Föreningen svenska tonsättare 100 år Jubileum som tonsätter vårt tillstånd

Genre: Konsert
Medverkande: Stockholms Saxofonkvartett, Kammarensemblen, S:t Jacobs Vokalensemble, Malvakvartetten
Var: Kungliga Musikhögskolan
Musik: K Rehnqvist ”Anrop – Inrop – Utrop”, A Hultqvist ”Disembodied”, J S Bohlin ”Eclectic”, K Lindgren ”Humming” m fl verk. Dirigenter: Michael Bartosch, Mikael Wedar
Så var själva jubileumsaftonen kommen för hundraårsdagen av instiftandet av svenska tonsättarföreningen. Så hur mår Sverige, om man lyssnar på svensk musik? Att döma av den rena energin i antalet uruppföranden 2018 är landet vid god hälsa, och jubileumskvällen erbjöd en mosaik av röster, med start i Stockholms Saxofonkvartetts 38-hövdade invigningsfanfar (ett kollektivt verk) och nattlig final med elektronmusik i Klangkupolen.

För det är ett viktigt jubileum: berättelsen om hur fyra fattiga tonsättare – Ture Rangström, Kurt Atterberg, Natanael Berg och Oskar Lindberg – börjar prata ihop sig om att värna den egna rösten i konkurrens med de tyska tonsättarna, löper parallellt med kampen om allmän rösträtt. När föreningen instiftades 1918 var medlemmarna 34 – idag är de 400. Intressant nog tog det hundra år för jämställdheten att nå ett genombrott på musikfronten.

Just därför en fin gest att låta ett verk av Sveriges första kvinnliga professor i komposition, Karin Rehnqvist, omfamna de inledande verken i Kammarensemblens framförande. I hennes ritualistiskt tredelade ”Anrop – Inrop – Utrop” slår ornamenterade slingor ut i blom, i vars doft Anders Hultqvists glest orkestrerade ”Disembodied” breder ut sig, en pointillistisk studie som väcker frågor kring sökandet efter mening. Sten Melins kontrastrika ”Keep the change” mynnar ut i desperat klockringning, innan en sista blomsterslinga signerad Rehnqvist bekräftar att livet faktiskt är möjligt.

Här avlöstes Kammarensemblen av S:t Jakobs vokalensemble, som räckte fram ett spretigt knippe sånger till födelsedagsbarnet: anarkistiska ”Rondes” av Folke Rabe, klangsköna ”Let him kiss me” av Sven-David Sandström och vackra ”Troget och milt” ur Ingvar Lidholms opera ”Ett drömspel”.

Kvällens andra jubileumskonsert delades av Stockholms Saxofonkvartett och Malvakvartetten. Uruppförandet av Jonas S Bohlins kvartett ”Eclectic” erbjöd en klangskön oas medan Kajsa Lindgrens elektroniska verk ”Hummings” förvandlade Kungasalen till en kammare av nynnande röster.

En tanke dröjer sig kvar när nynnandet dör bort: kvällens fokus på tillståndsbeskrivande musik, och avsaknaden av ett tydligt driv framåt kan tolkas som ensamhet i välfärdsstaten, sökandet efter en ny, meningsskapande berättelse. Kanske står den att finna i en svårförutsägbar framtid.

Musik blir uppror när makten kräver tystnad

KRÖNIKA I SVD 16/11 2018

”Pussy Riot handlar inte om Ryssland, eller om Putin. Det handlar om att var och en har rätt till att göra sin egen röst hörd,” säger Maria Aljochina i söndagens upplaga av tv-programmet Babel. Sofia Nyblom skriver om dissidentens roll.

Den ryska performancekonstnären och aktivisten har en svart mössa nedtryckt över de blonda håret, och det glittrar i ögonen när hon säger till programledaren Jessika Gedin att hon ridit till Sverige på en magisk ponny. Aljochina har lämnat Ryssland med berått mod för att prata om sin bok ”Riot days” (Teg Publishing). Hennes skildring är lika drastiskt teatral som Pussy Riots punkbön i Frälsarkatedralen i Moskva år 2012, och skriven som en serie korta, sms-liknande fragment. Skype-intervjuerna iklädda balaklava från toaletten på ett Moskva-kafé, kränkande kroppsvisiteringar i fängelset, diktläsning i jacuzzin i en ödslig Moskva-lägenhet natten innan tillfångatagandet. I fängelset smugglar vännerna in en cd med den spanska revolutionära låten ”L’Estaca” inklämd mellan Bach och Beethoven, inspelad av gruppen Arkadij Kots, som hade uppfört den utanför rättegångssalen.

Bilden av den ryska dissidenten har förändrats sedan Alexandr Solzjenitsyn förvägrades av sovjetiska myndigheter att resa till Stockholm för att ta emot Nobelpriset 1970, men sättet att förfölja oliktänkande är densamma. Solzjenitsyn behövde priset för att detonera sin sprängladdning av information om det politiska förtrycket i Sovjet. Pussy Riot hade internet som sin scen 30 år senare, och det räckte med 40 sekunders aktion för att deras ”fittupprop” – eller ”kattungeupprop”, beroende på hur man läser gruppens namn – mot den begränsade yttrandefriheten i Putins Ryssland skulle spridas viralt.

Hur många inom konstmusiken förstod vilken makt de sitter på, och hur bräcklig den i själva verket är?

Jag tog upp exemplet Pussy Riot i samband med ett seminarium på Kungliga Musikhögskolan samma år. Uppdraget gick ut på att skapa ett diskussionsklimat kring en pågående förändringsprocess på skolan, och Pussy Riot kändes som en symbolisk väckarklocka. Hur många inom konstmusiken förstod vilken makt de sitter på, och hur bräcklig den i själva verket är? En av lärarna på skolan frågade förbryllat: ”Menar du att vi skulle börja skriva debattartiklar?” Det var ju musiker i allmänhet inte så bra på, och kändes långt ifrån deras uppdrag som pedagoger.

Hade jag valt en klassisk dissident som Solzjenitsyns vän Mstislav Rostropovitj, som gick i exil 1974, eller pianisten Andrej Gavrilov, som nästan knäcktes av KGB:s terror på 1980-talet, hade förståelsen kanske varit större. Det politiska ställningstagandet för sådana som Rostropovitj, Gavrilov eller dirigenten Daniel Barenboim blir ju en förlängning av konstnärskapet. Ett moraliskt tvång som infinner sig när världen förvandlas till en arena där ställningstaganden bryts mot varandra. Medan aktivismen är huvudsaken för Pussy Riot.

Förmodligen går det inte att överskatta betydelsen av fenomenet Pussy Riot i dag.

Men jag tror också att reaktionen på Kungliga Musikhögskolan skulle sett annorlunda ut idag, i ett hårdare och mer oförutsägbart debattklimat. Folkmusikerupproret och #metoo är väl de tydligaste exemplen på hur musiker sett sig tvingade att analysera sin egen roll, och reflektera över hur maktstrukturer och populism påverkar både arbetsplatsen, repertoaren och möjligheten att uttrycka sig fritt. Men också att det handlar om att ta risker. Att allt som sägs, sjungs och spelas, oavsett om det utspelar sig i en kyrka, en rättegångssal eller i en youtube-video verkligen spelar roll för det stora samtalet.

Förmodligen går det inte att överskatta betydelsen av fenomenet Pussy Riot i dag. För visst kan #metoo tolkas som ett enda globalt ”Pussy Riot”, med Trumps ”Pussygate” hösten 2016 som tändande gnista. Men, som Maria Aljochina säger, Pussy Riot handlar egentligen varken om Trump, #metoo, Putin eller om Ryssland. Pussy Riot handlar på ett sätt faktiskt inte ens om feminism. Snarare handlar det om att inta sin plats på den stora scen som heter världen, och försvara den till varje pris. På sista sidan i boken skriver hon: ”Du måste kämpa för din frihet varje dag, annars existerar den inte.”

Chopins romantik överglänser Adès dödsdans

Recension i Svenska Dagbladet

Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz

Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester

Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.

 

Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som ”Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med ”Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.

Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.

 Det är färgstarkt och våldsamt, och jag blir närmast lättad när ett stänk av sötma à la Mahlers ”Kindertotenlieder” skymtar fram i den lilla vaggvisan som för den lilla babyn till sista vilan. Men någonstans saknar jag en ännu större kontrastverkan: den delikata humorn, den existentiella ödsligheten som i Sjostakovitjs ”Babij Jar” eller Benjamin Brittens ”War requiem ”verkligen tvingar åhöraren att kippa efter andan.

Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.

Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin.
Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin. Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio

Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.