolkning för glasharmonika, skrivmaskin, flöjt och stråkorkester av Bachs Brandenburg konsert nr 4. För något är alldeles på tok i det här stycket, ungefär som i en Stephen King-thriller där julen infaller mitt under en galen värmebölja. Kanske var det just rymdkapseln Voyager med Bachs konsert ombord som kom för Olga Neuwirth när hon komponerade det här surrealistiska verket, och satte sig själv i rollen som krönikör över mänsklighetens fantastiska och sorgliga historia – med regnbågsgranar, Brandenburgare och allt.

Ett par dagar senare firades skotska tonsättaren Thea Musgraves 90-årsdag med en hel uppståndelsekväll. Man öppnade med hennes tondikt ”Phoenix Rising”, och avslutade med Brahms Requiem där kören och den jättelika orgeln fick blåsa bort värmen och blåsa in stjärnljuset. En hoppfull kväll för oss som sökt oss till gemenskapen i konsertsalen under färden ut i Vintergatan. Och ett mer hållbart alternativ mot ångesten än att tjuvstarta julen.