Mirakulös Mahler – hela universum börjar sjunga

Östersjöfestivalen invigning – Gustav Mahler: Symfoni nr 8

Recension i SvD 2018-08-24

Genre: Konsert
Medverkande: Hannah Husáhr, Tamara Wilson, Karen Cargill, Anna Larsson, Simon O’Neill, Christopher Maltman, Shenyang; Radiokören,Eric Ericsons kammarkör, Mikaeli kammarkör, Adolf Fredriks kyrkas diskantkörer & ungdomskör, Chorista; Sveriges Radios Symfoniorkester
Var: Berwaldhallen
Dirigent: Daniel Harding

Östersjöfest

Det är ett magnifikt statement att låta Östersjöfestivalen inledas med Gustav Mahlers trosvissa symfoni nr 8. Hela sju körer flankerar solisterna på läktaren, medan Sveriges Radios symfoniorkester utgör den akustiska scenografin till denna operamässiga skapelseberättelse.

Ingen har beskrivit slutögonblicket i symfoni nr 8 bättre än Mahler själv: den energiurladdning som staplar trumpetklanger, änglakörer och tyngdlösa kvinnoröster ovanför den jordelivets branta avgrund som orkesterkroppen beskriver, är verkligen som om hela universum började sjunga. Det är otroligt gripande när dirigenten Daniel Harding samlar hela sin armé av mänsklig talang för att ömsint viska fram Goethes versrader i slutögonblicket om alltings förgänglighet. Som en bokstavlig påminnelse om vilka mirakel människan är kapabel att åstadkomma när hon verkligen, verkligen vill – oavsett om det gäller konst eller katastrofberedskap.

För Mahlers symfoni från 1906 är den klassiska musikens motsvarighet till Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, med valv på valv myllrande av mystiska sibyllor och profeter i ett persongalleri hämtade ur sista delen i Goethes “Faust”. Daniel Harding mejslar känsligt ut kontrasten mellan öppningens stolta frälsningshymn, “Veni creator spiritus”, och andra delens mer subtila dialog kring villkoren för Fausts frälsning, med början i den spöklika eko-kören som sätter an tonen för dramat.

Solistteamet är fint balanserat, med en toppkalibrerad svensk damtrio ledd av Hannah Husáhr, Anna Larsson och Ida Falk Winland och mansröster med dramatiskt schvung, främst barytonen Christopher Maltman och basen Shenyang. Men Simon O’Neill lyckas inte riktigt beskriva paradisets ljuvlighet för de saliga gossarna i Adolf Fredriks ungdomskörer med tillräcklig suggestion – där hade jag faktiskt önskat en mer kraftfull, fri tenorröst.

Just operamässigheten i Mahlers symfoni vore förstås en anledning att någon gång ge den en halvscenisk gestaltning. Med ljussättning och viss koreografi skulle relevansen för vår egen tid kunna lyftas ännu mer – en tid i så hjärtskärande behov av frälsning, vilket Östersjöfestivalen påminner om i sin tematik framför allt kring miljöfrågan.

Invigningen markerade också Michael Tydéns avsked från det självskapade uppdraget som festivalgeneral efter 16 år. När Esa-Pekka Salonen i sitt tacktal påminde om hur idén föddes i S:t Petersburg 1999, i efterdyningarna av perestrojkan, var vi nog flera som reflekterade över hur världen förändrats.

Mariinskijteatern är numera reducerad till en gästorkester bland andra i marknadsföringen istället för att inta rollen som hedersgäst, och årets festival gör en poäng av att lyfta de baltiska staternas självständighet och musikaliska särart. Det är en hårfin balansgång, att nyttja musiken som diplomati men undvika att låna sig till propaganda. Skickligt av Berwaldhallen, och hedrande för public service-företaget Sveriges Radio, att man inte bara stöttar festivalen med självklarhet utan dessutom lyckas med konststycket att hålla balansen.