Världssopranen Nina Stemme – P2 dokumentär

Världens ledande konsert- och operahus tävlar om att få engagera den svenska sopranen Nina Stemme. I denhär dokumentären för Sveriges Radio P2 berättar hon exklusivt för Sofia Nyblom om den passion som göder hennes konstnärskap.

Det är en eld inuti mig, som ibland övergår till begynnande härdsmälta, säger Nina Stemme och fortsätter:

– Jag försöker känna att jag sjunger med hela kroppen – att varenda cell är engagerad.

En gång i tiden fick hon inte ens tillträde till körerna i Adolf Fredriks musikklasser och det sångliga självförtroendet var inte så stort.

– Jag tyckte jag sjöng ganska fult, men sjunga skulle man ju göra – för det hade jag gjort sedan jag var 9 år, säger Stemme och berättar om sin förvåning när hon fick sin första sångliga framgång vid high school i USA. Det var en framgången som ledde till sångstudier, men tidigt valde hon att prioritera familj och barn – även om inte operacheferna fann valet lika självklart.

– Jag provsjöng till Bayreuth, och fick inte större roller än Freia, berättar Nina Stemme.

Sofia Nyblom har träffat Nina Stemme strax efter det att hon genomfört fyra Wagners “Ring-cykler” våren 2017 på Kungliga Operan i Stockholm samt inför nypremiären på operan Turandot i San Francisco samma år.

I programmet medverkar röstcoachen Leif Lundberg samt regissörerna Staffan Valdemar Holmoch Christoph Loy. Vi hör dessutom operachefen Matthew Shilvock vid San Francisco Opera och Sveriges generalkonsul i Los Angeles Barbro Osher beskriva intrycken av Ninas första Brynhilde.

En P2 Dokumentär av Sofia Nyblom/produktionsbolaget Munck.

Chopins romantik överglänser Adès dödsdans

Recension i Svenska Dagbladet

Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz

Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester

Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.

 

Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som “Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med “Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.

Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.

 Det är färgstarkt och våldsamt, och jag blir närmast lättad när ett stänk av sötma à la Mahlers “Kindertotenlieder” skymtar fram i den lilla vaggvisan som för den lilla babyn till sista vilan. Men någonstans saknar jag en ännu större kontrastverkan: den delikata humorn, den existentiella ödsligheten som i Sjostakovitjs “Babij Jar” eller Benjamin Brittens “War requiem “verkligen tvingar åhöraren att kippa efter andan.

Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.

Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin.
Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin. Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio

Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.