New York à la Bernstein sjuder av livsglädje

On the town

Recension i SvD 24/9-2018

Ung och sprudlande av livsglädje och musikalitet – “On the town” är ett porträtt både av den multibegåvade Leonard Bernstein och den amerikanska optimism som en gång tog världen med storm. Sofia Nyblom njuter av en humoristisk och sensuell Skandinavienpremiär på Spira.

Genre: Musikal
Regi: koreografi: Roine Söderling
Medverkande: Rennie Mirro,  Danny Lekström,  Karl Dyall, Hanna von Spreti, Vera Veljovic, Linda Olsson, Åsa Arhammar, Petter Andersson, Josefin Silén
Var: Spira, Jönköping
Text: Betty Comden och Adolph Green. Svensk text: Calle Norlén. Musik: Leonard Bernstein.
Dirigent: Björn Dobbelaere. Scenografi: Frida Arvidsson Video: Johannes Ferm Winkler. Kostym: Camilla Thulin. Ljus: Anna Wemmert

Leonard Bernsteins storstadsskildring från 1944 beskriver löftet i oväntade möten genom avskalad blues, storslagen symfonisk jazz och melodier signerade Amerikas Mozart. Handlingen virvlar kring tre matrosers äventyr i mötet med tre olika kvinnor under ett dygns permission i New York, och deras entusiasm sätter tempot direkt med låten ”New York, New York”.

Det är en driven ensemble på Spira som med hektiskt tickande puls och till ackompanjemang av Jönköpings Sinfonietta dansar lindy hop, åker taxi och tunnelbana hela vägen från Battery Park till klubbarna i Harlem. Scenografins projicerade snapshots från ett svunnet Manhattan och blomstrande kostymprakt signerad Camilla Thulin säkrar tillsammans med Roine Söderlunds koreografi en saliggörande nostalgitripp med Hollywood-känsla. Bara Calle Norléns svenska översättning faller ur ramen, och blir tröttsamt modern när adjektivet “skitbra” används några gånger för mycket.

Rennie Mirro är den romantiske Gabey, som finner kärleken på en bild i tunnelbanan: Ivy Smith, spelad med schvung av Hanna von Spreti, en spärrvakt med konstnärlig ambition som valts ut genom en skönhetstävling för att fronta tunnelbanebolagets månatliga medarbetarkampanj. Romansen mellan den troskyldige Chip (Denny Lekström) och påstridiga taxichauffören Hildy (färgstarka Vera Veljovic) får en skakig start under en taxifärd kantad av animerade videoklipp från New York.

Komiskt är också mötet mellan Karl Dyalls suktande Ozzie och nördigt översexuella antropologen Clair de Loon (Linda Olsson) i skuggan av ett dinosaurieskelett. Kvällens mest excentriska gestalt är dock Åsa Arhammar som alkoholiserade sångpedagogen Maude Dilly, dråpligt pretentiös där hon svajar bredvid pianot under lektionen med Ivy Smith.

Gabeys och hans kamraters jakt på Ivy blir den dramaturgiska twisten, för precis som Askungen försvinner hon just när Gabey stämt träff med henne på Times Square – och återuppstår i en sensuell drömscen med vindmaskin, virvlande chiffong och svepande höga lyft, innan de återförenas i tumultet på ett nöjesfält i Coney Island.

I slutänden är det de karaktärsfulla kvinnorna som lyfter “On the town” bortom nostalgitrippen till ett modernt porträtt av storstadsbons nyfikenhet och längtan. Och Bernsteins underbara musik, förstås!

Vardagsrummet som rymde världens tonsättare.

KRÖNIKA I SVD 22/6 2018

Nittonhundratalet avlägsnar sig med en stormvinds hastighet. Men såhär inför sommarstiltjen tar jag hjälp av två av förra seklets största musikpedagoger för att hitta en inre veranda, smyckad med musikalisk snickarglädje, där tidens vind bara känns av som en lätt bris.

En sådan veranda, eller snarare ett vardagsrum för stillhet, finns i ett hus i en liten by nordväst om Paris: Gargenville. Det var en varm julidag 2015 när jag följde lindallén från tågstationen. Jag steg in i Les Maisonettes med skosulorna klibbiga av lindblomshonung efter att ha korsat gatan vid Place Lili Boulanger, och befann mig i det expanderade vardagsrum där Nadia Boulanger höll sina berömda mästerkurser kring Bach och Palestrina mellan de två världskrigen. På plats stod fortfarande Nadias Pleyel-flygel, i ett hörn syntes baren hon inrett åt sin vän, Igor Stravinskij, och i en fönsternisch stod en gipsbyst av systern, tonsättaren Lili Boulanger. Man hade slagit upp de gröna fönsterluckorna så att det gick att se ut mot rosenträdgården, där var och en av Nadias elever – de räknas i hundratal, utspridda över två kontinenter – en gång hade planterat en ros. Det måste varit en storslagen blomsterprakt.

Gargenville blev tack vare Nadia, och hennes fanatiska vakthållande över systern Lilis minne, en musikalisk konstnärskoloni som borde nämnas i samma andetag som Bloomsbury, Grez-sur-Loing eller Worpswede. Under ett halvt sekel vallfärdade tonsättarna hit, då Nadia flyttade sitt “boulangerie” – det musikaliska bageriet – från Fontainebleau under somrarna. Hit kom Aaron Copland, Astor Piazzolla, Igor Markevitch – och en och annan kvinna, som när hon lyckats vinna Mademoiselle Boulangers respekt lär ha betitlats “Monsieur.” Nadia Boulanger var inte feminist. Nadia stängde Les Maisonnettes efter kriget: fronten hade gått rätt igenom byn, minnena trängde sig på. Efter sin egen exil i USA ville hon vända blad.

Jag hade en märklig upplevelse i samband med mitt besök. Jag hyrde in mig i en lägenhet i Fontainebleau, och under ett samtal med min hyresvärd, Pascal, förstod jag plötsligt att hans farfar, en skicklig sångare, hade gett konserter i Paris med Nadia vid början av 1920-talet. Hur sannolikt är ett sådant sammanträffande?

Den troende Nadia Boulanger skulle nog ha förklarat mitt slumpvisa möte med gudomlig intervention.

Pascal visste inte mycket mer än vad som gick att utläsa från några affischer och programblad med effektfull typografi i art déco, men tog ändå med mig för att träffa sin 90-årige far. Till vår häpnad hade namnet Boulanger samma effekt som en madeleinekaka på denne gamle monsieur, som avslöjade att även han hade studerat kontrapunkt och orgel för “Mademoiselle”. Med raspig gammelmansröst berättade han om barndomens somrar i en herrgård i 1930-talets Gargenville, om björnbärsmarmeladen den annars stränga Nadia kokade i köket i källaren på Les Maisonnettes, om de filosofiska samtal om arkitektur och konst hon förde med grannen, författaren Paul Valéry, medan tioåringen storögt lyssnade. Det var som om någon plockat fram en filmrulle och – voilà! – jag stod mitt i virveln av fester, madrigalsång och kvartettspel, Lilis febrigt intensiva musik och Nadias mässande altröst. Den troende Nadia Boulanger skulle nog ha förklarat mitt slumpvisa möte med gudomlig intervention.

En av de tonsättare som sökte Nadias råd var Leonard Bernstein. När han fick inbjudan att föreläsa på Harvard 1973, talade han om behovet av att söka sanningen genom skönheten i en tid när medioker och kommersialiserad konst förfular våra liv:

“Den dagen jakten på det vackra förlorar sin mening kan vi lika gärna återvända till våra grottor,” förklarade en solbränd Bernstein inför tv-kamerorna.

Fem år senare låg Nadia Boulanger på dödsbädden, och Bernstein lär ha varit bland hennes sista besökare. Enligt myten viskade han i hennes öra: “Hör du musik inom dig?” Hennes svar: “En musik som har varken början eller slut.”

Såhär på sommaren kan jag förflytta mig i tanken till Nadias vardagsrum i Gargenville, för att lyssna på musiken som strömmar från flygeln. En musik utan början, och utan slut.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se