När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.
RECENSION
Det måste vara överraskningen som får publiken att ställa sig på sidorna och applådera, när den ena Wienerfilharmonikern efter den andra strömmar genom Konserthusets foajé. Daniel Harding har just slagit av den jublande finalen i Gustav Mahlers femte symfoni, och låtit det förra århundradets vackraste musik sprida sin väldoft. Rosiga om kinderna glider de förbi, männen i frack och en handfull kvinnor. Känner de sitt ansvar som bärare av historien? Att hylla minnet av Bernstein innebär att peka på en sårig period i orkesterns historia, när musik av judiska tonsättare hamnade i giftskåpet och kollegor skickades till dödslägren.
När Leonard Bernstein anlände till Wien 1970 för att dirigera 5:e symfonin, så hade den inte spelats där sedan nazisternas intåg med Anschluss 1938. De motsträviga musikerna ville spela “riktig” tysk musik av Beethoven och Brahms – men kapitulerade för den judisk-amerikanske megastjärnans lidelsefulla tolkningar av den forne chefsdirigentens partitur. The rest is history.
Daniel Harding, som klivit upp på pulten i sista sekund, har gjort Mahlers musik till sin egen signatur och borde vara perfekt ersättare för insjuknade Zubin Mehta. Men storheten hos Bernstein var hans komplexitet. Bakom dystopikern Bernstein, som såg Mahler som profet för 1900-talets fasor, fanns teatermannen som glömde sorgerna på nattklubbsgolvet. Daniel Harding tar denna kväll både Mahler och Bernstein själv på för stort allvar – och glömmer att även sorgen har en rörelse framåt. Väl tungfotad känns därför sorgmarschen i Mahlersymfonins första sats, medan scherzots galna vals skulle ha vunnit på lite mindre kontroll.
Också öppningen med Bernsteins första symfoni, “Jeremiah”, känns därför avslagen, istället för att erinra om den brinnande “J’accuse” som blev kompositörens stora genombrott i New York krigsvåren 1944. “Jeremiah” har ena foten i den ukrainska shtetln och den andra på Broadway. Men den sinnesrörelse som fyller bönen i synagogan vill inte infinna sig, trots mezzon Elisabeth Kulmans ömsinta tolkning av den bibliske Jeremias profetia om världsbrand och krigsoffrets gråt i verkets sista sats.
I mitt eget minne av Leonard Bernstein är han omgiven av ljus, avslappnad i tillit till Mahlers universum framför New York Philharmonic, något år före sin död. Jag ser honom framför mig igen när Wienerfilharmonikerna låter Mahlers adagietto sväva i vårkvällen. En påminnelse om skönheten som trotsar mörkrets klo.
