Konserthuset har varit Andrea Tarrodis akademi och andra hem under studieåren, då hon arbetat där som konsertvärd. Under helgen utgör det en självklar arena för en konstnär på väg ut i världen, med Grammis och flera priser under armen. Och varje musikalisk berättelse som presenteras under de första två kvällarna bygger på en tydligt Tarrodisk gestik. Modala tonarter som klingar vind och luft, vitaliserande rytmer, och växelspel mellan mörker och ljus, skörhet och majestät, är färgerna i Andrea Tarrodis palett.
I Andreas värld vill man vara: den är nämligen full av mirakel. Förundran över livets skönhet, nästan barnslig hänförelse, uppfyller de tidiga tondikterna som öppnar invigningskvällen. Filmiskt vacker är den vandring genom städerna i Cinque Terre som kantas av bastrummans bränningar, klockklang och italiensk puls i verket ”Liguria” (2012).
I invigningskvällens första uruppförande, pianokonserten ”Stellar Clouds”, dansar den enastående solisten Peter Friis-Johansson ut i kosmos med flygeln som en blänkande, tyngdlös satellit. Bekymmerslöst fångar han signaler från galaxens yttersta hörn, silar meteorsvärmar genom ett nät av skira tonkaskader och fintar en speldosevals till harpan förbi tutti-orkesterns massiva, svarta hål. Verkets fem satsdelar beskriver stjärnor som föds och dör, och vissa musikaliska klichéer – utomjordiskt höga övertonsklanger, Starwars-maffigt brass – är kanske svåra att undvika. Men snarare än John Williams är Andrea Tarrodi smittad av visionen hos mystiker som Kaija Saariaho eller Henri Dutilleux.
Foto: Jan-Olof Wedin.
Ett av Claude Debussys hyfsat opersonliga stycken, det Botticelli-inspirerade ”Printemps” (Våren), fick leda över till kvällens andra uruppförande, tondikten ”Wildwood”. Här vänder Tarrodi på dramaturgin: istället för gryningsskimmer, öppnar verket mitt i mörka skogen. Gradvis tänds tilliten till den lilla dubbelkvintett av stråkar som kämpar mot ett ansiktslöst monster. I verkets sista takter tecknas ett skirt grenverk i spröda flagioletter.
Trots kompetent ledning lyckades dirigenten Dalia Stasevska inte riktigt förlösa Kungliga Filharmonikernas leklust i Tarrodis expansiva klangvävar. Däremot framträdde under festivalens andra kväll gästspelande Musica Vitae i glänsande musikalisk form under konstnärlige ledaren Malin Broman, med violinisten Pekka Kuusisto som gäst i nya dubbelkonserten ”Acanthes”.
Här plockar synesteten Andrea Tarrodi färg och schwung från Henri Matisse klippta blomstersilhuetter (konstverket ”Acanthes”). Men växelspelet mellan återhållen elegans, blixtrande furioso och kurbitsblommig folklighet bidrog till ett bitvis fragmentariskt intryck av detta första framförande. Programmässigt var dock balansen perfekt, med Bartóks dansanta duetter som kontrast och Schönbergs ”Verklärte Nacht” som andlös final.
Det händer att Andrea Tarrodi fastnar i manér, och glömmer upptäcktsresan. Lusten till fågelglissandon och skygga övertonsspektra får inte hindra utvecklingen av en berättarröst med talang för utopier.
SOFIA NYBLOM
