Kvinnors musik i jubileum som saknar en linje

Recension i SvD 181110

“Jag har varit kvinna i 50 år, och upphört att förvånas över detta.” Så rappt svarade Nadia Boulanger på frågan hur det kändes att som första kvinna dirigera Boston Symphony Orchestra. Kvinnors musik uppmärksammas i Konserthuset hela veckan, men Sofia Nyblom undrar om Boulanger hade känt igen sig.

Kvast 10 år

Genre: Konsert
Medverkande: L Stephenson, G Kleven Hagen, Kungliga Filharmonikerna
Var: Konserthuset
Verk av: E Smythe, M Kien, A Maier-Röntgen, C Palmér. Dirigent: J Carneiro

La femme du siècle

Genre: Konsert
Medverkande: Stockholm Syndrome Ensemble
Var: Grünewaldsalen
Verk av: N och L Boulanger, A Copland, L Bernstein, G Fauré, J Français, P Nørgaard, C Malmlöf-Forssling

Nadia Boulanger hade inte ett feministiskt ben i sin stränga kropp, trots att hon var den konstnärliga modersgestalten för generationer av tonsättare. Målet var ”den stora linjen”, ett obrutet flöde av musik och formstränghet där könet inte var en ingrediens att räkna med – utan snarare den egna, ärligt upplevda rösten.

Musikaliskt suveräna Stockholm Syndrome Ensemble tillägnade i måndags Nadja och hennes “Boulangerie” en helkväll. Men i valet och kvalet dukades till ett gästabud som frestade smaklökarna, och ändå lämnade magen hungrig. Kanske för att hennes “bread and butter”, Bach och Stravinskij, fattades på ett bord dukat i rätt mörka färger.

Kvällen tog avstamp i allvaret, med de långa, modala linjerna i Gabriel Faurés vackra pianokvartett, och byggde vidare med Lili Boulangers ödesmättade pianotrio “D’un soir triste” och Aaron Coplands sorgsna “Vitebsk”. Men Nadia Boulanger saknade inte livsglädje, och hennes humor lyste igenom i Jean Françaix finurliga vals ur Kontrabaskonserten, Gracyna Baciewicz lekfulla duetter för violin och viola, och förlöstes i den riviga finalen ur Astor Piazzollas “Fyra årstider”.

Tveklöst har Kvast (Kvinnlig anhopning av svenska tonsättare) berett plats för kvinnors musikaliska skapande sedan starten för tio år sedan. Men Nadia Boulanger hade nog efterfrågat “den stora linjen” vid onsdagens jubileumskväll. För trots att suffragetten Ethel Smyths ouvertyr till operan “The Wreckers” blivit en populär konsertöppnare, känns stycket som ett effektsökande lapptäcke av influenser. Mer tillförde Molly Kiens harpkonsert “Song of Britomartis”, där solisten Laura Stephenson spelade fram en melankoliskt skuggad boské av klanger.

Norska violinisten Guro Kleven Hagen kämpade för att göra rättvisa åt Amanda Maier-Röntgens romantiskt delikata violinkonsert, men Joanna Carneiros kraftfulla, vertikala dirigering skedde på bekostnad av de stora musikaliska bågarna, och brast i finess och djupare engagemang även i Catharina Palmérs avslutande “Färd genom ögonblicket”.

Det var faktiskt synd på en viktig jubileumskväll. Förhoppningsvis får den kommande söndagens uruppförande av Maier-Röntgens återupptäckta stråkkvartett friare tyglar.

 

Vardagsrummet som rymde världens tonsättare.

KRÖNIKA I SVD 22/6 2018

Nittonhundratalet avlägsnar sig med en stormvinds hastighet. Men såhär inför sommarstiltjen tar jag hjälp av två av förra seklets största musikpedagoger för att hitta en inre veranda, smyckad med musikalisk snickarglädje, där tidens vind bara känns av som en lätt bris.

En sådan veranda, eller snarare ett vardagsrum för stillhet, finns i ett hus i en liten by nordväst om Paris: Gargenville. Det var en varm julidag 2015 när jag följde lindallén från tågstationen. Jag steg in i Les Maisonettes med skosulorna klibbiga av lindblomshonung efter att ha korsat gatan vid Place Lili Boulanger, och befann mig i det expanderade vardagsrum där Nadia Boulanger höll sina berömda mästerkurser kring Bach och Palestrina mellan de två världskrigen. På plats stod fortfarande Nadias Pleyel-flygel, i ett hörn syntes baren hon inrett åt sin vän, Igor Stravinskij, och i en fönsternisch stod en gipsbyst av systern, tonsättaren Lili Boulanger. Man hade slagit upp de gröna fönsterluckorna så att det gick att se ut mot rosenträdgården, där var och en av Nadias elever – de räknas i hundratal, utspridda över två kontinenter – en gång hade planterat en ros. Det måste varit en storslagen blomsterprakt.

Gargenville blev tack vare Nadia, och hennes fanatiska vakthållande över systern Lilis minne, en musikalisk konstnärskoloni som borde nämnas i samma andetag som Bloomsbury, Grez-sur-Loing eller Worpswede. Under ett halvt sekel vallfärdade tonsättarna hit, då Nadia flyttade sitt “boulangerie” – det musikaliska bageriet – från Fontainebleau under somrarna. Hit kom Aaron Copland, Astor Piazzolla, Igor Markevitch – och en och annan kvinna, som när hon lyckats vinna Mademoiselle Boulangers respekt lär ha betitlats “Monsieur.” Nadia Boulanger var inte feminist. Nadia stängde Les Maisonnettes efter kriget: fronten hade gått rätt igenom byn, minnena trängde sig på. Efter sin egen exil i USA ville hon vända blad.

Jag hade en märklig upplevelse i samband med mitt besök. Jag hyrde in mig i en lägenhet i Fontainebleau, och under ett samtal med min hyresvärd, Pascal, förstod jag plötsligt att hans farfar, en skicklig sångare, hade gett konserter i Paris med Nadia vid början av 1920-talet. Hur sannolikt är ett sådant sammanträffande?

Den troende Nadia Boulanger skulle nog ha förklarat mitt slumpvisa möte med gudomlig intervention.

Pascal visste inte mycket mer än vad som gick att utläsa från några affischer och programblad med effektfull typografi i art déco, men tog ändå med mig för att träffa sin 90-årige far. Till vår häpnad hade namnet Boulanger samma effekt som en madeleinekaka på denne gamle monsieur, som avslöjade att även han hade studerat kontrapunkt och orgel för “Mademoiselle”. Med raspig gammelmansröst berättade han om barndomens somrar i en herrgård i 1930-talets Gargenville, om björnbärsmarmeladen den annars stränga Nadia kokade i köket i källaren på Les Maisonnettes, om de filosofiska samtal om arkitektur och konst hon förde med grannen, författaren Paul Valéry, medan tioåringen storögt lyssnade. Det var som om någon plockat fram en filmrulle och – voilà! – jag stod mitt i virveln av fester, madrigalsång och kvartettspel, Lilis febrigt intensiva musik och Nadias mässande altröst. Den troende Nadia Boulanger skulle nog ha förklarat mitt slumpvisa möte med gudomlig intervention.

En av de tonsättare som sökte Nadias råd var Leonard Bernstein. När han fick inbjudan att föreläsa på Harvard 1973, talade han om behovet av att söka sanningen genom skönheten i en tid när medioker och kommersialiserad konst förfular våra liv:

“Den dagen jakten på det vackra förlorar sin mening kan vi lika gärna återvända till våra grottor,” förklarade en solbränd Bernstein inför tv-kamerorna.

Fem år senare låg Nadia Boulanger på dödsbädden, och Bernstein lär ha varit bland hennes sista besökare. Enligt myten viskade han i hennes öra: “Hör du musik inom dig?” Hennes svar: “En musik som har varken början eller slut.”

Såhär på sommaren kan jag förflytta mig i tanken till Nadias vardagsrum i Gargenville, för att lyssna på musiken som strömmar från flygeln. En musik utan början, och utan slut.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se