Årets operahändelse när Stemme och Karnéus slår sig fria

Recension i SvD 18/1 2019

Dubbeldrama

Genre: Opera
Regi, ljus, scenografi: Bengt Gomér
Medverkande: Katarina Karnéus, Nina Stemme, Johannes M Kränzle. Kungliga Filharmoniska orkestern. Dirigent: Sakari Oramo
Var: Konserthuset
Verk: ”Erwartung”. Musik: A Schönberg Text: M Pappenheim. ”Blåskäggs borg”. Musik: B Bartók Text: B Bálász. Dramaturgi: Magnus Lindman. Kostym: Per Backjanis.

En kväll som lämnar brännmärken i själen – årets operahändelse utspelar sig i Konserthuset, som förvandlats till Blåskäggs blodbesudlade borg. Ett enastående team tar med publiken till avgrundens rand, skriver Sofia Nyblom.

Det är som pärlande eufori i luften när vi famlar oss ut, vi som varit fångna i tortyrkamrarna i Blåskäggs borg och räddats av Judiths mod och styrka. Som en orädd Shéhérazade tvingar nämligen Nina Stemmes passionerade Judith upp dörr efter dörr och låter hemligheter, förtryck och maktkorruption möta dagens ljus. Till sist kravlar Johannes Martin Kränzles Blåskägg ner i graven han nyss älskat på, medan kvinnorna som lyckats fly hans rike går oss till mötes.

Självklart handlar folksagan om Blåskägg och hans sju hustrur om metoo-rörelsen. Då ska man komma ihåg att den skrevs av två män 1911, samma år som Arnold Schönberg komponerade sin kvinnomonodram ”Erwartung” ur spillrorna av sitt eget äktenskap. Det har också motiverat att dessa klaustrofobiska förkrigsdramer ofta paras ihop, när operahus och konserthus vill porträttera en skådespelande sångerska och aktivera hela sitt orkesterartilleri.

Det är fascinerande att se Bengt Gomérs, Nina Stemmes och Katarina Karnéus läsning av detta dubbeldrama från 1911. För inte mindre än två svenska superstjärnor avlöser varandra i de kvinnliga rollerna: SvD:s operapristagare 2018 Katarina Karnéus gestaltar i Schönbergs ”Erwartung” en fristående upptakt till ”Blåskäggs borg” och kliver sedan in i berättarrollen i Bartóks äktenskapsdrama. Resultatet är mörkt skimrande musikdramatik i två akter om makt, lust och vägen till frihet.

I ”Erwartung” låter Arnold Schönberg sitt finmaskiga tolvtonspartitur beskriva den övergivnes inre kaos med en kvinnas röst. Katarina Karnéus är en sårad diva, vacker som ett av Gustav Klimts mångtydiga kvinnoporträtt. Hon ropar, gråter och ger till sist upp inför insikten att hon måste ta avsked av en bit av sig själv för att bli fri. Hennes smidiga mezzosopran ryggar däremot inte inför Schönbergs utmanande parti.

Tveklöst är det så att Béla Bartók under sina forskningsräder på landsbygden i Transsylvanien inte bara gladdes åt att rädda en skatt av folkliga ballader, utan likt Judith i sagan både ryggade inför feodalsamhällets hederskultur och förfördes av dess sinnlighet. Typiskt nog förbjöds operan av censuren, och premiären sköts upp till 1918.

Men om det är något det gångna året visat så är det att makten enkelt växlar mellan rustning, jeanskostym eller frack. Poängfyllt därför att låta Konserthusets palatsliknande fond ingå i scenografin, medan dramat utspelar sig svävande ovanför Nobelprisutdelningens givna arena. De musikaliska förflyttningarna genom kvintcirkeln ackompanjeras av gnistrande ljusspel och en klangfest utan like.

Johannes Martin Kränzle är herremanslikt stram när han leder sin hustru över tröskeln, men allteftersom Nina Stemmes innerliga Judith först eggas av hans makt och sedan fasar för hans sadism förändras hans kroppsspråk och vokala uttryck på vägen mot sammanbrottet.

Sakari Oramo förvandlar Kungliga Filharmonikerna till en operaorkester i världsklass, och Bengt Gomér bygger en borg som man drömmer mardrömmar om när man väl flyttat in. Det är en kväll som lämnar brännmärken i själen, och visar att vägen till frihet går genom mörkret.

 

Märklig tajming – skakande våldtäktsdrama rullas upp

Recension i SvD 20/9 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Sakari Oramo, dirigent; Tuija Knihtilä, mezzo; Heikki Kilpeläinen, baryton; manskör ur Eric Ericsons kammarkör, Polytekniska kören, Helsingfors; Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk: J Sibelius ”Kullervo”, T Broström ”Transit”

Konserthuset inleder säsongen med en våldtäkt – så som den skildras i ”Kullervo”, Sibelius symfoni som blir till en ödesmättad, aktuell moralitet.

Visst är det märklig tajming att Konserthuset öppnar sin säsong med ”Kullervo” dagen efter att rättegången mot Kulturprofilen inletts i Stockholms tingsrätt. För det är ett skakande våldtäktsdrama som rullas upp i Jean Sibelius episkt upplagda koralsymfoni – men det är också en anti-våldspamflett, låt vara med nationalistisk undertext med udden riktad mot ockupationsmakten Ryssland. Texten ur nationaleposet ”Kalevala” beskriver hur blomsterängen ligger i tårar och ljungens blommor snyftar. Hela naturen är i uppror över våldtäkten på Kullervos syster.

Det går inte att bortse från parallellerna till Wagners ”Ringen” i Sibelius anspråksfulla verk, inte minst den incestuösa kärlekssagan och naturlyriken i ”Valkyrian”. För liksom i ”Valkyrian” bygger det ödesdigra misstaget i ”Kullervo” på att bror och syster vuxit upp på olika håll, och inte känner igen varandra när Kullervo kliver ner ur släden med tondöv arrogans.

Men Sibelius ser ett annat drama än Wagner. Det är omöjligt att inte bli berörd när Tuija Knihtilä, som spelar systern, markerar sitt motstånd mot Kullervos förförelsekonster med spotsk självsäkerhet och pregnant mezzoröst, medan ögonblicket där hon prostituerar sig i utbyte mot hans silver färgas av sjösjuk harmonik. Verklighetskontakten försvinner, utglesad orkestrering öppnar ett fönster till ett ödsligt inre landskap där fåglarna svimmar och själva gräset tappar fotfästet i sympati.

Sakari Oramo gestaltar ”Kullervo” som ödesmättad moralitet, och ger eftertryck åt de dramatiska pauserna och de arkaiskt tunga fraserna. Den unisona manskören övertygar mer i berättarrollen än Heiiki Kilpeläinens Kullervo, vars barytonröst och karisma inte räcker till för att förnimmas vare sig som hot eller lockelse.

Jag unnar ingen man Kullervos slut, men visst vore det klokt att komma till självrannsakan så som den förtvivlade gärningsmannen faktiskt gör. Kullervo slutar nämligen sitt liv som en antihjälte i ”Game of Thrones”, medan ackorden faller som tunga granitblock. När krigets fanor och trumpeter inte dövar hans ångest ser han ingen annan råd än att falla framstupa in i döden över sitt eget svärd.

Konserten öppnades med en elegant tolkning av Tobias Broströms ”Transit underground”, på ytan en tufft svängande storstadsskildring med strålkastarblänk och tunnelbanemuller. Men under ytan förhandlas premisserna för det erotiska begäret i övergången – transit – i det här fallet, kanske, till ett nytt liv efter #metoo.