Retrotopia

Fröst skjuter ut oss i ett hoppfullt kosmos

Recension i SvD 2/6 2018

Martin Fröst når med “Retrotopia” finalen i en triptyk med “Dollhouse” 2013 och “Genesis” 2015. Titeln syftar på sociologen Zygmunt Baumans sista bok som Fröst citerar i sin musikaliska talkshow. Han filosoferar, smeker fram toner ur en osynlig luftharpa, och vandrar barfota över scenen likt en schamanistisk Zarathustra.

Genre: Konsert
Medverkande:Martin Fröst, Virpi Pakhinen, Linus Fellbom, Kungliga Filharmoniska orkestern
Var: Konserthuset

Musik: Mozart, Beethoven, V Borisova-Ollas, J Mühlrad, Göran & Martin Fröst, J Nordin

 

Skuggan av både Hans Rosling och Leonard Bernstein faller över Konserthusets dramatiskt upplysta scen när Martin Fröst slår av Kungliga Filharmoniska orkestern och faller in i föreläsarmodus. Som en påstridig, smått pretentiös motståndsledare attackerar han framtidsskräcken som styr våra liv. Rädslan som (enligt Zygmunt Bauman) leder bort från utopin till ”retrotopin”; historien som nostalgisk snuttefilt, nationalism, ett fenomen som Trump. Fröst vill tvinga oss att lyssna till musiken som brusar i världsalltet utan avbrott, och visar vägen uppåt, bort från rädslan. Men han pratar ibland så mycket att jag inte hör den.

Under kvällens lopp kopplar Martin Fröst ihop två revolutionärer, Beethoven och Mozart, med fyra svenska tonsättarstjärnor – se framtiden! Uvertyren till Mozarts “Figaros bröllop” och Beethovens misskända 4:e symfoni får kammarmusikalisk transparens, och upplysningens vind blåser rätt in i den svenska musikhistorien och in i andra halvlek.

Och det är nu vi hamnar på avskjutarrampen. Rit, folkmusik, rakbladsvass teknologi och månghundraåriga traditioner möts i ett hisnande episkt flöde som får relief av Linus Fellboms måleriska ljussättning. Klarinettisten Martin Fröst, först ensam i podiets mörker, dubbleras av dansaren Virpi Pakhinen som speglar orientalismen i Victoria Borisova-Ollas nya verk “Exodus” med hieroglyfisk gestik och prakten hos en blåglänsande kungsfågel.

Som en rituell procession gör delar av orkestern gående entré, mitt i spelet, medan Fröst intar ytterligare en ny roll – vid gongarna! – för Jacob Mühlrads nya komposition “Angelus novus”. Ett verk så fladdrande kort att det susar förbi, med stänk av Bach och judisk kantillation på vingarna – likt den historiens ängel (Paul Klees berömda monokrom) som åsyftas.

Men det är när bröderna Göran och Martin Frösts “Nomadia” möter spökrösterna från Jesper Nordins “Emerge”, och dirigenthanden med snirklande rörelser börjar loopa in samplade ljudavsnitt i orkesterväven i realtid, som historiens vind skjuter hela rummet ut i kosmos. Fröst avslutar liggande på golvet, och med klarinetten som munstycke blåser vi in i ett gnistrande hoppfullt NU där allt, återigen, är möjligt.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

 

I mörkret försvinner alla olikheter – allt blir musik

Recension / Svenska Dagbladet 

En timme natt

Genre: Konsert
Medverkande: Göran Fröst, viola. Jacob Kellermann, gitarr. Etienne Glaser, inspelad recitation
Var: Teater Giljotin

Musik: Arvo Pärt, Manuel de Falla, Benjamin Britten, Richard Strauss, Göran Fröst. Text: Göran Fröst. Soundscapes: Rikard Borggård. Skulptur: Alannah Robins. Ljus: Anders ”Shorty” Larsson

De spelar på insidan av huden, på insidan av ögonlocken – musikerna Göran Fröst och Jacob Kellermann skapar en annorlunda konsert för alla sinnen på Teater Giljotin. SvD:s Sofia Nyblom låter sig svepas med och uppleva en sublim stund i mörkret.

Tänk dig att du sitter i mörkret och lyssnar på musik. Någon andas bredvid dig, och suckar djupt. Av vällust, eller smärta – eller kanske av insikten att kanalen mellan dessa två tillstånd just öppnats upp av gitarrens spröda klanger. När Göran Fröst och Jacob Kellermann bjuder in till ”En timme natt” kapitulerar sinnena.

Två män spelar i mörkret på Teater Giljotin, men de spelar inte bara på sina instrument, de spelar på insidan av huden, på insidan av mina ögonlock och kinder. Enstaka ljuspunkter syns i mörkret. Som eldflugorna en sommarnatt i en av Manuel de Fallas “Spanska trädgårdar” gnistrar de, och lyser tillfälligt upp figuranterna och deras instrument innan mörkret faller igen och sömnens grus knastrar på nytt.

Som drömbilder träder de fram, männen som ger serenad i natten.

En snarkning hörs – eller är det en snyftning? Som drömbilder träder de fram, männen som ger serenad i natten. Kompositionerna är tavlor utan signatur och titel, eller improviserade poem. Smäktande sentimental, och ändå en liten smula morgonhes, värmer violans innerliga melodi upp rummet. Det är Richard Strauss “Morgen” som för in ljuset till sist och tvingar oss att se varandra från insidan. Se det som vi inte ser, när ljuset är tänt.

Duon Fröst och Kellermann ville undersöka just detta: hur blir musikupplevelsen om vi tar med den till nattens tid, till förnimmelsens utmarker? Svaret: helt sublim i sin enkelhet, med Göran Frösts texter – fint reciterade av Etienne Glaser – och samme Frösts kompositioner som sköra hängbroar mellan sömnens knaster och drömmens gnistor. I det demokratiska mörkret försvinner våra olikheter, och allt blir musik.

En meditation till musik, lika privat som att gråta i regn eller älska i mörker.

Det är som om den lilla fågeln i sin mahognybruna ask vid scenens framkant sjunger oss friska – som om den vore kejsarens näktergal i H C Andersens saga. Den har tydligen landat här, i en mörk källare denna vackra majdag, för att sjunga Benjamin Brittens “Lachrymae” för oss, och sjunga oss friska.

Yra tumlar vi ut i syrendungarna i Vasaparken. Vad var det som just hände? En meditation till musik, lika privat som att gråta i regn eller älska i mörker.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se