”Vad hände med min farfar i ökända klostret?”

Kremsmünsters hemlighet, reportage i SvD 19/1 2019

Nazism, pennalism och systematiska övergrepp. Klostret i Kremsmünster har en lång historia som katolskt bildningscentrum – men bär också på ett mörkt arv. SvD:s Sofia Nyblom reser till Österrike för att förstå en gåtfull del av sin egen familjs förflutna.

Över den yttre porten till Benediktiner-klostret i Kremsmünster står det med stora bokstäver: Dieses Tor soll jedem offen stehen, Der ehrbar will durch selbes gehen. ”Denna port ska stå öppen för var och en som är beredd att gå ärbar genom den.”

Trots att natten är stjärnklar när jag blir hämtad på stationen av en Benediktiner-munk i fotsid klädnad, så är mörkret påtagligt då jag kliver ur bilen på den innersta av klostergårdarna.

Varje detalj i arkitekten Carlo Antonio Carlones väldiga barockkloster skvallrar om dess forna betydelse som bildningscentrum och religiöst nav. Jag kan inte låta bli att fundera över hur fantastisk och skrämmande anblicken måste ha varit för två svenska pojkar som anlände hit, strax före första världskrigets utbrott.

Fortsätt läsa

Årets operahändelse när Stemme och Karnéus slår sig fria

Recension i SvD 18/1 2019

Dubbeldrama

Genre: Opera
Regi, ljus, scenografi: Bengt Gomér
Medverkande: Katarina Karnéus, Nina Stemme, Johannes M Kränzle. Kungliga Filharmoniska orkestern. Dirigent: Sakari Oramo
Var: Konserthuset
Verk: ”Erwartung”. Musik: A Schönberg Text: M Pappenheim. ”Blåskäggs borg”. Musik: B Bartók Text: B Bálász. Dramaturgi: Magnus Lindman. Kostym: Per Backjanis.

En kväll som lämnar brännmärken i själen – årets operahändelse utspelar sig i Konserthuset, som förvandlats till Blåskäggs blodbesudlade borg. Ett enastående team tar med publiken till avgrundens rand, skriver Sofia Nyblom.

Det är som pärlande eufori i luften när vi famlar oss ut, vi som varit fångna i tortyrkamrarna i Blåskäggs borg och räddats av Judiths mod och styrka. Som en orädd Shéhérazade tvingar nämligen Nina Stemmes passionerade Judith upp dörr efter dörr och låter hemligheter, förtryck och maktkorruption möta dagens ljus. Till sist kravlar Johannes Martin Kränzles Blåskägg ner i graven han nyss älskat på, medan kvinnorna som lyckats fly hans rike går oss till mötes.

Självklart handlar folksagan om Blåskägg och hans sju hustrur om metoo-rörelsen. Då ska man komma ihåg att den skrevs av två män 1911, samma år som Arnold Schönberg komponerade sin kvinnomonodram ”Erwartung” ur spillrorna av sitt eget äktenskap. Det har också motiverat att dessa klaustrofobiska förkrigsdramer ofta paras ihop, när operahus och konserthus vill porträttera en skådespelande sångerska och aktivera hela sitt orkesterartilleri.

Det är fascinerande att se Bengt Gomérs, Nina Stemmes och Katarina Karnéus läsning av detta dubbeldrama från 1911. För inte mindre än två svenska superstjärnor avlöser varandra i de kvinnliga rollerna: SvD:s operapristagare 2018 Katarina Karnéus gestaltar i Schönbergs ”Erwartung” en fristående upptakt till ”Blåskäggs borg” och kliver sedan in i berättarrollen i Bartóks äktenskapsdrama. Resultatet är mörkt skimrande musikdramatik i två akter om makt, lust och vägen till frihet.

I ”Erwartung” låter Arnold Schönberg sitt finmaskiga tolvtonspartitur beskriva den övergivnes inre kaos med en kvinnas röst. Katarina Karnéus är en sårad diva, vacker som ett av Gustav Klimts mångtydiga kvinnoporträtt. Hon ropar, gråter och ger till sist upp inför insikten att hon måste ta avsked av en bit av sig själv för att bli fri. Hennes smidiga mezzosopran ryggar däremot inte inför Schönbergs utmanande parti.

Tveklöst är det så att Béla Bartók under sina forskningsräder på landsbygden i Transsylvanien inte bara gladdes åt att rädda en skatt av folkliga ballader, utan likt Judith i sagan både ryggade inför feodalsamhällets hederskultur och förfördes av dess sinnlighet. Typiskt nog förbjöds operan av censuren, och premiären sköts upp till 1918.

Men om det är något det gångna året visat så är det att makten enkelt växlar mellan rustning, jeanskostym eller frack. Poängfyllt därför att låta Konserthusets palatsliknande fond ingå i scenografin, medan dramat utspelar sig svävande ovanför Nobelprisutdelningens givna arena. De musikaliska förflyttningarna genom kvintcirkeln ackompanjeras av gnistrande ljusspel och en klangfest utan like.

Johannes Martin Kränzle är herremanslikt stram när han leder sin hustru över tröskeln, men allteftersom Nina Stemmes innerliga Judith först eggas av hans makt och sedan fasar för hans sadism förändras hans kroppsspråk och vokala uttryck på vägen mot sammanbrottet.

Sakari Oramo förvandlar Kungliga Filharmonikerna till en operaorkester i världsklass, och Bengt Gomér bygger en borg som man drömmer mardrömmar om när man väl flyttat in. Det är en kväll som lämnar brännmärken i själen, och visar att vägen till frihet går genom mörkret.

Kulturprofilen är dömd men Musikprofilen är kvar

Kommentar i SvD 16/12 2018

”Kulturprofilen” har blivit dömd för våldtäkt, men ”Musikprofilen” är fortfarande ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. Musiklivets egen metoo-skandal har hamnat i medial skugga – hoppas den nya styrelsen att problemen ska kunna gömmas undan?

Det var en gång en känd pedagog, låt oss kalla honom Musikprofilen, som anklagades för att ha sexuellt ofredat sina unga kvinnliga studenter. Mannen var medlem av Kungliga Musikaliska Akademien och hade makt över stipendier och priser, och anklagelserna mot honom publicerades i en radiodokumentär för ett år sedan, ”Don Juan på Musikhögskolan”. Hur många minns den här historien i dag? Nej, just det.

Metoo-rörelsen kulminerade nyligen i domen mot Kulturprofilen, och har lett till att integriteten hos Svenska Akademien ifrågasatts. Men Musikaliska Akademiens egen metoo-skandal har utspelat sig i skuggan av bråket kring Nobelpriset och Kulturprofilen, och tystats ner till pianissimo.

Detta trots att Musikaliska Akademien sitter på en liknande maktposition. Om tre år delar en av Akademien utsedd priskommitté för första gången ut musikvärldens Nobelpris på en miljon dollar: Birgit Nilsson-priset, som då förs över till Sverige. Samtidigt firar institutionen sitt 250-årsjubileum. Men det är en institution som har problem med transparensen.

Trots att vittnesmål mot Musikprofilen från en rad kvinnor presenterades för Musikaliska Akademiens styrelse våren 2018, så kunde man då inte enas om en omröstning för att utesluta ledamoten. Istället kompromissade man. Ett luddigt formulerat pressmeddelande uppgav att Musikprofilen gått med på att inte längre delta aktivt i arbetet – men han fick fortsatt vara medlem i Akademien. Vad var det som hände?

När Ekot veckan före Akademiens sammankomst i november 2017 intervjuade vice preses Staffan Scheja ifrågasatte han poängen i att ”brännmärka” en musiker ”för att några studenter klagat”, men erkände:

– Det finns poänger i att ta upp det här på Akademinivå för att se vilken ställning vi ska ta.

Trots att historien om Musikprofilen handlade om maktmissbruk i den ömtåliga relationen lärare-elev, så fick den aldrig medialt genomslag. I stället klev Kulturprofilen in i det mediala rampljuset.

I tisdags (11/12) valde Musikaliska Akademien en ny styrelse, och Staffan Scheja finns inte längre med i ledningen. När Scheja nu lämnar styrelsearbetet frågar man sig: vågade styrelsen inte driva processen mot Musikprofilen, för att det rörde sig om en vän och kollega?

Flera ledamöter i Musikaliska Akademien berättar för Svenska Dagbladet att de är illa berörda av styrelsens undvikande strategi, som man menar har varit inriktad på att gå Musikprofilens advokat till mötes och undvika en omröstning om uteslutning av ledamoten. Musikprofilen har enligt uppgift förhandlat med styrelsen över ledamöternas huvud. Mycket tyder på att det var ett bekvämt sätt att slippa en snårig juridisk process med oklar utgång.

Detta trots att paragraf 7 i stadgarna framhåller att: ”Ledamot som uppsåtligen och i väsentlig grad handlat emot akademiens intressen och/eller på annat sätt anses allvarligt ha skadat akademiens intressen kan, efter styrelsens beredning, hörande av ledamoten ifråga och beslut vid akademisammankomst skiljas från akademien.”

Styrelsens agerande väcker frågor. Kan den nya gruppen, där bland andra Berwaldhallens chef Helena Wessman ingår och Musik i Syds nya vd, Susanne Rydén är preses, öka transparensen inom Musikaliska Akademien? Eller kommer den anrika institutionen att sträva efter att gömma problemen i jubileumstårtan? Vad säger det i så fall om transparensen i svenskt musikliv?

Fortsätt läsa Kulturprofilen är dömd men Musikprofilen är kvar

Sexförbrytaren blir kvinna i gränslös kärlekshyllning

Recension i SvD 20181007

Tristessa

Med ”Tristessa” tar svensk opera klivet in i samtiden i stor skala. Sofia Nyblom fascineras av världspremiären på Jonas S Bohlins och Torbjörn Elenskys queera kärlekstragedi, där den manlige sexförbrytaren straffas genom att förvandlas till kvinna.

Genre: Opera
Regi: Katharina Thoma
Medverkande: Kerstin Avemo, Johanna Rudström, Susann Végh, Joel Annmo, John Erik Eleby m fl ; Kungliga Operans kör & Kungliga Hovkapellet
Var: Kungliga Operan
Text: Torbjörn Elensky & J S Bohlin efter Angela Carters ”The passion of new Eve”Musik: Jonas S Bohlin. Dirigent: Fredrik Burstedt. Visuell gestaltning: Ann-Sofi Sidén. Ljus: Olaf Winter

”Time is a man! Kill time!” Jag vet inte vilket som berör mig mest: den svindlande videosekvensen inifrån en skimrande röd vagina, eller den kvinnliga talkör som rituellt manar fram generationer av modersgudinnor medan kvinnan-i-mannen väcks och blir till på Kungliga Operans traditionstyngda scen.

Världspremiären för opera-adaptionen av den brittiska författaren Angela Carters surrealistiska intrig kring den Garboliknande filmstjärnan Tristessa, ett år efter att #metoo-rörelsens backantinnor började röka ut alla Harvey Weinstein-epigoner ur deras hålor, är oerhört vältajmad. Men även om Tiden mördas och matriarkatet kuppar in sig på Operan i ”Tristessas” gestalt, är varken romanen ”The passion of new Eve” eller den sensationella operaversionen någon politisk pamflett.

Överförd till scenisk-musikalisk form är detta ett existentiellt drama som lånar sin queera kropp av Virginia Woolfs ”Orlando”, och förtätar de mytiska referenserna i Carters roman till en klingande konstinstallation, en häxbrygd kryddad med ångande kroppslighet, brutal sadism och förandligad erotik.

Angela Carters roman ”The passion of new Eve” (Den nya Evas passion) skrevs 1977, sju år före Margaret Atwoods ”The handmaid’s tale”, och utspelar sig på samma sätt i ett USA efter katastrofen. Men Ann-Sofi Sidéns filmiska scenografi är mer av en fragmenterad ”Bladerunner”-värld än Atwoods fascistiska Gilead: skyskrapor tornar upp sig ovanför en storstadsdjungel där kvinnan är till salu oavsett om hon går på gatan eller, likt filmstjärnan Tristessa, exponeras på massiva reklamtavlor.

Och en revolution är på gång: Kalifornien skakas av inbördeskrig mellan å ena sidan den mångbröstade Mother och hennes amazoner, å andra sidan den Charles Manson-like sektledaren Zero och hans hjärntvättade harem. I sitt spegelpalats sover Tristessa, en gaydiva iklädd svandun och blont hårsvall, i väntan på att bli väckt ur drogdvalan.

När ridån går upp för Jonas Bohlins opera ska den ångestfyllde manlige huvudpersonen Evelyn (Joel Annmo) återfödas som den perfekta kvinnan, Eve (Johanna Rudström) i en ”psykokirurgisk” operation påtvingad av sektledaren Mother (John Erik Eleby) och övervakad av Nurse Sophia (Susanne Végh) – som straff för de övergrepp han utsatt hennes dotter för, den utlevande Leilah/Lilith (Kerstin Avemo). I sin nya skepnad utsätts Eve för prostitution och våldtäkt, blir tvångsgift med den åldrade Tristessa – nu gestaltad av en androgyn Joel Annmo – blir gravid, och förlöst till sist av Kärlekens skummande ocean.

Tonsättaren Jonas S Bohlin bygger en egen klangvärld i ”Tristessa”, som vilar på en grundton av Hollywood-romantisk skörhet, kryddad med vibrafon, cembalo och suktande brass. Mothers riter kläs i arkaiskt rå minimalism och kulturmannen Zeros övervåld speglas i punkigt studsande rytmer. Bohlin leker med vokalfärgerna hos de två utbytbara huvudpersonerna, Tristessa och Eve/Evelyn, och låter Leilah sjunga sin fåfänga kärlekslängtan under en gatlykta till en smäktande violin.

Regissören Katharina Thoma ger Operakören rollen av grekisk kör, och låter huvudpersonerna gradvis träda fram ur den folkmassa som hyllar den gränslösa kärlekens apoteos när alla krig, till sist, tagit slut.

Med ”Tristessa” kliver svensk operakonst in i samtiden i stor skala, och gestaltar det enda som kan rädda mänskligheten och planeten: den smärtsamma process där narcissism blir till äkta kärlek. Angeläget – och vackert.

Märklig tajming – skakande våldtäktsdrama rullas upp

Recension i SvD 20/9 2018

Genre: Konsert
Medverkande: Sakari Oramo, dirigent; Tuija Knihtilä, mezzo; Heikki Kilpeläinen, baryton; manskör ur Eric Ericsons kammarkör, Polytekniska kören, Helsingfors; Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk: J Sibelius ”Kullervo”, T Broström ”Transit”

Konserthuset inleder säsongen med en våldtäkt – så som den skildras i ”Kullervo”, Sibelius symfoni som blir till en ödesmättad, aktuell moralitet.

Visst är det märklig tajming att Konserthuset öppnar sin säsong med ”Kullervo” dagen efter att rättegången mot Kulturprofilen inletts i Stockholms tingsrätt. För det är ett skakande våldtäktsdrama som rullas upp i Jean Sibelius episkt upplagda koralsymfoni – men det är också en anti-våldspamflett, låt vara med nationalistisk undertext med udden riktad mot ockupationsmakten Ryssland. Texten ur nationaleposet ”Kalevala” beskriver hur blomsterängen ligger i tårar och ljungens blommor snyftar. Hela naturen är i uppror över våldtäkten på Kullervos syster.

Det går inte att bortse från parallellerna till Wagners ”Ringen” i Sibelius anspråksfulla verk, inte minst den incestuösa kärlekssagan och naturlyriken i ”Valkyrian”. För liksom i ”Valkyrian” bygger det ödesdigra misstaget i ”Kullervo” på att bror och syster vuxit upp på olika håll, och inte känner igen varandra när Kullervo kliver ner ur släden med tondöv arrogans.

Men Sibelius ser ett annat drama än Wagner. Det är omöjligt att inte bli berörd när Tuija Knihtilä, som spelar systern, markerar sitt motstånd mot Kullervos förförelsekonster med spotsk självsäkerhet och pregnant mezzoröst, medan ögonblicket där hon prostituerar sig i utbyte mot hans silver färgas av sjösjuk harmonik. Verklighetskontakten försvinner, utglesad orkestrering öppnar ett fönster till ett ödsligt inre landskap där fåglarna svimmar och själva gräset tappar fotfästet i sympati.

Sakari Oramo gestaltar ”Kullervo” som ödesmättad moralitet, och ger eftertryck åt de dramatiska pauserna och de arkaiskt tunga fraserna. Den unisona manskören övertygar mer i berättarrollen än Heiiki Kilpeläinens Kullervo, vars barytonröst och karisma inte räcker till för att förnimmas vare sig som hot eller lockelse.

Jag unnar ingen man Kullervos slut, men visst vore det klokt att komma till självrannsakan så som den förtvivlade gärningsmannen faktiskt gör. Kullervo slutar nämligen sitt liv som en antihjälte i ”Game of Thrones”, medan ackorden faller som tunga granitblock. När krigets fanor och trumpeter inte dövar hans ångest ser han ingen annan råd än att falla framstupa in i döden över sitt eget svärd.

Konserten öppnades med en elegant tolkning av Tobias Broströms ”Transit underground”, på ytan en tufft svängande storstadsskildring med strålkastarblänk och tunnelbanemuller. Men under ytan förhandlas premisserna för det erotiska begäret i övergången – transit – i det här fallet, kanske, till ett nytt liv efter #metoo.

Chopins romantik överglänser Adès dödsdans

Recension i Svenska Dagbladet

Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz

Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester

Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.

Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som ”Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med ”Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.

Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.

Det är färgstarkt och våldsamt, och jag blir närmast lättad när ett stänk av sötma à la Mahlers ”Kindertotenlieder” skymtar fram i den lilla vaggvisan som för den lilla babyn till sista vilan. Men någonstans saknar jag en ännu större kontrastverkan: den delikata humorn, den existentiella ödsligheten som i Sjostakovitjs ”Babij Jar” eller Benjamin Brittens ”War requiem ”verkligen tvingar åhöraren att kippa efter andan.

Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.

Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin. Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio

Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.