O/Modernt festival

Purcells ande präglar ypperlig festivalstart.

Recension i SvD 17/6 2018

Kjerstin Dellert återupptäckte inte bara en teater utan även unga talanger, och gav dem en förtrollad spelplats i Confidencen. På årets O/Modernt-festival återgäldar Hugo Ticciati och orkestern förtroendet i en hyllning tillägnad Älvadrottningen.

Genre: Konsert
Medverkande: Hugo Ticciati, Reto Bieri, Marzi Nyman, Mark Tatlow, Hanna Ohlson Nordh m fl
Var: Confidencen, Ulriksdal

Verk: H Purcell, R W Williams, folkmusik från Sverige, Makedonien, Serbien

 

Dörrarna öppnas mot parken, och upp på scenen vandrar Agios Lavrentios Brassband – och stora delar av O/Modernt kammarorkester – i en skruvat modern tolkning av Henry Purcells begravningsmarsch för drottning Mary II. Sömlöst övergår det hela i uppsluppen bröllopsmusik från Balkan, ledd av superbe Hayden Chisholm på altsaxofon, med virvlande klangkaskader dansande som konfetti mellan Confidencens stiliserade kulisser.

Efter den anslående öppningen fortsätter andra akten att utmana genregränserna med folkliga slingor som upplöses i frijazz med stänk av barockornamentation. Ingenting tycks omöjligt för Ticciatis kör av unga och medelgamla älvor.

Med fantasin och den vandrande, ibland ystert skuttande generalbasen som grund har festivalens konstnärlige ledare, violinisten Hugo Ticciati, åkallat barockmästaren Henry Purcell som årets musikaliske skyddsande. Den stramare, klassiska första akten utgår från Purcells maskspel “The fairy queen” och tecknar den brittiska musikens utveckling fram till Ralph Vaughan Williams vackra “Fantasi över ett tema av Thomas Tallis”. Stråkspel på högsta nivå, med ypperlig förstärkning från Lilla Akademien i Vaughan Williams nostalgiskt svällande återblick på den elisabetanska eran, skrivet på tröskeln till modernismen.

Mer än fantasin är det Purcells fria, sinnliga lek i “The Fairy Queen” med karaktärerna och kärlekstemat i Shakespeares “En midsommarnattsdröm” som ger licens åt musikalisk “gender fluidity” – alldeles utsökt ibland. Som när en jazzromantiskt smeksam tolkning av “Kristallen den fina” studsar över i “Visa från Utanmyra”, åter med altsaxofonen i huvudrollen, och elbas och trumset som flytande färgaccenter.

Ibland blir risktagandet tyvärr krystat postmodernt. Freddie Mercury tog ju sitt artistnamn efter en Shakespeareinspirerad textrad i låten “My fairy king”, så när Marzi Nyman leder den musikalartade avslutningen med Queens “Bohemian rhapsody” står visserligen Queen-generationen i salongen på tårna av eufori. Men det känns inte givet att köttig symfonirock kan bäras av en slimmad stråkorkester med brassförstärkning. Queen är inte är samma sak som Purcell och den glättiga Pride-euforin förstärker känslan att man inte litar till den klassiska musikens bärkraft.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se