I samband med 150-årsjubileet av Laura Ingalls Wilders födelse förra året kom en rad nya böcker kring “Lilla huset på prärien”. Debatten har flammat upp sedan den konservativa Tea party-rörelsen år 2012 började använda böckerna för att lära ut libertarianismens förväntan på “lived liberty”. Än mer aktuell har författaren blivit sedan Donald Trump blev president, och debatten lär bli en mindre präriebrand när den långfilm som Paramount planerar får premiär. Om böckerna representerar “amerikanska värderingar” – hur mycket av en högerstyrd agenda, nedärvd sedan Puritanerna seglade över med ”The Mayflower”,  ligger i så fall i detta?

”Pappa, jag vill ha en papoose! Jag vill ha en liten indianbaby!”

I slutet av “Det lilla huset på prärien” iakttar den 5-åriga Laura hur en kolonn av sammanbitna indianer korsar prärien i North Dakota på hästryggen. Lauras ögon möter den nattsvarta blicken hos en nyfödd baby. Dagarna innan har hennes pappa Charles gjutit gevärskulor, medan stridsropen hörs från indianlägret. “Bara en död indian är en bra indian”, säger en av familjens grannar, med Minnesota-massakern 1862 i färskt minne. Pappa Charles protesterar: indianerna kan nog vara fredliga, men borde veta när de är besegrade. Den amerikanska drömmens pris heter våld och underkastelse.

Kärleken till den fria horisonten i Wilders böcker har kommit att representera myten om “making America great”, efter det blodiga inbördeskriget. Men när pionjärflickans blick möter indianbabyns ser hon sig själv i en spegel, i en alternativ berättelse där de två barnen möts i stället för att tvingas isär.

Skuggorna kring familjen på prärien dränks i pappans fiolspel, i ett ljust narrativ om framgång trots motgångar. Verklighetens nybyggarliv byggde på darwinistiska överlevnadsvillkor. The homesteading act från 1870 erbjöd möjligheten att gör en bit mark till sin – “proving up”. Hade man efter fem år odlat marken, byggt en jordkula och låtit bli att duka under för präriebränder och gräshoppsinvasioner – då fick man marken till skänks av staten.

Björn Wiman: Donald Trumps högaffel visar hur kulturhatarna vill ta över samhället 

Hade Laura Ingalls Wilder en dold politisk agenda? Eller var det hennes dotter som vävde in konservativ ideologi i böckerna, medan hon själv formades till libertariansk aktivist? Flera nya biografier avslöjar dotterns roll i arbetet med böckerna.

Den öppet libertarianska författaren Christine Woodside (”Libertarians on the prairie”, Arcade Publishing) fokuserar på Roses arbete som hemlig redaktör. I Woodsides bitvis spekulativa bok får läsaren intrycket att det visserligen är Laura som stått för råmaterialet, medan Rose format berättelserna till litteratur på sanningens bekostnad – och för sin egen politiska agendas skull.

Sporrad av känslan att Wilders böcker annekterats av politiska intressen har Caroline Fraser gett ut en omfattande biografi som närmast är en äreräddning. ”Prairie fires – The american dreams of Laura Ingalls Wilder” (Metropolitan Books) skildrar hur barnbokssviten växer fram under de dramatiska nödåren på 1930-talet och bokstavligen räddar livet på familjen. Striden mellan ideologi och konstnärlig integritet mellan mor och dotter slipar fram böckernas slutliga form.

Vem var då Rose Wilder? Som enda barnet hatade hon sin fattiga nybyggaruppväxt i Mansfield, Missouri. Hon flydde till San Francisco, innan hon bröt upp från ett kort äktenskap och reste till Europa i första världskrigets spår. Ett kort besök i Sovjet fick henne att tappa intresset för kommunismen, och hemlängtan tog över.

Journalisten Rose Wilder Lane hade ett lättvindigt förhållande till sanningen: Charlie Chaplin stämde henne för förtal, medan den republikanske presidenten Herbert Hoover gillade hennes bitvis fejkade biografi. Virtuost publicerade hon reportage i serieform. Men en dag tröt fantasin hos Rose.

“Gud! Jag behöver pengar!” skrev Rose Wilder i sin dagbok 1933. Det var hon inte ensam om. Efter börskraschen på Wall Street bjöd 1930-talet på den värsta torka USA upplevt i mannaminne. En apokalyptisk aprildag 1935 – Black Sunday – mörknade luften av att 300 miljoner ton jord – hela präriens ytskikt – sögs in i en virvelstorm. Naturen straffade nybyggarna.

Böckerna tog knäcken på relationen mellan Rose och Laura. Men de visade sig vara precis det motgift Amerika behövde under depressionen och under kriget.

Samma år gick president Franklin D Roosevelt ut i radio för att försvara det batteri av statlig reglering som gick under namnet The new deal. Han väckte Roses och Lauras och alla svältande lantbrukares ursinne. Ett ursinne som satte fröet till Roses libertarianska filosofi, och som än i dag göder motsättningarna i Amerika.

Den alltmer aktivistiska libertarianen Rose pläderade för folkomröstning mot den amerikanska krigsinsatsen. Hon förklarade sig till och med villig att åka till Washington och skjuta ihjäl president Roosevelt. Roses politiska ansträngningar kulminerade samma år som hennes mamma släppte sista boken i serien – krigsåret 1943.

Detta mörka år skördade Laura Ingalls Wilder beröm för sista boken, “De gyllene åren”, medan musikalen “Oklahoma!” bedövade krigsångesten på Broadway med nybyggaroptimism.

I skuggan av sin mors framgång publicerade Rose Wilder Lane 1943 sitt politiska manifest: “The discovery of freedom”, tillägnad nybyggarens fysiska styrka och oberoende: “Guden som skapat Amerika”. Samma år utkom Ayn Rands lika politiska roman “Fountainhead” och Isabel Patersons “God of the machine”. Tillsammans kom dessa tre kvinnor – Wilder Lane, Paterson och Rand – att forma den libertarianska rörelsen. En rörelse som i dag frodas i ett USA där vapenlobbyn och de evangelikala kristna kontrollerar agendan i Vita huset, och Silicon Valley-entreprenörerna duckar för moraliska hänsyn i sin exploatering av den oändliga, virtuella horisont som heter internet.

Caroline Fraser, författaren till ”Prairie fires”, menar att tv-versionen av böckerna 1974 gjorde “Lilla huset på prärien” till politiskt slagträ. Serien är en snusförnuftig predikan om kvinnlig flit och manligt hjältemod i västernformat, som i stora delar är en fri spin-off.

Som producent och medförfattare till tv-serien satte Michael Landon – känd från “Bröderna Cartwright” – sig själv i huvudrollen, och fiktionaliserade Laura Ingalls Wilders liv ytterligare ett varv. “De där förbannade politikerna i Washington,” utbrister Michael Landons pappa Charles gång på gång. Motgångarna är regeringens fel, men när familjen tacklar stormarna flödar tårarna av tacksamhet till Gud hos puritanernas barnbarn.

Rose fick inga egna barn, men adoptivsonen Roger McBride ärvde både hennes libertarianska ideologi och rättigheterna till böckerna. Det var också han som sålde tv-rättigheterna till NBC, parallellt med att han själv gick ut som presidentkandidat för Libertarianska partiet år 1975.

Presidentkandidat McBride gjorde en show av att flyga in till sina kampanjmöten i privatplan, och drog växlar på sin koppling till tv-serien. Samtidigt kampanjade han för att ta bort skatter, lägga ner i princip alla statliga myndigheter – och för fria droger och vapen.

”Äntligen har jag slutat drömma att jag går nerför den där mörka stigen,” skriver Laura Ingalls Wilder till sin dotter när hon satt punkt.

Knappast något land i världen har så framgångsrikt som USA lyckats göra guld av sina historiska trauman. I Hollywoods, Fox News och IT-miljardärernas narrativ är sanningen mindre viktig än en “happy ending”, och där sagan inte räcker till kan en liberal drogpolitik döva smärtan.

Även om Laura Ingalls Wilder till slut kunde sova gott om natten, är revolvern på hennes nattduksbord en symbol för vad den amerikanska drömmen förvandlats till: en mardröm som hotar skjuta landet i stycken. En symbol för den plågsamma omvärderingen av en storslagen myt. Myten som byggt Amerika.

Sofia Nyblom