Kvinnors musik i jubileum som saknar en linje

Recension i SvD 181110

“Jag har varit kvinna i 50 år, och upphört att förvånas över detta.” Så rappt svarade Nadia Boulanger på frågan hur det kändes att som första kvinna dirigera Boston Symphony Orchestra. Kvinnors musik uppmärksammas i Konserthuset hela veckan, men Sofia Nyblom undrar om Boulanger hade känt igen sig.

Kvast 10 år

Genre: Konsert
Medverkande: L Stephenson, G Kleven Hagen, Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk av: E Smythe, M Kien, A Maier-Röntgen, C Palmér. Dirigent: J Carneiro

La femme du siècle

Genre: Konsert
Medverkande: Stockholm Syndrome Ensemble
Var: Grünewaldsalen
Verk av: N och L Boulanger, A Copland, L Bernstein, G Fauré, J Français, P Nørgaard, C Malmlöf-Forssling

Nadia Boulanger hade inte ett feministiskt ben i sin stränga kropp, trots att hon var den konstnärliga modersgestalten för generationer av tonsättare. Målet var ”den stora linjen”, ett obrutet flöde av musik och formstränghet där könet inte var en ingrediens att räkna med – utan snarare den egna, ärligt upplevda rösten.

Musikaliskt suveräna Stockholm Syndrome Ensemble tillägnade i måndags Nadja och hennes “Boulangerie” en helkväll. Men i valet och kvalet dukades till ett gästabud som frestade smaklökarna, och ändå lämnade magen hungrig. Kanske för att hennes “bread and butter”, Bach och Stravinskij, fattades på ett bord dukat i rätt mörka färger.

Kvällen tog avstamp i allvaret, med de långa, modala linjerna i Gabriel Faurés vackra pianokvartett, och byggde vidare med Lili Boulangers ödesmättade pianotrio “D’un soir triste” och Aaron Coplands sorgsna “Vitebsk”. Men Nadia Boulanger saknade inte livsglädje, och hennes humor lyste igenom i Jean Françaix finurliga vals ur Kontrabaskonserten, Gracyna Baciewicz lekfulla duetter för violin och viola, och förlöstes i den riviga finalen ur Astor Piazzollas “Fyra årstider”.

Tveklöst har Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) berett plats för kvinnors musikaliska skapande sedan starten för tio år sedan. Men Nadia Boulanger hade nog efterfrågat “den stora linjen” vid onsdagens jubileumskväll. För trots att suffragetten Ethel Smyths ouvertyr till operan “The Wreckers” blivit en populär konsertöppnare, känns stycket som ett effektsökande lapptäcke av influenser. Mer tillförde Molly Kiens harpkonsert “Song of Britomartis”, där solisten Laura Stephenson spelade fram en melankoliskt skuggad boské av klanger.

Norska violinisten Guro Kleven Hagen kämpade för att göra rättvisa åt Amanda Maier-Röntgens romantiskt delikata violinkonsert, men Joanna Carneiros kraftfulla, vertikala dirigering skedde på bekostnad av de stora musikaliska bågarna, och brast i finess och djupare engagemang även i Catharina Palmérs avslutande “Färd genom ögonblicket”.

Det var faktiskt synd på en viktig jubileumskväll. Förhoppningsvis får den kommande söndagens uruppförande av Maier-Röntgens återupptäckta stråkkvartett friare tyglar.

 

Märklig tajming – skakande våldtäktsdrama rullas upp

Recension i SvD 20/9 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Sakari Oramo, dirigent; Tuija Knihtilä, mezzo; Heikki Kilpeläinen, baryton; manskör ur Eric Ericsons kammarkör, Polytekniska kören, Helsingfors; Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk: J Sibelius ”Kullervo”, T Broström ”Transit”

Konserthuset inleder säsongen med en våldtäkt – så som den skildras i “Kullervo”, Sibelius symfoni som blir till en ödesmättad, aktuell moralitet.

Visst är det märklig tajming att Konserthuset öppnar sin säsong med ”Kullervo” dagen efter att rättegången mot Kulturprofilen inletts i Stockholms tingsrätt. För det är ett skakande våldtäktsdrama som rullas upp i Jean Sibelius episkt upplagda koralsymfoni – men det är också en anti-våldspamflett, låt vara med nationalistisk undertext med udden riktad mot ockupationsmakten Ryssland. Texten ur nationaleposet ”Kalevala” beskriver hur blomsterängen ligger i tårar och ljungens blommor snyftar. Hela naturen är i uppror över våldtäkten på Kullervos syster.

Det går inte att bortse från parallellerna till Wagners “Ringen” i Sibelius anspråksfulla verk, inte minst den incestuösa kärlekssagan och naturlyriken i “Valkyrian”. För liksom i “Valkyrian” bygger det ödesdigra misstaget i “Kullervo” på att bror och syster vuxit upp på olika håll, och inte känner igen varandra när Kullervo kliver ner ur släden med tondöv arrogans.

Men Sibelius ser ett annat drama än Wagner. Det är omöjligt att inte bli berörd när Tuija Knihtilä, som spelar systern, markerar sitt motstånd mot Kullervos förförelsekonster med spotsk självsäkerhet och pregnant mezzoröst, medan ögonblicket där hon prostituerar sig i utbyte mot hans silver färgas av sjösjuk harmonik. Verklighetskontakten försvinner, utglesad orkestrering öppnar ett fönster till ett ödsligt inre landskap där fåglarna svimmar och själva gräset tappar fotfästet i sympati.

Sakari Oramo gestaltar “Kullervo” som ödesmättad moralitet, och ger eftertryck åt de dramatiska pauserna och de arkaiskt tunga fraserna. Den unisona manskören övertygar mer i berättarrollen än Heiiki Kilpeläinens Kullervo, vars barytonröst och karisma inte räcker till för att förnimmas vare sig som hot eller lockelse.

Jag unnar ingen man Kullervos slut, men visst vore det klokt att komma till självrannsakan så som den förtvivlade gärningsmannen faktiskt gör. Kullervo slutar nämligen sitt liv som en antihjälte i “Game of Thrones”, medan ackorden faller som tunga granitblock. När krigets fanor och trumpeter inte dövar hans ångest ser han ingen annan råd än att falla framstupa in i döden över sitt eget svärd.

Konserten öppnades med en elegant tolkning av Tobias Broströms “Transit underground”, på ytan en tufft svängande storstadsskildring med strålkastarblänk och tunnelbanemuller. Men under ytan förhandlas premisserna för det erotiska begäret i övergången – transit – i det här fallet, kanske, till ett nytt liv efter #metoo.

Retrotopia

Fröst skjuter ut oss i ett hoppfullt kosmos

Recension i SvD 2/6 2018

Martin Fröst når med “Retrotopia” finalen i en triptyk med “Dollhouse” 2013 och “Genesis” 2015. Titeln syftar på sociologen Zygmunt Baumans sista bok som Fröst citerar i sin musikaliska talkshow. Han filosoferar, smeker fram toner ur en osynlig luftharpa, och vandrar barfota över scenen likt en schamanistisk Zarathustra.

Genre: Konsert
Medverkande:Martin Fröst, Virpi Pakhinen, Linus Fellbom, Kungliga Filharmoniska orkestern
Var: Konserthuset

Musik: Mozart, Beethoven, V Borisova-Ollas, J Mühlrad, Göran & Martin Fröst, J Nordin

 

Skuggan av både Hans Rosling och Leonard Bernstein faller över Konserthusets dramatiskt upplysta scen när Martin Fröst slår av Kungliga Filharmoniska orkestern och faller in i föreläsarmodus. Som en påstridig, smått pretentiös motståndsledare attackerar han framtidsskräcken som styr våra liv. Rädslan som (enligt Zygmunt Bauman) leder bort från utopin till ”retrotopin”; historien som nostalgisk snuttefilt, nationalism, ett fenomen som Trump. Fröst vill tvinga oss att lyssna till musiken som brusar i världsalltet utan avbrott, och visar vägen uppåt, bort från rädslan. Men han pratar ibland så mycket att jag inte hör den.

Under kvällens lopp kopplar Martin Fröst ihop två revolutionärer, Beethoven och Mozart, med fyra svenska tonsättarstjärnor – se framtiden! Uvertyren till Mozarts “Figaros bröllop” och Beethovens misskända 4:e symfoni får kammarmusikalisk transparens, och upplysningens vind blåser rätt in i den svenska musikhistorien och in i andra halvlek.

Och det är nu vi hamnar på avskjutarrampen. Rit, folkmusik, rakbladsvass teknologi och månghundraåriga traditioner möts i ett hisnande episkt flöde som får relief av Linus Fellboms måleriska ljussättning. Klarinettisten Martin Fröst, först ensam i podiets mörker, dubbleras av dansaren Virpi Pakhinen som speglar orientalismen i Victoria Borisova-Ollas nya verk “Exodus” med hieroglyfisk gestik och prakten hos en blåglänsande kungsfågel.

Som en rituell procession gör delar av orkestern gående entré, mitt i spelet, medan Fröst intar ytterligare en ny roll – vid gongarna! – för Jacob Mühlrads nya komposition “Angelus novus”. Ett verk så fladdrande kort att det susar förbi, med stänk av Bach och judisk kantillation på vingarna – likt den historiens ängel (Paul Klees berömda monokrom) som åsyftas.

Men det är när bröderna Göran och Martin Frösts “Nomadia” möter spökrösterna från Jesper Nordins “Emerge”, och dirigenthanden med snirklande rörelser börjar loopa in samplade ljudavsnitt i orkesterväven i realtid, som historiens vind skjuter hela rummet ut i kosmos. Fröst avslutar liggande på golvet, och med klarinetten som munstycke blåser vi in i ett gnistrande hoppfullt NU där allt, återigen, är möjligt.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

 

Sårig historia bakom allvarstyngd Bernsteinhyllning.

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

Genre: Konsert/ Konserthuset, Stockholm
Medverkande:
Wienerfilharmonikerna, Daniel Harding, Elisabeth Kulman (Bernstein)

När Wienerfilharmonikerna gästar Konserthuset med en symbolrik konsert tillägnad fenomenet Leonard Bernstein hyllas de som ett landslag. Kan musik förändra historien? Ja – med musikernas hjälp.

RECENSION

Det måste vara överraskningen som får publiken att ställa sig på sidorna och applådera, när den ena Wienerfilharmonikern efter den andra strömmar genom Konserthusets foajé. Daniel Harding har just slagit av den jublande finalen i Gustav Mahlers femte symfoni, och låtit det förra århundradets vackraste musik sprida sin väldoft. Rosiga om kinderna glider de förbi, männen i frack och en handfull kvinnor. Känner de sitt ansvar som bärare av historien? Att hylla minnet av Bernstein innebär att peka på en sårig period i orkesterns historia, när musik av judiska tonsättare hamnade i giftskåpet och kollegor skickades till dödslägren.

När Leonard Bernstein anlände till Wien 1970 för att dirigera 5:e symfonin, så hade den inte spelats där sedan nazisternas intåg med Anschluss 1938. De motsträviga musikerna ville spela “riktig” tysk musik av Beethoven och Brahms – men kapitulerade för den judisk-amerikanske megastjärnans lidelsefulla tolkningar av den forne chefsdirigentens partitur. The rest is history.

Daniel Harding, som klivit upp på pulten i sista sekund, har gjort Mahlers musik till sin egen signatur och borde vara perfekt ersättare för insjuknade Zubin Mehta. Men storheten hos Bernstein var hans komplexitet. Bakom dystopikern Bernstein, som såg Mahler som profet för 1900-talets fasor, fanns teatermannen som glömde sorgerna på nattklubbsgolvet. Daniel Harding tar denna kväll både Mahler och Bernstein själv på för stort allvar – och glömmer att även sorgen har en rörelse framåt. Väl tungfotad känns därför sorgmarschen i Mahlersymfonins första sats, medan scherzots galna vals skulle ha vunnit på lite mindre kontroll.

Också öppningen med Bernsteins första symfoni, “Jeremiah”, känns därför avslagen, istället för att erinra om den brinnande “J’accuse” som blev kompositörens stora genombrott i New York krigsvåren 1944. “Jeremiah” har ena foten i den ukrainska shtetln och den andra på Broadway. Men den sinnesrörelse som fyller bönen i synagogan vill inte infinna sig, trots mezzon Elisabeth Kulmans ömsinta tolkning av den bibliske Jeremias profetia om världsbrand och krigsoffrets gråt i verkets sista sats.

I mitt eget minne av Leonard Bernstein är han omgiven av ljus, avslappnad i tillit till Mahlers universum framför New York Philharmonic, något år före sin död. Jag ser honom framför mig igen när Wienerfilharmonikerna låter Mahlers adagietto sväva i vårkvällen. En påminnelse om skönheten som trotsar mörkrets klo.

I Andreas värld vill man vara – recension i Svenska Dagbladet

Tonsättarweekend: Andrea Tarrodi 

Medverkande : Kungliga Filharmoniska orkestern, Peter Friis-Johansson, Dalia Stasevka (”Stellar Clouds”, ”Wildwood”, 11/4). Musica Vitae, Malin Broman, Pekka Kuusisto (”Acanthes”, 12/4)
Var: Stockholms konserthus

Konserthuset har varit Andrea Tarrodis akademi och andra hem under studieåren, då hon arbetat där som konsertvärd. Under helgen utgör det en självklar arena för en konstnär på väg ut i världen, med Grammis och flera priser under armen. Och varje musikalisk berättelse som presenteras under de första två kvällarna bygger på en tydligt Tarrodisk gestik. Modala tonarter som klingar vind och luft, vitaliserande rytmer, och växelspel mellan mörker och ljus, skörhet och majestät, är färgerna i Andrea Tarrodis palett.

I Andreas värld vill man vara: den är nämligen full av mirakel. Förundran över livets skönhet, nästan barnslig hänförelse, uppfyller de tidiga tondikterna som öppnar invigningskvällen. Filmiskt vacker är den vandring genom städerna i Cinque Terre som kantas av bastrummans bränningar, klockklang och italiensk puls i verket “Liguria” (2012).

I invigningskvällens första uruppförande, pianokonserten “Stellar Clouds”, dansar den enastående solisten Peter Friis-Johansson ut i kosmos med flygeln som en blänkande, tyngdlös satellit. Bekymmerslöst fångar han signaler från galaxens yttersta hörn, silar meteorsvärmar genom ett nät av skira tonkaskader och fintar en speldosevals till harpan förbi tutti-orkesterns massiva, svarta hål. Verkets fem satsdelar beskriver stjärnor som föds och dör, och vissa musikaliska klichéer – utomjordiskt höga övertonsklanger, Starwars-maffigt brass – är kanske svåra att undvika. Men snarare än John Williams är Andrea Tarrodi smittad av visionen hos mystiker som Kaija Saariaho eller Henri Dutilleux.

Foto: Jan-Olof Wedin.

Ett av Claude Debussys hyfsat opersonliga stycken, det Botticelli-inspirerade “Printemps” (Våren), fick leda över till kvällens andra uruppförande, tondikten “Wildwood”. Här vänder Tarrodi på dramaturgin: istället för gryningsskimmer, öppnar verket mitt i mörka skogen. Gradvis tänds tilliten till den lilla dubbelkvintett av stråkar som kämpar mot ett ansiktslöst monster. I verkets sista takter tecknas ett skirt grenverk i spröda flagioletter.

Trots kompetent ledning lyckades dirigenten Dalia Stasevska inte riktigt förlösa Kungliga Filharmonikernas leklust i Tarrodis expansiva klangvävar. Däremot framträdde under festivalens andra kväll gästspelande Musica Vitae i glänsande musikalisk form under konstnärlige ledaren Malin Broman, med violinisten Pekka Kuusisto som gäst i nya dubbelkonserten “Acanthes”.

Här plockar synesteten Andrea Tarrodi färg och schwung från Henri Matisse klippta blomstersilhuetter (konstverket “Acanthes”). Men växelspelet mellan återhållen elegans, blixtrande furioso och kurbitsblommig folklighet bidrog till ett bitvis fragmentariskt intryck av detta första framförande. Programmässigt var dock balansen perfekt, med Bartóks dansanta duetter som kontrast och Schönbergs “Verklärte Nacht” som andlös final.

Det händer att Andrea Tarrodi fastnar i manér, och glömmer upptäcktsresan. Lusten till fågelglissandon och skygga övertonsspektra får inte hindra utvecklingen av en berättarröst med talang för utopier.

SOFIA NYBLOM