Sexförbrytaren blir kvinna i gränslös kärlekshyllning

Recension i SvD 20181007

Tristessa

Med “Tristessa” tar svensk opera klivet in i samtiden i stor skala. Sofia Nyblom fascineras av världspremiären på Jonas S Bohlins och Torbjörn Elenskys queera kärlekstragedi, där den manlige sexförbrytaren straffas genom att förvandlas till kvinna.

Genre: Opera
Regi: Katharina Thoma
Medverkande: Kerstin Avemo, Johanna Rudström, Susann Végh, Joel Annmo, John Erik Eleby m fl ; Kungliga Operans kör & Kungliga Hovkapellet
Var: Kungliga Operan
Text: Torbjörn Elensky & J S Bohlin efter Angela Carters ”The passion of new Eve”Musik: Jonas S Bohlin. Dirigent: Fredrik Burstedt. Visuell gestaltning: Ann-Sofi Sidén. Ljus: Olaf Winter

“Time is a man! Kill time!” Jag vet inte vilket som berör mig mest: den svindlande videosekvensen inifrån en skimrande röd vagina, eller den kvinnliga talkör som rituellt manar fram generationer av modersgudinnor medan kvinnan-i-mannen väcks och blir till på Kungliga Operans traditionstyngda scen.

Världspremiären för opera-adaptionen av den brittiska författaren Angela Carters surrealistiska intrig kring den Garboliknande filmstjärnan Tristessa, ett år efter att #metoo-rörelsens backantinnor började röka ut alla Harvey Weinstein-epigoner ur deras hålor, är oerhört vältajmad. Men även om Tiden mördas och matriarkatet kuppar in sig på Operan i “Tristessas” gestalt, är varken romanen “The passion of new Eve” eller den sensationella operaversionen någon politisk pamflett.

Överförd till scenisk-musikalisk form är detta ett existentiellt drama som lånar sin queera kropp av Virginia Woolfs “Orlando”, och förtätar de mytiska referenserna i Carters roman till en klingande konstinstallation, en häxbrygd kryddad med ångande kroppslighet, brutal sadism och förandligad erotik.

Angela Carters roman “The passion of new Eve” (Den nya Evas passion) skrevs 1977, sju år före Margaret Atwoods “The handmaid’s tale”, och utspelar sig på samma sätt i ett USA efter katastrofen. Men Ann-Sofi Sidéns filmiska scenografi är mer av en fragmenterad “Bladerunner”-värld än Atwoods fascistiska Gilead: skyskrapor tornar upp sig ovanför en storstadsdjungel där kvinnan är till salu oavsett om hon går på gatan eller, likt filmstjärnan Tristessa, exponeras på massiva reklamtavlor.

Och en revolution är på gång: Kalifornien skakas av inbördeskrig mellan å ena sidan den mångbröstade Mother och hennes amazoner, å andra sidan den Charles Manson-like sektledaren Zero och hans hjärntvättade harem. I sitt spegelpalats sover Tristessa, en gaydiva iklädd svandun och blont hårsvall, i väntan på att bli väckt ur drogdvalan.

När ridån går upp för Jonas Bohlins opera ska den ångestfyllde manlige huvudpersonen Evelyn (Joel Annmo) återfödas som den perfekta kvinnan, Eve (Johanna Rudström) i en “psykokirurgisk” operation påtvingad av sektledaren Mother (John Erik Eleby) och övervakad av Nurse Sophia (Susanne Végh) – som straff för de övergrepp han utsatt hennes dotter för, den utlevande Leilah/Lilith (Kerstin Avemo). I sin nya skepnad utsätts Eve för prostitution och våldtäkt, blir tvångsgift med den åldrade Tristessa – nu gestaltad av en androgyn Joel Annmo – blir gravid, och förlöst till sist av Kärlekens skummande ocean.

New Eve

Tonsättaren Jonas S Bohlin bygger en egen klangvärld i “Tristessa”, som vilar på en grundton av Hollywood-romantisk skörhet, kryddad med vibrafon, cembalo och suktande brass. Mothers riter kläs i arkaiskt rå minimalism och kulturmannen Zeros övervåld speglas i punkigt studsande rytmer. Bohlin leker med vokalfärgerna hos de två utbytbara huvudpersonerna, Tristessa och Eve/Evelyn, och låter Leilah sjunga sin fåfänga kärlekslängtan under en gatlykta till en smäktande violin.

Regissören Katharina Thoma ger Operakören rollen av grekisk kör, och låter huvudpersonerna gradvis träda fram ur den folkmassa som hyllar den gränslösa kärlekens apoteos när alla krig, till sist, tagit slut.

Med “Tristessa” kliver svensk operakonst in i samtiden i stor skala, och gestaltar det enda som kan rädda mänskligheten och planeten: den smärtsamma process där narcissism blir till äkta kärlek. Angeläget – och vackert.

 

 

 

 

 

 

Märklig tajming – skakande våldtäktsdrama rullas upp

Recension i SvD 20/9 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Sakari Oramo, dirigent; Tuija Knihtilä, mezzo; Heikki Kilpeläinen, baryton; manskör ur Eric Ericsons kammarkör, Polytekniska kören, Helsingfors; Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk: J Sibelius ”Kullervo”, T Broström ”Transit”

Konserthuset inleder säsongen med en våldtäkt – så som den skildras i “Kullervo”, Sibelius symfoni som blir till en ödesmättad, aktuell moralitet.

Visst är det märklig tajming att Konserthuset öppnar sin säsong med ”Kullervo” dagen efter att rättegången mot Kulturprofilen inletts i Stockholms tingsrätt. För det är ett skakande våldtäktsdrama som rullas upp i Jean Sibelius episkt upplagda koralsymfoni – men det är också en anti-våldspamflett, låt vara med nationalistisk undertext med udden riktad mot ockupationsmakten Ryssland. Texten ur nationaleposet ”Kalevala” beskriver hur blomsterängen ligger i tårar och ljungens blommor snyftar. Hela naturen är i uppror över våldtäkten på Kullervos syster.

Det går inte att bortse från parallellerna till Wagners “Ringen” i Sibelius anspråksfulla verk, inte minst den incestuösa kärlekssagan och naturlyriken i “Valkyrian”. För liksom i “Valkyrian” bygger det ödesdigra misstaget i “Kullervo” på att bror och syster vuxit upp på olika håll, och inte känner igen varandra när Kullervo kliver ner ur släden med tondöv arrogans.

Men Sibelius ser ett annat drama än Wagner. Det är omöjligt att inte bli berörd när Tuija Knihtilä, som spelar systern, markerar sitt motstånd mot Kullervos förförelsekonster med spotsk självsäkerhet och pregnant mezzoröst, medan ögonblicket där hon prostituerar sig i utbyte mot hans silver färgas av sjösjuk harmonik. Verklighetskontakten försvinner, utglesad orkestrering öppnar ett fönster till ett ödsligt inre landskap där fåglarna svimmar och själva gräset tappar fotfästet i sympati.

Sakari Oramo gestaltar “Kullervo” som ödesmättad moralitet, och ger eftertryck åt de dramatiska pauserna och de arkaiskt tunga fraserna. Den unisona manskören övertygar mer i berättarrollen än Heiiki Kilpeläinens Kullervo, vars barytonröst och karisma inte räcker till för att förnimmas vare sig som hot eller lockelse.

Jag unnar ingen man Kullervos slut, men visst vore det klokt att komma till självrannsakan så som den förtvivlade gärningsmannen faktiskt gör. Kullervo slutar nämligen sitt liv som en antihjälte i “Game of Thrones”, medan ackorden faller som tunga granitblock. När krigets fanor och trumpeter inte dövar hans ångest ser han ingen annan råd än att falla framstupa in i döden över sitt eget svärd.

Konserten öppnades med en elegant tolkning av Tobias Broströms “Transit underground”, på ytan en tufft svängande storstadsskildring med strålkastarblänk och tunnelbanemuller. Men under ytan förhandlas premisserna för det erotiska begäret i övergången – transit – i det här fallet, kanske, till ett nytt liv efter #metoo.

Chopins romantik överglänser Adès dödsdans

Recension i Svenska Dagbladet

Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz

Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester

Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.

 

Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som “Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med “Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.

Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.

 Det är färgstarkt och våldsamt, och jag blir närmast lättad när ett stänk av sötma à la Mahlers “Kindertotenlieder” skymtar fram i den lilla vaggvisan som för den lilla babyn till sista vilan. Men någonstans saknar jag en ännu större kontrastverkan: den delikata humorn, den existentiella ödsligheten som i Sjostakovitjs “Babij Jar” eller Benjamin Brittens “War requiem “verkligen tvingar åhöraren att kippa efter andan.

Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.

Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin.
Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin. Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio

Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.