Sexförbrytaren blir kvinna i gränslös kärlekshyllning

Recension i SvD 20181007

Tristessa

Med “Tristessa” tar svensk opera klivet in i samtiden i stor skala. Sofia Nyblom fascineras av världspremiären på Jonas S Bohlins och Torbjörn Elenskys queera kärlekstragedi, där den manlige sexförbrytaren straffas genom att förvandlas till kvinna.

Genre: Opera
Regi: Katharina Thoma
Medverkande: Kerstin Avemo, Johanna Rudström, Susann Végh, Joel Annmo, John Erik Eleby m fl ; Kungliga Operans kör & Kungliga Hovkapellet
Var: Kungliga Operan
Text: Torbjörn Elensky & J S Bohlin efter Angela Carters ”The passion of new Eve”Musik: Jonas S Bohlin. Dirigent: Fredrik Burstedt. Visuell gestaltning: Ann-Sofi Sidén. Ljus: Olaf Winter

“Time is a man! Kill time!” Jag vet inte vilket som berör mig mest: den svindlande videosekvensen inifrån en skimrande röd vagina, eller den kvinnliga talkör som rituellt manar fram generationer av modersgudinnor medan kvinnan-i-mannen väcks och blir till på Kungliga Operans traditionstyngda scen.

Världspremiären för opera-adaptionen av den brittiska författaren Angela Carters surrealistiska intrig kring den Garboliknande filmstjärnan Tristessa, ett år efter att #metoo-rörelsens backantinnor började röka ut alla Harvey Weinstein-epigoner ur deras hålor, är oerhört vältajmad. Men även om Tiden mördas och matriarkatet kuppar in sig på Operan i “Tristessas” gestalt, är varken romanen “The passion of new Eve” eller den sensationella operaversionen någon politisk pamflett.

Överförd till scenisk-musikalisk form är detta ett existentiellt drama som lånar sin queera kropp av Virginia Woolfs “Orlando”, och förtätar de mytiska referenserna i Carters roman till en klingande konstinstallation, en häxbrygd kryddad med ångande kroppslighet, brutal sadism och förandligad erotik.

Angela Carters roman “The passion of new Eve” (Den nya Evas passion) skrevs 1977, sju år före Margaret Atwoods “The handmaid’s tale”, och utspelar sig på samma sätt i ett USA efter katastrofen. Men Ann-Sofi Sidéns filmiska scenografi är mer av en fragmenterad “Bladerunner”-värld än Atwoods fascistiska Gilead: skyskrapor tornar upp sig ovanför en storstadsdjungel där kvinnan är till salu oavsett om hon går på gatan eller, likt filmstjärnan Tristessa, exponeras på massiva reklamtavlor.

Och en revolution är på gång: Kalifornien skakas av inbördeskrig mellan å ena sidan den mångbröstade Mother och hennes amazoner, å andra sidan den Charles Manson-like sektledaren Zero och hans hjärntvättade harem. I sitt spegelpalats sover Tristessa, en gaydiva iklädd svandun och blont hårsvall, i väntan på att bli väckt ur drogdvalan.

När ridån går upp för Jonas Bohlins opera ska den ångestfyllde manlige huvudpersonen Evelyn (Joel Annmo) återfödas som den perfekta kvinnan, Eve (Johanna Rudström) i en “psykokirurgisk” operation påtvingad av sektledaren Mother (John Erik Eleby) och övervakad av Nurse Sophia (Susanne Végh) – som straff för de övergrepp han utsatt hennes dotter för, den utlevande Leilah/Lilith (Kerstin Avemo). I sin nya skepnad utsätts Eve för prostitution och våldtäkt, blir tvångsgift med den åldrade Tristessa – nu gestaltad av en androgyn Joel Annmo – blir gravid, och förlöst till sist av Kärlekens skummande ocean.

New Eve

Tonsättaren Jonas S Bohlin bygger en egen klangvärld i “Tristessa”, som vilar på en grundton av Hollywood-romantisk skörhet, kryddad med vibrafon, cembalo och suktande brass. Mothers riter kläs i arkaiskt rå minimalism och kulturmannen Zeros övervåld speglas i punkigt studsande rytmer. Bohlin leker med vokalfärgerna hos de två utbytbara huvudpersonerna, Tristessa och Eve/Evelyn, och låter Leilah sjunga sin fåfänga kärlekslängtan under en gatlykta till en smäktande violin.

Regissören Katharina Thoma ger Operakören rollen av grekisk kör, och låter huvudpersonerna gradvis träda fram ur den folkmassa som hyllar den gränslösa kärlekens apoteos när alla krig, till sist, tagit slut.

Med “Tristessa” kliver svensk operakonst in i samtiden i stor skala, och gestaltar det enda som kan rädda mänskligheten och planeten: den smärtsamma process där narcissism blir till äkta kärlek. Angeläget – och vackert.

 

 

 

 

 

 

New York à la Bernstein sjuder av livsglädje

On the town

Recension i SvD 24/9-2018

Ung och sprudlande av livsglädje och musikalitet – “On the town” är ett porträtt både av den multibegåvade Leonard Bernstein och den amerikanska optimism som en gång tog världen med storm. Sofia Nyblom njuter av en humoristisk och sensuell Skandinavienpremiär på Spira.

Genre: Musikal
Regi: koreografi: Roine Söderling
Medverkande: Rennie Mirro,  Danny Lekström,  Karl Dyall, Hanna von Spreti, Vera Veljovic, Linda Olsson, Åsa Arhammar, Petter Andersson, Josefin Silén
Var: Spira, Jönköping
Text: Betty Comden och Adolph Green. Svensk text: Calle Norlén. Musik: Leonard Bernstein.
Dirigent: Björn Dobbelaere. Scenografi: Frida Arvidsson Video: Johannes Ferm Winkler. Kostym: Camilla Thulin. Ljus: Anna Wemmert

Leonard Bernsteins storstadsskildring från 1944 beskriver löftet i oväntade möten genom avskalad blues, storslagen symfonisk jazz och melodier signerade Amerikas Mozart. Handlingen virvlar kring tre matrosers äventyr i mötet med tre olika kvinnor under ett dygns permission i New York, och deras entusiasm sätter tempot direkt med låten ”New York, New York”.

Det är en driven ensemble på Spira som med hektiskt tickande puls och till ackompanjemang av Jönköpings Sinfonietta dansar lindy hop, åker taxi och tunnelbana hela vägen från Battery Park till klubbarna i Harlem. Scenografins projicerade snapshots från ett svunnet Manhattan och blomstrande kostymprakt signerad Camilla Thulin säkrar tillsammans med Roine Söderlunds koreografi en saliggörande nostalgitripp med Hollywood-känsla. Bara Calle Norléns svenska översättning faller ur ramen, och blir tröttsamt modern när adjektivet “skitbra” används några gånger för mycket.

Rennie Mirro är den romantiske Gabey, som finner kärleken på en bild i tunnelbanan: Ivy Smith, spelad med schvung av Hanna von Spreti, en spärrvakt med konstnärlig ambition som valts ut genom en skönhetstävling för att fronta tunnelbanebolagets månatliga medarbetarkampanj. Romansen mellan den troskyldige Chip (Denny Lekström) och påstridiga taxichauffören Hildy (färgstarka Vera Veljovic) får en skakig start under en taxifärd kantad av animerade videoklipp från New York.

Komiskt är också mötet mellan Karl Dyalls suktande Ozzie och nördigt översexuella antropologen Clair de Loon (Linda Olsson) i skuggan av ett dinosaurieskelett. Kvällens mest excentriska gestalt är dock Åsa Arhammar som alkoholiserade sångpedagogen Maude Dilly, dråpligt pretentiös där hon svajar bredvid pianot under lektionen med Ivy Smith.

Gabeys och hans kamraters jakt på Ivy blir den dramaturgiska twisten, för precis som Askungen försvinner hon just när Gabey stämt träff med henne på Times Square – och återuppstår i en sensuell drömscen med vindmaskin, virvlande chiffong och svepande höga lyft, innan de återförenas i tumultet på ett nöjesfält i Coney Island.

I slutänden är det de karaktärsfulla kvinnorna som lyfter “On the town” bortom nostalgitrippen till ett modernt porträtt av storstadsbons nyfikenhet och längtan. Och Bernsteins underbara musik, förstås!

Tragedierna håller demokratin vid liv

KRÖNIKA I SVD 2018-09-18

Grekerna kallade den för katharsis: förlösningen man kan uppleva ­efter ett tragiskt drama, en rening som kan förvandla upprördhet till handling. Vad är musikens betydelse för tragedin, och tragedins ­betydelse för demokratin?

Tragedin fyller en livsuppehållande funktion. När vi inte tillåts berätta om konflikterna, utan bara om framgångarna – vad finns det då att berätta? Det visste redan de gamla grekerna, och klädde tragedierna i musik för att tränga in i publikens hjärta. Men hur levande håller vi den kunskapen i dag?

Eyvind Johnsons “Krilon” på Kulturhuset Stadsteatern påminner om denna uråldriga sanning. Dystopin om Krilon är iscensatt som en pjäs i pjäsen, där censorn håller ett vakande öga. Allteftersom censurens snara dras åt rensas allt fler delar ur berättelsen bort. Till slut, när fascisterna står där med svarta skjortor och knutna nävar, är scenen renskalad från karaktärer, kulisser och intrig. Berättelsen är bortblåst och utkonkurrerad av ett annat, patriotiskt narrativ: den patriotiska musikalen om landsfadern Gustav Wasa. Frågan borrar sig in i medvetandet: “Om vi hade talat om makt – hade vi varit bättre förberedda?”

Jag funderade kring tragedins kraft under en reportageresa i USA förra året. Jag träffade musiker och konstnärer som var deprimerade och skräckslagna över att ha förlorat både sina illusioner och kontrollen över sina liv till Donald Trump, som flera kallade för en galen populist. Många jämförde med elfte september. En hel del handlade om de vita, privilegierades självrannsakan. Det gjorde ont att vakna upp till rasism och bigotteri när filterbubblorna sprack.

De beskrev också nya konstnärliga utmaningar: att berätta i musik eller dramatik om hur det gick till när den amerikanska framgångssagan förblindade ett helt folk. Ofta verkade själva samtalet fylla deras behov av rening, katharsis, men framför allt tjänade kabarésångerna, countrylåtarna och de nya operorna till att väcka frågan om hur man ville se framtiden. De kämpade för demokratin.

Jag kom hem till Sverige utmattad, men inspirerad, och saknade genast det hetsiga debattklimatet. Passionen tycktes få amerikanska konstnärer att beväpna sig med konst och musik för att bromsa den brutala nedmonteringen av mänsklig värdighet. Sverige kändes stumt och oengagerat.

“Är dom inte lite hysteriska ändå?” frågade en svensk kollega, som ville höra andra berättelser om USA. Här hemma fyllde den amerikanska mardrömmen samma funktion som en skräckfilm: skönt att förfasa sig över Trump-såpan från åskådarplats, och sedan knäppa bort den med fjärrkontrollen.

Sedan blev det sommar. Klimatångesten och de politiska maktkamperna tog struptag på Sverige, och medan vi kippade efter andan så började berättelserna flöda, på liv och död.

I juli månad spelades Albert Schnelzers nervkittlande opera “Norrmalmstorgsdramat” i Vattnäs konsertlada i Dalarna. Gisslandramat som bergtog hela Sverige under en annan valrörelse för 45 år sedan, kändes just då som den perfekta metaforen för rädslan som spred sig i ett land i brand. Medan utländska brandbilar paraderade förbi hurrande folkmassor på riksväg 70 på väg norrut, satt jag käpprätt upp på stolen. Terrordramat i det låsta bankvalvet speglade exakt känslan av att vara i händerna på en opålitlig maktfaktor. Rånarnas spel om de kvinnliga bankbiträdenas lojalitet med en k-pist mot tinningen fick en mångbottnad betydelse, mitt i vår egen valrörelse styrd av rädsla och hot.

Kanske har vi talat om tragedier förut – men behovet är större nu. Inte för att framkalla apokalypsen innan den rasar över oss, utan för att utmana oss själva att se längre än vi vågar. Både drömmen och mardrömmen, och raseriet.

Kvällen före valet satt jag på Drottningholmsteatern och såg “Syskonen i Mantua“, och hörde musiken slå en bro mellan barock och nutid, mellan ghettot och furstehovet, mellan jordelivet och Hades. Den bittra sanningen om sekelgammal antisemitism mötte sin publik klädd i myt och rituell skönhet.

Det kan kännas skrämmande och ovant att möta de stora berättelserna om makten och framtiden, och ännu mer skrämmande att skriva dem. Men om vi inte gör det – vad finns det då kvar att prata om?

Trumpifierad musik – P2 dokumentär

Ett år har passerat sedan Donald Trump svor eden som USA:s president, men hur märks det nya presidentskapet i landets musikliv? Och vad säger musiker och kulturarbetare om sin nye president? Den frågan ställde jag mig i en serie program för Sveriges Radio P2, som sändes i januari 2018. “I förlängningen handlar detta fascinerande reportage förstås om något mer än bara Donald Trump och USA. Det handlar om symbiosen mellan estetik och politik i samhällen som hotar att tas över av tyranni och totalitärt tänkande”, skrev Björn Wiman i DN.

Ett år har passerat sedan Donald Trump svor eden som USA:s president, men hur märks det nya presidentskapet i landets musikliv? Och vad säger musiker och kulturarbetare om sin nye president? Den frågan ställde jag mig i en serie program för Sveriges Radio P2, som sändes i januari 2018.

Så här sade Donald Trump till musiktidskriften Rolling Stone 2015:

– Jag gillar musiker – de har en ovanlig talang som går bortom själva det musikaliska.

Frågan är hur amerikanska musiker och andra kulturarbetare själva gillar den nye presidenten, miljardären och före detta dokusåpa-aktören.

För att få svar reste jag reste jag från kust till kust i USA. Första programmet i serien utspelar sig på en countrygala i Nashville, i skuggan av masskjutningen i Las Vegas, och här medverkar bland andra: countryartisterna Josh Turner och Angaleena Presley, PR konsulten och politiske kommentatorn Kurt Bardella som tidigare var vid högerinriktade Breitbart News liksom kompositören DJ Spooky.

 I den andra delen av “Trumpifierad musik” stiger vi in i den amerikanska operans värld.

– Guldrushen och myten om att bli rik snabbt och leva helt utan begränsningar tillhör Trumps personliga mytologi som många desperata amerikaner bejakade när de gick till valurnorna, säger regissören Peter Sellars om sin och tonsättaren John Adams nya opera “Girls of the Golden West” som just haft världspremiär i San Francisco.

Jag möter dem och sångerskan G’Nai Bridges för ett samtal om Trumps personliga mytologi och om rasismen som krupit fram ur kulisserna.

En annan ny opera som skrivits i USA på senare tid är “War of the worlds” – “Världarnas krig” – av tonsättaren Annie Gosfield, efter H.G. Wells roman från 1898. Den blev ett världskänt radiodrama i USA i regi av Orson Wells 1938. Det skapade hysteri bland många lyssnare eftersom de trodde att invasionen från rymden som det handlade om var på riktigt.

Vi möter också New Yorkers kritiker Alex Ross och sopranen Rebecca Nelsen ur satirduon Operatico Politico, som gör operasatir om turerna i Vita huset på Youtube.

I tredje programmet av “Trumpifierad musik” möter vi några av de hundratusentals kvinnor som samlades den 21 januari 2017 för att protestera mot den nye presidenten Donald Trump.

Bland demonstranterna fanns artisten Madonna som uppmanade till revolution, och protesternas svallvågor ledde så småningom till #metoo-uppropet.

I den här delen möter vi några av de kvinnor som fortsatt att marschera och som idag driver den konstnärliga aktivismen på scener i Washington och New York: teaterchefen Molly Smith från Arena Stage i Washington, pjäsförfattaren Christina Ham, tonsättaren Mizzy Mazzoli, New York Times kritiker Elisabeth Vincentelli, Broadway-aktriserna Taylor Iman Jones och Jennifer Sanchez samt musikern Jessie Paris Smith.

Såhär skrev Björn Wiman om serien i Dagens Nyheter:

“I förlängningen handlar detta fascinerande reportage förstås om något mer än bara Donald Trump och USA. Det handlar om symbiosen mellan estetik och politik i samhällen som hotar att tas över av tyranni och totalitärt tänkande. Andrew Breitbart, grundaren av den högerextrema sajten med samma namn, talade om att ”politiken finns nedströms kulturen” – ett uttryck för en gammal insikt om att den som vill förändra samhället först måste påverka de institutioner som formar berättelsen om vilka vi är och var vi kommer ifrån – det ”kulturella narrativet”.

Så förvandlades lilla huset på prärien till Vita huset

År 2017 var det 150 år sedan barnboksförfattaren Laura Ingalls Wilder gick bort, och i samband med research för min radioserie från USA för P2, Trumpifierad musik, upptäckte jag att hon uppmärksammats en hel del i USA på senare år. I min artikel för DN  22/3 2018 ger jag några förklaringar:

“Laura Ingalls Wilders boksvit ”Lilla huset på prärien” har större betydelse än man kan tro för vapenlobbyn och den libertarianska rörelsen i dagens USA. Nu kommer en rad nya böcker om nybyggarflickan som formade en politisk våg, skriver Sofia Nyblom.

 

Lilla huset.jpg

Laura Ingalls Wilders böcker tillhör den amerikanska litteraturens kanon. Berättelsen om nybyggarfamiljen som jagade den amerikanska drömmen på 1870-talet i en täckt vagn, med hunden Jack och pappans jaktgevär som enda försvar, var bland det första jag läste på egen hand. Tv-serien på 1970-talet fångade aldrig min fantasi, men jag kidnappades ändå ofrivilligt av pionjärmodet och hobbypysslandet som franchisingen av den kultförklarade serien inspirerat till.

I samband med 150-årsjubileet av Laura Ingalls Wilders födelse förra året kom en rad nya böcker kring “Lilla huset på prärien”. Debatten har flammat upp sedan den konservativa Tea party-rörelsen år 2012 började använda böckerna för att lära ut libertarianismens förväntan på “lived liberty”. Än mer aktuell har författaren blivit sedan Donald Trump blev president, och debatten lär bli en mindre präriebrand när den långfilm som Paramount planerar får premiär. Om böckerna representerar “amerikanska värderingar” – hur mycket av en högerstyrd agenda, nedärvd sedan Puritanerna seglade över med ”The Mayflower”,  ligger i så fall i detta?

”Pappa, jag vill ha en papoose! Jag vill ha en liten indianbaby!”

I slutet av “Det lilla huset på prärien” iakttar den 5-åriga Laura hur en kolonn av sammanbitna indianer korsar prärien i North Dakota på hästryggen. Lauras ögon möter den nattsvarta blicken hos en nyfödd baby. Dagarna innan har hennes pappa Charles gjutit gevärskulor, medan stridsropen hörs från indianlägret. “Bara en död indian är en bra indian”, säger en av familjens grannar, med Minnesota-massakern 1862 i färskt minne. Pappa Charles protesterar: indianerna kan nog vara fredliga, men borde veta när de är besegrade. Den amerikanska drömmens pris heter våld och underkastelse.

Kärleken till den fria horisonten i Wilders böcker har kommit att representera myten om “making America great”, efter det blodiga inbördeskriget. Men när pionjärflickans blick möter indianbabyns ser hon sig själv i en spegel, i en alternativ berättelse där de två barnen möts i stället för att tvingas isär.

Skuggorna kring familjen på prärien dränks i pappans fiolspel, i ett ljust narrativ om framgång trots motgångar. Verklighetens nybyggarliv byggde på darwinistiska överlevnadsvillkor. The homesteading act från 1870 erbjöd möjligheten att gör en bit mark till sin – “proving up”. Hade man efter fem år odlat marken, byggt en jordkula och låtit bli att duka under för präriebränder och gräshoppsinvasioner – då fick man marken till skänks av staten.

Björn Wiman: Donald Trumps högaffel visar hur kulturhatarna vill ta över samhället 

Hade Laura Ingalls Wilder en dold politisk agenda? Eller var det hennes dotter som vävde in konservativ ideologi i böckerna, medan hon själv formades till libertariansk aktivist? Flera nya biografier avslöjar dotterns roll i arbetet med böckerna.

 Individualismen, kvinnans plats i hemmet, konsten att klara livhanken utan stat och regering är honnörsord som Laura Ingalls Wilder framhöll. Men den som omsatte dem till propaganda var Lauras dotter, journalisten Rose Wilder Lane, vars reportage för amerikanska husmorstidningar på 40-talet ersattes av politiska pamfletter för den anarkistiskt högerorienterade libertarianska rörelsen.

Den öppet libertarianska författaren Christine Woodside (”Libertarians on the prairie”, Arcade Publishing) fokuserar på Roses arbete som hemlig redaktör. I Woodsides bitvis spekulativa bok får läsaren intrycket att det visserligen är Laura som stått för råmaterialet, medan Rose format berättelserna till litteratur på sanningens bekostnad – och för sin egen politiska agendas skull.

Sporrad av känslan att Wilders böcker annekterats av politiska intressen har Caroline Fraser gett ut en omfattande biografi som närmast är en äreräddning. ”Prairie fires – The american dreams of Laura Ingalls Wilder” (Metropolitan Books) skildrar hur barnbokssviten växer fram under de dramatiska nödåren på 1930-talet och bokstavligen räddar livet på familjen. Striden mellan ideologi och konstnärlig integritet mellan mor och dotter slipar fram böckernas slutliga form.

Vem var då Rose Wilder? Som enda barnet hatade hon sin fattiga nybyggaruppväxt i Mansfield, Missouri. Hon flydde till San Francisco, innan hon bröt upp från ett kort äktenskap och reste till Europa i första världskrigets spår. Ett kort besök i Sovjet fick henne att tappa intresset för kommunismen, och hemlängtan tog över.

Journalisten Rose Wilder Lane hade ett lättvindigt förhållande till sanningen: Charlie Chaplin stämde henne för förtal, medan den republikanske presidenten Herbert Hoover gillade hennes bitvis fejkade biografi. Virtuost publicerade hon reportage i serieform. Men en dag tröt fantasin hos Rose.

“Gud! Jag behöver pengar!” skrev Rose Wilder i sin dagbok 1933. Det var hon inte ensam om. Efter börskraschen på Wall Street bjöd 1930-talet på den värsta torka USA upplevt i mannaminne. En apokalyptisk aprildag 1935 – Black Sunday – mörknade luften av att 300 miljoner ton jord – hela präriens ytskikt – sögs in i en virvelstorm. Naturen straffade nybyggarna.

Böckerna tog knäcken på relationen mellan Rose och Laura. Men de visade sig vara precis det motgift Amerika behövde under depressionen och under kriget.

Samma år gick president Franklin D Roosevelt ut i radio för att försvara det batteri av statlig reglering som gick under namnet The new deal. Han väckte Roses och Lauras och alla svältande lantbrukares ursinne. Ett ursinne som satte fröet till Roses libertarianska filosofi, och som än i dag göder motsättningarna i Amerika.

Redan före börskraschen hade mor och dotter börjat samla in berättelser från Lauras barndom. Rose vävde in dem i sin nybyggarroman ”Let the hurricane roar”, till Lauras förtret. När den ekonomiska situationen blev akut tog Rose kommandot, och redigerade om mammans råa, självbiografiska utkast till sagoskimrande barnboksformat. Böckerna tog knäcken på relationen mellan Rose och Laura. Men de visade sig vara precis det motgift Amerika behövde under depressionen och under kriget.

Den alltmer aktivistiska libertarianen Rose pläderade för folkomröstning mot den amerikanska krigsinsatsen. Hon förklarade sig till och med villig att åka till Washington och skjuta ihjäl president Roosevelt. Roses politiska ansträngningar kulminerade samma år som hennes mamma släppte sista boken i serien – krigsåret 1943.

Detta mörka år skördade Laura Ingalls Wilder beröm för sista boken, “De gyllene åren”, medan musikalen “Oklahoma!” bedövade krigsångesten på Broadway med nybyggaroptimism.

I skuggan av sin mors framgång publicerade Rose Wilder Lane 1943 sitt politiska manifest: “The discovery of freedom”, tillägnad nybyggarens fysiska styrka och oberoende: “Guden som skapat Amerika”. Samma år utkom Ayn Rands lika politiska roman “Fountainhead” och Isabel Patersons “God of the machine”. Tillsammans kom dessa tre kvinnor – Wilder Lane, Paterson och Rand – att forma den libertarianska rörelsen. En rörelse som i dag frodas i ett USA där vapenlobbyn och de evangelikala kristna kontrollerar agendan i Vita huset, och Silicon Valley-entreprenörerna duckar för moraliska hänsyn i sin exploatering av den oändliga, virtuella horisont som heter internet.

Caroline Fraser, författaren till ”Prairie fires”, menar att tv-versionen av böckerna 1974 gjorde “Lilla huset på prärien” till politiskt slagträ. Serien är en snusförnuftig predikan om kvinnlig flit och manligt hjältemod i västernformat, som i stora delar är en fri spin-off.

Som producent och medförfattare till tv-serien satte Michael Landon – känd från “Bröderna Cartwright” – sig själv i huvudrollen, och fiktionaliserade Laura Ingalls Wilders liv ytterligare ett varv. “De där förbannade politikerna i Washington,” utbrister Michael Landons pappa Charles gång på gång. Motgångarna är regeringens fel, men när familjen tacklar stormarna flödar tårarna av tacksamhet till Gud hos puritanernas barnbarn.

Rose fick inga egna barn, men adoptivsonen Roger McBride ärvde både hennes libertarianska ideologi och rättigheterna till böckerna. Det var också han som sålde tv-rättigheterna till NBC, parallellt med att han själv gick ut som presidentkandidat för Libertarianska partiet år 1975.

Presidentkandidat McBride gjorde en show av att flyga in till sina kampanjmöten i privatplan, och drog växlar på sin koppling till tv-serien. Samtidigt kampanjade han för att ta bort skatter, lägga ner i princip alla statliga myndigheter – och för fria droger och vapen.

”Äntligen har jag slutat drömma att jag går nerför den där mörka stigen,” skriver Laura Ingalls Wilder till sin dotter när hon satt punkt.

Knappast något land i världen har så framgångsrikt som USA lyckats göra guld av sina historiska trauman. I Hollywoods, Fox News och IT-miljardärernas narrativ är sanningen mindre viktig än en “happy ending”, och där sagan inte räcker till kan en liberal drogpolitik döva smärtan.

Även om Laura Ingalls Wilder till slut kunde sova gott om natten, är revolvern på hennes nattduksbord en symbol för vad den amerikanska drömmen förvandlats till: en mardröm som hotar skjuta landet i stycken. En symbol för den plågsamma omvärderingen av en storslagen myt. Myten som byggt Amerika.

Sofia Nyblom