“Jag har varit kvinna i 50 år, och upphört att förvånas över detta.” Så rappt svarade Nadia Boulanger på frågan hur det kändes att som första kvinna dirigera Boston Symphony Orchestra. Kvinnors musik uppmärksammas i Konserthuset hela veckan, men Sofia Nyblom undrar om Boulanger hade känt igen sig.
Kvast 10 år
La femme du siècle
Nadia Boulanger hade inte ett feministiskt ben i sin stränga kropp, trots att hon var den konstnärliga modersgestalten för generationer av tonsättare. Målet var ”den stora linjen”, ett obrutet flöde av musik och formstränghet där könet inte var en ingrediens att räkna med – utan snarare den egna, ärligt upplevda rösten.
Musikaliskt suveräna Stockholm Syndrome Ensemble tillägnade i måndags Nadja och hennes “Boulangerie” en helkväll. Men i valet och kvalet dukades till ett gästabud som frestade smaklökarna, och ändå lämnade magen hungrig. Kanske för att hennes “bread and butter”, Bach och Stravinskij, fattades på ett bord dukat i rätt mörka färger.
Kvällen tog avstamp i allvaret, med de långa, modala linjerna i Gabriel Faurés vackra pianokvartett, och byggde vidare med Lili Boulangers ödesmättade pianotrio “D’un soir triste” och Aaron Coplands sorgsna “Vitebsk”. Men Nadia Boulanger saknade inte livsglädje, och hennes humor lyste igenom i Jean Françaix finurliga vals ur Kontrabaskonserten, Gracyna Baciewicz lekfulla duetter för violin och viola, och förlöstes i den riviga finalen ur Astor Piazzollas “Fyra årstider”.
Tveklöst har Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) berett plats för kvinnors musikaliska skapande sedan starten för tio år sedan. Men Nadia Boulanger hade nog efterfrågat “den stora linjen” vid onsdagens jubileumskväll. För trots att suffragetten Ethel Smyths ouvertyr till operan “The Wreckers” blivit en populär konsertöppnare, känns stycket som ett effektsökande lapptäcke av influenser. Mer tillförde Molly Kiens harpkonsert “Song of Britomartis”, där solisten Laura Stephenson spelade fram en melankoliskt skuggad boské av klanger.
Norska violinisten Guro Kleven Hagen kämpade för att göra rättvisa åt Amanda Maier-Röntgens romantiskt delikata violinkonsert, men Joanna Carneiros kraftfulla, vertikala dirigering skedde på bekostnad av de stora musikaliska bågarna, och brast i finess och djupare engagemang även i Catharina Palmérs avslutande “Färd genom ögonblicket”.
Det var faktiskt synd på en viktig jubileumskväll. Förhoppningsvis får den kommande söndagens uruppförande av Maier-Röntgens återupptäckta stråkkvartett friare tyglar.
