RECENSION I SvD 180902
Östersjöfestivalveckan har i slutheatet programlagt tre musikaliska dystopier. SvD:s Sofia Nyblom är upprymd efter mötet med framtidsskildringar signerade Nordin, Salonen och Šerkšnytė.
Vi lever i en tid av motstridiga berättelser och striderna står alltmer om olika sätt att skildra vår samtid och framtid. Årets Östersjöfestival utnyttjar musikens visionära kraft för att både lyfta narrativen och lindra chocken som nya insikter kan medföra, med flera anspråksfulla nya verk.
Det hade varit lätt att känna sig tillintetgjord av de kaosvrålande klusterklanger som svävar ovanför bastrummans ödesmättade puls i Jesper Nordins “Emerging currents and waves”, specialbeställd för Östersjöfestivalen. Tonsättaren vill fånga ett paradigmskifte, den artificiella intelligensens genombrott: nytt liv, kort och gott.
Orkesteruppställningen är massiv som hos senromantikerna, och Nordin arbetar med kontraster. Det digitala instrument han skapat, Gestrument, samplar musiken under framförandet och ger dirigent eller solist möjlighet att återkalla den med hjälp av rörelsesensorer.
Det är bitvis mörkt som i Marianergraven när förvrängda ljudbilder kastas mellan de 60 högtalarna i Berwaldhallen och krockar med orkesterkroppen. De slingor av folkton som klarinettsolisten Martin Fröst slungar iväg och fångar in i verkets centrala del speglar ödsligheten hos en existens på drift. Hypnotiserande vackert när Esa-Pekka Salonen och Martin Fröst speglar varandras gestik som i dans, och när rörelserna projiceras på Katrin Brännströms lamellscenografi upphöjs spelet till musikalisk action-painting.
I sista satsen träder dansaren Virpi Pakhinen in och låter änglavingar kretsa i evighetsmönster kring flygelns arpeggion. Och trots att jag känner en smula irritation över att en romantisk kliché är så pass effektfull är jag upprymd efteråt över att ha skådat undergången, och någonting bortom den som har att göra med mod och andlig resning.
Kvällen innan Nordins uruppförande firade Litauen 100-årsminnet av sin återfunna självständighet med två komplexa verk från 2007, framförda av Litauens nationalorkester. Före paus Esa-Pekka Salonens Pianokonsert, vars knastriga ljudlandskap skaver mellan dur och moll i en virtuos dystopi inspirerad av Stanislav Lem. Fina insatser från pianisten Andrius Žlabys, och orkestersolisterna gav de skruvat jazziga klangerna relief, men trots hårt arbete kändes tolkningen något tungfotad.
Efter paus briljerade dirigenten Giedré Šlekyté, Radiokören och en fin solistkvartett i Raminta Šerkšnytės vackra kantat “Songs of sunset and dawn”, tonsättningar av dikter av Rabindranath Tagores sensuella stämningsbilder som drar tankarna till Mahlers “Das Lied von Der Erde”.
Men till skillnad från Mahler presenterar Šerkšnytė ett poetiskt understatement med slank orkesterbesättning. Raka sångröster sökte sig fram i fraser liknande gregorianiken, och varje sparsam färgaccent i instrumentationen bidrog tillsammans med Rimas Sakalauskas bildspel till illusionen av lätthet och hoppfullt ljus.
