Mozarts kejsare utsatt för samtidens terrorhot

Titus mildhet

Genre: Opera
Regi: Peter Sellars
Medverkande: MusicAeterna, Russell Thomas, Ekaterina Scherbachenko, Janai Brugger, Paula Murrihy m fl
Var: De Nationale Opera, Amsterdam

Musik: Wolfgang Amadeus Mozart. Dirigent: Teodor Currentzis. Scenografi: George Tsypin

Flyktingar jagas över scenen och vakar kring den döende fursten – ett övertydligt inlägg i migrationsdebatten, skriver Sofia Nyblom som har sett Peter Sellars omtalade, politiserade uppsättning av Mozarts opera “Titus mildhet” på Holländska nationaloperan.

“Jag tror stjärnorna tvingar mig vara ond, utbrister den döende Tito (originalets kejsar Titus) från sjukhussängen i andra akten av Peter Sellars gestaltning av Mozarts opera “Titus mildhet.”  Som det pressade statsöverhuvud han är har Tito (Russell Thomas) välkomnat flyktingar från det Palestina han själv koloniserat, samtidigt som han av politiska skäl avvisat kärleken till den judiska Berenice. Dödligt sårad efter en terroristattack anstiftad av den nyanlände flyktingen, tillika politiske rådgivaren Sesto (Paula Murrihy), ser han världen falla sönder, och drar ut slangarna till droppet för att slippa uppleva och orsaka mer smärta. Mozarts “Traurerische Mauermusik” får sorgetext på hebreiska ur “Jeremias klagovisor”, och i fonden skymtar gravlyktorna till terrorns offer. Bara något enstaka burop hörs när applåderna bryter den andäktiga tystnaden efter ridåfallet.

Det är en märklig kväll på Hollands nationalopera. Vissa ögonblick gränsar dekonstruktionen av Mozarts sista opera faktiskt till pekoral, men som så ofta när Polarpristagaren Peter Sellars bråkar med operaklassikerna knockas både känsla och intellekt.

Redan när Sellars gestaltade Mozart-jubileet i Wien år 2006 zoomade han in på frimurarmystiken i Mozarts sista verk: död och förvandling. Den aktuella uppsättningen av “Titus mildhet” fick dock sin premiär i Salzburg sommaren 2017, och Sellars hämtar sitt koncept ur historiska skildringar av kejsar Titus massaker på judarna i Jerusalem år 70 efter Kristus. Den krigiske populisten Titus, som matade sitt folk med gladiatorspel i ett Colosseum byggt av judiska slavar, var allt annat än mild.

Just den här kvällen är det faktiskt den excentriske dirigenten Teodor Currenzis förtjänst att konceptet håller ihop. Han och Sellars har nämligen ersatt recitativen ur “Titus mildhet” (som inte har komponerats av Mozart själv) med delar ur Mozarts c-mollmässa, och svetsat ihop en helt ny musikalisk kropp. En kropp som genom MusicaAternas fantastiska instrumentalensemble och kör svettas, lider, skorrar, älskar och blöder precis som de plågade individerna i Mozarts opera.

De plågade flyktingarnas behov vägs mot den egna befolkningens när c-mollmässans budskap om försoning och förlåtelse bryts mot operans melodram. I krigstumultet blir kärleken omöjlig, och musikens fladdrande hjärtslag översätts i en sorts barockgester som ibland är naivt rörande, men ibland blir pinsamt banala.

Vid dramats vändpunkt kliver soloklarinettisten upp på scenen, och mimar flykting-terroristen Sestos (Paula Murrihy) samvete i en utdragen inre monolog. I ett av kvällens mest nakna ögonblick ligger klarinettisten sked med Sesto, som tvekar in i det sista inför att förråda sin räddare Tito.

Titus 2

 

“Tronens enda mening är att göra goda gärningar,” sjunger Tito i början av kvällen, innan han förlorat sin naivitet. Känslan styr i Sellars “Titus”, trots att den upplyste fursten – en Barack Obama eller en Nelson Mandela – manar till besinning. Ghouta är granne med antikens Jerusalem i scenografen George Tsypins stiliserade ruinbyggen, medan genomlysta glasväggar (FN:s högkvarter?) symboliserar den upplysta världens strävan efter tillit och transparens.

På många sätt kommer Sellars och Currentzis “Titus” närmare både vår tid, och sin egen samtid. Konstnärligt är det inte helt övertygande. Men idémässigt är Sellars politiserade Mozart-tolkning absolut relevant.

SOFIA NYBLOM

musik@svd.se

Världssopranen Nina Stemme – P2 dokumentär

Världens ledande konsert- och operahus tävlar om att få engagera den svenska sopranen Nina Stemme. I denhär dokumentären för Sveriges Radio P2 berättar hon exklusivt för Sofia Nyblom om den passion som göder hennes konstnärskap.

Det är en eld inuti mig, som ibland övergår till begynnande härdsmälta, säger Nina Stemme och fortsätter:

– Jag försöker känna att jag sjunger med hela kroppen – att varenda cell är engagerad.

En gång i tiden fick hon inte ens tillträde till körerna i Adolf Fredriks musikklasser och det sångliga självförtroendet var inte så stort.

– Jag tyckte jag sjöng ganska fult, men sjunga skulle man ju göra – för det hade jag gjort sedan jag var 9 år, säger Stemme och berättar om sin förvåning när hon fick sin första sångliga framgång vid high school i USA. Det var en framgången som ledde till sångstudier, men tidigt valde hon att prioritera familj och barn – även om inte operacheferna fann valet lika självklart.

– Jag provsjöng till Bayreuth, och fick inte större roller än Freia, berättar Nina Stemme.

Sofia Nyblom har träffat Nina Stemme strax efter det att hon genomfört fyra Wagners “Ring-cykler” våren 2017 på Kungliga Operan i Stockholm samt inför nypremiären på operan Turandot i San Francisco samma år.

I programmet medverkar röstcoachen Leif Lundberg samt regissörerna Staffan Valdemar Holmoch Christoph Loy. Vi hör dessutom operachefen Matthew Shilvock vid San Francisco Opera och Sveriges generalkonsul i Los Angeles Barbro Osher beskriva intrycken av Ninas första Brynhilde.

En P2 Dokumentär av Sofia Nyblom/produktionsbolaget Munck.

Chopins romantik överglänser Adès dödsdans

Recension i Svenska Dagbladet

Chopins pianokonsert nr 1 och Adès ”Totentanz

Daniel Harding, Jan Licieski (Chopin), Mark Stone och Jennifer Johnston (Adès), Sveriges Radios symfoniorkester

Brittiske tonsättaren Thomas Adès har uppmärksammats för sina operor, senast ”The Exterminating Angel”, och han hämtar temat till kantaten ”Totentanz” (Dödsdans) från en medeltida väggmålning i Maria-kyrkan i Lübeck. Verket uruppfördes vid BBC Proms 2013, och är tillägnat den polske tonsättaren Witold Lutosławski.

 

Men Adès symfoniska fresk lånar snarare den skoningslösa dramaturgin från en nyhetssändning från 2017, än från ett medeltida mysteriespel eller en sentida moralitet som “Carmina Burana”. För när hans krigsmaskin av instrument med hela åtta slagverkare i fonden rullas in på scenen i Berwaldhallen kastas jag ut på slagfältet, sicksackande mellan bombkrevader, med “Dies irae”-hymnen som knyckigt soundtrack till en grotesk dans.

Thomas Adès överträffar sig själv i suggestiva ljudeffekter, och Sveriges Radios symfoniorkester är en hängiven armé. Det finns en sadistisk njutning i gestaltningen av träblåsarnas gasliknande kluster, illusionen av blodblandat grus som följer kontrabasarnas kolonn när en efter en släpas ut med fötterna först. Bara Döden står pall – ruggigt bra tolkad av Mark Stone med sotad basbaryton – medan mänskligheten darrar av ångest. Jennifer Johnstons innerliga mezzo har på sin lott att spela såväl uppblåst påve som pragmatisk bonde och betänksam munk, i persongalleriet som Adès länkar samman med frustande energi.

 Det är färgstarkt och våldsamt, och jag blir närmast lättad när ett stänk av sötma à la Mahlers “Kindertotenlieder” skymtar fram i den lilla vaggvisan som för den lilla babyn till sista vilan. Men någonstans saknar jag en ännu större kontrastverkan: den delikata humorn, den existentiella ödsligheten som i Sjostakovitjs “Babij Jar” eller Benjamin Brittens “War requiem “verkligen tvingar åhöraren att kippa efter andan.

Kanske är det också det som får dirigent-general Daniel Harding att kapitulera inför Adès rytmiskt komplexa räkneexercis. Det är som om han rusar fram utan att hämta andan, utan att riktigt våga jazza loss när Döden plockar fram sina maracas och driver med den pretentiöse Kungen.

Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin.
Jan Lisiecki, piano, i ett program på Berwaldhallen med musik av Chopin. Foto: Mattias Ahlm / Sveriges Radio

Mer hemmastadd var Daniel Harding med de böjliga fraserna i Frédéric Chopins första pianokonsert före paus. Den svärmiskt romantiska konserten är tillägnad Chopins väninna och kompositionselev Delfina Potocka, som dessutom lär ha vakat över honom då han låg på dödsbädden. Den unge pianisten Jan Liesickis ömsinta anslag möttes fint av Sveriges Radios symfoniorkester i kammarmusikaliskt utmejslad poesi. Flygelns duett med solofagotten i Nocturnen blev en ordlös kurtis, innan Jan Lisiecki lät spindelvävar av harmonier upplösas som dagdrömmar inför en krass verklighet.