Minnenas manhattan

Jag tillbringade ett par unga år i New York. Jag sökte efter en identitet – en röst.  För inte så länge sedan påmindes jag om att en del av mina tonårsupplevelser blivit nutidshistoria. I min text “Arkiterapi” för arkitekturtidskriften KRITIK,  flanerar jag på Minnenas Manhattan, och skuggar författaren Olivia Laing där hon försöker läka sin hjärtesorg med konst.


The Lonely City 

Adventures in the Art of Being Alone

Olivia Laing

(Canongate Books; utgiven på svenska av Daidalos, 2017) 

Den ensamma staden. Eller, den ensamma i staden? Underrubriken på Olivia Laings essäistiskt skrivna bok antyder att det finns två subjekt: Staden i sig, och stadens invånare. Denna topplistade bok (utnämnd till Book of the Year av ledande publikationer alltifrån the Guardian till Times Literary Supplement) gestaltar mötet mellan dessa två som en pardans, i form av en essä med starka inslag av biografi och självbiografi.

Olivia Laing använder sig nämligen av staden New York för att beskriva sitt eget dilemma. Hon anländer för att börja ett nytt liv med en ny kärlek, men konfronteras istället med utmaningen att samla ihop spillrorna efter en söndertrasad romans och bokstavligen skriva sig ur smärtan med Stadens, och några av Stadens mer udda konstnärer, som hjälp. Flanerande genom New York möter hon skuggorna av konstnärsöden som Edward Hopper, Andy Warhol, David Wojnarowicz, och Greta Garbro, och fördjupar sig i arkivmaterial från en svunnen era – den som föregick AIDS-epidemin och 1990-talets sanering av Manhattan.

Och författarjaget blir mirakulöst hel igen, genom att borra sig in i konsten och förstå hur den växer ur samspelet mellan Invånaren och Staden. Staden slår sönder, samtidigt som den läker relationer.  Arkitekturen som terapi.

Det är fascinerande läsning, bitvis hisnande, när Olivia Laing skissar upp osynliga broar mellan de klass– och gränsöverskrivande mötena på porrbiograferna kring Times Square, Andy Warhols pionjärverksamhet på The Factory, och Edward Hoppers frusna ögonblick av stadsvandrare i gatlyktors sken. Med postmodern elegans jämställer Laing sina egna vandringar både på Broadway och i Manhattans mindre väl sedda kvarter med strövtågen på de glittrande boulevarderna i den oändliga staden Internet, och sina voyeuristiskt besatta utflykter in i dejtingsajternas erotiskt laddade värld. Datorskärmen blir hennes silvrige älskare, och själv tycker hon sig morpha till Edward Hopper, sittande på sängen i sitt rum bakom en neonskylt i hörnet av Times Square: ”a peeper, a creeper, a connaisseur of open windows.” 

En scen ur Ridley Scotts futuristiska Blade Runner, där genteknikern J.B. Sebastian förklarar sitt utgångsläge, summerar författarens tankar kring datorernas möjlighet att både förena människor, och döva ångesten inför att kanske vara den sista människan på en dödsdömd planet: “Jag är inte ensam. Jag skapar vänner. De är leksaker. Mina vänner är leksaker.”  Det är inte de digitala mötena som sätter spår hos författaren, även om hon går på date efter date med fjärilar i magen. Snarare är det konstnärerna, de länge sedan döda, och de spår de lämnat efter sig som leder till reflexion och igenkänning. Konstnärerna, och deras sätt att rota sig i staden,  blir hennes partners, om än mer i metafysisk form.

För mig som levde i New York vid 1980-talets slut är det en spegelvänd déjà-vu upplevelse att följa Laings efterforskningar i fotspåren. Likt Laing sökte jag något när jag kom dit – en identitet, kanske också läkning. En egen röst. Men en borgerligt uppfostrad flicka – jag var då betydligt yngre än Laing – vågade sig inte i närheten av Andy Warhols The Factory vid Union Square, eller drogtäta Hells Kitchen på Far West Side. Jag backade fegt så fort jag såg graffittin på nergångna Avenue A i East Village, ett stenkast från Madonnas och Sid Vicious’ mytomspunna Chelsea Hotel. När min far kom på besök gjorde jag misstaget att boka in honom på ett hotell intill Times Square. Vi var tvungen att vända när jag vi redan i lobbyn insåg vilken sorts kunder som frekventerade det. Men i en studenttillvaro som präglades av ständigt tom plånbok och tvivel på min egen duglighet så kom vissa av promenaderna i New York att etsa sig in i medvetandet. Läsningen av Laings bok ger minnena relief, och påminner om ett Manhattan som inte längre finns.

En juni eftermiddag promenerade jag längs Madison Avenue, och klev någonstans i jämhöjd med Gramercy Park på Lower East Side in i en liten pappershandel för att köpa en Moleskin-bok. Det smart disponerade utrymmet – inte större än en Pressbyråkiosk, men med betydligt generösare takhöjd – var fyllt med anteckningsböcker och pärmar, och doftade gott av papper och läder. Expediten, en äldre man i 70-årsåldern, måste ha identifierat min svenska brytning och rågblonda profil. Just här brukade Greta Garbo stanna till på sina rastlösa strövtåg, iklädd sin berömda trenchcoat, berättade han.  Vad handlade hon – pennor? Anteckningsböcker? Jag minns inte vad han sade. Men mötet fick min promenad att anta ett mytiskt skimmer, där jag gick i Greta Garbos fotspår. Detta var 1989, året innan stjärnan gick bort.

Våren 2017 bjöds iallafall Garbos lägenhet på East 52nd Street ut. Lägenheten var utgångspunkten för Garbos favoritaktivitet: vandrandet. Försökte hon gå sig frisk, vandra bort melankolin och ensamheten? “Jag promenerar hellre än att sitta på en biograf och sitta på rörliga bilder”, ska hon ha sagt. Kanske var hon lycklig i vandrandet, och i friheten som staden erbjöd henne att låta sitt berömda ansikte suddas ut i dess anonymitet. Paradoxalt nog lämnades Garbo inte ifred, noterar Olivia Laing: i motsats till de manliga subjekt författaren beskriver följdes Garbo av en manlig, objektifierande blicken i form av stalker-fotografen Ted Leyson, som med besatt fascination följde henne ända till den bittra slutbilden några dagar före hennes bortgång. Hans bilder fångar henne mitt i steget, mitt för ett skyltfönster eller på väg ur en taxi. Handen för ansiktet skyddar henne mot kameran samtidigt som den kyligt föraktfulla blicken bakom stora, mörka glasögonbågar möter fotografens. Hon är modig: ofta bär hon inte ens en Garbo-hatt.

Själv bodde jag vid 1980-talets slut inneboende som au pair hos en rik familj på East 78th och Lexington, högst upp i ett fashionabelt townhouse, som en av många accessoarer (den gröna Ferrarin, Newfoundland-hunden som dreglade på det kaklade köksgolvet, den svarta städhjälpen) till plastikkirurgen och hans familj. Jag hade många gånger promenerat förbi det eleganta tegelhusets inbjudande lykta. Den lyste både otillgänglig och välkomnande, likt den blinkande fyren i F Scott Fitzgeralds roman om den store Gatsby. När jag väl fick tillträde till huset på 78:e gatan innebar placeringen på Upper East Side dagliga vandringar genom Central Park till min skola på Upper West Side och Broadway: förbi Guggenheim-museets vridna spiral, den lilla sjön med sin springbrunn som förevigats i massor av filmscener, och amfiteatern mitt i parken där Michelle Pfeiffer och Jeff Goldblum sommarjobbade genom att spela Shakespeare för folket. Lönnlöven skiftade färg alltefter årstiden, sommartid skejtade ungdomarna på gångarna och under mina promenader vilade jag i den jag var: en ung svensk tjej på spaning efter sitt liv. Jag kände mig trygg, men höll mig samtidigt undan parken på kvällarna och undvek delarna som kantade Harlem. Jag undvek skuggorna.

Samma vår som jag lämnade New York, en sen kväll i april 1989, våldtogs och misshandlades en joggande kvinna i närheten av vattenreservoaren kring 90:e gatan så pass illa att hon förlorade 75% av blodet i kroppen, och låg i coma i månader. The Central Park Five, fem färgade tonåringar som pressades att erkänna utan att ha tillgång till advokat, avtjänade långa fängelsestraff för övergreppet på The Central Park Jogger. Långt senare erkände och fälldes en ökänd, vit serievåldtäktsman för brottet, och ungdomarna fick rekordstora skadestånd. Debatten skakade om hela USA, och centrerades förstås kring rasismen bakom den svaga bevisbörda domen vilade på. Men den kretsade också kring den kvinnliga flanörens, i dethär fallet joggarens, utsatthet. En utsatthet som Olivia Laing återvänder till i sin bok med viss melankoli, när hon talar om personligheter som Garbo eller Andy Warhols stalker – radikalfeministen Valerie Solanas, som satte skottpengar på Patriarkatet och själv försörjt sig på sin kropp.  Den kvinnliga flanörens utsatthet var affärsmannen Donald Trump inte sen att utnyttja i en dyr annonskampanj med målet att återinföra dödsstraffet. Han hade minderåriga kids som Central Park Five i kikarsiktet. Så sent som hösten 2016 såg den dåvarande presidentkandidaten anledning att återuppta kampanj, trots att de utpekade brottslingarna friats för länge sedan.

Men inte ens manligheten utgjorde den rustning mot ensamhet och övergrepp man skulle kunna föreställa sig, noterar Olivia Laing, åtminstone inte under AIDS-epidemins kulmen. Jag minns tiggarna som kantade Broadway och Columbus Avenue på Upper East Side. Deras bruna pappskive-plakat bar en text som knappt var fattbar: I HAVE AIDS. PLEASE HELP ME WITH MONEY FOR DRUGS AND REHABILITATION. I gathörn efter gathörn satt dom, i den skitiga trappan ner till tunnelbanan i korsningen mellan Broadway och Amsterdam sträckte dom sig vädjande efter mig, männen vars smitta satte skräck i oss unga och gjorde sexualiteten laddad och tabubelagd.

En av dom som drabbades av sjukdomen var David Wojnarowicz, författaren som blev performancekonstnär i mötet med älskaren och fotografen Peter Hujar.   David Wojnarowicz’ egen initation till gayscenen sker genom en våldtäkt när han som ung pojke tvingas leva som hemlös på Manhattan. Men gatorna blir också hans hem, och danar honom till man. Stadens mest stigmatiserade platser, bakgator och ruckel erbjöd fram till 1980-talet en frizon, ett rum befriat från borgerliga konventioner. Olivia Laing tecknar spänningen och den vilda skönheten på en plats som Chelsea Piers: designat av arkitektfirman Warren and Wetmore, var området i West Village under sin glans dagar New Yorks glamorösa hamn – härifrån styrde lyxångarna över Atlanten med filmstjärnor som Garbo ombord, ända tills jumbojeten tog över trafiken.  Från 1970-talet förföll området och blev en frizon där homosexuella män kunde mötas och ha anonymt sex i skuggan av söndervittrande industribyggnader, medan droghandel och prostitution pågick runtomkring dem och spred sina tentakler ända bort till Penn Station.  En utopisk zon utanför samhällets kontroll, och en plats för en sorts anarkistisk romantik: i författarens ord en sexig, tillåtande version av det Staden skulle kunna erbjuda sina invånare,

I AIDS-epidemins tidigaste skede drabbas David Wojnarowicz vän och älskare, fotografen Peter Hujar, av smittan.  I självbiografin Close To the Knives (1991) beskriver Wojnarowicz en förödmjukande episod där Hujar vid ett besök på lokala dinern tvingas lägga betalningen för dagens frukost i en papperspåse. Hujars vän stegar in och skäller ut ledningen för denna kränkande, fobiska behandling. “Jag vrålade tills varenda kniv och gaffel frös mitt i rörelsen.” Ett av många exempel på hur personer med normavvikande sexuell läggning under epidemins början plötsligt såg sin nyligen erövrade frihet hotas och dras in, som får konsekvenser för badhus, tunnelbanor och andra offentliga platser där blod och saliv kan spridas. När David Wojnarowicz själv avlider i AIDS 1992 får hans död en djupt symbolisk betydelse. Gay-communityn sprider hans aska på Vita Husets gräsmatta i protest mot att president Georg Bush Senior och borgmästaren i New York konsekvent vänt bort blicken, och låtit bli att ingripa mot epidemin. Samma år som the Ashes Action äger rum demoleras till sist Chelsea Piers. Omvandlingen till ett modernt nöjesdistrikt, fritt från skitiga bakgårdar och sanerat från normbrytande beteenden, tar sin början parallellt med av Rudy Giuliani inleder gentrifieringen av övriga Manhattan.

Kan Staden läka sår? När är ensamheten i Staden ett gissel, och när blir den till en kreativ kraft? Vi som bor i Stockholm, där så många hushåll består av ensamstående, har stor anledning att ställa oss själva frågan.

Att vara en ensam flanös kan ge en kittlande känsla av frihet, men också väcka en ångest inför det som döljer sig i skuggorna. Den som flanerar förbi Slussens krigszon av sönderfallna betongarkader och urinbestänkta väggar påminns om nattklubbarna, de tillfälliga sovplatserna – alla dessa gränsöverskridande, potentiellt ångestskapande mötesplatser som nu saneras bort. Skuggorna plånas ut.

Olivia Laing visar i sin essä att konsten, och de möten kring konsten som Staden erbjuder, har en märklig förmåga att både hela sår och visa att alla sår inte behöver vara frånstötande. Och hon varnar för gentrifieringen av Staden, som hon menar sker parallellt med en gentrifiering av känslorna: jobbiga tillstånd, och jobbiga individer, bortförklaras med kemi – eller med politik. I sin slutplädering värnar hon om ensamheten, och betonar samtidigt att den också tillhör kollektivet.

“The pursuit of individual happiness does not trump or excuse our obligations to each other. “ Den ensamma vandrarens frihet att gå sin väg, att söka sitt liv och – om det faller henne in – undvika andra vägar, men respektera sina medmänniskors rätt att välja dem. 

*Bilden från Manhattan är tagen i modern tid av Pär Eliaeson.