Mirakulös Mahler – hela universum börjar sjunga

Östersjöfestivalen invigning – Gustav Mahler: Symfoni nr 8

Recension i SvD 2018-08-24

Genre: Konsert
Medverkande: Hannah Husáhr, Tamara Wilson, Karen Cargill, Anna Larsson, Simon O’Neill, Christopher Maltman, Shenyang; Radiokören,Eric Ericsons kammarkör, Mikaeli kammarkör, Adolf Fredriks kyrkas diskantkörer & ungdomskör, Chorista; Sveriges Radios Symfoniorkester
Var: Berwaldhallen
Dirigent: Daniel Harding

Östersjöfest

Det är ett magnifikt statement att låta Östersjöfestivalen inledas med Gustav Mahlers trosvissa symfoni nr 8. Hela sju körer flankerar solisterna på läktaren, medan Sveriges Radios symfoniorkester utgör den akustiska scenografin till denna operamässiga skapelseberättelse.

Ingen har beskrivit slutögonblicket i symfoni nr 8 bättre än Mahler själv: den energiurladdning som staplar trumpetklanger, änglakörer och tyngdlösa kvinnoröster ovanför den jordelivets branta avgrund som orkesterkroppen beskriver, är verkligen som om hela universum började sjunga. Det är otroligt gripande när dirigenten Daniel Harding samlar hela sin armé av mänsklig talang för att ömsint viska fram Goethes versrader i slutögonblicket om alltings förgänglighet. Som en bokstavlig påminnelse om vilka mirakel människan är kapabel att åstadkomma när hon verkligen, verkligen vill – oavsett om det gäller konst eller katastrofberedskap.

För Mahlers symfoni från 1906 är den klassiska musikens motsvarighet till Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, med valv på valv myllrande av mystiska sibyllor och profeter i ett persongalleri hämtade ur sista delen i Goethes “Faust”. Daniel Harding mejslar känsligt ut kontrasten mellan öppningens stolta frälsningshymn, “Veni creator spiritus”, och andra delens mer subtila dialog kring villkoren för Fausts frälsning, med början i den spöklika eko-kören som sätter an tonen för dramat.

Solistteamet är fint balanserat, med en toppkalibrerad svensk damtrio ledd av Hannah Husáhr, Anna Larsson och Ida Falk Winland och mansröster med dramatiskt schvung, främst barytonen Christopher Maltman och basen Shenyang. Men Simon O’Neill lyckas inte riktigt beskriva paradisets ljuvlighet för de saliga gossarna i Adolf Fredriks ungdomskörer med tillräcklig suggestion – där hade jag faktiskt önskat en mer kraftfull, fri tenorröst.

Just operamässigheten i Mahlers symfoni vore förstås en anledning att någon gång ge den en halvscenisk gestaltning. Med ljussättning och viss koreografi skulle relevansen för vår egen tid kunna lyftas ännu mer – en tid i så hjärtskärande behov av frälsning, vilket Östersjöfestivalen påminner om i sin tematik framför allt kring miljöfrågan.

Invigningen markerade också Michael Tydéns avsked från det självskapade uppdraget som festivalgeneral efter 16 år. När Esa-Pekka Salonen i sitt tacktal påminde om hur idén föddes i S:t Petersburg 1999, i efterdyningarna av perestrojkan, var vi nog flera som reflekterade över hur världen förändrats.

Mariinskijteatern är numera reducerad till en gästorkester bland andra i marknadsföringen istället för att inta rollen som hedersgäst, och årets festival gör en poäng av att lyfta de baltiska staternas självständighet och musikaliska särart. Det är en hårfin balansgång, att nyttja musiken som diplomati men undvika att låna sig till propaganda. Skickligt av Berwaldhallen, och hedrande för public service-företaget Sveriges Radio, att man inte bara stöttar festivalen med självklarhet utan dessutom lyckas med konststycket att hålla balansen.

 

Sårig historia bakom allvarstyngd Bernsteinhyllning.

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

Genre: Konsert/ Konserthuset, Stockholm
Medverkande:
Wienerfilharmonikerna, Daniel Harding, Elisabeth Kulman (Bernstein)

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

RECENSION

Det måste vara överraskningen som får publiken att ställa sig på sidorna och applådera, när den ena Wienerfilharmonikern efter den andra strömmar genom Konserthusets foajé. Daniel Harding har just slagit av den jublande finalen i Gustav Mahlers femte symfoni, och låtit det förra århundradets vackraste musik sprida sin väldoft. Rosiga om kinderna glider de förbi, männen i frack och en handfull kvinnor. Känner de sitt ansvar som bärare av historien? Att hylla minnet av Bernstein innebär att peka på en sårig period i orkesterns historia, när musik av judiska tonsättare hamnade i giftskåpet och kollegor skickades till dödslägren.

När Leonard Bernstein anlände till Wien 1970 för att dirigera 5:e symfonin, så hade den inte spelats där sedan nazisternas intåg med Anschluss 1938. De motsträviga musikerna ville spela “riktig” tysk musik av Beethoven och Brahms – men kapitulerade för den judisk-amerikanske megastjärnans lidelsefulla tolkningar av den forne chefsdirigentens partitur. The rest is history.

Daniel Harding, som klivit upp på pulten i sista sekund, har gjort Mahlers musik till sin egen signatur och borde vara perfekt ersättare för insjuknade Zubin Mehta. Men storheten hos Bernstein var hans komplexitet. Bakom dystopikern Bernstein, som såg Mahler som profet för 1900-talets fasor, fanns teatermannen som glömde sorgerna på nattklubbsgolvet. Daniel Harding tar denna kväll både Mahler och Bernstein själv på för stort allvar – och glömmer att även sorgen har en rörelse framåt. Väl tungfotad känns därför sorgmarschen i Mahlersymfonins första sats, medan scherzots galna vals skulle ha vunnit på lite mindre kontroll.

Också öppningen med Bernsteins första symfoni, “Jeremiah”, känns därför avslagen, istället för att erinra om den brinnande “J’accuse” som blev kompositörens stora genombrott i New York krigsvåren 1944. “Jeremiah” har ena foten i den ukrainska shtetln och den andra på Broadway. Men den sinnesrörelse som fyller bönen i synagogan vill inte infinna sig, trots mezzon Elisabeth Kulmans ömsinta tolkning av den bibliske Jeremias profetia om världsbrand och krigsoffrets gråt i verkets sista sats.

I mitt eget minne av Leonard Bernstein är han omgiven av ljus, avslappnad i tillit till Mahlers universum framför New York Philharmonic, något år före sin död. Jag ser honom framför mig igen när Wienerfilharmonikerna låter Mahlers adagietto sväva i vårkvällen. En påminnelse om skönheten som trotsar mörkrets klo.