Musik blir uppror när makten kräver tystnad

KRÖNIKA I SVD 16/11 2018

“Pussy Riot handlar inte om Ryssland, eller om Putin. Det handlar om att var och en har rätt till att göra sin egen röst hörd,” säger Maria Aljochina i söndagens upplaga av tv-programmet Babel. Sofia Nyblom skriver om dissidentens roll.

Den ryska performancekonstnären och aktivisten har en svart mössa nedtryckt över de blonda håret, och det glittrar i ögonen när hon säger till programledaren Jessika Gedin att hon ridit till Sverige på en magisk ponny. Aljochina har lämnat Ryssland med berått mod för att prata om sin bok ”Riot days” (Teg Publishing). Hennes skildring är lika drastiskt teatral som Pussy Riots punkbön i Frälsarkatedralen i Moskva år 2012, och skriven som en serie korta, sms-liknande fragment. Skype-intervjuerna iklädda balaklava från toaletten på ett Moskva-kafé, kränkande kroppsvisiteringar i fängelset, diktläsning i jacuzzin i en ödslig Moskva-lägenhet natten innan tillfångatagandet. I fängelset smugglar vännerna in en cd med den spanska revolutionära låten ”L’Estaca” inklämd mellan Bach och Beethoven, inspelad av gruppen Arkadij Kots, som hade uppfört den utanför rättegångssalen.

Bilden av den ryska dissidenten har förändrats sedan Alexandr Solzjenitsyn förvägrades av sovjetiska myndigheter att resa till Stockholm för att ta emot Nobelpriset 1970, men sättet att förfölja oliktänkande är densamma. Solzjenitsyn behövde priset för att detonera sin sprängladdning av information om det politiska förtrycket i Sovjet. Pussy Riot hade internet som sin scen 30 år senare, och det räckte med 40 sekunders aktion för att deras “fittupprop” – eller “kattungeupprop”, beroende på hur man läser gruppens namn – mot den begränsade yttrandefriheten i Putins Ryssland skulle spridas viralt.

Hur många inom konstmusiken förstod vilken makt de sitter på, och hur bräcklig den i själva verket är?

Jag tog upp exemplet Pussy Riot i samband med ett seminarium på Kungliga Musikhögskolan samma år. Uppdraget gick ut på att skapa ett diskussionsklimat kring en pågående förändringsprocess på skolan, och Pussy Riot kändes som en symbolisk väckarklocka. Hur många inom konstmusiken förstod vilken makt de sitter på, och hur bräcklig den i själva verket är? En av lärarna på skolan frågade förbryllat: “Menar du att vi skulle börja skriva debattartiklar?” Det var ju musiker i allmänhet inte så bra på, och kändes långt ifrån deras uppdrag som pedagoger.

Hade jag valt en klassisk dissident som Solzjenitsyns vän Mstislav Rostropovitj, som gick i exil 1974, eller pianisten Andrej Gavrilov, som nästan knäcktes av KGB:s terror på 1980-talet, hade förståelsen kanske varit större. Det politiska ställningstagandet för sådana som Rostropovitj, Gavrilov eller dirigenten Daniel Barenboim blir ju en förlängning av konstnärskapet. Ett moraliskt tvång som infinner sig när världen förvandlas till en arena där ställningstaganden bryts mot varandra. Medan aktivismen är huvudsaken för Pussy Riot.

Förmodligen går det inte att överskatta betydelsen av fenomenet Pussy Riot i dag.

Men jag tror också att reaktionen på Kungliga Musikhögskolan skulle sett annorlunda ut idag, i ett hårdare och mer oförutsägbart debattklimat. Folkmusikerupproret och #metoo är väl de tydligaste exemplen på hur musiker sett sig tvingade att analysera sin egen roll, och reflektera över hur maktstrukturer och populism påverkar både arbetsplatsen, repertoaren och möjligheten att uttrycka sig fritt. Men också att det handlar om att ta risker. Att allt som sägs, sjungs och spelas, oavsett om det utspelar sig i en kyrka, en rättegångssal eller i en youtube-video verkligen spelar roll för det stora samtalet.

Förmodligen går det inte att överskatta betydelsen av fenomenet Pussy Riot i dag. För visst kan #metoo tolkas som ett enda globalt “Pussy Riot”, med Trumps “Pussygate” hösten 2016 som tändande gnista. Men, som Maria Aljochina säger, Pussy Riot handlar egentligen varken om Trump, #metoo, Putin eller om Ryssland. Pussy Riot handlar på ett sätt faktiskt inte ens om feminism. Snarare handlar det om att inta sin plats på den stora scen som heter världen, och försvara den till varje pris. På sista sidan i boken skriver hon: “Du måste kämpa för din frihet varje dag, annars existerar den inte.”

Heureka för den som söker kvinnliga förebilder

Krönika i SvD 181019

Kvinnans tid har kommit i och med metoo. Men hur märks den nya maktbalansen i musiklivet? Sofia Nyblom möter den sjungande dirigenten Barbara Hannigan, lyssnar på en jubilerande tonsättarförening och läser av antikens myter.

Kvinnans tid är nu! Tecknen har duggat tätt de senaste två veckorna, då kvinnliga kreatörer hamnat mitt i rampljuset. Tioårsjubileet för Kvast i helgen fyllde Konserthuset med pompösa orkesterklanger, symaskinsmusik och hundraåriga metoo-sånger av och med kvinnliga tonsättare och musiker. Utdelandet av Birgit Nilsson-priset förra veckan innebär inte bara erkänsla för Nina Stemmes förmåga att gestalta repertoarens mäktigaste sopranroller, utan också att den första kvinnan tar emot operans motsvarighet till ett Nobelpris.

Och i måndags delade Kungliga Musikaliska Akademien ut Rolf Schock-priset till sjungande dirigenten Barbara Hannigan, ett udda pris som placerar musiken i samma rum som vetenskapen – matematik, filosofi och arkitektur, som de andra tre (manliga) pristagarna representerar.

Barbara Hannigan är den perfekta pristagaren i det sammanhanget, en röstkonstnär som lyckas klyva hjärnan i en matematisk och en känslomässig del när hon både sjunger och dirigerar. I december kliver hon upp på pulten i Göteborgs konserthus för sin operadebut med Stravinskys “Rucklarens väg”. I rollen som tillträdande första gästdirigent för GSO, alltså: Anne Trulove, den kvinnliga protagonisten i Stravinskys opera, var hennes första operaroll någonsin.

Men könet spelar ingen roll för Barbara Hannigan, säger hon själv. Det är den konstnärliga processen, den utforskande attityden, som hon värdesätter. Indirekt är förstås hela Barbara Hannigans mångfacetterade konstnärskap ett enda “heureka!” för den som söker kvinnliga förebilder. Efter 85 uruppföranden av världsledande tonsättare – som sångerska – driver hon nu även sin dirigentkarriär, parallellt med ett mentorprogram för unga sångare och musiker, spetsprogrammet Equilibrium.

Men även om målet med Equilibrium är musikalisk jämställdhet, så blir resultat en bonus också i form av “empowerment” för kvinnor i branschen som tar över initiativet och kontrollen över sitt eget kunnande. Och maktobalansens manifestation i form av sexuella övergrepp är i grund och botten vad metoo handlar om. Hannigan tar inga risker: hon har all kompetens i sina egna händer. Jo, hon tar förstås massor av risker – och visar att det är möjligt.

Redan innan metoo exploderade för ett år sedan satt konstnärligt aktiva kvinnor inne med facit. Övergreppen i antikens mestadels sexistiska myter esteticeras och i viss mån rättfärdigas i musikdramatik och episkt gestaltad musik. Historikern Mary Beard beskriver i boken “Women and power: A manifesto” (Profile, London, 2017) hur den romerske skalden Ovidius i sina “Metamorfoser” radar upp varnande exempel på de öden som drabbar kvinnor som tar makten:

Philomela får tungan avskuren sedan Tereus våldtagit henne, Io förvandlas av Zeus till en råmande ko, Echo fråntas rätten till en dialog eftersom hon bara får höra sin egen röst studsa från bergsväggarna, och tvingas in i en relation med den egenkäre Narcissus.

George Benjamins opera “Written on skin”, som skrevs för Barbara Hannigan, påminner i kombinationen av våld och sensualism, arkaisk maktskildring och futuristisk dystopi om tv-serien “The handmaid’s tale”: den manliga huvudrollen, Beskyddaren, behandlar sin hustru som sin egendom, men hon undkommer honom genom att bli förälskad i en yngre konstnär. Den förtingligade kvinnan tar sin själ och sitt hjärta i besittning och undkommer Beskyddarens makt, genom att bli till konst.

Så är det till sist kvinnornas tur. När ett fenomen som Barbara Hannigan tar plats på pulten som både dirigent och sångerska slår hon sönder flera tabun samtidigt, och låter hela sitt väsen bli till konst – utan att behöva offra sig själv.

Kvinnors musik i jubileum som saknar en linje

Recension i SvD 181110

“Jag har varit kvinna i 50 år, och upphört att förvånas över detta.” Så rappt svarade Nadia Boulanger på frågan hur det kändes att som första kvinna dirigera Boston Symphony Orchestra. Kvinnors musik uppmärksammas i Konserthuset hela veckan, men Sofia Nyblom undrar om Boulanger hade känt igen sig.

Kvast 10 år

Genre: Konsert
Medverkande: L Stephenson, G Kleven Hagen, Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk av: E Smythe, M Kien, A Maier-Röntgen, C Palmér. Dirigent: J Carneiro

La femme du siècle

Genre: Konsert
Medverkande: Stockholm Syndrome Ensemble
Var: Grünewaldsalen
Verk av: N och L Boulanger, A Copland, L Bernstein, G Fauré, J Français, P Nørgaard, C Malmlöf-Forssling

Nadia Boulanger hade inte ett feministiskt ben i sin stränga kropp, trots att hon var den konstnärliga modersgestalten för generationer av tonsättare. Målet var ”den stora linjen”, ett obrutet flöde av musik och formstränghet där könet inte var en ingrediens att räkna med – utan snarare den egna, ärligt upplevda rösten.

Musikaliskt suveräna Stockholm Syndrome Ensemble tillägnade i måndags Nadja och hennes “Boulangerie” en helkväll. Men i valet och kvalet dukades till ett gästabud som frestade smaklökarna, och ändå lämnade magen hungrig. Kanske för att hennes “bread and butter”, Bach och Stravinskij, fattades på ett bord dukat i rätt mörka färger.

Kvällen tog avstamp i allvaret, med de långa, modala linjerna i Gabriel Faurés vackra pianokvartett, och byggde vidare med Lili Boulangers ödesmättade pianotrio “D’un soir triste” och Aaron Coplands sorgsna “Vitebsk”. Men Nadia Boulanger saknade inte livsglädje, och hennes humor lyste igenom i Jean Françaix finurliga vals ur Kontrabaskonserten, Gracyna Baciewicz lekfulla duetter för violin och viola, och förlöstes i den riviga finalen ur Astor Piazzollas “Fyra årstider”.

Tveklöst har Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) berett plats för kvinnors musikaliska skapande sedan starten för tio år sedan. Men Nadia Boulanger hade nog efterfrågat “den stora linjen” vid onsdagens jubileumskväll. För trots att suffragetten Ethel Smyths ouvertyr till operan “The Wreckers” blivit en populär konsertöppnare, känns stycket som ett effektsökande lapptäcke av influenser. Mer tillförde Molly Kiens harpkonsert “Song of Britomartis”, där solisten Laura Stephenson spelade fram en melankoliskt skuggad boské av klanger.

Norska violinisten Guro Kleven Hagen kämpade för att göra rättvisa åt Amanda Maier-Röntgens romantiskt delikata violinkonsert, men Joanna Carneiros kraftfulla, vertikala dirigering skedde på bekostnad av de stora musikaliska bågarna, och brast i finess och djupare engagemang även i Catharina Palmérs avslutande “Färd genom ögonblicket”.

Det var faktiskt synd på en viktig jubileumskväll. Förhoppningsvis får den kommande söndagens uruppförande av Maier-Röntgens återupptäckta stråkkvartett friare tyglar.

 

Sexförbrytaren blir kvinna i gränslös kärlekshyllning

Recension i SvD 20181007

Tristessa

Med “Tristessa” tar svensk opera klivet in i samtiden i stor skala. Sofia Nyblom fascineras av världspremiären på Jonas S Bohlins och Torbjörn Elenskys queera kärlekstragedi, där den manlige sexförbrytaren straffas genom att förvandlas till kvinna.

Genre: Opera
Regi: Katharina Thoma
Medverkande: Kerstin Avemo, Johanna Rudström, Susann Végh, Joel Annmo, John Erik Eleby m fl ; Kungliga Operans kör & Kungliga Hovkapellet
Var: Kungliga Operan
Text: Torbjörn Elensky & J S Bohlin efter Angela Carters ”The passion of new Eve”Musik: Jonas S Bohlin. Dirigent: Fredrik Burstedt. Visuell gestaltning: Ann-Sofi Sidén. Ljus: Olaf Winter

“Time is a man! Kill time!” Jag vet inte vilket som berör mig mest: den svindlande videosekvensen inifrån en skimrande röd vagina, eller den kvinnliga talkör som rituellt manar fram generationer av modersgudinnor medan kvinnan-i-mannen väcks och blir till på Kungliga Operans traditionstyngda scen.

Världspremiären för opera-adaptionen av den brittiska författaren Angela Carters surrealistiska intrig kring den Garboliknande filmstjärnan Tristessa, ett år efter att #metoo-rörelsens backantinnor började röka ut alla Harvey Weinstein-epigoner ur deras hålor, är oerhört vältajmad. Men även om Tiden mördas och matriarkatet kuppar in sig på Operan i “Tristessas” gestalt, är varken romanen “The passion of new Eve” eller den sensationella operaversionen någon politisk pamflett.

Överförd till scenisk-musikalisk form är detta ett existentiellt drama som lånar sin queera kropp av Virginia Woolfs “Orlando”, och förtätar de mytiska referenserna i Carters roman till en klingande konstinstallation, en häxbrygd kryddad med ångande kroppslighet, brutal sadism och förandligad erotik.

Angela Carters roman “The passion of new Eve” (Den nya Evas passion) skrevs 1977, sju år före Margaret Atwoods “The handmaid’s tale”, och utspelar sig på samma sätt i ett USA efter katastrofen. Men Ann-Sofi Sidéns filmiska scenografi är mer av en fragmenterad “Bladerunner”-värld än Atwoods fascistiska Gilead: skyskrapor tornar upp sig ovanför en storstadsdjungel där kvinnan är till salu oavsett om hon går på gatan eller, likt filmstjärnan Tristessa, exponeras på massiva reklamtavlor.

Och en revolution är på gång: Kalifornien skakas av inbördeskrig mellan å ena sidan den mångbröstade Mother och hennes amazoner, å andra sidan den Charles Manson-like sektledaren Zero och hans hjärntvättade harem. I sitt spegelpalats sover Tristessa, en gaydiva iklädd svandun och blont hårsvall, i väntan på att bli väckt ur drogdvalan.

När ridån går upp för Jonas Bohlins opera ska den ångestfyllde manlige huvudpersonen Evelyn (Joel Annmo) återfödas som den perfekta kvinnan, Eve (Johanna Rudström) i en “psykokirurgisk” operation påtvingad av sektledaren Mother (John Erik Eleby) och övervakad av Nurse Sophia (Susanne Végh) – som straff för de övergrepp han utsatt hennes dotter för, den utlevande Leilah/Lilith (Kerstin Avemo). I sin nya skepnad utsätts Eve för prostitution och våldtäkt, blir tvångsgift med den åldrade Tristessa – nu gestaltad av en androgyn Joel Annmo – blir gravid, och förlöst till sist av Kärlekens skummande ocean.

New Eve

Tonsättaren Jonas S Bohlin bygger en egen klangvärld i “Tristessa”, som vilar på en grundton av Hollywood-romantisk skörhet, kryddad med vibrafon, cembalo och suktande brass. Mothers riter kläs i arkaiskt rå minimalism och kulturmannen Zeros övervåld speglas i punkigt studsande rytmer. Bohlin leker med vokalfärgerna hos de två utbytbara huvudpersonerna, Tristessa och Eve/Evelyn, och låter Leilah sjunga sin fåfänga kärlekslängtan under en gatlykta till en smäktande violin.

Regissören Katharina Thoma ger Operakören rollen av grekisk kör, och låter huvudpersonerna gradvis träda fram ur den folkmassa som hyllar den gränslösa kärlekens apoteos när alla krig, till sist, tagit slut.

Med “Tristessa” kliver svensk operakonst in i samtiden i stor skala, och gestaltar det enda som kan rädda mänskligheten och planeten: den smärtsamma process där narcissism blir till äkta kärlek. Angeläget – och vackert.