Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz
Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester
Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.
Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som “Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med “Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.
Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.
Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.
Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.
