Kulturprofilen är dömd men Musikprofilen är kvar

Kommentar i SvD 16/12 2018

”Kulturprofilen” har blivit dömd för våldtäkt, men ”Musikprofilen” är fortfarande ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. Musiklivets egen metoo-skandal har hamnat i medial skugga – hoppas den nya styrelsen att problemen ska kunna gömmas undan?

Det var en gång en känd pedagog, låt oss kalla honom Musikprofilen, som anklagades för att ha sexuellt ofredat sina unga kvinnliga studenter. Mannen var medlem av Kungliga Musikaliska Akademien och hade makt över stipendier och priser, och anklagelserna mot honom publicerades i en radiodokumentär för ett år sedan, ”Don Juan på Musikhögskolan”. Hur många minns den här historien i dag? Nej, just det.

Metoo-rörelsen kulminerade nyligen i domen mot Kulturprofilen, och har lett till att integriteten hos Svenska Akademien ifrågasatts. Men Musikaliska Akademiens egen metoo-skandal har utspelat sig i skuggan av bråket kring Nobelpriset och Kulturprofilen, och tystats ner till pianissimo.

Detta trots att Musikaliska Akademien sitter på en liknande maktposition. Om tre år delar en av Akademien utsedd priskommitté för första gången ut musikvärldens Nobelpris på en miljon dollar: Birgit Nilsson-priset, som då förs över till Sverige. Samtidigt firar institutionen sitt 250-årsjubileum. Men det är en institution som har problem med transparensen.

Trots att vittnesmål mot Musikprofilen från en rad kvinnor presenterades för Musikaliska Akademiens styrelse våren 2018, så kunde man då inte enas om en omröstning för att utesluta ledamoten. Istället kompromissade man. Ett luddigt formulerat pressmeddelande uppgav att Musikprofilen gått med på att inte längre delta aktivt i arbetet – men han fick fortsatt vara medlem i Akademien. Vad var det som hände?

När Ekot veckan före Akademiens sammankomst i november 2017 intervjuade vice preses Staffan Scheja ifrågasatte han poängen i att ”brännmärka” en musiker ”för att några studenter klagat”, men erkände:

– Det finns poänger i att ta upp det här på Akademinivå för att se vilken ställning vi ska ta.

Trots att historien om Musikprofilen handlade om maktmissbruk i den ömtåliga relationen lärare-elev, så fick den aldrig medialt genomslag. I stället klev Kulturprofilen in i det mediala rampljuset.

I tisdags (11/12) valde Musikaliska Akademien en ny styrelse, och Staffan Scheja finns inte längre med i ledningen. När Scheja nu lämnar styrelsearbetet frågar man sig: vågade styrelsen inte driva processen mot Musikprofilen, för att det rörde sig om en vän och kollega?

Flera ledamöter i Musikaliska Akademien berättar för Svenska Dagbladet att de är illa berörda av styrelsens undvikande strategi, som man menar har varit inriktad på att gå Musikprofilens advokat till mötes och undvika en omröstning om uteslutning av ledamoten. Musikprofilen har enligt uppgift förhandlat med styrelsen över ledamöternas huvud. Mycket tyder på att det var ett bekvämt sätt att slippa en snårig juridisk process med oklar utgång.

Detta trots att paragraf 7 i stadgarna framhåller att: ”Ledamot som uppsåtligen och i väsentlig grad handlat emot akademiens intressen och/eller på annat sätt anses allvarligt ha skadat akademiens intressen kan, efter styrelsens beredning, hörande av ledamoten ifråga och beslut vid akademisammankomst skiljas från akademien.”

Styrelsens agerande väcker frågor. Kan den nya gruppen, där bland andra Berwaldhallens chef Helena Wessman ingår och Musik i Syds nya vd, Susanne Rydén är preses, öka transparensen inom Musikaliska Akademien? Eller kommer den anrika institutionen att sträva efter att gömma problemen i jubileumstårtan? Vad säger det i så fall om transparensen i svenskt musikliv?

Fortsätt läsa Kulturprofilen är dömd men Musikprofilen är kvar

Chopins romantik överglänser Adès dödsdans

Recension i Svenska Dagbladet

Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz

Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester

Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.

 

Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som ”Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med ”Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.

Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.

 Det är färgstarkt och våldsamt, och jag blir närmast lättad när ett stänk av sötma à la Mahlers ”Kindertotenlieder” skymtar fram i den lilla vaggvisan som för den lilla babyn till sista vilan. Men någonstans saknar jag en ännu större kontrastverkan: den delikata humorn, den existentiella ödsligheten som i Sjostakovitjs ”Babij Jar” eller Benjamin Brittens ”War requiem ”verkligen tvingar åhöraren att kippa efter andan.

Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.

Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin.
Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin. Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio

Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.